Senaste kommentarerna i forumet

Tack för att du skriver❤️ Du ger mig hopp

Hur har det gått för långt för dig? Du tror inte att det kan vara ytterligare ett sätt att undvika att ta tag i det att tänka så? Jag kör ju liknande ursäkter själv så att säga? mina ursäkter handlar om att jag är för fet för att våga visa mig på gymmet.. så lika bra att skita i det. Men har faktiskt bestämt mig för att göra ett seriöst försök i morgon. Och inte göra som jag brukar att gå all in och köra 2-timmarspass, max 20 min är mål 1

Klokt och rakt på sak, MM. Det är Sanningen som är hård, inte du. Det hjälper inte att blunda för den. Det är som det är.
En gång medan jag drack och var och köpte vin kom en ung kille instapplande. Han hade taxi väntande utanför. Han gick väldigt ryckigt och dåligt och hade svårt att prata. Jag hörde senare att han druckit sej till dessa skador. Nå inte slutade jag dricka där och då men den killens öde har funnits nånstans i mitt minne. Man kan inte dricka obegränsat utan att så småningom få skador. Förr eller senare.

Jag använder också alkohol till avslappning.

Det enda som någonsin hjälpt är att jogga/cykla istället. Men nu verkar det som om det har gått för långt.

Jag dricker också ensam, har alltid gjort. Förr i tiden mycket fest men nu mer sällan.

Hoppas på en liknande resa.
(redigerad av admi då vi har det "reklamfritt här, hoppas det känns okej)

Ja ursäkt att skjuta upp nykterheten kommer ju alltid automatiskt på nåt vis.. Men man lurar ju bara sig själv. Vet hur det varit för mig, ska bara gå på den här festen eller bara nåt annat. Och så tar man tillfället i alt att supa järnet, för jag ska ju sluta dricka sen... och så var den resan eller festen förstörd i alla fall för man var så full så man gjorde bort sig och så vidare. Och så ångesten som kommer dagen efter, även om man inte gjort nåt vansinnigt... det är nog en av anledningarna till att jag undviker alkohol i sociala sammanhang idag, men jag dricker ju ensam då i stället

Tack för era svar. Jag tror att alla tre av er har rätt. Jag har nog för lite sömn, lite tråkigt och varit uppe i varv för länge. Kan ju vara att jag lagt till arbetet igen.
Det är ju kul att jobba, det är det. Dick har jag varit så jävulskt trött när jag kommit hem, Fasten det bara är 2h per dag så påverkar det ju hela dygnen. Anyhow... nästa vecka blir bra, då ska jag försöka chilla lite.

Helgen har varit mysig. Fick sova länge i natt. Elvis hämtade mig efter jobbet i fredags, lagade en massa mat. Igår gick vi på bio men innan bion så fick jag gå in på lush och välja en badbomb. Idag ska jag tydligen få bada badkar i glittervatten ?

Somnade i soffan igårkväll och blev buren till sängen. Han är fin Elvis. Idag gick jag jordgubbar med grädde och omelett till frukost, kaffe och apelsinjos (börjar misstänka att han kan vara en feeder ??(nejdå men ändå. Nom)).

Ibland ser han ut som Stålmannen har jag noterat, och ibland som prins Carl Filip. Fast längre. Han är vacker. Han är nog rätt precis just nu, precis som jag för honom. Han kallar mig enhörning ibland. Får förklara det mer sen, föööör nu ska jag så baaaada ?

Fridens ?

att jag låter så hård. Jag blir bara så jävla orolig.
Skriv gärna om vad som hände.När du orkar och om du vill..

Vi andra med liknade beteende kan ta lärdom ..
Kanske kan förstå..

Var det de vanliga.
Jag är botad. Nu funkar det nog?

med honom! Det sparar kraft och energi! Var konsekvent med att inte fajtas och fokusera på dig själv och barnen! Då får du orken att känna vart åt du ska gå! Och sluta hoppas! Kanske låter hemskt men faktiskt är det en lättnad när man ”lastat av” hoppet som aldrig verkar ta slut inom en! Önskar dig massor med energi och styrka!

Mycket intressant reflektion, tack!

Fabricerar jag mina vänners avståndstagande vid utebliven A-konsumtion som en anledning för att dricka.

Jag vet inte faktiskt. Jag hoppas det, då skulle problemet ligga hos mig vilket betyder att jag kan lösa det.

Kanske ordet vänner är ett för starkt ord. Bekanta passar nog bättre.

Vi träffas och äter middag med tillhörande drycker. Det är vad vi gör. Och fest ibland.

Dom mycket lätträknade gånger jag avstått från vinet har jag fått hårda påtryckningar och sura miner. Så är det.

Vill inte moralpredika på något sätt. Jag tog ju själv ett återfall efter 2 års total nykterhet. Jag ska egentligen bara vara tyst.

Min alkoholläkare - forskare likaså sa på mitt andra besök: "MM det finns en grupp människor med riskbruk som kan "tränas" till genom lång lång terapi att dricka "normalt". Du tillhör inte den gruppen. Ni som har detta sätt att dricka måste få hjälp till att förstå att ni aldrig mer kan dricka. Du har ett narkomaniskt beteende när du tar första glaset. Om du tar ett återfall igen så måste du ringa mig så jag får sätta in preventiv medicin mot epilepsi. Han tillade: Det är inte frågan OM du kommer att få epilepsi. Ett återfall till med samma mängd som ditt sista race så kommer hjärnan ta så mycket stryk att den blir sjuk. I värsta fall stannar hjärtat av dosen alkohol.

Jag vet ju också att du sist petade i dig hur många sömntabletter som helst och din pappa kom till dig. Och du visste inte att du hade tagit dessa....

De där två ölen man startar med och tror att man ska fixa det....
Ingen lek.
Det kan kosta oss livet.

För mig är det samma beteende som en heroinist på plattan.
Abstinensen är det mest vidriga man kan uppleva.
Drivet till mer. Jag kan gå hur långt som helst när alkoholen tar slut.

Och likt en heroinist vet jag att jag vid nästa återfall skulle ta en överdos.

Jag är 36, har druckit i veckorna tidigare då jag genomgick en djup depression. Nu dricker jag ”endast” fredag och lördag, men det blir alltid minst en flaska vin. Jag ”glömmer” också min plan, eller snarare övertalar mig själv att det inte är så farligt. Ångesten kommer som ett brev på posten dagen efter så att säga. Mår så fruktansvärt dåligt av alkoholen så jag inser ju att det inte funkar så klart. Det svåra för mig är att det blir som något jag måste höra för att varva ner efter en jobbig vecka. Jag lever ensam och dricker ensam. Då jag har sällskap och dricker vin så håller jag mig alltid till att vara måttlig utan att ens tänka på det.

Trevligt med sällskap.

Jag har nog tyvärr, i bakhuvudet, bestämt mig för att inte förstöra "sommarens sista fester" med plågsam nykterhet. Plötsligt är schemat lite mer flexibelt och "nedtrappning" är väl ändå mer realistiskt i sanningen namn. (Säger Kung A)

Men vi vet ju vid detta lag att det inte finns någon "rätt tid" för att sluta. Det dyker upp nya tillställningar hela tiden.

Den här resan har jag sett fram emot i ett halvår. Bra ursäkt för att skjuta upp?

Känns det som du och dina vänner,
är som pingviner på ett flak?
Det enda som ni har gemensamt,
är att ni dricker samma sak. /Bo Kasper

Ja, planen är att skriva dagligen för reflektion och för att tydliggöra jävelns röst i mitt öra som funnits med i många, många år.

Jag själv är 42 och dricker 3 glas (1/2 flaska vin) 4 gånger i veckan. Alltså 2 vinflarror i veckan. Stadigt och tvångsmässigt.

De gånger jag försökt kontrollera/minska mitt intag slutar med att jag helt sonika 'glömmer bort' min plan. Utan diskussion ens. Så på torsdagen behöver jag handla mat och också tydligen vin.

Hur ser ditt mönster ut?

Har känt mig lugn och harmonisk sen jag vaknade, men nyss överreagerade jag på en grej som kärleken gjorde. Blev ledsen. Känslorna lite utanpå idag. Både de bra och de dåliga, eller de positiva och de negativa kanske är bättre att säga... På’t igen.

Har känt mig lugn och harmonisk sen jag vaknade, men nyss överreagerade jag på en grej som kärleken gjorde. Blev ledsen. Känslorna lite utanpå idag. Både de bra och de dåliga, eller de positiva och de negativa kanske är bättre att säga... På’t igen.

Ska verkligen kolla upp Al-Anon, men undrar hur jag ska hinna med det (och om jag vågar åka dit?).

Det känns som att hans ”nyktra perioder” enbart skett pga av mig, att jag vill, inte någonstans att han vill själv. Jag tycker det är så jobbigt att inte veta, har han druckit inatt, har han gömt någonting någonstans? Att ständigt fundera och tänka över detta, det skapar en så enorm stress, jag är liksom psykiskt trött nästan hela tiden. Så vill jag ju verkligen inte leva mitt liv.

Försöker att hitta det rätta orden, men det känns som att när jag vill skriva ner mina tankar krockar det med tvivel - kanske det blir bättre, kanske jag har haft fel, om han bara kunde ta det på större allvar det jag säger? Helt virrigt och förvirrat, precis som jag känner mig just nu. Jag tänker att jag vet bättre, men kan inte just nu stå på mig och orka med att fajtas med honom om detta.

Samma story i Heueh’s tråd.

Det går inte..

Ursäkta om jag låter lite brysk nu men vad är det för vänner du har om de inte accepterar att du avstår från att dricka?! Knappast några äkta vänner! Förstår att alkohol är ett socialt smörjmedel men om jag hade vänner som "krävde" av mig att jag skulle dricka alkohol skulle jag be dem att dra. Eller är detta något du målar upp i huvudet som en ursäkt för att få dricka?

Hur känns det nu? Jag har också bestämt mig för att sluta dricka. Jag dricker för mycket och triggas av samma saker som du. Inbokade saker i kalendern, så den här månaden går det ju inte... samtidigt har jag bestämt mig nu! Och jag hoppas att det kan hjälpa en att hålla sig på banan genom att skriva här inne. Släng vinet du har och säg att du måste köra när du ska på festerna så kan vi räkna vita dagar tillsammans här istället!

Du har tagit första steget, bra! Fall inte för löften eller att det verkar vara bättre nu när han gått iväg för att handla. Om han är osammanhängande och konstig så är det verkligen ett tecken på att han behöver hjälp! Man skulle så väldigt gärna vilja att ens kärlek läker någon annan men tyvärr behöver vissa en annan typ av hjälp. Man kan inte vara någons partner och terapeut på samma gång är jag rädd. Visst ska man stötta varandra men när det är på den här nivån tar man bara skada själv. Stå på dig och ta som sagt var gärna hjälp utifrån om han vägrar flytta!

Läs dina egna inlägg och se mönstret. Det går inte att tro att man klarar en öl eller två. Det har du provat förr? Vansinnighetsdrickare kallar MM det så träffande. Är man vansinnighetdrickare som vi är så går det inte. Det kan funka en gång eller tio men inte i längden. Släpp den tanken helt. Det blir faktiskt så mycket enklare när man bestämt det. Aldrig mer alkohol, no matter what! Det är sist och slutligen inte så svårt att leva så. En frihet att slippa bestämma om man ska ta en öl eller låta bli. Det var nån som skrev så bra, Berra tror jag det var. När såna som vi med beroendeproblem säger att vi saknar att ta ett glas eller en öl så stämmer inte det. Det är fyllan, ruset, vi saknar. Och det har vi inte råd med, priset är alldeles för högt.
Du kan men nu måste du bestämma dej att det får vara nog. Det kommer aldrig att fungera att dricka alkohol då man druckit sej till ett beroende. Den krassa verkligheten. Upp på tåget! Du kan.

Mitt motto som gäller än:
"När du fattat det du vet är det rätta beslutet, ifrågasätt aldrig nånsin det beslutet". Att aldrig mer dricka alkohol är absolut rätt beslut.

Nu har jag klurat ut det.

Jag räknar nedåt med min avhållsamhet ... och uppåt med min atkins ?

Så idag är dag 20 av 40 och dag 1 av... 20 !

Det ska jag fixa !

Hej,

Hittade din tråd och undrar hur det har gått för dej ?

Kram ?

Ja-a...jag känner som så faktiskt...att så länge jag tvekar ska jag inte "experimentera" något. Det får fortsätta ta sin tid detta.
Ja, vilket pris får jag betala, vilken förebild vill jag vara för mina barn. Vad vill jag lära dem? Vad blir min självbild när jag dricker och när jag inte dricker?

Klokt skrivet att man aldrig ångrar en nykter kväll. Det ska jag ta med mig "when in doubt". Tack du fina! <3

Jag upplever precis samma sak även om jag inte tar någon medecin.

Jag har jobbat en del hemifrån och fått gjort en del vettiga saker. Detta har fått mig att må bättre. Rastlös fortfarande men känner att det blir bättre. Trodde inte att jag var så beroende som jag var och att det skulle påverka mig så här.