Senaste kommentarerna i forumet

Riktigt bra gjort av dej ?22 dagar ????
Jag tänkte spontant på en sak när du skrev att du är nedstämd de sista dagarna... kan det höra samman med pms ? Du behöver inte svara utan bara fundera själv. Jag brukade alltid påverkas något enorm 4 -5dagar innan mensen kom , det var som om jag blev en annan person. Bara en tanke....
En hobby är nog ett viktigt hjälpmedel till att ha kyl och få kickar utan alkohol, vad tycker du är riktigt kul, eller vad skulle du vilja testa? Världen står och väntar på dej nu när du inte dricker ! Kram?

Dag 22 är riktigt, riktigt fint !

Idag får vi alla en fin dag med lättade sinnen, frihet från a och med god magkänsla. Stolta.

Styrkekramar ?

Jag förstår precis vad du säger. Inget är värt att förlora pga alkohol. Samtidigt som jag vill säga att idag blir min första dag utan alkohol på flera veckor så känner jag att det kommer bli så jäkla svårt. Vi är bortbjudna på middag både idag o imorgon, vill inte behöva förklara mig för alla andra. Min sambo kommer jag prata med förr eller senare, men just nu känns det som ett så stort hinder att förklara sig för vänner. Ibland tycker jag det är skönt att vara någon annanstans sent på kvällen, för då jag kör skulle jag aldrig få för mig att dricka en droppe

Vad glad jag blir av att se dig igen John!
Vi måste alla prova våra egna vägar innan vi hittar det alternativet som fungerar för oss.
Jag var helt övertygad om att jag skulle kunna dricka igen, måttligt, men ju längre tid jag är nykter och ju längre och djupare jag kommer i min behandling så inser jag att jag bara har ett alternativ: Avhållsamhet.
Tar jag ”en öl”, tar det inte lång tid innan jag är där jag var när jag började söka hjälp. Lite längre fram och jag sitter på arslet helt själv, ensam.
Motorn står ju liksom på tomgång och bara väntar på att jag ska gasa.

Ha en riktigt fin dag, min vän!
22 dagar är riktigt stort!

Kram!

❤️

Att älska i nöd och lust. Jag älskade så mycket. Vi älskade så mycket. Levde på skratt, kyssar och drömmar. Kärleken så stark. Och även jag resonerade om att inte hade rätt att lämna. Att jag stod i skuld på något sätt. "Man lämnar inte någon som är sjuk" .

När han så fick sin bipolära diagnos blev det ännu svårare. För "man lämnar inte någon som är sjuk" . Jag kände så mycket ansvar.

Men efter många år i hopp och förtvivlan insåg jag att jag i mitt fall var tvungen att lämna. För jag hade blivit allt för sjuk.

Och han blev allt sjukare. Men han gjorde ingenting för att ta hand om sina sjukdomar. Alkolism är en dödlig sjukdom, men den är behandlingsbar. När jag då insåg att min man inte tog sitt ansvar för sina sjukdomar slutade även jag att känna ansvar.

Du behöver inte ta några beslut just nu. Jag råder dig inte till något. Ville bara dela mina tankar om hur väl jag känner igen dina tankar och frustration.

Idag tänker jag med stor tacksamhet på alla mina kända och okända hjälpare och änglar !

Det blir en bra dag ?

En präktig mamma som inte är flersam och bara jobbar, tar hand om barn och inte gör några större utsvävningar. Det är ju tur att jag får läsa något intressant iaf. Heja dig- du är cool!!! ?

Ja, även jag får ont i magen av bubbelvatten... Nu tar jag de urdruckna flaskorna och ställer in med vanligt vatten i kylen så får jag kallt vatten i alla fall..

Vad duktig du är!!! Heja dig! Kramar??

Jag vill inte heller sluta dricka för alltid. Men inser att OM det ska finnas en chans att jag kanske eventuellt ska kunna dricka något alls så måste jag bryta helt nu. Annars kommer jag att bli alkoholist ”på riktigt” (om jag nu inte redan är det?).
Det är samma för dig.
Fortsätter du såhär kommer du krascha relationer och dig själv.
Vänta inte på att jobbet ska rädda dig. Börja nu!
Kram!

Äntligen lite svalare, sovit väldigt mycket bättre inatt.
Ändå lite tung i huvudet, kan det bero på någon form av abstinens?

Det sägs att det tar 8 dagar för nikotinet att fysiskt gå ur kroppen är det samma för alkoholen tro?

Idag ska jag hälsa på goda vänner och kommer säkert bli erbjuden både ett och två glas vin till maten.
Men icke sa Nicke, det blir inget med det!

Har förresten druckit mängder med bubbelvatten i värmen och magen reagerar på det. Får väldiga gaser och pruttar både här och där.
Har någon samma problem? ??

Kramar ???

Ärlighet är verkligen vad jag behöver nu. Ska dela min berättelse i korta drag.

Jag mötte en man i somras. Han kom fram till mig på stan i samband med en festival. Jag såg och förstod snabbt att han hade druckit en hel del och tog det för vad det var. Ju mer vi umgicks, desto starkare kände jag en samhörighet med honom och det kändes som att vi känt varandra förut och jag kände mig fort väldigt trygg med honom. Jag sade att jag ville träffa honom när han var nykter och några dagar senare åkte jag till honom igen. Till en början så höll ytan ganska bra, men mer och mer har gått upp för mig efteråt. Han bjöd in mig till en liten stuga vid havet och jag fick hälsa på hans släkt. Vi var öppna med varandra och kunde prata och resonera. Jag frågade där vi stugan om han hade druckit, för tyckte han luktade väldigt starkt, men hans svar var att han var nykter. Förstod inte varför han blev så irriterad över att vi inte kom in i stugan pga att nyckeln inte fanns där eller att vi inte fick sova hos hans släkt. Det slutade med att vi åkte hem till honom och där och då såg jag igenom allt. Märkte snabbt att han kände förtroende till mig. Han hade när vi möttes börjat inse att han måste ta tag i sin situation. Frågade om det finns något jag kan göra för att hjälpa honom. Den natten låg jag vaken och bara tittade på honom och kollade upp olika alternativ på nätet. Nästa dag tog jag upp det med honom och han bemötte mig lugnt och vi bestämde att åka till psykiatriakuten. Det var en lång och tuff dag. Jag fick mer inblick i hans liv och det kändes fint med öppenheten. Ända till han senare kom ut och berättade att han hade ljugit för mig, att han hade druckit precis innan vi gått in. Hela min värld rasade och smärtor från min egen uppväxt kom ikapp mig att möta. Jag har hela tiden varit medveten om mitt behov av att rädda och hjälpa och det medberoende jag själv håller mig frisk ifrån. Ändå har jag lyckats trilla dit. Jag har varit så öppen med alla mina känslor, processer och min historia. Kvällen innan vi var på psykiatriakuten hade jag tydligt sagt att han måste säga till mig om han dricker, att det är jätteviktigt.

Efter denna dag bröt jag ihop i total ångest och grät hela vägen hem och var totalt dränerad. Tiden gick och vi hördes sporadiskt. Fanns en plan för honom och jag upplevde att han följde den. Han sade inget annat i alla fall. Han bodde hos sin familj, han började ta tag i sitt liv. Jag reste iväg veckan därpå och var i min bubbla, men gjorde ändå honom delaktig i vad som hände för mig. Vi hade pratat om att han skulle komma den helgen och höras om det på lördagen. På fredagen ringde jag och jag skrev och jag ringde, men inget svar. Fick tag i honom till slut senare på söndagen och vi pratade. Vi hade även dialog i chatt och det framkom att han inte var redo för oss än, att han behöver ta ett tag för sig. Jag grät och vi pratade på telefon och slutade med att han kom till mig. Sedan stängde han bort mig igen i flera dagar, gick från att vara så nära till att bli totalt bortstängd. Några dagar senare kom ett förlåt och att han hade haft det väldigt tufft. Jag öppnade upp mig igen, vi började skrivas mer igen och i söndags ville han komma hit till mig. Det var ett fint möte, som slutade i tårar och ångest. Visade sig att han druckit de två senaste veckorna, fast han inte berättat det för mig och sagt något annat till sin familj, ljugit osv. Han berättade alltihop för mig, han har ett förtroende för mig. Jag kände att jag inte kan bära allting själv längre och han lät mig ringa hans syster. Vi pratade länge och bestämde att hon skulle komma och hämta honom för att återigen åka till sjukhuset. Men han blev irriterad över detta och kändes som att han började vända det emot mig, som att jag svikit honom och undrade varför han låtit mig ringa henne osv. Hon hämtade honom och vi skulle höras senare på kvällen....

Men dagen därpå är energin helt annorlunda i sms:en, han ska hämta bilen och jag valde att vara väldigt rak, tydlig, ärlig och sann i det jag skrev. Jag lindade inte in sanningen i någonting, utan stod i min kraft. Han skrev att han vet det när jag skrev att han är alkoholist och att han behöver hjälp, att det inte fungerar att han ljuger för omgivningen eller att omgivningen spelar med i ett medberoende, utan att han behöver höra sanningen. Han skrev om vilken åtgärd han skulle ta nu. Jag bekräftade honom inte i det. Jag fortsatte vara tuff. Allting slutade med att han skrev till mig att han fått känslor för tjejen han träffat förut. Att han önskar mig allt gott, men måste reda i detta själv. Ha det fint. Och sen inget mer. Är nu blockerad. Han har inte svarat när jag ringer... Jag har fortsatt stå kvar i mig och säga ärligt sanningen.

Hjälp mig att förstå vad som sker!! Känns som att han tycker att jag har svikit honom, vänt honom ryggen och nu stänger ute mig för att jag speglar sanningen. Jag är den som sett igenom alltihopa och också medvetandegjort det både för honom och hans familj. Och nu får jag kalla handen. Jag själv har gråtit och haft en stor utrensningsprocess i mig kring mitt eget medberoende och kräkts upp alla lögner!!! Vad ska jag göra nu? Ska jag fortsätta backa och ta hand om MIG SJÄLV!! Känns så snopet, sorgligt, förtvivlande att en person jag öppnat upp mitt hjärta för och känt att han gjort detsamma nu bara stänger bort mig totalt. Tror inte på hans ord om den förra tjejen, det känns mer som något han säger för att jag ska gå. En projektion av hans egen skuld och mindervärde. Han tror inte att jag vill vara med honom, hur mycket jag än visar kärlek. Han tror att bara för att jag inte alltid vill vara nära fysiskt så vill jag inte ha honom och under gårdagen sade han också att jag bara ska släppa honom. Då svarade jag att jag älskar honom. Jag tror han är livrädd!!

Tack på förhand, tusen tack för denna tråd!!

Omg ?
Elvis kan sin sak.

Vi möttes upp ute på ett fik för kaffe och lixom en normal dejt.
Så som normala människor gör, dricker kaffe och pratar. Jag var nervös, men inte överdrivet. Lite lagom sådär. Det visade sig att han var en naturligt social person oxå, så samtalen flöt på ?
Han undrade lite hur jag ser på relationer och båda två visade sig vara flersamma, så det var ju ett fabulöst plus i kanten. Mindre drama. Perfekt!?

Sen berättar han att han frågat runt lite om mig bland våra gemensamma vänner. Och de hade sagt att jag var "farlig, farligt härlig" och att jag tidigare mått dåligt. Men det har jag varit väldigt öppen med, så det är helt okej. Han frågade lite om exet också, vad som hände. Jag ville inte riktigt svara på det för det var för privat. Visade sig att exet kört hem Elvis från Pride i förregår ? Alltså denna världen är så liten.
Vi pratade lite om diagnoser, sjukdomar, livet, drömmar.
Pratade lite om regler och relationer (för er som inte förstått ännu så hänger jag på den lite färggladare sidan av det normativa. Den där med Bdsm?)(Bra skit bra skit) (innebär oxå en jäkla massa kommunikation, och samtycke, vilket är bland det viktigaste som finns för mig)

Så vi fortsatte dejten vidare ut. Tog en promenix runt sjön. Höll handen, kramades. Sen frågade jag om han ville följa med hem och se en film. Så vi köpte godis och jos. Han berättade att han genast lagt märke till mig på festen. Frågat vår gemensamma väninna vem den där långa blondinen var som studsade runt. Han berättade även att han hade blivit överraskad över att jag var nykter för jag hade dansat och skrattat så mycket. Så då hade han vågat fråga om mitt nummer!
(Alltså detta där med nykterhet är fan det bästa jag gjort hela jävla mitt liv). Han dricker tydligen nästan aldrig och har aldrig haft en karatefylla. Visste inte ens att sådana människor existerade.

skaaaaaaa inte lägga under stolen att jag noterade honom oxå. Han är ju väldigt väldigt söt, och lång och bredaxlad. Fasiken över 2meter. Känner mig ju petit brevid honom, med klack! Jesus.

Så vi satte igång en film. Och nu har jag sugmärken på halsen ?
Och han lyfte upp mig sådär fjölligt som de gör på film och bara borrade in sig i mig. Jag blir nästan aldrig buren, like really ?

Han frågade om han skulle ta sista bussen hem eller om han skulle sova över. Jag sa att han får sova över nästa gång ^^.
Babysteps lixom, Babysteps.

Han bjöd hem mig till sig nästa vecka. Tydligen ska han vara någon typ av mästerkock, och jag älskar mat. Såååå por Que no??‍♀️

Tydligen fnittrar jag när jag är lycklig (på riktigt alltså, som en liten jävla disneyprinsessa ? Jävla tönt) Och kyssar gör att ens läppar torkar ut snabbare än snabbast. Han är fin Elvis. Detta var ju sjukt oväntat, men så kul!
Tack livet ?

Friiiideeeeens?

Så sorgligt att vi är så många som drabbas ?
Jag har tidigare känt att han har stått vid min sida som anhörig i mina sjukdomar. Har inte riktigt kunna hålla med anhöriga som önskar att jag ska skilja mig. Varför har ingen sagt så till honom - hon kommer aldrig bli frisk, lika bra att du skiljer dig från henne (mig). Börjar kunna tänka annorlunda nu. Jag tar den hjälp som finns att få med mina sjukdomar och gör det bästa av situationen. Han tar inte hjälp med sin sjukdom (hör väl ihop med sjukdomsbilden). Stoppar huvudet i sanden och plöjer på... Vi har erbjudit olika hjälp-alternativ, men han klarar inte av att ta emot hjälp nu när han är den sjuka personen.
Jag känner igen skam. Han är sjuk och inte den man jag träffade för många år sedan ?
När/om han blir frisk får vi se vad vi kommer att ha för kontakt/relation.
Tack för att du bryr dig om oss MCR ?
Kram ??

Att se tar tid. När det man vill och önskar är något annat. Och hoppet är starkt.

Jag beundrar ditt mod att välja den ärliga blicken! Att se och låta det synas!

Känner med dig i din fruktansvärda situation.

Jag vet inte hur många gånger den man jag levde med tidigare försvann. Bara försvann. I timmar. I dagar. Utan spår.

Hur jag ringde runt. Kontaktade sjukhus och häkten. Alltid livrädd. Så jäkla rädd.

Med en brännande skam.

Väntade. Räknade andetag. Kom ihåg att andas. I början väntade jag ensam. I slutet med två barn. Andas. I rädsla. Kom ihåg att andas.

Skammen som brände allt starkare.

Hur han sedan bara kom tillbaka. Och hur jag öppnade dörren. Kom tillbaka.

Nu är han inte längre välkommen. Jag väntar inte längre.

Jag lämnade honom och kan andas igen. Skammen bär jag inte längre.

Jag känner så med dig!

Hej M
Imponerad som fan av dig!
Du var nere på 9:e, men wow, du reste dig och LEVERerar dag på dag nykter wow!!!
BIG hug
S69

Bra. Ville bara ha lite koll..:-)
Du är på banan det är finfint
Dag 9 är bra

Vi hörs här på forumet

//John

Det är bara bra att prata öppet med din sambo. Du behöver inte skämmas. Det blir bara ytterligare en ryggsäck att bära på om du går
omkring och skäms. Alla kan trilla dit och du är inte ensam. Läs i trådarna här så får du mer kunskap.
Mycket lättare att vara öppen med problemet .Du kan nog dricka helger senare men det känns som att du behöver bryta mönstret
nu direkt och bibehålla en längre period av nykterhet ex.vis lika lång tid som du överkonsumerat, 4 mån.
Känns det realistiskt? Sätt upp ett mål om i alla fall tre veckor till att börja med. Du kommer snabbt att känna att det är rätt väg.
Du behöver en längre tids nykterhet helt klart. Risken är att du annars blir alkoholiserad och då är det mycket svårt att bryta vanan med A

Lycka till Biggie

//John

Jag är här John, jag är bara trött och har Såå mkt att göra igen… men nykter o gla, utforskar Systembolagets alkoholfria sortiment med överraskande glädje. Vill ha min timma utan rus och bergodalbanan ner i skiten.

Imorgon dag9

...är vad han hör av sig med - "Godnatt och kram ??" Inget om var han är, när han tänker komma hem, hur vi mår o.s.v.
Har via kontoutdrag lokaliserat var han har varit och ätit. I natt har han visst tagit in på hotell ?? Jag har själv tagit ut en summa i bankomaten ? Anser att jag och barnen kan också ta ut pengar och göra något för oss. Om maken anser sig ha råd med hotell så har jag inget dåligt samvete för uttaget ?? Har sett till att det finns pengar på kontot för räkningar iaf ?
Jag och barn2 sover inte hemma inatt. Barn1 har åkt bort med familjen, mobilen avstängd, för att försöka få lite RO. Våra hjärnor kokar ???
Läser här om de som varit beroende och kan bara konstatera att min mans beteende är en kopia av tidigare alkoholisters - tyvärr ?
Möte med sos imorgon för mig och barn2. Kommer att bli bra tillslut ? Men en helt ny och okänd situation väntar.
Tack Anxiete för din omtanke ?
Kram ??

Men va duktig du är som är på andra dagen! Ska du sluta helt? Kram

Kram!!

Jag tror att jag kan prata med min sambo utan problem, han skulle aldrig komma på tanken att döma mig, men jag skäms för mycket. Jag vill tro att allting kommer ordna sig när jag börjar jobba i september igen, för då jobbar jag både dagar o nätter o kan alltså inte dricka. Men jag vill inte sluta dricka helt.. låter det idiotiskt? Jag vill kunna dricka rimliga mängder någon helg. Är det helt otänkbart? Är de senaste 4 månaderna jag druckit som jag gör nu

fast det gjorde ont. Jag måste sätta mitt och min dotters liv i första hand. Att han inte ens vill närma sig ämnet utan skyller på att det är jag som har problem blir bara ett kvitto på att han inte på långa vägar är redo att göra någon förändring. Jag har kapat banden fullt ut men inser att jag kommer att springa på honom då stan är liten och vi bor nära varandra. Något dejtande kommer inte på fråga. Jag spar min kärlek till någon som vill ha den och inte kastar bort den pga en verklighetsflykt i form av alkohol. Smärtsam men viktig lärdom för mig här i livet.

Som altid peppande <3.
Stort tack!
Vi kör på oförtrutet. Nu vill jag samla fler dagar.
Det går lite för sakta dock Har jävligt dåligt tålamod :-)Men det blir väl 30
snart...

Kram till dig Jasmine

John