Senaste kommentarerna i forumet

Oj vad du INTE är ensam Ångerfull 4-ever❤️ Jag började skriva här för snart ett år sedan, då var jag 37 och hade druckit dagligen sedan min yngste son slutade amma. I fem år alltså. Innan han blev till hade jag förstås också druckit för mycket, i alla år sedan jag var 16. Men jag är duktig, duktig på allt så ingen förstod vidden av problemet.
Jag har druckit innan föräldramöten, innan jag hämtat mina barn hos kompisar, innan jag handlat osv... Samtidigt som jag skött allt jag ”ska” har jag spytt för att bli nykter, gömt alkohol som jag druckit bara för att bli normal i umgänget med andra, jobbat och kört barnen till skola och dagis med skakande händer och bakisyrsel, bett till någon diffus övre makt att ingen märker. Hört mig själv ha problem att formulera vettiga meningar för att hjärnan är som trögflytande gelé...
Nej, du är inte ensam, du är inget freak, tvärtom tror jag att vi är många. Men hur ska vi klara oss när vi i verkligheten är allt annat än det vi förväntas att vara? Duktiga mammor som fixar allt. Grejen är att vi ÄR fantastiska men något gör att vi dricker, vi flyr från något. Min egen nykterhet var totalt stabil under de första ca 9 månaderna, jag var som min andra tråd heter ”Hög på min förmåga”. Jag var okrossbar. Men livet är som livet är och jag föll för att jag gick sönder och hopplösheten tog över. Men jag reste mig och det är det man gör, man ger inte upp utan man fortsätter framåt. Har man blivit fast i ett alkoholberoende kommer livet aldrig bli lätt, det har jag insett och ibland gör det mig förtvivlad men det jag vill säga är att vi är många och du kommer inte dö om 10 år. Hur vet jag det? För att jag är som du och jag är inte unik och alkohol dödar inte så snabbt, gör du något åt din konsumtion nu kommer du med lätthet se dina barnbarn växa upp❤️
Du är här och det innebär ett stort steg i rätt riktning. Kan jag så kan du, det vet jag!!
Många kramar till dig och om du vill kan du se om du kan hitta min första tråd som heter ”Allt dåligt i mitt liv är direkt kopplat till alkohol” den finns i forumet ”Förändra mitt drickande”. Där står det om min första tid i nykterhet, kanske kan det vara till hjälp. Önskar dig all styrka!
Kram Amanda??‍♀️

Mina röda har samma svar som dina, även övriga levervärden... men rädd, Nej inte på det sätt som du, återigen tyvärr. Men det är Bra att du reagerar och agerar, faktiskt. Varför har du inte berättat för någon om dina andra farhågor, vad de än må vara? Lufta dem här annars, där du är anonym, för prata är viktigt. ♥️

Jag har varit i stugan pålandet i helgen. Igår kom "grannpöjken" ( ja här pratar vi riktiga bonn-landet) in en sväng, vi har aldrig träffats förr, en lagom rund man i sina bästa år (fem år yngre än mig, visade det sig) Han ville diskutera markgränsen inför en avverkning, men vi hade mycket mycket mer att prata om. Bla kom det upp en händelse när min man var riktigt svart-full och gjorde bort sig i byn. Jag kände inte att jag hade anledning att skydda honom utan berättade lite kort att jag lämnat honom pga alkoholismen etc.
Idag efter mark-syningen bjöd jag på en kaffekopp (det hör liksom till) och vi hade fortfarande massvis att prata om. Han, som har en sambo, sa att "Du får väl skaffa dig en karl som hjälper dig här i stugan" och jag svarade att "Det är ju inte så lätt i min ålder" Då sa han ungefär såhär: " Du är ju så fin och det är ett dåligt öde när man inte är fri. Och nu ska jag nog gå!"
Och så bara gick han, mitt i kaffet! :D Och man riktigt kände hur det vibrerade i luften av känslor och outtalde ord.......

Tja, vad säger man? Jag hade nog själv tänkt ett och annat men är lite segare i starten (tyvärr inte när det gällde min man...) och han har ju sambo och jag är skör och inte färdig med förra relationen och vi känner ju inte varandra och ....... :P

Men lite uppmuntrande var det ju. Eller ganska mycket faktiskt!!!! :D

Hur går dina tankar Märthan? Känner du att du har ditt drickande under någon sorts kontroll eller dricker du inte sådana mängder att du tror att det är skadligt?

Jag fick svart på vitt att jag förgiftar min benmärg eftersom mina röda blodkroppar var förstorade. Det skrämde skiten ur mig rent ut sagt.

Fortsätter jag så kommer jag att dö, så enkelt är det. Förmodligen inte imorgon, eller kanske ens om 10 år, men jag kommer ju inte att få träffa mina barnbarn det är ett som är säkert.

Vi lever ihop, han har ett beroende han med men på ett annat sätt. Jag smygsuper jag med, även om jag inte ”måste”, konstigt egentligen. Ja vi har väldigt lika bakgrund utefter det jag läst, jag är dock inte lika rädd som du, tyvärr.

Tycker du gör ett bra jobb som avstår helt, var snäll mot dig själv ♥️

Jag riktade mig egentligen inte bara till kvinnor under 40. Tiden löper på och jag blir ju också äldre. Tänkte främst på någon i samma livssituation, vilket du verkar vara.

Önskar ibland att jag hade misskött något så att jag hade blivit avslöjad. Vad annars kan få saker att vända tänker jag?

Lever du ihop med pappan till dina barn?

För jag har fyllt 40 men jag har haft mina troll i kroppen sen innan 30... du är inte ensam... Jag har funnits här på forumet sen 3 el 4 år tillbaks...

Sköter mitt jobb perfekt, hög status. Inga vänner vet, jo en. Missar aldrig möten eller måsten. Utåt sett perfekt. 2 mindre barn.

Ja, tänk vad det skulle hjälpa andra om det kunde finnas en öppenhet i samhället kring problemet. Jag skulle inte känna mig helt misslyckad om jag bara kunde peka ut någon fler "vanlig" person med samma problem.

Dag 22 idag och ångesten äter upp mig. Vad har jag gjort???!!!! Kan jag bli förlåten om jag berättar? Kan kroppen förlåta mig eller har jag skadat den för alltid? Får man en levertransplantation om man supit bort sin lever? Är andfåddheten och den dåliga konditionen jag haft under våren ett tecken på alkoholrelaterad hjärtsvikt?

Gaaah!!! Jag vet inte om jag fixar detta!!!!

Stulet citat: ”När det stormar som värst i livet, då är jag lugn och handlingskraftig. Ja, inte när det gäller mig själv då ?. Jag har bedövat mig istället.” Av allas vår Sigge...

Sådan igenkänningsfaktor

Hejsan
Jag är ju visserligen inte mamma och under 40 år. Men jag kan lova dig att det finns massa mammor och pappor som smygsuper, pimplar vin och dricker för ofta och för mycket. Som har familjer, där inte deras omgivning vet och sköter sina jobb klanderfritt.
Du är verkligen inte ensam ❤️.
Men vet du vad ? Du kan inte ändra på det som varit, men jävlar vad du kan göra skillnad för dig och dina nära och kära framöver. Try it you will like it, its non alcoholic ??.
Kram S69

Bra att du tagit tag i ditt drickande! Jag känner igen mig så i din berättelse. Vindrickande i ensamhet efter att familjen lagt sig. Vet din sambo om att du dricker eller är du som jag en smygdrickare? Eller jag har ju inbillat mig att jag inte smygdricker, jag bara inte berättar och mannen märker inget. Helt sjukt resonemang, I know...

Vilka bra råd :)

Ja det här med att åskåda börjar komma mer och mer, jag kan redan nu säga att ju mer jag släpper på kontrollen över hans drickande ju mer får jag tag på mig själv, hur jag mår och att känna att jag ska ha kontroll på mig själv.

Att jag nyligen satt en markering på spritflaskan var att just se vart han står i ärlighet. Att vänta in att nåt ska ske såg jag fortare nu. Samtidigt så blir det ett kontroll behov som jag mer och mer måste släppa....

Det här med att inte ses om han är full osv har tagit en ny vändning och det känns också rätt mot mig sj. Det som är tufft i vår situation är att vi bor ihop. Hade varit bättre om vi bodde på skillda håll

Känner så väl igen mig. Det är som om jag hade skrivit det där själv för kanske 5-10 år sen. Jag har alltid tyckt att han drack för mycket men tänkte "vem är jag att säga vad som är rätt och fel". Lät honom vara den han är. Såg hans drickande mer som ett öl-intresse. Sen fick vi barn... trodde att alla drog ner sitt drickande då. Vem dricker när man har hand om sina små barn? Men min man fortsatte dricka som tidigare. Efter bråk och kris så drog han ner sitt drickande. Trodde jag. Det visade sig bara att han börjat gömma vin och öl.
Nu sitter jag här med 2 barn och en man som dricker precis som att han inte hade några barn. Men han är absolut inte beroende, säger han. Han väljer att dricka, det är den han är, den han alltid har varit. Om jag har problem med det får jag gå till en psykolog. Han säger att han visst dragit ner sitt drickande och att han är en jättebra pappa. Att det är jag som har kontrollbehov och en skev uppfattning av alkohol eftersom jag vuxit upp i ett hem där det INTE dracks.... Känner du igen dig? Visst är det nästan läskigt hur lika vi beskriver det.
Idag när jag sitter här kan jag önska att jag hade lämnat honom, skaffat barn med någon annan. Men jag älskade honom så djupt då, innan barnen. Hade nog tänkt i resten av mitt liv att jag begått ett misstag om jag hade lämnat. Men vad jag känner mig låst idag! Lämnar jag, blir jag av med barnen på halvtid. Kommer missa halva deras liv. Plus traumat för barnen att gå igenom en skilsmässa. Barnen kommer vara själva med en påverkad pappa halva sitt liv utan tillgång till en nykter mamma. Så jag stannar, med en man som jag älskar mindre och mindre samtidigt som jag blir mer och mer präktig som kompensation. Jag hatar det.

Sedan jag gick in i denna dvala av sorg och tankar angående allt med oss.
Nu vill jag vidare. Nu vill jag tänka om.
Vill ha det normalt mellan oss. Vill skratta, hitta på något, mysa, kramas eller bara netflixa.

Nu funderar jag på om det är min pmds som spökar igen. Allting en dip innan ägglossning. Alltid ett helvete tre dagar innan mens.

Konkreta fakta, om jag ska försöka vara dbt-beskrivande och inte känslomässigt engagerad:
Han dricker måttligt jämfört med hur hab druckit när han var yngre. Och jämfört med hur vi båda drack när vi träffades. ”Festade”. Våra early twenties..
Idag dricker han mer än vad jag gör.
Jag tycker inte om att min partner dricker på detta sätt då jag är uppväxt med en missbrukare.

Vem ska lära sig leva med vem?
Vem ska ge vika?

Då bottnar frågan i ”vad som är normalt”.
Eller spelar det ingen roll alls.
För faktum är att jag hellre sett mindre av alkohol i mitt liv.

För tänk om jag har fel.
Tänk om jag inte alls lever med en framtida alkoholist. Tänk om han inte alls är dömd i förtid. Tänk om jag dömt ut honom för att slippa bli sårad. För att kontrollera.
Precis som jag förr i tiden dömde ut mina partners att de skulle bedra mig och letade tecken på detta.. allt för att slippa bli överraskad.

Tänk om jag skyller på alkoholen för att det är konkret. Det har en anledning.
En quick fix.

Känns som att jag leker arga leken i mitt hem och båda är lika tjuriga.
Inget känns normalt och ändå känns det som att dessa tankar kidnappat min hjärna förr i form av just pmds.

Jag släpper det för en stund.
Ger mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, litar på att jag har mod att förändra det jag kan och inväntar förstånd att inse skillnaden.

sannolikhet rätt, som vanligt, Anthraxia ?. Jag hade kanske gjort samma sak i omvänd sits.... Som medberoende kretsar ju det mesta kring alkohol och det är väl inte konstigt vänner tröttnar! Det svåra är att säger jag ingenting om det själv då får jag oftast frågan-Hur är det? Svarar jag bra då ljuger jag .....

Kommer från anhörigsidan. Jag läser ofta här för att försöka förstå min man lite bättre, varför han dricker när han säger att han egentligen inte vill. Det är lärorikt och jag blir så glad när det går bra och ledsen när det skiter sej.
Tänkte kasta in en reflektion ang din fru,det är bara mina tankar, inget du behöver läsa om du inte vill !
Du säger hennes pappa var alkohlist och nu lever hon med dej som har ett beroende. Jag gissar att hon är medberoende. Den sjukan är lika svår att hantera som din. Man blir arg, ledsen, bitter, ibland elak , offerkoftan kommer på , man tar på sej mer och mer ansvar och får den beroende att känna sej mer och mer värdelös. Man tappar tillit och blir kontrollerande, känslorna ligger många gånger utanpå och man kan flyga i luften för en bagatell ...... Känns det igen? ”- Jag cyklar en sväng, säger maken. En bra dag svarar jag -Ok, det är bra om du inte dricker något..... En dålig dag svarar jag - Ok......... dags igen, räcker det inte ?
Det är inget man vill svara men det kommer av sej själv för den andres drickande tar såååå mycket energi och finns alltid i bakhuvudet.
Jag säger inte att era problem beror på detta , men jag förstod inte att jag också var sjuk i medberoende förrän jag började läsa här och att jag har lika mycket att jobba med som min man. Tipset till dej är: när hon skäller på datorn och du tar åt dej, fråga vad hon egentligen är arg för, jag vågar säga att det är förmodligen inte datorn.....
Lycka till på din väg mot bättre mående ?

Kaptenens logg dag 1.
Lyckades på något vis fippla bort mitt inlägg?
Nåväl, gårdagen bjöd på en trevlig tillställning med måttliga mängder alkohol.
Kors i taket gick vi till och med ut på krogen, riktigt trevligt!

Nu tillbaka till verkligheten då, en vanlig söndag hade jag säkert redan öppnat en öl vid det här laget.
Ölen är ersatt av trocadero zero, enligt mig den enda läsken utan socker som smakar som originalet.

Det känns oerhört bra att ha bestämt sig och nu handlar det bara om vilja och att försöka fylla dagarna med annat.

Är lite orolig för nästa lördag.
Exet kommer vara där, han kommer hålla i den (mer eller mindre). Han kommer synas och höras mycket, för det är sådan han är. I mitt minne hör jag hans skratt. Jag är orolig, för jag vet inte hur jag kommer reagera.
Jag är orolig för att han kommer ignorera mig.

Jag är orolig för att mina nyktra dagar inte är tillräckligt. Men så tänker jag tvärt om igen och ifrågasätter mina egna tankar. Tillräckligt för vem? För honom?
Ja antagligen. För honom är det nog inte tillräckligt. Men rent krasst spelar det egentligen ingen roll. Jag känner hur jag slår ner på mig själv igen. Tankar som "vem som helst kan vara nykter en månad", att jag inte är tillräcklig (igen). Men grejen är ju den att jag har nog aldrig varit nykter såhär länge förut.
Så jag borde känna mig stolt.
Men så ser jag mig ur hans ögon och känner mig bara patetisk.

Nu vet ju inte jag hur han tänker eller hur han känner, så det är ju här det blir lite farligt. Att jag tror mig veta hans känslor. Och därför påverkar det hur jag känner mig. Det är ju ingen sanning. Det är "bara" en tanke och känsla. Hur jag väljer att agera på detta är helt upp till mig.

Jag tror det är bra att jag tänker, rationaliserar, bollar med oron och osäkerheten. Det känns lättare nu när jag fått ut mina tankar i text. Jag är orolig att se honom, men jag kan faktiskt lämna kalaset om det blir jobbigt. Kanske känner jag ingenting när jag ser honom och har svinkul i stället? Eller så blir det jobbigt och roligt samtidigt, Det vet vi ju inte.

Nu ska jag fortsätta med min dag som jag tänkt den. Nu blir det mat (för utan mat mår man kasst).
Sen blir det träning (för det gör mig glad) och sen blir det filmmys med exmannen och vovven i kväll. Grymt bra underlag för att ha en bra dag.

Jag är inte patetisk. Jag är inte en dålig människa. Kom igen nu hjärnan, bättre kan du.

Fridens ?

Hallååå hjärtat!
Hur gick din kväll och natt? ?

Kram ?

Hej!

Bra gjort! Känner igen mig i det du skriver oerhört mycket. Det var också alltid jag som pockade på.
Under min alkoholtid har det varit kul många gånger. Det jag kanske kan ångra är att man
inte tänkte till mer när drack och räknade mängder. Lägga sig när det är dags istället för att sitta uppe
med A till 5 tiden på morgonen. Är i början nu på min nyktra resa..Har börjat bra...

Grattis till dina många nyktra dagar :-)

//John

Så otroligt mycket mod och kraft det finns hos alla oss som samlats i detta forum. Denna söndag vill jag bara säga ” HEJA OSS!” och ge en bamsekram till alla som behöver en ❣️

Citerar:
” Förlåtelse är inte att säga: ”Det du gjorde är okej”. Det är att säga: ”Jag kommer inte låta det du gjorde mot mig förstöra min lycka i framtiden”. Släpp taget, hitta ro, och frigör dig själv.”

Tycker det är ett bra sätt att tänka när det gäller dåliga saker som hänt i det förflutna! Innan har jag tänkt mer att det är svårt att förlåta någon som inte ber om förlåtelse (mitt ex)! Men då går man ju bara här och väntar på något som troligtvis aldrig kommer att hända! Man lämnar över sitt välmående i någon annans händer, någon man dessutom inte litar på! Nya grepp när det gäller taggarna som sitter i mitt hjärta! Önskar er alla en fin söndag! Kram

Nu ska jag inte regna på dig egentligen, men jag Tror att ens närstående blir lite medberoende till den medberoende, typ.
Misstänker att jag är ungefär lika sjuk som min partner, på ett annat sätt. Min lillebror finns där i vått och torrt - fan, när det var som värst ställde han upp och distraherade min pojkvän från att hinna på Systemet de dagar jag helt enkelt inte orkade. Helt sjukt, om jag tänker efter...

Nu går det ju, som bekant, bra för oss också - och då är lillebror mer benägen att påpeka att jag kanske borde göra mig av med min pojkvän.

Ungefär som att alla råd säger att man bara ska prata allvar med "sin" missbrukare när denne är nykter; lillebror stöttar och lyssnar och hjälper när jag är "full" (eller djuuupt inne i negativ period i mitt medberoende) men när jag är "nykter" påminner han mig om det negativa...

Nå. Jag är glad att det går bra - jag hoppas att det håller i sig länge, länge, länge :)
Jag ville bara förklara varför jag tror att ens vänner och familj gör som de gör.

Ha en toppendag!

Hej
Läst din tråd och dina strategier. Blanda ut vin, inte ha ngt hemma, vänta till bolaget öppnar.... vem försöker du lura ?
Min första tanke var, helvete vad alkoholen styr ditt liv. Sedan att du var orolig för abstinens m.m. Men det är väl inget att oroa sig för, jämfört med att du fortsätter dricka? Skruva på korken och släng skiten istället och bli fri.
Vill du så fixar du det!
Ha D gott

Två trista jobbdagar av tre är avklarade. Den första gick rätt snabbt, men igår var det segt. Får se hur det blir idag. Jobbdagar minskar dock drickandet kraftigt, har "enbart" gått en vinare efter jobbet. Det där med att späda ut vinet håller jag fast vid, och blir alltid paff över hur mycket det är kvar i flaskan när jag ska fylla på. En vinare om dagen är fortfarande för mycket, men klart bättre än två som det var innan jag skar ned.

Jobbdagar innebär iaf att min kropp får vila lite mer än när jag är ledig. Eller ja, inte fysiskt då, jobbar rätt tufft rent fysiskt. Men jag äter bättre, äter regelbundet och dricker mindre. Har inte haft någon abstinens och känner mig stark i kroppen igen. En annan femma är dock att jag lider av värmen, blir mosig och seg. Har alltid varit så.

Har haft lite tid över att fundera kring en plan för lördagen, när jag vet att det ska "slappnas av". Det låser sig där, hittar inget verkligt bra. Det jag har kommit fram till hittills är att fördröja allt. Inte ha någon alkohol hemma på lördag morgon, då behöver jag vänta på att butiken öppnar och starten fördröjs ett par timmar. Vinet utspätt är givet, det sköter jag numera automatiskt. Funderar sedan på att ta hjälp av att jag känner mig lätt stressad inför semestern, mycket som måste lösas innan dess. Om jag suger tag i mitt tredje projekt direkt på lördagen bör dagen gå bättre. Liksom att jag behöver göra något åt den där fördömda tvätthögen och starta med att packa. Vill även köpa en ny sovsäck, den gamla gick sönder i tvätten. Tunn och liten räcker bra, tar inte så stor plats i packningen och frusen är jag inte. Det bör gå och är värt ett försök. Kommer jag igång med aktiviteter dricker jag mindre och känner mig betydligt nöjdare med mig själv när saker faktiskt blir gjorda. Just, just, ska inte glömma att planera för mat! Slarvar lätt med det när jag dricker och det är obra.