Senaste kommentarerna i forumet

Vi har haft en skön vecka , maken helt nykter sen i onsdags och jag njuter!! Vi har roligt, skrattar och gör saker tillsammans och vet ni, det är kul att göra saker när man vågar slappna av, när man inte letar tecken hela tiden. T.om så att han igår sa att det var kul att köra bil något han hatar annars ! Nu är jag tyvärr luttrad så jag vet att detta varar inte men jag tänker glädjas så länge det varar!
Jag har varit väldigt öppen om makens problem till mina närmaste och när jag igår berättade för min syster att allt är bra just nu så förväntade jag mej lite glädje tillbaka, för min skull, det enda jag fick var:att du orkar......
Jag förstår på ett vis men inte på ett annat. Det är inte så att jag rapporterar 7 dagar i veckan hur läget är eller gnäller för min tillvaro, det är mitt val. Och hade jag gnällt då hade hon varit väldigt förstående. Varför är det svårare att glädjas med någon än att lyssna på problem? Känns världen lättare om jag vet att någon annan har det jobbigt? Näe, vill inte tro det! Så dagens tips: Är någon glad, gläds med och dissekera inte anledningen!
Ha en skön söndag ?

Känner igen accelerationen och att det krävs mer och mer. Insikt är ett bra första steg, sedan kanske lite planering och sätta mål. Jag har lätt för att planera och sätta mål, men om motivationen saknas blir det ju lite si och så med fullföljandet. Med motivation kan det funka mer eller mindre utan plan och mer mål än att skära ned (eller sluta). En del fixar det så, vet i tusan hur de bär sig åt.

Varningsklocka och motivation kan vara att du presterar sämre på jobbet? Olycksriskerna ökar rätt markant även som bakfull.

Annars kan vi sjunga prokrastinerarens lov: gör inte idag det du kan undvika helt! :)

Funkar det så funkar det, placebo eller ej! Testa igen. :)

Kanelbullar är gott! Hörs som du har fina och bra dagar liksom har kunnat ändra lite i rutinerna. Bra jobbat!

Hörs som en bra plan. Starksprit är en stor fara, just för att det kan gå så fort. Jag har tur som kan undvika det. Samtidigt undrar jag om jag inte dricker öl och vin "för att det är ju inte så farligt". Sätten att finta mig själv på är oändliga.

Grattis till bara två öl, och jag håller tummarna för att rutinerna kan ändras!

Jo. Det är det där du har att röra dig med. Han vill inte förändras. Räcker det här livet för dig?

Hej. Så sant det där om att man har mycket tid nu när man slipper oroa sig för supande gubbe. All kraft och energi gick ju åt till ständig oro. Semestertider är ju som du säger det värsta. Folk har fullt upp. Och där sitter man. Men man kommer väl till ro någon gång. Min ex surrar som vanligt runt mig och vill störa och söndra mitt mående. Att stå emot tar massor av energi. Ha det bra så länge ☺

Varför inga mediciner? :)
Resten av destruktiviteten kan du ju hoppa, men medicin kan ibland göra svarta hål gråa.

Välkommen hit! :)

Söker du hjälp, behöver du inte vara orolig för ngn transportstyrelse. Det är värsta sekretessen. Så om det står ngt i din journal, tror jag inte du behöver oroa dig för att ngn annan ska se.
Så våga be om hjälp, det är inte farligt, jag lovar.
Kram S69

Men för väl någon slags journal för mig själv här så att jag kan se tillbaka nångång i framtiden. Nångång när jag orkar.

Så.
Varit tillbakadragen och tyst ända sedan i förrgår. Lägger mig i gästrummet för att sova. Inte längre någor frågetecken om det, han har fattat poängen.
Ikväll. Efter att ha blivit stärkt av berättelser här på forumet. Och efter att ha läst kommentarer på min egen tråd (tack <3 det gjorde ont, men jag vet att orden måste göra det) så tar jag lugnt bara bladet från munnen och konstaterar
”Jag har trott i fem års tid att du skulle ändra dina alkoholvanor. Nu är jag rädd att jag ska fortsätta tro det i fem, tio eller tjugo år till”.

Låt oss kortfattat säga att vi hamnade på att vi agree to disagree angående ”vad som är nyttigt/bra/okej/ofarligt/inga problem” och vad jag själv anser vara jobbigt för mig. Vi agree to disagree huruvida hönan eller ägget kom först; slutade jag gilla personen eller ogillar jag drickandet?
Så slutklämmen blev då.
Spelar det någon roll egentligen? Om det är ofarligt, om det inte är ”behov” utan vilja som styr behovet av att ta sig en öl, om jag är löjligt rädd och misstolkande.. spelar det någon roll då jag sagt i fem års tid att jag inte tycker om hans alkoholvanor. Att jag önskar att de förändrades och att jag inte vill ha det så.
Spelar det roll om det är ”sån han ÄR” eller om det bara är ”så han GÖR”..
Det är ju vad det är!
Jag mår dåligt oavsett och han ser inga problem med sitt sätt att dricka.

Fine. Det är detta jag får.
Det är detta jag har att röra mig med.

Klandrar jag honom?
Nej inte egentligen innerst inne.
Han har ju förfan till och med rätt.

Han dricker mindre nu än han gjorde när han var tjugo.
Han dricker mognare och dricker sig inte full bara för att han dricker.
Skulle jag träffa någon som var nykterist så skulle jag reagera på att den personen ville störa sig på mina cider som jag tar då och då..

Så vad är skillnaden?!?
Vad hycklar jag om?!

... ett elakt faktum.
Ett elakt och fult faktum att jag aldrig kan glömma. Helt gå vidare, kanske helt förlåta.
Sviter från fyllorna för fem, fyra, tre, år sedan.
Sviter från bråk. Sviter från ord.
Sagda i fyllan, gjorda i fyllan.

Missnöjen i bakfylleångest. Ord i irritation.
Och sen på det en totalvändning som en trevlig lullig alkoholdimma råkar komma ivägen för den annars tråkiga vardagen som så lätt går att kritisera.

Så han dricker mer för att han är olycklig med mig?
Ok.
Fine.
Det är vad det är.

Tack för svaret Sigge69. Har läst din tråd och tycker att du är stark och inspirerande.

Du verkar ha haft tur i mötet med sjukvården. Själv oroar jag mig mycket för att få en diagnos i journalen eller att bli anmäld till Transportstyrelsen. Vågar inte riktigt ta hjälp. Inte ännu i alla fall.

helt enkelt att hålla koll på om han drack, när han drack och hur mycket han drack när han drack, slutade tjata, slutade böna och be! Då blev han förvirrad till en början och försökte starta diskussioner om alkohol, jag påpekade då bara lugnt att han väljer själv om och hur mycket han vill dricka! Jag satte mina egna gränser istället ex lät bli att åka till honom om han var full, la på om han ringde och var full! Kan inte säga att det var lätt, kokade inombords vid mer än ett tillfälle! Men jag fick en annan syn på det hela! Tittade mer med öppna ögon och började förstå att detta var något som påverkade mig väldigt negativt! Och detta något låg utanför min kontroll på ett sätt (jag kunde inte få honom att sluta dricka) men inom min kontroll på ett annat sätt (välja bort)! Tufft och jobbigt att välja bort eftersom det finns en människa bakom alkoholismen, en människa man älskar! Men när den människan inte vill göra något åt sin sjukdom är det hopplöst! Önskar dig styrka att göra val som är bra för dig själv! Kram

Hejsan
Välkommen hit till AF!
Jag la alla korten på bordet till en läkare. Fick en medicin som heter mirtazepin.Tog mig ur livets ekorrhjul och la in mig på en vårdavdelning i 4 dagar. Jag har kört mitt egna race utan ngn mer kontakt mer sjukvård. Jag har utöver detta, berättat som det är, till mina nära och kära, samt till mitt jobb. Är nu uppe i 81 nyktra dagar. Vill inte gå ngn behandling eller samtal. Hänger på detta forum, skriver om min resa, dag för dag. Så har jag lagt upp min plan.
Ha D gott
/sigge69

Finns det ingen som vill dela med sig lite? Är så ny och vilsen i allt.

Många gånger har jag fått höra vad jag skulle givit för tips och råd, om jag varit min egen vän.

Innerst inne vet man kanske vad man skulle ha sagt.

Min psykolog tipsade mig förut för att ha återkommande check points i fortsättningen. Typ var sjätte månad skulle jag checka av vart jag var i livet, jur jag mådde, vart jag ville och vad jag skulle göra för att nå dit.
Sex månader senare skulle jag checka av igen och om jag visade mig må lika dåligt som vid förra check pointen så måste jag göra något åt det. Ta tag i det. Och ta jobbiga beslut.
Detta för att man inte ska fastna i destruktivitet i flera år utan att märka det förrän man är körd i botten.

Det är lätt att säga, svårt att göra. Lätt att undvika att göra det och bara gneta på.

Maskrosbarn och bra att du skriver av dig! Är också i lite liknande situation som vuxet barn till en psykiskt sjuk mamma! Min mamma har precis varit inlagd på psyk under en längre tid! Skönt och tryggt för oss runtomkring! Hon gör, som din mamma, hotar med självmord så jag vet vilket helvete och skräck du lever i! Jag har lämnat över ansvaret för att leva eller inte leva till henne! Svårt och hårt men ger en själv frid på något sätt! Och det gäller ansvaret för livet som helhet! Sök hjälp för egen del istället för att försöka hjälpa din mamma! Du kan inte råda över hennes val hur dåliga dom än är! Börja gå i samtalsterapi och bearbeta dina upplevelser och också lär dig vad som är ditt ansvar och vad som inte är det! När man växer upp med dysfunktionella föräldrar som man får ta ansvar för flyter andras gränser in med ens egna! Man vet inte riktigt vart man själv slutar och var andra börjar! Försök att lämna över till sjukvården! Backa från ansvar! Och framförallt ta hand om dig själv! Kram

Längtar tills jag har lika många vita dagar som du. Håll ut!

Vilket bra tankesätt att luta sig tillbaka på! Att släppa på kontrollen och skapa frihet i sig själv för att sedan ta ett steg tillbaka och då beskåda vad man har.
”Detta är vad jag får, är det detta jag vill ha?”

Det känns som att jag skulle vela sönder migsjälv i tio års tid dock, innan jag skulle ta ett steg tillbaka och se vad jag har.
Och hur släpper man fri på bästa sätt?

Är det att sluta be om, reagera, påpeka?
Hur stänger jag av min sorg jag känner varje gång jag tycker att en öl för mycket tas fram?

Och det är ett helvete!
Jag känner med dig! Jag är också livrädd.
Livrädd på att hoppas och livrädd för att bli besviken.

Är så tryggt när de är inlagda, då känns det som att någon håller koll.
Jag har önskat mig att något drastiskt ska hända så att det går fort och hon hamnar på hem.. för där vet jag att hon har någon som ser efter henne. Ger henne mat och sällskap. Och så kan jag hälsa på henne, handla åt henne.
Hon skulle komma på fötter i sin sjukdom och hon skulle inte kunna göra fler dåliga val.

Nu står jag nästan där och tack vare självbestämmandet i svensk lag är så stark kan hon skriva ut sig närsomhelst vilket jävla fall som helst.

Känns som att man inte vet om man ska kunna slappna av eller bara förvänta sig det värsta.

Men. Jag tänker..
i din sits kanske tvångsinläggning är ett lättare steg att bevisa på att en insats behöver göras, från kommunens håll.

(Om du orkar) kan du trycka på att hennes missbruk är en uppenbar fara för hennes liv. Lvm är dyrt för kommunerna, varför de inte helst sätter in det. Men med rätt ”hot från socialen” kanske din mamma inser att de kan sätta henne på LVM (och då kan det blir upp till 6 månader, och vartsomhelst i landet) om hon inte går med på att åka på behandlingshem själv?

Det är bra att ta en dag i taget.
Försöka att inte gräva ner sig för mycket, eller hoppas. Ej heller inte hoppas.
En jäkla balansgång hela tiden.
Intala sig nån form av sinnesrobön var och varannan dag.

Och prata om det. Skriv av dig <3

Hoppas du får kul i kväll! Kompisar som får en att skratta är guld ?

Idag var jätte najs. Träffade upp mina kompisar och några nya jag inte träffat tidigare för parkhäng. Vi gjorde enorma bubblor. Inga små fjösiga här int! Förstår inte hur det kan vara så kul och fascinerande med enorma bubblor. ?‍♀️?

Blev lite felplanering för mig med maten, så det blev bara en protteshake till lunch, så vid 18 drog jag hem för att laga middag. Insåg när jag satte mig i sängen att shit vad trött jag är. Så jag ställde in kvällen.
Nu efter en dusch och nedvarvning är jag så nöjd med det beslutet. Egenvald egentid, lite goddoftande krämer på kroppen och strax en film och glass ?
Känns bra. Stod och blundade i duschen och mådde bara bra. Log lite för mig själv.
Vilken jävla förändring.

Fridens ?

Men vilken ände börjar man i?

Ingen som har några svar på det där. Det är till syvende och sist bara hon som kan besluta över sitt liv. Men det är ett helvete för alla omkring i de där kaotiska perioderna.

Skippa helt tankar vad som är normalt för det har inget med er relation att göra.

Vårdcentralen vara något kanske! Med tanke på att han har ADHD borde en läkare kunna hjälpa honom vidare med medicinering och samtalsstöd! Bäggedera erbjuds ju på vårdcentraler! Dom kan säkert hjälpa er vidare också! Försök också att ”fånga upp” dig själv så inte allt fokus blir på honom! Du har det ju också jobbigt i detta! Vilket fint stöd du är för din sambo!

Vi är sjukt bra! ? Grattis till dina 81 dagar, riktigt starkt!!
En annan fördel är ju nu i värmen, att man inte torkar ut kroppen med alkohol. Vatten vatten vatten är bäst!