Senaste kommentarerna i forumet

Tack så mycket dricklagom och sommarflickan ?
Gud jag skulle också vilja ha en egen pool. Nu bor man på 20kvm... tror Poolen var lika stor som mitt boende ?

Anyhow, jag är inte en rutin människa. Mitt liv har aldrig funkar med rutiner. Jag blir för rastlös, känner mig instängd. Svenson och vaniljjliv har inte fungerat och är inte för mig.
MEN så som det fungerar nu är;
Sömnpiller 22, tar cirkadin som är en depottablett med melantonin.
Sen en kopp te. Somnar vid 00-00:30

Alarmet står på 08 varje morgon. Men jag brukar vakna "på riktigt" vid 09. Är en riktigt snozare, vaknar inte av larm.

När jag vaknat sätter jag på Nyhetsmorgon. Gör en kaffe, försöker få i mig någon typ av frukost. Och sen startar dagen. Har jag min vovve går jag ut med honom på en lite längre promenix. När det inte är såhär varmt vill säga. Annars blir den på kvällen.
(Men jag vet att det är dubbelavsnitt på dr Phil direkt efter nyheterna, och det blir ganska ofta att jag tittar på dem också. Skynda långsamt)

Hur ser era rutiner ut? :)
?

Återigen har sjukdomen gjort sig påmind. Hos dig. Hos mig.

Samtidigt kan jag se hur jag mer än någonsin förr har kunnat lämna över´.
Hur jag har ställt mig vid sidan den här gången. När du återigen kom att göra val som påverkade livet då du tappade fotfästet.
Mitt förhållningssätt är ett annat. Jag reagerar och agerar inte lika känslomässigt våldsamt den här gången.
Jag står stadigare än någonsin.
Långt borta med dig utanför mitt synfält.
Långt borta känslomässigt.

I alla fall då du varit aktiv.

Du har gjort dina val.
Och mitt val den här gången har varit att inte lägga mig i.
För jag kan inte kontrollera någon annan än mig själv.
Insikten har landat.

Men dina val påverkar mig såklart ändå - trots att vi inte längre lever tillsammans.
De påverkar våra barn. Så mycket påverkar det våra barn.
Och den besvikelsen och sorgen är fortfarande svår att bära.

Och det är just det som gör det svårt.
När du har varit i´din aktiva period har det den här gången varit lätt att inte försöka kontrollera, styra och lägga min kraft på dig. Den har jag med självklarhet lagt på mig själv och våra barn. Men då du landade efter långa veckor av dåliga beslut, manier och destruktivt beteende där droger och alkohol tycktes vara den enda lösningen kom du till mig. Och behövde hjälp.

Och jag hjälper. För jag kan inte se hur varken mitt eller barnens liv skulle bli enklare om du återigen stod utan bostad. För villkoret för lägenheten är från socialtjänsten nykterhet.
Så jag betalar din hyra.
Köper dig mat.
Ger av mig och min tid.
Och i stället för barnens besvikelse och sorg över att du inte mår tillräckligt bra för att träffa dem bjuder jag in dig.
Låter dig följa med på den ena utflykten efter den andra. Låter dig vara en del av oss. I våra vardagligheter.
Igen.

Jag ger dig möjlighet att vara den förälder du kan vara och den som barnen behöver i sitt liv.
Jag ger dig samtidigt möjlighet att fortsätta vara aktiv i dina beroenden.

Återigen har sjukdomen gjort sig påmind. Hos dig. Hos mig.

Det finns medicin både för att minska suget och för att ta udden av alkoholen när du väl dricker den. Jag fick testa dessa mediciner i höstas men eftersom jag inte ville sluta dricka (jag sa att jag ville men ljög givetvis både för mig själv och läkaren) så märkte jag ingen skillnad. Dock vet jag att det finns människor som blivit hjälpt av dem. Dels finns det Campral som då ska minska suget och Naltrexon som minskar belöningskänslan när du dricker alkohol. Om du vill veta mer så sök på 1177, där står det om både Campral, Naltrexon och Antabus.

Tycker det är väldigt trist att du får vänta på hjälp, jag som fick hjälp direkt (tack gode universum) förstår verkligen vilken betydelse det har haft för mig. Nu har jag hamnat lite mellan stolarna då min ena terapeut är på semester och den andre är sjuk sen över en vecka tillbaka (hoppas verkligen inte att hon är utbränd). Jag skulle egentligen gå en gång i veckan hos hon som är sjuk och nu har det gått två veckor sen senaste besöket och bara det gör mig lite orolig så jag förstår dig som inte ens vet när du får komma eller att det är lång tid tills dess. Men du har oss så länge. Och de fantastiska människorna som jobbar på Alkoholhjälpen.

Det enda jag kan ge som tips och som funkade bra för mig (förutom den hjälpen jag fick såklart) var att läsa Allen Carrs Äntligen Full kontroll. Den funkar säkert inte på alla men det kan ju vara värt ett försök. Jag försöker även läsa andra böcker (tex Per Holknekts), se filmer (Flight kan rekommenderas) och dokumentärer om alkoholmissbruk för att lära mig mer om mekanismerna bakom. Jag har alltid tilltalats av logik och det fungerar bättre på mig än mycket annat.

Hur som helst så finns vi här och vi läser det du skriver och här kan du vara helt öppen med dina tankar och känslor. Jag tror att det är enda vägen till att bli fri från alkoholen.

Stor kram

Sommarflicka.... skönt att det har lagt sig det onda i magen, min är hemsk och har varit länge, har haft oförklarligt ont i sidan i flera år dessutom ?... hur går det för dig idag?

Rövarkulan... haha michelingubbe och flugpapper ?

Anxiete... vi låter väldigt lika i flera fall, dock klarar jag inte chefer som bossar, då slår jag bakut. Sen är jag oerhört social i mina roller, men totalt tvärtom när jag kommer ifrån dessa. Har du läst boken Omgiven av idioter? Tycker den är otroligt talande för hur man är till viss del iallafall, inte den mentala biten.

Kl är 12 nu, fortfarande ingen dricka och det blev nog aningens för mycket igår. Jag sov som en stock men vaknade med ont i håret, tidigt som vanligt. Tror jag ska köra igång med lite saltsyratillskott för att kolla om det hjälper min ömma mage. Kan ju vara en kombo av IBS/stress och magkatarr... dagens plan med drickat är att börja senare än igår! Tänker jag tanken på att det skulle vara helt vitt panikar jag och får då väldigt svårt att fokusera på något... Min högsta önskan är att hitta balans, må fysiskt bra, ha en regelbunden skön givande sömn, stressa av även utan A, känna mig lugn utan A. Få tillbaka mig själv, inte vara denhär deppiga, snortjuriga kärringen som aldrig kan sitta still utan hela tiden är på väg.

Ha en riktigt god dag vänner, tacksam för det här forumet, en del av ensamheten inombords försvinner.

Jag läste ditt inlägg som inte skulle läsas (givetvis, jag är för nyfiken för att låta bli).

Jag ser det själv inte som en tävling men förstår absolut tankegången. Visst räknar jag dagar, det är något jag känner behov av i början. Jag har dock inte det där suget som flera verkar ha. Jag har druckit klart och tänker inte speciellt mycket på alkohol (just nu iaf, är dock ganska livrädd att det ska ändras) vilket är så himla skönt. Jag tänker på alla pengar jag sparar, på hur mycket friskare jag ser ut, hur mycket mindre ont jag har i kroppen och att mina organ mår så mycket bättre när de slipper bli förgiftade. Finns det något sådant du kan tänka på ist för att se det som en tävling där en dag läggs till allt eftersom? Att försöka flytta fokus. Säkert inte det lättaste och jag dömmer ingen, alla har vi våra demoner.

Jag tror och hoppas att det blir lättare och som Morgondag skriver, att läsa trådar av dem som lyckats hålla sig nyktra länge men som ändå är här och skriver är en guldgruva. Så försök hitta lite styrka i de trådarna när du tvivlar.

Och glöm inte att vi är många som tror, stöttar och finns här för dig.

Kram

Sigge... Tack tack tack för den värmande kramen ♥️ Alla resor börjar med en själv, huvudet på spiken, sant, frågan är om man vet vart resan går? Men det är ju resan som är mödan värd, inte målet sa väl en viss fröken Boye. Ta hjälp det vågar, kan, vill jag inte, inte mer än den läkare jag har (som är som de flesta och bryr sig/kan föga).

Det här med självkänslan däremot är intressant, jag har ett gott självförtroende men min självkänsla är i botten, alltid varit och jag vet inte varför. Har gått i otal KBT samtal men aldrig kommit fram till något svar.

Jag känner så igen mig i mycket av det du skriver, att vara alla till lags, att aldrig svika och göra allt för alla andra. Vilket inte ens alltid ger den utdelningen en önskar. Precis av samma anledning har jag varit utbränd ett par gånger och blivit djupt deprimerad. Det är en förödande känsla som ibland är övermäktig. Får du någon hjälp i form av terapi, stödsamtal, medicin etc?

En sak jag tog tag i när jag slutade dricka var att sålla bort massor av människor på Instagram och Facebook. Jag orkar inte se alla fejkade positiva bilder på vinglas, ölglas, lyckliga barn i vattenspridaren när jag vet att sanningen inte ser ut så för många. Och även om det hade sett ut så så gör inte det mig gladare. Då är det bättre att inte se det. Visst kommer det fortfarande inlägg där folk skålar med vinglasen intryckta mot kameralinsen men de brukar jag inte gilla. Sen är det upp till var och en att dricka som den vill men jag vill inte ha det upptryckt i nyllet. Facebook och Instagram är inte sanningen, inte feelgood bloggar heller.

Däremot känner jag hur mycket positiv energi, hur mycket kärlek, glädje och jävlar anamma det finns i det här forumet och här får/kan jag vara mig själv. Så jag försöker fokusera på det.

Jag drack inte i perioder utan varje jag men mängden kunde variera. Det fanns de dagar då jag klarade mig på ett glas vin, för att koppla av (och för att det inte gick att komma åt alkohol när familjen var hemma och vi inte hade köpt hem något) men oftast blev det flera glas upp till två flaskor de dagar jag var ensam. Och när jag skulle handla på Systemet räknade jag så att det inte skulle ta slut inan den och den dagen, vilket det ofta gjorde iaf. Och jag har också öppnat dyra champagner (dock inte så dyr) som jag sen fått ersätta. Det svider rätt mycket att behöva betala 450 kr för en flaska man måste lägga tillbaka. Men nästa gång vinet var slut så låg den där och lockade.

Jag tror att du behöver stöd och hjälp från utomstående. Det (är iaf min erfarenhet) är ett ovärdeligt stöd att få hjälp av folk som jobbar med dessa frågor och som vet vad som behöver göras, sägas och ifrågasättas. Du har dessutom en stor erfarenhet som är så himla viktig att minnas och dra nytta av. Du har gjort det förut, du vet att du har klarat det en gång. De åren du varit nykter är inte bortkastade, det är fantastiska år att lägga under västen. Glöm aldrig det.

Stor styrkekram

Lyssnar på ”drick mindre” som jag laddat ned från Mindly.
Tränade igår.
Vill inte dricka.
Ska inte dricka A idag. Väljer att var sund. Meditera, träna, dricka te, se en bra film. Ska se Thor Ragnarök ikväll i soffan. Gillar Marvel! Fokus på roliga saker. Inte tänka på A. Städat huset. Skinande rent. Funderar på vad vi ska göra på semestern kommande veckor. Första veckan har varit att fixa hemma, sportskola med barnen mm. Vill gärna ha miljöombyte, orkar inte se tvättmaskinen mer ?

Man tappar bort sig själv och vet inte riktigt vem man är och vad man vill! Själv är jag medberoende sedan barndomen och haft förhållanden som ”matchar” mig! När är det nog? När har jag fått nog? Vad vill jag göra åt detta? Vad kan jag göra? Frågor som friska människor bara vet svaret på utan att behöva tänka medvetet! Men som är så svåra för en själv! Börja i det lilla och väx dig stark! Träna dig själv på att svara dig själv på frågor! Vad kan JAG göra för att JAG ska ha en bra dag idag! Blanda inte in någon annan utan gör dagen bra på egen hand! En promenad, hälsa på en kompis vad som helst! Lär dig styra dig själv och ta hänsyn till dig själv! Kram

Tack för ditt meddelande. Pepp behöver jag nog. Sitter mitt i ett moment 22 jag inte kan ta mig ur, min fru anser sig alltid ha rätt och hon kan bli riktigt elak när hon anser att jag gjort något fel. Skulle jag flytta är jag helt säker på att hon skulle vända barnen emot mig, stannar jag så fortsätter det i samma spår. Jag vet inte hur jag ska få henne att fatta hur mycket skada hon gör med hennes ständiga klagande och nedlåtande kommentarer, hon har ju växt upp med detta då hon har världens mest egoistiska och elaka mamma. Terapi finns inte för det är inget fel på henne, det är alla andra det är fel på… Nåväl, jag fortsätter min kamp.

Det är STORT och MODIGT att du börjar skriva och kan sätta ord på vad det är! Vi är många som levt eller lever med en alkoholist med allt vad det innebär. Och den här skammen som du skriver om, den har vi alla medberoende känt när vi slätar över, hittar på ursäkter och fixar och donar för att allt ska framstå som så bra utåt fast det egentligen är så skit det bara kan bli. Kram

Vilka fina vänner du verkar ha Studenten, så viktigt i stunder av förändring, hjärtsorg och själasorg.

Önskar så att jag hade tillgång till en pool, det är lite av en dröm, att en dag ha en pool, även om man ett vanligt år kanske kan använda den 3 gånger på sommaren så är det ändå något visst med den där blå färgen av vattnet och mosaiken.

Får jag fråga vilka sovrutiner du har? Jag har fortfarande inte kommit in i några naturliga rutiner men önskar så att jag kunde somna av mig själv och vakna utbildad 7 timmar senare eller vad som. Kanske ger det sig när jag börjar jobba.

Hur som helst, otroligt glad för din skull och så stolt även om jag inte känner dig mer än från forumet. Tänk vad det här fantastiska stället åstadkommer, det är lite så att jag ryser av tacksamhet.

En stor sommarkram till dig idag!

Sommarflickan2018, brukar man inte säga att jag var där tre gånger? Första, enda och sista? :D

När jag läser i trådarna och ser hur mitt eget liv ser ut, när jag är ärlig mot mej själv och vågar se på mitt beroende då ser jag en röd tråd. Jag vill ju så innerligt gärna lösa andras problem , stora som små, det har jag alltid velat. Jag har lagt så mycket tid och energi på saker som egentligen inte angått mej mer än att någon nämnt det för mej. Jag kan sitta i timmar och leta lösningar åt mina söner på något de i förbifarten sagt....
När man då träffar och blir förälskad i någon som är beroende ja då är det som att ge socker till en diabetiker..... Man blir sämre och sämre i sin sjukdom och kan ibland inte själv komma ur det. Därför borde det klassas som sjukdom!
Jag har först nu efter 7 år insett att jag är sjuk, jag har väl förmodligen varit det alltid men det bröt ut när jag träffade kärleken i mitt liv. Och hur ska jag kunna hjälpa honom? Det är som när den blinde leder den döve, eller som det sägs när man ska flyga: Sätt på din egen syrgasmask innan du hjälper någon annan annars kanske ni båda förlorar medvetandet...
Typiskt medberoende är väl också att inläggen på anhörigsidorna handlar väldigt mycket om den beroende och betydligt mindre om oss själva
Jag har sagt innan att jag ska sluta gnälla för det är mitt eget val att stanna. Det är inte så enkelt har jag kommit fram till men jag ska försöka att låta min tråd handla om MEJ och inte honom.
Kram på er ifrån ett regnigt ???? blekinge ?

Hörs som det går mestadels bra, grattis! Känner igen det med ensamtid och att äta dåligt. För mig kopplar jag det till alkoholen. Blir inte hungrig på samma sätt som förr. Men jag har sugit tag i det litegrann, och börjat köra köttfärssås och pasta. Har en egen variant som gör att det vattnas i munnen bara att skriva om den - så idag blir det av! Lagar dessutom extra, så det blir samma i morgon. Har tvingat mig att äta lite mer än normalt, så att jag ska bli hungrigare. Är väl inget som förändrar hela världen, men nog hjälper det till lite. Och alla bäckar små och det där.

Är faktiskt annars en jäkel på köttbullar, när jag väl gör dem! Köpte rätt nyligen boken "Mannerströms färs" och har betat av ett par recept i den. Fast jag gillar fortfarande bäst ett enkelt grundrecept från min gamla hemkunskapsbok. Brukar göra en stor laddning till jul och plocka med mig till olika fester, och numera kommer det oroliga frågor inför julen: "Tar du med dig lite köttbullar?!?" :D

Kanelbulletjejen kanske är grejen - kör på!

Tvåsiffrigt, hurra för dig. Superbra jobbat.

Jag är imponerad av att du pallade med Kiviksmarknad. Jag var där med mina föräldrar en gång när jag var liten och de sa "aldrig mer" efter det och brukade skämta att de varit på Kiviks marknad två gånger, första och sista. :-D

Nu har jag inte varit där sen dess (det tar mer uppåt en och en halv timme att ta sig dit med bil) men jag är inte helt säker på att jag hade pallat det i den här värmen och absolut inte med onyktra människor. Så kudos till dig. Skönt dock att du kände sån frihet av att kunna tacka nej, visst är det en härlig känsla att inte ens tveka?

Kram och härligt med tio dagar

Kiviks marknad - då är du någorlunda nära Skåne iaf. Tänkte på Rövarekulan längs Fyledalen redan första gången jag såg ditt nick. Kommer det därifrån? Har promenerat där flera gånger (när jag bodde i Lund och Malmö, numera bor jag utomlands). Vackert och fridfullt. En av mina märkligaste naturupplevelser hade jag på väg därifrån. Finns flera små åkrar som ligger ned mot ån, och när vi for förbi en av dem sade dåvarande exet (inte så naturkunnig) att det stod en pingvin där. Jag garvade och sa att det finns inga pingviner här. Hon vart lite tjurig och sa att "Jamen, då var det en struts!" Tja, tänkte jag, med tanke på alla strutsfarmer i Skåne kan det ju vara sant, stannade bilen och backade tillbaks.

Mitt på åkern stod en svart stork, så något udda hade hon ju sett. Runtom stod tre hägrar och ovanför dem kretsade 4-5 ormvråkar. Tippar det var grodvandring över åkern, mat brukar locka vilt. :)

Inget om alkohol, men en upplevelse. Bra att minnas bra saker, och på den tiden drack jag måttligt.

Hörs bra det där med nya vanor och att rutinerna funkar! Kunde jag ordna det vore det framsteg. Så lätt att fastna i fel rutiner - alldeles utan ansträngning. För att hitta tillbaks krävs det ju en ansträngning, och det är ju jobbigt... tack för att du delar med dig, ger mig inspiration.

Du känner skam , det är nog en känsla som kommer som ett brev på posten när man är medberoende, jag tror de flesta på anhörigsidorna känner den känslan från och till .
Jag försöker resonera så här: medberoende är en lika allvarlig sjukdom som beroende, alltså är jag sjuk. Ska jag känna skam för att jag är sjuk? Skulle jag känt skam för diabetes, alzheimers, magkatarr ? Nä , förmodligen inte.
Man kan vända på det: som medberoende har man ett val, det har man inte med andra sjukdomar.
Men ingen väljer att bli medberoende/sjuk oavsett sjukdom. Jag tror att i just vår sjukdom är det ett förlopp som tyvärr tar tid att både komma på och att ta sej ur, annars hade vi inte blivit medberoende, då hade vi gått direkt.
Det jag vill säga är klandra inte dej själv för det som varit. Tänk igenom det och bestäm dej för hur du vill imorgon eller kanske bara idag ska se ut. Små små steg .... Kram ?

låt dig inte dras med ner i någon annans ”träsk”! Din framtid styr du själv över, ta bort det som påverkar ditt liv negativt! Din sambo har ett val eller rättare sagt flera! Men det har du också! Låt inte hans val påverka dig och din framtid negativt! Ta inte mer ansvar för honom! Och lev inte i mer ovisshet/otrygghet! Det stjäl din kraft och energi! Kram

Efter jag skrev mitt första inlägg har det tagit stopp. Jag läser era svar. Nästan förvånad att någon läst. Tacksam för det.

Inser att jag ägnat mycket tid åt att tänka, analysera och försöka förstå. Nu verkar det ha tagit stopp i mig. Det känns som jag bryts itu av en stor tyngd. Det tog ett par dagar innan jag förstod att det är skam jag känner.

Skam över honom, som själv inte verkar känna skam. Skam över mig själv att jag inte gjort något åt detta. Skam över att jag låtit sonen växa upp mitt i detta.

Jag är glad för att jag faktiskt börjat skriva här, det lättar på trycket underligt nog.

Jag är en sån där som alltid klarat allt. Tills jag blev sjukskriven för depression. Men inser nu att jag fortfarande vill bevisa att jag klarar allt. Även om jag mår fördärvligt och inte orkar varken duscha, borsta tänderna eller kliva upp ur soffan ser jag till att det alltid är städat hemma, finns mjölk i kylen, middag och rena kläder. Kan liksom inte släppa på något av det. Ställer upp med pengar, skjutsar och ser till att vara alla till lags trots att det långsamt äter upp mig inifrån. Tror att det är därför jag har så svårt att acceptera att jag måste släppa alkoholen. Vill, vill, vill vara som alla andra på Facebook som sitter där med sina vinglas och ler, grillar med en öl i handen och äter romantiska middagar med rött vin. Vill, vill, vill klara det. Men långt där inne vet jag att jag är inte sådan. Första klunken är ju fantastisk, andra glaset/ölen också men sedan är det bara ett jagande efter nästa och nästa och nästa. Och tänk om det tar slut. När jag drack för några dagar sedan innan jag kom tillbaks hit var jag så rädd att mitt rosévin skulle ta slut att jag öppnade värsta dyra Dom Perignonen och spädde ut rosévinet med. Skäms så jag knappt kan skriva det. Varför vill jag så förtvivlat vara som alla andra och bevisa att jag klarar det?
En sak jag funderat på är om någon har erfarenhet av att dricka som jag och vet om det där med att jag klarar att hålla balansen några gånger ökar risken för att jag hamnar i monstrets klor några dagar/veckor senare? Väcks liksom alkoholdjävulen?

Jag tror att jag har kommit till den punkten att jag inte orkar bry mig. Åter igen har han försökt att lura mig. Det är vad jag upplever iaf.
I söndags pratade vi om att han kunde komma hit två dagar på prov och jag bad honom att lugna ner drickandet. Han tog tablettöverdos dagen innan jag skulle komma och skrämde upp oss ordentligt. Kanske han ville slippa antabustid + soctiden? Ja jag har blivit cynisk. Jag trodde då att han skulle bli inlagd ett par dagar. Planerade för att hälsa på på psyk. Naturligtvis fanns han inte där och läkare går inte att snacka med heller... När han bad att jag skulle komma till lgh skrev jag ett argt sms och körde direkt hem till mig.
Framtiden känns inte precis positiv varken för honom eller mig. Jag känner det som att semestern är över. Nu sitter jag bara inne och gör ingenting.
Jag har haft två kontakter på vårdcentralen, underbara människor. Så det finns ljusglimtar.

Att hanka sig fram är inte det sämsta. Värmen gör det dock inte lättare, det håller jag helt med om. När det börjar bli runt 28 grader så säckar jag ihop och sover dåligt, full eller nykter spelar ingen roll. Otroligt trist med tandproblem - jag har bitit av det mesta av mina tänder och skäms något oerhört över det. Att ordna till det har jag inte ekonomin till, så det får vänta.

Tuffa på och lycka till med dagen!

Jag känner igen kampen eller tävlingen. Som jag ser det nu behöver jag ha "inte dricka eller dricka mindre" längst fram i tankebanorna hela tiden. Det ÄR en ständig kamp, och jag tror jag behöver föra den resten av livet. Vet hur enkelt det är att spåra ur. Samtidigt har mitt liv förändrats enormt av ren slump ibland, så att ta dag för dag känns bra. Jag vet ju inte om mitt liv ändras igen. Vore ju trevligt om man kunde planera in mirakel i livet, men jag har inte hittat något sätt för det än.

Så, mitt enda tips är "Hang in there!" En dag i taget. Varje dag är en seger.