Senaste kommentarerna i forumet

Att vara stolt - istället för att känna skam - över sig själv, är en stark motivator. Iallafall för mig. Håll fast den känslan, det är du värd!
Jag tror också på att ha strategier och göra upp planer, iallafall i början.
Kanske på morgonen, när man vaknar, oC njuter av att vakna nykter.
Vilka är riskerna idag?

Det som jag bryr mig om mer än mig själv är min sambo och vår relation. Min oförmåga att hantera alkohol har sårat henne alldeles för mycket.

Har din make sagt att du får välja mellan honom eller alkoholen så har det ju alltså nått väldigt långt. Om du dricker igen så tycker jag att du ska ta ett fullt medvetet beslut innan du berusar dig. Säg till dig själv "jag väljer alkoholen framför min man och jag är medveten om att jag skadar mina barn " innan du kliver in på systembolaget (vilket du förhoppningsvis inte gör men var 100% närvarande och medveten om beslutet som du sedan väljer att ta i nyktert tillstånd) .

Det låter brutalt men det är ju ändå den brutala verkligheten och konsekvenserna. Det är lättare att dricka om vi blundar eller åtminstone förminskar hur mycket skada vi ställer till med och istället hanterar vår ångest den sedvanliga dagen efter. Då känner vi skuld inför vad vi gjort samtidigt som vi nog tycker en gnutta synd om oss själva också.

Det är mitt tips. Det kan låta helt knäppt för polletten trillade ned för mig så sent som den 8:e juli men jag känner ingen konflikt inom mig eller att det kommer bli en kamp att leva utan den dryck som varit så central i mitt liv i mitt vuxna liv. Ångesten får jag hantera på annat vis (meditation, böcker, terapi? ) än att fly in i alkoholens sköna avslappnade känsla men som skadar den man älskar vilket framkallar mer ångest... Vilket får en att vilja fly in i alkoholens sköna lugn igen.

Det måste bara ta slut helt enkelt och iaf jag måste acceptera att man "inte ens" kan få njuta av ett glas alkohol i de sammanhang man kommer sakna mest. För min del kommer det bli alkohol i samband med god mat på utlandssemester. Härligt för icke missbrukare som kan få ha "sin grej" i sina liv där alkoholen bara sätter en guldkant på en upplevelse. Jag kan det inte.

Att jag talar så här rakt hoppas jag inte du tar illa upp för. Du frågade om det går att klara på egen hand och det här är mitt tänk för hur jag känner att jag kommer klara det. Jag har famlat i mörkret bra länge men går inte på autopilot längre

Dags att ta tag i livet. Nu är det dags att krypa ut ur gömman och verkligen försöka

Vilken fin komplimang, blir lite rörd. ?

Du läser mig väl. Jag lägger mycket tid på att andra ska må bra, då mår jag bra. MEN, precis som du skriver, inte lägger jag den tiden på mig själv inte. Vilket såklart är dumt men ett väl inrutat mönster. Och det är väl därför jag har hamnat där jag har hamnat. Men jag ska bli bättre på det, det är ett av mina mål med min terapi. Om det sen funkar vette sjutton :-)

Precis det där med tristessen var jag också orolig för. Men jag har valt att bryta några mönster, ge mig själv tid att läsa, se på program på tv där jag skrattar (ist för att se destruktiva program där folk är arga/ledsna/dricker/bråkar etc), åka och ta en kaffe själv osv. Nu har jag inte alls lika tråkigt som jag hade i början men om jag är ärlig så blev det ju inte roligare för att jag drack. Visst, det känns som tiden gick snabbare men till vilken nytta då? Jag upplevde ingeting utan tog mig genom dagarna och ångesten ökade och ökade. Förhoppningsvis kommer det bara att bli bättre och bättre.

Tycker det är bra att du pratade med din partner, det är lättare att dela bördan än att hålla den för sig själv. Och jag tror på dig. ?

Stor kram

Och jag insåg att jag inte saknat honom idag...

Kanske börjar även jag gå vidare.
Jag vet att jag kommer ha glömt honom någon dag. Eller bara minnas små fragment.
Mitt minne funkar så.
Eller har fungerat så så långt jag kan minnas iallafall.
Det är lite tragiskt. Minnet alltså.

Voxra (medicinen) skulle tydligen hjälpa mot minnet. Jag ringde mottagningen idag för att få prata med läkaren, de sa att de skulle återkomma under dagen. Men gjorde inte det. Ska ringa i morgon igen. Har bestämt mig för att ge medicinen en chans.
Det skrämmer mig lite. Jag vet att den första tiden oftast blir sämre. Att suicidala tankar och destruktiva tankar kan intensifieras.
Nu var det 26 dagar sedan jag hade min sista suicidala tanke. Och jag vill vill vill Verkligen inte kämpa mot de jävla demonerna igen. För det är så jävla... jobbigt?

Så medicinen gör mig rädd. För helt ärligt finns det en sida i mig som skrämmer skiten ur mig. Det mörkret önskar jag inte min värsta fiende. Men om medicinen kanske kan vara ett till sätt att möta det destruktiva i mig, så är det värt. Livet måste väl gå ut på mer än att kämpa mot hjärnspöken och inre demoner hela tiden.

Jag har en Hashtag som jag använder på min födelsedag som lyder #stillnotdead.
Tanken är väl att den ska vara lite komisk. Men för mig är det Verkligen ett statement. För saken är ju det, jag lever ännu. So far har jag (och tacka gudarna för ambulanser) spöat skiten ur mörkret fler gånger än vad som borde krävas av en människa.

Jag tror att nykterhet kommer vara den största grundstenen för att jag ska må bra (det har jag nog inte verkligen förstått tidigare) och kanske det i kombination med medicin.
Kanske kan nästa födelsedagstag vara något med att leva livet istället för att "ännu inte vara död".

Vilket som, nu kickar sömntabletterna in. Ska fånga mitt fönster. Kram på er!

?

för att ni läser och skriver och stöttar. Det gör att det känns så varmt och trevligt att komma in här ???

Nu har dag 16 seglat förbi utan några större problem. Trots att jag inte fick träffa min terapeut idag så har det gått bra. DET känns skönt, att veta att jag klarar mig fastän något oväntat inträffar. Bara att acceptera och invänta nästa tillfälle. Min nykterhet står ju inte och faller med mina samtal med henne även om de ger mig positiv energi.

I morgon kommer jag för första gången att utsätta mig för miljöer där det finns alkohol, eller rättare sagt, miljöer där folk brukar alkohol. Jag kommer dricka Cola och vakna fräsch på torsdag morgon men det ska absolut bli intressant hur alkohjärnan reagerar och beter sig. Men kommande dygn kommer bli jobbiga på andra sätt, de ska spenderas med maken (bestämt sen länge) och eftersom han beter sig mer som en vän än som en make just nu så är det påfrestande att vara i närheten. Jag försöker och försöker men kommer ingen vart så nu har jag lite gett upp det för ett tag. Vilket betyder att jag är lite... hmm... hittar inget bra ord men avståndstagande kanske? Orkar liksom inte försöka och försöka och försöka och bara få smulor tillbaka. Det bidrar liksom inte till mitt mående på något sätt och då är det nästan bättre att låta bli.

Nåja, vad är väl en bal på slottet? Skoskav, för trång klänning och trist musik.

Ska försöka sova nu men ville checka in och skriva så att jag själv har lite koll på vilken dag det är etc (har lite svårt att hålla räkningen vissa dagar, av någon konstig anledning).

God natt & sov gott ni som fortfarande är vakna.

Hej, o tack Vinäger.

Bra idé att utarbeta en strategi. Jag får klura på det. Hittils har det ändå gått ganska bra får jag säga. Är ju bara det att fötterna automatisk går mot systemet...men har lyckats stoppa mig. Men visst kommer suget komma.

Jag känner redan mer energi, kanske nyhetens behag o att jag känner mig lite stolt. Men jag skulle vilja komma igång med träningen igen. Har tagit promenader nu dom här dagarna.

Men det blir nåt att fundera på ikväll. Kanske blir lättare att tänka på nåt annat då.

Nu är det läggdags o bock för dag 3 i kalendern.

God natt

Ser ovan att du testat atarax, så då kan du bortse från just den delen av mitt svar i min tråd.
Tråkigt om det är avsikten med hans sms men det måste ju inte vara så. Inte lätt för dig med depression, kärleksproblem och alkoholen. Men det kommer oavsett att bli bättre med depressionen och kärleken (samma eller ny) även om det är svårt att tro just nu. Så fortsätt kämpa mot drickandet eftersom det inte kommer hjälpa alls. Jag har varit djuuupt nere och känt att döden vore välkommen, men det blir alltid bättre. Och jag märker faktiskt av mer mental styrka nu när jag inte druckit på två månader om det håller i sig tänkte jag försöka sluta med min medicin till hösten (peppar peppar). Hoppas det går vägen med samtalet om er relation.

Va glad jag blir av ditt inlägg, det sprudlar av glädje och energi! Fantastiskt. Och grattis till dina framgångar, så härligt att du fixade det utan alkohol. ???

Stor kram!

Jag brukar också göra det :)
Skönt tidsfördriv och hjälper en att komma ihåg varför man kämpar själv.
Återigen toppen med 200 dagar!

Alltså... Herregud... vet inte var jag ska börja... Men är så jäääävla lycklig o stolt just nu!! Euforisk....! Det är nämligen så här.. Igår skulle jag repa för första gången med gänget i produktionen där jag är nu. Och vi skulle även ha musikalisk genomgång av stycket innan vi började. ALLA var på plats. Hela kören, solisterna, dirigent, regissör, pianist etc. Och ALLA skulle naturligtvis sitta o lyssna när jag sjöng. Ok, där har ni läget. Jag har inte druckit sen i torsdags, på den där förfärliga auditionen jag beskrev här ovan. På fredagen (nu hoppar jag i kronologin lite här..), dvs dagen efter min audition, skulle vi ha första musikaliska rep, med alla solister, alltså genomsjungning av hela verket. Jag tänkte "det går inte, om jag inte dricker, men jag VILL INTE dricka.." Så jag bestämde mig för att skylla på att jag var förkyld - vilket jag iofs också var, men inte såpass att jag inte kunde sjunga egentligen - men bara för att VARA i ett rum med främlingar som man ska "bevisa sig" inför, utan att ha druckit, är en utmaning för mig.. Sagt o gjort. Jag drack inte. Jag "markerade" som det heter när man "halvsjunger", dvs inte använder hela sin röst. Men jag stod där ensam inför dem och jobbade m dirigenten UTAN att ha druckit, trots att jag då markerade. Men bara det i sig, var ett gigantiskt steg för mig. Det har nog inte hänt på fyra år typ.. Och sakta men säkert under dagens gång kände jag hur jag började slappna av. Spänningarna släppte lite. Men tankar som "jamen det är ju bara för att du inte sjunger fullt ut som du kan slappna av" kom, men jag struntade i dem, och såg det som ett delmål på min resa bara.
Sen var jag nykter hela lördagen, kollade fotboll, övade lite sång, tog det lugnt.
I söndags också nykter, övade ännu mer, kändes faktiskt riktigt bra, även om jag kände att rösten blev rätt trött efter ett tag - det blir den när jag sjunger nykter, eftersom den där spänningen i kroppen ändå smyger sig på. Men jag sket i det. Var ändå stolt över att jag hade kunnat öva ordentligt.
Så i måndags då, dvs igår, var det alltså dags för det där första sceniska repet med hela castet. (Och nu är jag alltså framme där jag började det här inlägget.) Började värma upp rösten under dagen (det va kvällsrep). Och jag kände direkt att faan, jag är sliten pga det långa övningspasset dagen innan.. Skit. Tankarna började komma... "du måste dricka, annars kommer det inte gå, det vet du ju" osv... Satt på en stol i köket där jag bor, kylskåpet var två meter ifrån mig, där stod två stora starka. Och i resväskan på mitt rum fanns en flaska whiskey.. Kallsvetten började komma, paniken steg.. Alltså ni fattar inte, jag var sååååå nära att ge upp, gå o ta de där befriande klunkarna... Men för varje gång impulsen kom, tänkte jag "nej... en liten stund till bara.. jag SKA inte.. nu andas jag och tar några toner till.." Tankarna försvann inte, men jag lät dem komma, och jag lät dem vara i mig, jag tillät ångesten att finnas, istället för att försöka mota bort den eller fly från den, som jag brukar. Jag drog mig till minnes en bok jag läst, Lyxfällan, där ångesten beskrivs på följande sätt: man är på ett stormigt hav med sin båt, och vill inget hellre än att segla i hamn, men för varje gång man styr mot land kommer de där demonerna o stoppar en. Om man då istället för att fortsätta ut till havs, långt från demonerna, ser dem i vitögat, fejsar dem, säger till dem "ok ta mig då!! Va fan vill ni?! Visa vad ni har att komma med då!! Dräp mig om ni så vill, men jag räds er ICKE!!!" Denna bild dök upp i mitt huvud, och det kändes på nåt sätt som om jag bedrev exorcism, ni vet som i såna där skräckfilmer där prästen ska driva ut djävulen ur den besatta och skriker "vik hädan Fan!! Kämpa NN, du finns där inne, låt kärleken vinna, du är stark, stå emot den här Djävulen, den kan inte vinna om du är sann mot dig själv!" Och alltså... efter typ en halvtimme/trekvart av detta KRIG, som det var, och goda vs onda tankar, där jag besvarade "det kommer låta skit om du inte dricker" med "jamen då får det väl låta skit då!! Jag bryr mig inte om det låter skit!", så... plötsligt från ingenstans... så rann det bara av mig... Den jävla ångesten bara försvann....!! Kunde knappt tro det... Kände mig renad liksom.. Kände att nu är jag JAG, utan påverkan av nåt skit....! Går knappt att beskriva, har aldrig vart med om nåt liknande... Den styrkan jag hittade... vet inte var den kom ifrån.. Gudar, änglar, skyddsguider... nånting var det. Jag reste mig långsamt, fortsatte sjunga så gott det gick.. Och tänkte.. ok, jag har inte hundraprocentig röst idag, men det gör inget. Det absolut viktigaste är att jag genomför det här repet utan att dricka. Ingenting annat spelar någon roll. Ingenting.
Jag packade min väska med noter etc - och la INTE dit nån alkohol, vilket jag annars alltid gör "för säkerhets skull". Men "för säkerhets skull" betyder ALLTID att jag dricker. Och jag vägrade ha några frestelser med mig.
Jag anlände till repsalen. Alla var där. Även den andra sångerskan som jag delar roll med. Fatta att stå o sjunga inför en annan man ska dela roll med och bli JÄMFÖRD...! Det är det gräsligaste som finns. För man VET att ALLA jämför. Men jag tänkte bara "ok, då får de väl jämföra då. Jag skiter i det."
Repet började och jag sjöng. Först lite ostadigt, men jag tänkte hela tiden "det gör ingenting." Sen kändes det bättre, och jag lyckades t o m sjunga riktigt bra. Även om det fortfarande var långt ifrån min normalnivå, men jag gjorde det. Jag gjorde det. JAG GJORDE DET!!!!!!!!
Sen löpte repet på, det sceniska, med instruktioner från regissören osv. Och jag hade KUL!!! Och hela kören var så underbar, så himla goa människor...
Efteråt var jag enormt sliten i rösten, för det kostar på att inte sjunga helt rätt sångtekniskt. Men jag brydde mig inte.
Herregud.... när jag kom hem... den känslan, att ställa sig framför spegeln och se fräsch ut...! Slippa fråga sig själv "helvete, va gjorde jag, va sa jag, syntes det på mig att jag var full, märkte nån något, luktade jag sprit..?" osv... Alltså DEN känslan... O-BE-SKRIV-LIG....❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️ Och att vakna dagen därpå, dvs idag, FRÄSCH, utan att va bakis, utan ångest... Kan inte beskriva lyckokänslan i ord... Ni som upplevt det vet. Jag har läst många inlägg här som vittnar om samma känsla.
Jag är helt... mållös... över min egen styrka... Typ helt kär i mig själv!!?❤️
Sen har jag ju varit extremt trött i rösten idag, men idag fick jag vila rösten, för vi repade samma scen idag, och då körde den andra sångerskan, så det va helt perfekt. Jag satt bara bredvid och antecknade. Och mådde så FRUKTANSVÄRT BRA.❤️
Nu är det fortfarande lååångt kvar på min väg att vandra. Men jag tar verkligen bara dag för dag med detta. En seger är vunnen. En enorm seger. Att sjunga en FÖRESTÄLLNING utan alkohol har jag fortfarande inte gjort. Men jag tänker inte på det just nu. Dag för dag. Bara så.
Ni ska veta, alla som skrivit i denna tråd, hur mycket jag uppskattar och tar till mig det ni skriver. Och det du, AlkoDHyperD skrev om din upplevelse ang din prestationsångest i samband med din sport, har jag burit i hjärtat sen jag läste det. EXAKT SÅ känner jag/har jag också känt. Och det du sen beskrev, inför din stora dag när du fick sån ångest, men att du lyfte blicken upp mot publiken på läktarna och insöp hela atmosfären och tänkte "det är ju här jag vill vara, det är ju detta jag ÄLSKAR att göra" - DET har jag tänkt sååå mycket på dessa dagar. Herregud, jag är på en fantastisk plats på jorden just nu, i ett fantastiskt vackert land, med höga berg och storslagen natur omkring mig, med sol och värme varje dag, OCH jag får göra det jag ÄLSKAR... Det har sjunkit in i mig mer och mer dessa dagar...❤️ Dessutom är alla i hela teamet så fruktansvärt goa och trevliga, inga som helst divalater från något håll, bara vanliga, trevliga människor. Så vad finns det att vara rädd för? En missad ton? Fel sångteknik? Jamen bring it on då! För jag skiter i det!!!
"Det kommer komma bakslag", dyker upp då och då i mitt huvud.. Men då tänker jag bara "ok då får det väl göra det i så fall, men just nu njuter jag bara, och är helt kär i min seger.❤️
En oändligt stor kram till er alla där ute.❤️ Och kämpa på. Ni har det i er!!! Om JAG har det i mig, så har NI det GARANTERAT!!! Kärlek❤️❤️❤️

Liten_7 den är snarlik citalopram men tydl vissa skillander. Låter svårt jag vet, men försök att inte ”känna efter” du kan framkalla ganska kraftiga reaktioner mentalt speciellt när du är låg. Genom att också konstant tänka på mindre men verkliga biverkningar så gör du dem också mycket värre. Så försök slappna av och tänk att det går över. Men så klart ska du ju inte acceptera om det blir ohanterligt. Men jag har varit expert på att läsa biverkningslistan och sen pricka av symptomen ett efter ett och sen när jag pratat med läkaren om det och han sagt att det är omöjligt att ha alla på en gång, så vips borta. Hjärnan är kraftfull. Om du fått Atarax eller annat för första tiden så ta det. Annars kolla med läkaren om något att dämpa lite första veckorna om du känner dig desperat. Kämpa emot depressionen, jag vet att det inte är lätt. Jag har haft många. Träffa folk även om du inte vill och fortsätt röra på dig. Du är bra!

Vinäger: Ja du har rätt! I morgon 60 dagar (enl.appen). Behövde se det, för idag var det tufft. Var på middag och alla runt om drack och en gammal kompis hörde av sig och ville dricka öl i morgon, så jag fick en tanke om ”vad håller jag på med, bara drick nu för f*n”. Men 60 woooohoo. Nästa 90.

Tack för svar och starkt jobbat!. 1.5 år är imponerande och jag tar till mig vad du säger.

Är på resande fot nu och har ej tillgång till tv där jag befinner mig så jag gick till O'Learys för att se Frankrike - Belgien och drack 1 alkoholfri 33cl öl per halvlek.

Det var första gången i livet som jag beställt alkoholfri öl på krogen. Första klunken fick mig att skratta till "Vilket blask" tänkte jag men sedan började den smaka bättre och bättre.

Jag fick såna lyckokänslor att jag nästan känner mig obekväm så här i efterhand. Det kändes så fantastiskt att jag kunde sitta på O'Learys, kolla en VM-semifinal och verkligen njuta till 100%. Miljön, fotbollen och att jag var 0% sugen på någonting annat än just det jag hade i glaset. Den alkoholfria ölen kändes inte som ett substitut för nåt annat som jag hellre skulle vilja ha.

Där o då kändes det fantastiskt men nu känner jag att det är någonting alarmerande i hur underbart det kändes. När jag nu googlar så läser jag också att alkoholfri öl kan göra en berusad och frigöra dopamin. Känns sisådär

Den jag hade försvann och en naturlig utveckling för mig var att dricka mer - vilket i sin tur ledde till komplicerade ensidiga dialoger och mer galghumor som jag har haft mycket roligt med. Tillslut slutade det vara roligt naturligtvis.

Jag försöker styra upp min existens så gott jag kan just nu - ibland känns det genomförbart, och ibland inte - åt vilket håll det lutar beror på humör, vilket håll det tippar så att säga. Jag måste säga att jag är smått förbluffad ändå att det gått snart en månad sen jag startade tråden och ingen som helst alkohol.

Idag tänkte jag på de mer sorgliga aspekterna av mitt alkoholmissbruk och längtade inte tillbaka. Något så smått som att vakna i panik, för jag hade somnat och hade bara någon deciliter gin kvar - det var lördag och systemet stängde sex - nyvaken och antagligen i behov av både dusch och klädbyte, med bara nån halvtimme kvar till stängning sprang jag i kallt höstmörker, och kom dit en kvart innan stängning, andfådd och svettig.

Eller när pengarna var slut och jag fick ställa mig och föra över via telefonen från sparkontot för en liten flaska vodkas skull, eller att nästan bli nekad försäljning för att jag luktade gin - på väg hem naturligtvis lättad och konfunderad att de inte ville sälja till mig först - jag var ju inte berusad, och fortfarande tror jag inte att jag var det - men när man druckit i fan vet många dagar i rad så har man inte direkt koll på hur man ter sig för andra människor.

Utan er skulle allt vara mycket svårare. ♡

Började kolla några trådar och fastnade i närmare tre timmar. Känns som att jag spammat hela första sidan nu... ?

Här rullar det på. Mår riktigt hyfsat och lägger till nyktra dagar i rask takt. Är som vanligt medveten om att det kan ändras snabbt, så jag är på min vakt och kör mina strategier. Just nu känns det bra i alla fall. Tacksam för det. ♡

Det gäller att stå emot. Men hur många gånger vi än hört dem inne i huvudet lurar de oss då och då. Vi kanske måste se till att de inte får lika stor plats som tidigare. Något borde vi väl komma på som håller A-rösten på avstånd. Vi går klura vidare på det.

Hoppas att det går hyfsat för dig i alla fall. ♡ Kram

Har läst din tråd och blev extra berörd av ditt första inlägg. Så mycket igenkänning från min egen uppväxt, även om omständigheterna var annorlunda för mig. Den dåliga självkänslan, strävan efter att synas, uppmärksammas, bli omtyckt... Om du vill läsa, så har jag skrivit om min barndom i min tråd Ett ärligt försök! Berättelserna börjar på #653 (ja, jag vet, det låter inte klokt, men det är inte mer än tre inlägg + några kommentarer emellan.) Vill också säga att jag kommit långt i dag, är 50+, men det har tagit mycket kraft och energi att försöka förlika sig med livet. Något som har hjälpt mig jättemycket är att tänka "Jag tycker inte om alla, alla tycker inte om mig". Befriande!

Dag 3 gick bra. Men det är alltid på kvällen det kommer. Suget. Tankar på a.
Aldrig på morgonen eller ens under dagen. Sen, efter jobbet, efter 17.

På fredag är det middag med vänner. Mitt första mål tänkte jag. På lördag likaså! Så mycket inbokat under sommaren. Och alla dricker. Inför barnen. Så illa.

Dag 3 gick, superirriterad och stressad över alla sysslor i hemmet. Tänk så lätt att dämpa med vin. Försvinna och låta ännu en dag bli till glömd dimma. Nej.
Nu lyckades jag vara i nuet. I känslan.

Läste dina inlägg och förstår att du har det väldigt jobbigt. Känner starkt med dig, även om det inte hjälper din situation. Håller med Rosette om att du behöver stöd. Får du det? Kan du ta emot det? Fortsätt skriva här om du orkar. Det brukar ge mycket att få bolla tankar och känslor med andra som har erfarenheter av A på olika sätt.

Hoppas att livet blir lite snällare mot dig. ♡ Att du vågar be om och ta emot den hjälp du behöver. Kram

...att du fick sova i natt, trots jobbiga tankar. ♡

Starkt att du berättat och bett om hjälp av din familj. Det är nog det avgörande steget när man provat själv tidigare utan hållbart resultat. Men tufft är det att våga visa sin svaghet. Önskar så att du orkar att stå emot denna gång. ♡

tror inte heller att en alkoholist någonsin kan bli ”normaldrickare”! Mitt ex hade också nyktra perioder och så kände han sig redo att dricka som en normal människa! Slutade alltid på samma sätt: han söp ikapp, alltså drack MER än någonsin! Typ tog igen det han ”förlorat” under den nyktra perioden! Lider med dig! Försök göra dina dagar så bra du kan, försök strunta i honom! Han kan absolut ta hand om sin egen ångest! Försök njuta av de små stunderna, ett dopp, nåt gott att äta, en skön promenad! Kram

Det är ibland en definitionsfråga. Tänker dock att om man reflekterar över sitt drickande är det åtminstone på väg att bli ett problem. Jättebra att du tagit tag i ditt liv - innan det blivit ett jätteproblem. Bra också att du hittat hit, här finns många med olika erfarenheter. Säkert hittar du någon med liknande känslor kring detta som du. Välkommen hit!

Inte mycket slår den känslan när man känner till hur alternativen brukar vara. Det gäller att hålla kvar den när ett eventuellt sug kommer.

Vad har du för strategier? Oftast behövs det flera förebyggande åtgärder för att underlätta den första tiden. Känna igen och undvika sina triggers. Inte ha A hemma. Gå en omväg runt Systemet. Inte minst fylla tiden då suget brukar vara som starkast med aktiviteter.

Lycka till!

Ur mitt perspektiv tror jag inte någonsin en alkoholist kan lära sig att dricka normalt, antingen så slutar man dricka helt och blir nykter alkoholist eller så har man inte lagt ner helt, det kan funka för vissa människor att trappa ner ibland..men det håller aldrig i längden, man faller dit förr eller senare..mitt ex testade också att trappa ner och lyckades i perioder.. (dock inte två år) men sen så föll han dit igen. extremt svårt för en som har ett beroende att lära sig att dricka tror jag. Jag förstår att du måste vara jätte ledsen och besviken när det endå har gått två år senast han verkligen söp ner sig. skickar massa styrka till dig och till din man och hoppas att han förstår att han inte kan trappa ner..utan att han förstår att han måste lägga ner helt och hållet. försök att njuta av det sista, även om det är lättare sagt än gjort. läs en bok ...ta en promenad SJÄLV. rensa tankarna. kram

Vill bara skicka en hälsning. Hoppas att nykterheten fortsatt att rulla på. I så fall bör du väl fira 60 dagar i morgon, om jag räknat rätt. Wow, snart två månader. Du är grym!