Senaste kommentarerna i forumet

Du tolkar helt rätt, det är ensamheten i att alltid göra allting själv utan hjälp, som är värst. Tycker att jag stressar nästan jämt.
Menar inte att jag vill ha stöd av en partner för att sluta dricka, vet att jag måste göra det själv.

Det skulle dock vara så mycket lättare att sluta helt om jag hade tryggheten i att det finns en person till att fixa allt med, att dela upp bördorna och helt enkelt bara finnas för varandra.
Inbillar mig att tryggheten som det ger skulle göra det lättare att avstå alkohol!??
Än så länge har jag lyckats dricka mycket mindre än tidigare, och ser det som ett litet steg i rätt riktning.
Inbillar mig också att en varm kram och någon att bara småprata med skulle göra det såååå mycket lättare att avstå, endorfiner istället för A! ?

Känner också en viss stress över att jag gärna vill hänga här på forumet, läsa, få pepp och ge andra den hjälp jag kan. Men det hinner jag inte riktigt, det tar tid från alla måsten och - ja... får väl försöka hitta en balans. Hittills idag 1 glas vin, som jag nyss hällt upp efter att tonåringarna gett sig iväg till kompisar. Ska kämpa för att det stannar där.

Så skönt att skriva av sig här, man kan utlämna sig helt o hållet och ändå vara anonym??
Tack alla för er respons, jag värdesätter era åsikter! Det ger mig mycket ?

Tackade och gick, klarade inte av att vara där idag. Känns bra nu

Sitter på en resturang, sällskapet dricker, och jag sitter helt ärligt och överväger det, vet inte vart jag ska ta vägen, detta är känns omöjligt. Jag dör sakta inombords

Ångesten talar som bekant om för oss att något är fel, att vi gör något i vårt liv som inte leder till välbefinnande. Ångesten är en kraftig reaktion som vi absolut inte vill känna och knappt orkar uthärda. Ångesten som uppstår på grund av A är svår att bryta. Den primära ångesten uppkommer ofta av något annat än A, något problem vi har i livet, något som vi kanske inte orkar med, ett problem som vi helt enkelt "rymmer ifrån" för att det för jobbigt. Den ångesten vill vi absolut inte känna, för den är så gnagande och outhärdlig. Därför tar vi till olika metoder för att få den att försvinna. Vi blir träningsfreak, arbetsnarkomaner eller kanske alkoholberoende eller en kombination av flera.
Den sekundära ångesten kommer nästa morgon när vi vaknar upp, skulden och skammen över att vi lever som vi gör och att vi inte kan bryta mönstret. "Ikväll ska jag minsann inte dricka, det är inte värt det här". När dessa känslor lagt sig och man mår bättre igen kommer tankarna på kvällen..."ja men jag ska ju inte behöva vara ensam och ha ångest". Och just i detta är vi fast i en negativ spiral som är oerhört svår att bryta.
Vi bryter således ångesten istället för att bryta mönstret som ger den. Psykologen kanske säger att vi ska vara i ångesten, lära känna den och bli vän med den. Men när man är i detta stadiet, vem orkar? Det är nuet och på kort sikt som existerar i ångesten, den ska bort, snarast. Och då blir det som det blir.
Kanske handlar det också om att man uppvägar belöning kontra ångest. Om belöningen är större än smärtgraden av ångest fortsätter vi, men om något gör ondare än sin egen belöning borde vi undvika det till slut.

..att slippa ångesten och huvudvärken när jag vaknat de senaste dagarna?

Är på dag 6 idag och det känns bra även om jag inte vågade utmana min vanliga väg förbi bolaget.
Vill verkligen inte trigga igång något sug, njuter hela tiden av att vara klar i skallen.

Nu ser jag framemot morgondagen för då kan jag säga en vecka!!
Då har jag avverkat 1/3 av målet som ju är tre veckor.
Men jag kommer inte att belöna mig med någon alkohol då, absolut inte!!!

Jag ska fundera ut någon riktig bra belöning till mig själv...???

Usch, nu blev jag lite nervös....
Är det övermodigt av mig att gå händelserna i förväg?
En dag i taget heter det ju...

Jag tolkade ditt inlägg som att det var kämpigt med att alltid vara ensam om allt det praktiska?

Det förstår jag mycket väl, självklart blir bördan av allt vardagsbestyr och fix lättare om man är två.

Men när det gäller alkoholdjävulen får man nog ta den fighten själv.

Kramar???

Inte låta FK förstöra din nykterhet!

Agera metodiskt och be om hjälp hos din läkare.
Dessutom finns det ett nätverk som hjälper människor som kommit i kläm pga FK.
Kolla länken http://indile.se/mot-ett-sjukt-system

Ge inte upp!
Styrkekramar??????

Yes, jag är dig i hälarna, dag 6 för mig?

Tänker mycket på dig och hoppas allt är bra.
Du hjälpe mig tillbaka till livet det är jag evigt tacksam för ska du veta. Du kommer för alltid att finnas i mitt hjärta.
Stor kram.

Fan va starkt jobbat! En vecka, det är bara att fortsätta kämpa.

Som du vet från min tråd är jag "bara" inne på min andra dag (sjukt bra heja mig) och kan egentligen inte säga så mycket om kommande dagar utan alkohol men jag har en gång varit i samma sits fast då gällde det cigaretter. Jag vet inte om man kan jämföra de två drogerna men jag minns att de tre första dagarna var skitjobbiga, sen blev det lite bättre och lite lättare dag för dag. Jag hade läst Allen Carrs bok Äntligen icke-rökare och den fick mig att sluta samma dag jag läste ut boken. Och som sagt, det var skitjobbigt i början, efter att ha rökt i 14 år, ett paket om dagen minst, till noll, får såklart konsekvenser men shit va stark jag blev av att klara av det, det är fortfarande ett av de största framgångarna i mitt liv och jag är så jävla stolt över den.

Du verkar motiverad nu och det är väl dit jag vill komma. Jag vet at jag satt och räknade dagarna. NU har det gått en vecka, nu har det gått två veckor. Innan dess hade jag dammsugit nätet på information om vad som hände i kroppen när man slutade röka, dvs vilka risker som försvann (letar efter det med alkoholen också men har inte hittat riktigt samma tydliga svar). Dvs att om du rökte så mådde din kropp si och så men redan efter några timmar så var pulsen tillbaka till normalpuls, efter några dagar hade risken för hjärtattack minskat, efter 3 månader var det ytterligare massor av positiva händelser och den sista på listan var att efter tio år så var man i princip i samma skick som om man aldrig rökt innan. Det motiverade mig. Jag trodde aldrig jag skulle nå 3 veckor, det gjorde jag, jag trodde inte på 3 månader men det gjorde jag och det blev lättare och lättare. När jag insåg att det hade gått tio år var jag faktiskt ganska mallig och otroligt glad över att jag genomförde det.

Jag tror (vet) att viljan och motivationen är A & O och den tror jag att du har. Jag är även imponerad över din självinsikt över vad du gjort mot dig SJÄLV. Den är jag själv dålig på så det var så skönt att se dig skriva något så självklart och att jag som du aldrig hade låtit en kompis behandla sig själv sådär. Håll fast i den känslan. Dessutom sluta drick för din skull, ingen annans. Även om det är jättefint at göra det för din Exmake så vet du ju att du måste göra det för dig själv. Dock tycker jag att hans kommentar om att du slutat dricka i en kris var något att ta fasta på och tänka över. Kanske var ex-pojkvännen ett uppvaknande du behövde?

Jag tycker att du är stark och att en vecka är jättebra. Jag skickar en stor ryggdunk med "Fan va du är bra".

Kram

Tack Anxiete! Jag fick ytterligare ett "återfall" i morse då jag började packa hans ryggsäck för att skjutsa till avgiftning. Resultatet blev att han själv skulle ta sig dit, vilket ju inte skedde. Nästa gång säger jag -hej då , ha det så trevligt på parkbänken eller ser till att själv ta mig ut så fort som möjligt.

:-D Vilken bra liknelse. Och tack för stöttningen. Ska jobba på andningen, vet att den är viktig just nu!

Tack för fint välkomnande och jag ska def känna mig som hemma. Kram

Jag berättade för min handläggare idag om att jag även anmält mig hit och hon tyckte det var superbra. Det finns liksom inte FÖR mycket hjälp att få känner jag just nu. För den dagen eller de dagarna jag inte är lika stark eller det är jobbigt så kommer jag behöva varje instans, eller iaf att någon instans stöttar.

Dock kanske jag inte berättar det för mina vänner eller man det första jag gör men jag skulle nog kunna göra det.

Jag ska in och läsa din tråd :-) Och jag hoppas också på en härlig sommar utan vin och alkohol. Jag tänker dessutom tvärt om, va skönt det ska bli att komma tillbaka till den jag var som var rolig smart, på alerten, full av upptåg, hade energi. För den största tiden av livet spenderar ju de flesta trots allt utan alkohol. Om någon tjatar på mig att jag ska ta en drink eller ett glas vin skulle jag nog bli förbannad. Eftersom jag aldrig någonsin själv skulle göra så mot en annan människa.

Du är inte tråkig och trist utan alkohol. Men i längden blir du tråkig och trist med alkohol. Nu låter det som jag sitter här och är kaxig men det är alltid lättare att ge andra råd än en själv. Så nu kör vi! Kram

Det som kommer starkast emot mig av det du skriver är ett nödrop från en ohyggligt stark kvinna som bara tappat riktningen i livet! Att du tar ett glas vin som lätt blir för mycket det också, är nog bara din övertrötta reptilhjärna som söker en sista väg till ens en liten stunds avkoppling. Du går på övervarv och ser inte var du ens ska börja för att få ordning på allt. Modigt och starkt att skriva här så rakryggat och brutalt ärligt mot dig själv! Bra jobbat!

Här på forumet är du inte ensam, vi fattar vad du går igenom för vi alla här har vår lilla egna del av helvetet vi lever med, så fortsätt skriv och lämna här de svåraste orden som du behöver få ur dig och känn hur det lättar i hjärtat. Släpp ut ångan så ska du se att sikten klarnar!

Du vet själv vad du behöver göra, vad du måste och vad du vill så det behöver vi inte skriva på näsan åt dig men vi finns här och backar upp, stöttar och kanske kan ha nåt litet hjälpsamt råd nånstans på vägen.

Vad kan du göra just nu, i denhär stunden för att må lite bättre? Sitt två minuter på en bänk och blunda i solen, vad som helst som för ett enda ögonblick tillåter dig att andas fritt. Börja med nåt riktigt litet bara för att visa din hjärna du har kontroll, sen kan man steppa upp vartefter till de större besluten. Den tekniken har funkat bra för mig när allt omkring är kaos, att just där och då ge mig själv en två minuters timeout och rensa hjärnan och bara andas. Längs vägen blir man sen starkare att fokusera på det viktiga och man lär sig ta för sig och sluta vara dörrmatta. Du har en vilja att må bra, och förmågan att göra det också inom dig, och ibland kanske det kan vara mer hjälpsamt framåt att tillåta sig att vara arg istället för att vara ångestfylld. Ilskan inom kan vara en bra drivkraft till förändring! Du är värdefull och har rätt till ett bra liv med dina barn, vi kommer heja på dig hela vägen fram dit!

Jag är lyckligt lottad. I all missär har jag fått otrolig stöttning av vården och kommunen. Det motiverar mig ännu mer att jobba och kämpa för att bli nykter.

Tråkigt att höra att du behöver Forumet som snuttefilt. Vad säger din man om ditt drickande?

Jag var givetvis inte helt öppen med mitt drickande heller och jag pratade med en ganska nära kompis som nog inte alls förstått hur mycket jag druckit, det tror jag ingen har gjort. För jag har sällan blivit fullfull men mitt humör har varit pendlande och jag har antagligen varit ganska otrevlig och påfrestande utan att jag själv förstår det. Men jag tänker vara öppen med vad jag går genom för min närmaste omgivning så att även de kan stötta mig. För om de inte vet, hur ska de veta att jag behöver deras hjälp ibland.

Det är sjukt jobbigt, jag berättade som sagt för en kompis idag och jag får ta det lite som det kommer. Det finns redan några kompisar som vet, jag avslöjade en hel del för dem för ett tag sen och den konversationen gick inte så bra, jag var inte alls beredd på att få motstånd i vissa av mina åsikter. Nu ska jag sätta mig ner och skriva ett mail till dem och berätta vad som hänt. Det ska bli skönt.

Kram och tack för ditt stöd.

Skönt att höra att det finns fler som jag med samma blandpromlematik och va glad jag blir av att höra att du varit nykter i två år. Så sjukt starkt. Jag blir verkligen motiverad och det tackar jag dig för, positiva exempel är precis vad som bygger på min motivation och min vilja just nu.

Varm kram tillbaka

SF2018

Tack till er alla för ett så varmt och fint välkomnande. Jag ska läsa era trådar också och försöka var ett stöd på mitt sätt.

Jag har också varit smygalkis och gömt flaskor, glas etc. Jag har bestämt mig för att jag vill något helt annat med mitt liv. än att slänga ner det där vinglaset i nattduksbordslådan och låtsas som ingenting. Jag vill kunna vakna på morgonen sätta mig i bilen obekymrad. Jag vill kunna laga mat utan att jag måste dricka vin. Jag vill kunna känna smaker och ha ett mycket hälsosammare liv. Jag vill kunna sitta på en uteservering och dricka en cola eller en kaffe när alla andra gör det, sit för som nu, alla andra tar något alkoholfritt, jag tar vin. Det finns så mycket jag vill, som

Jag ska försöka lära mig vara snäll mot mig själv, det är väl en sak jag är väldigt dålig på. Jag var hos en samtalspartner idag och sa hur illa jag hade gjort min man genom det här beteendet. Hon frågade då hur illa jag hade gjort mig själv och när jag tänker så så blir det ju helt absurt att jag inte ens tänker på hur jag själv har påverkats av mitt beteende, att jag inte förstått hur skadligt det är att bete sig på det sätt jag har gjort.

Jag gick iaf och la mig spiknykter igår. Och klarvaken. Efter en dag då jag var så trött så jag kunnat somna stående av all ansträngning så var jag plötsligt klarvaken. Min man sa åt mig att andas. Nu hör till saken att jag genom min depression tar sömntabletter och trots det kände jag mig inte trött. Men sen måste jag ändå ha somna knall bom för jag minns inte så mycket efter det. Förutom att jag sov väldigt dåligt, ytligt. Det hade tydligen hörts på min andning också, jag andades väldigt lätt och ytligt. Jag antar att det är abstinensen som gör det och att det är något som kommer gå över.

Idag är en ny dag. Jag jobbar inte (sjukskriven) så jag har hela dagen på mig. Det har väl varit något av problemet, jag har varit så uttråkad det senaste året och sen lättstörd på kvällarna och bara längtat efter att kunna ta ett glas vin. Eller druckit en flaska vin på dagen innan familjen kommit hem. Jag tror det eskalerade någon gång i höstas. Jag bytte medicin (antidepp) för den jag tog verkade inte hjälpa (kan det ha berott på att kroppen främst försökte ta hand om allt vin jag hällde i mig måntro?) och en biverkning med den är att man oftast går ner i vikt. Inte för att jag behövde det men visst hade det varit trevligt. Men istället gick jag snabbt upp tio kilo. Och nu närmar det sig tjugo kilo. Jag inser att jag inte kan skylla på medicinen. Det är allt vin och allt hetsätande vissa kvällar då kroppen helt enkelt har skrikit efter nästan i princip vad som helst. Ovanpå detta har jag knappt rört mig.

När jag nu skriver ner detta och läser genom mina ord kan jag knappt förstå att det är mig själv jag skriver om. Det låter helt bisarrt att bete sig så. Nyttigt (och jobbigt) att se på det från "andra" hållet. Dvs hade jag läst om någon annan som skrivit så här så hade jag ju reagerat. Men jag har tydligen inte brytt mig tillräckligt mycket om mig själv för att göra vad som är bra för mig utan tvärt om. Så vill jag inte leva. Jag vill bli gammal och dö på ett "naturligt" sätt. Inte genom att supa ner mig.

Som ni märker skriver jag mycket, jag ber om ursäkt att inläggen är så långa, men det är mitt sätt att ventilera. Och jag hoppas ingen tar det fel att jag har höga mål för jag förstår att det inte är lätt (jag har slutat röka (för länge sen), det var heller ingen dans på rosor) och att motivationen, möjligheterna, stöd och hjälp ser olika ut för oss alla. Jag hoppas att jag har lyckats bygga en stabil grund av olika hjälpinsatser för att jag ska lyckas och mitt mål kommer vara att tänka positivt. Jag tror faktiskt inte jag hade klarat det utan den hjälp jag får så jag är otroligt tacksam och glad.

Nåväl, snart har det gått två dygn utan en droppe vin och det ska jag fira med att läsa en bok, dricka Cola och äta en god sallad som jag köpt med mig hem. Det är jag värd.

Tack för att ni finns här <3

Hoppas som du att sedix hjälper, har aldrig ätit nåt sånt tidigare. Nu kör vi dag 6 ? Heja oss, idag är vi nykter! ???

Tack för de fina orden, hoppas att ni båda också har det bra.
Jag blir starkare och starkare i min nykterhet och har börjat lära mig fallgroparna och börjar veta hur jag ska undvika dem.
Det viktiga för mig är möten och delning, där jag får berätta om mitt bekymmer och min oro. Sant är att om man släpper fram trollen så spricker de.
Jag är så glad för nykterheten och allt vad den ger. Livet ser helt annorlunda ut nu och mitt förhållande till både barn och man har blivit mycket bättre. Än finns det saker att göra och det får ta den tid det tar.
Önskar er alla en fin sommar.
Kram Gunda

Jag har varit precis likadan. Är ett under att jag fortfarande lever. Det går att dricka måttligt vid flera tillfällen men sen kommer detta som spårar ur. Det bara är så. Det ända som funkar är att inte dricka något alls, det kanske känns som en förlust i början men det blir bättre. Jag är på dag 75 idag och mår toppen. Det är en tuff jävla kamp, och man faller flera gånger på vägen, men ger man inte upp så går det tillslut. Jag tror på dig, och på att du kan klara detta bara du har viljan.

Vaniljsmak ang det med att de dåliga minnen bleknar efter en viss period tror jag skiljer sig väldigt från person till person hur det blir. För mig har de första dagarna efter dricka gett mig känslan och tanken "aldrig mer" och sedan har det försvunnit efter typ 4-7 dagar och då har jag bara kommit ihåg det positiva. Men nu har det som sagt vänt, nu har jag varit utan alkohol i 75 dagar och det jag relaterar till alkohol nu är bara ångest och dåligt mående. Så jag har egentligen inget bra svar på den frågan.

Idag har jag varit nykter i 75 dagar. Hade en fin midsommar med alkoholfria alternativ, var inga som helst problem. Skönt att komma i säng i tid och att vara pigg dagen efter ?

Kan bara utgå från mig själv, men i mitt fall har inte min partner varit till så stor hjälp. Han har velat och försökt men det har bara varit jag som kunnat bestämma över mig själv. Om han säger att jag bör dricka mindre så blir jag bara irriterad och dricker mer istället. Han försöker förstå men har man inte upplevt samma sak själv så är det svårt att sätta sig in i, därför har jag tyckt att stödet här varit bättre och gett mig mera iom förståelsen som finns här.
Även om han betyder världen för mig så struntade jag i om han skulle lämna mig om jag inte slutade dricka, för ingenting utom jag själv kunde få mig att sluta. Nu i efterhand är jag bara glad att han stannat kvar men jag tror som Berra, det måste vara ett rent helvete att vara anhörig och medberoende. Jag hoppas att jag aldrig sätter någon i den situationen igen.

Det här är en sida som gett mig och barnen något. Det känns så skönt att kunna skriva och "prata" med människor som förstår vad jag pratar om.

Mår ganska bra idag, sovit vilket är viktigt. Sitter i lunchrummet och funderar. Har så mycket konstiga tankar ibland som bara poppar upp. Det har jag haft länge, mer eller mindre. Nu behöver ingen bli orolig för jag är inte ett dugg suicidal, men när jag mår dåligt poppar det upp sån där saker som "Jag vill inte leva längre, jag vill bara dö. Jag hatar honom! Jag älskar honom! Jag älskar mina barn! Hur ska barnen klara sig när jag dött". Osv. Så knäppt!!!
Som sagt, jag mår ju trots allt ändå, under omständigheterna, ganska bra nu och kan hur som på något vis hantera när jag hamnar under isen.
I höstas däremot var det hemskt och då var jag nog egentligen självmordsbenägen på riktigt. Det var så läskigt hur knäppt man kan tänka. Mina barn är ju vuxna och bor alla på olika orter. Så kom det sig att vi en dag kunde sammanstråla allihop. Efteråt på vägen hem dök bara tanken upp: "Vad skönt - nu kan jag dö på riktigt, nu har jag träffat dom allihop och vi hade trevligt". Jag gick så i flera veckor, planerade, funderade. Sen bara försvann det tack och lov!
Vad vill jag då med det här inlägget? Vet inte riktigt, kanske påminna mig själv hur vriden hjärnan blir av alkohol, av mitt eget missbruk och av sambons. Hur sjukt det är. Så destruktivt! Ibland poppar tankarna upp igen men nu jobbar jag på att liksom slå bort dom, skratta lite elakt åt dom och tänka att nehej du dumma tanke - dig tänker jag sticka hål på!
Tänker inte utsätta mig för det här mer! För det är faktiskt så att imgen människa ska behöva må så, det finns alltid något att göra, alltid en väg ut. Kanske får man jobba på att hitta den, men det går! Som LeMarc sjöng - jag ska gå hel ur det här!
Kram på er ??

Det fina med alkohol är att den får hjärnan och alla känslor att hålla käften. Du precis som jag verkar ha ett överflöd av känslor och tankar som konstant snurrar och man blir helt jävla slut av dem. Min första känsla när jag läste ditt inlägg var faktiskt avundsjuka. Jag förstår hur du kunde hamna där, speciellt när man tycker synd om sig själv. Jag hade också en ”sugig” dag och kände väldigt mkt för att få lite en ”liten jävla paus för fan”. Det är ok. Men om du vill ha lite tuff kärlek nu när du antagligen inte mår så bra. Skit i det där nu och ta dig i kragen och gå vidare. Observera att jag inte menar ”ryck upp dig”, utan släpp att du halkade dit igår och fortsätt frammåt på spåret du redan börjat bygga. Ut med dig i kväll och jogga, träffa en kompis, gå på AA eller något annat som fungerar hjälpligt. Du har ju jobbat på bra, du är dessutom intelligent så analysera din situation och inse att det bästa är att bara knata på, du har det i dig. Och du har rätt i att vi agerar sympatiska och inte dömer, men det är ju i viss mån oss själva vi talar till här. Vi vill ge andra hopp, stöd och beröm för att samtidigt tala till den del av oss själva som behöver höra samma sak.
En ny dag idag, tisdag, din dag att fortsätta på nya vägar. Go for it.