Senaste kommentarerna i forumet

Ja relationer kan läkas och bli kärleksfulla igen..Det är så bra att du kommer till insikt och förstår hur din kvinna har haft det..Det glömmer eller förtränger många med beroenden bort..Var rädd om din fina partner..Det är många som ger upp med all rätt..Barnen kan inte välja hur dom ska växa upp, men det kan vi föräldrar..Varm kram till er?

Har DU problem med hens alkoholkonsumtion? Är den högre än vad du trivs med och tycker är normalt och bra? Gör hen dig ledsen och orolig? Känner du dig trygg och tillfreds med din partner? Lyssna på dig själv och respektera dina egna känslor! Ingen annan kan tala om för dig vad som är bra och normalt för just dig! För det är ju din gräns som skall respekteras! Mitt ex hade samma typ av drickande och även ungefär samma mängd när det gäller alkohol! Kändes katastrof för mig och gjorde mig otrygg, tilliten var lika med noll! I efterhand kan jag se det absurda i att det trixades och justerades helt på hans villkor! Precis som din partner blev han elak och odräglig av starksprit! Han slutade med den och ökade på antal öl och vinglas istället! Relativt lugnt ett tag men sen blev han elak och dum även av öl och vin! Då gjordees nya strategier upp: han skulle ”supa av sig” när han var själv! Nu när jag tänker tillbaka så fattar jag inte hur jag kunde vara med och föra samtal på den nivån! Supa av sig liksom??!! Hjälp! Var det jag? Nej sätt gränser runt dig själv inte runt honom! Anpassar hen sig, respekterar dig och passar in i ditt liv så fine annars dra! Du förtjänar att ha ett bra liv utan oro! Kram

jag känner igen mig i din situation och roll i familjen! Även jag uppvuxen i en familj där allt inte funkade normalt! Eller typ inget funkade normalt! Även om jag är mycket äkdre än vad du är så minns jag hur det var när jag var 20 år! Jag är äldsta barnet i en syskonskara på fyra! Jag flyttade hemifrån eller snarare la benen på ryggen så fort jag hade tagit studenten! Skönt att ha sitt eget hem men hjälp vad jag oroade mig för mina yngre syskon! Hade så dåligt samvete och kände att jag hade lämnat dom i sticket! Om du känner så så ska du veta att du förtjänar att kunna fokusera på dig själv och starta ditt egns vuxenliv utan att behöva oroa dig! Det är liksom normalt och rimligt och flytta hemifrån och också rimligt att släppa ansvaret för barndomshemmet! Först nu när jag är 50 år kan jag tänka tillbaka och inse det orimliga i den ansvarabörda som jag tog på mig! Du har redan fått många bra råd som du inte skall vara rädd att följa! Socialen med flera är ett stöd och en hjälp för familjer som har det jobbigt! Låter skrämmande att vända sig dit men som sagt de är en hjälp! Skulle vilja lägga till en sak: sök hjälp och stöd för din alldeles egna skull! Det sätter djupare spår än man tror att växa upp med föräldrar som inte axlar rollen som förälder fullt ut! Jobba med dig själv och bearbeta saker som varit i barndomen! Du har säkerligen lärt dig att ta för mycket ansvar och det är så lätt att man fortsätter göra det under livets gång! Även i andra relationer än till föräldrar och syskon! Vänd dig till Vårdcentralen och berätta rakt upp och ner hur du har det och säg att du behöver stöd och hjälp för din egen del! Fortsätt skriva och läsa här, så mycket kloka människor som delar med sig! Och så känner man sig inte så ensam heller! Stora varma kramar! ❤️

Är väl samma som jag ligger på då typ. Ligger på 1400mg per vecka.

Borde kunna skippa en tablett någon dag i veckan för att dryga ut på burken.

Jaa det går fint idag. Sitter på tåget hem till Sverige (kommer ta 12h) vanligtvis dricker jag bort pengarna i bistron men denna gången har jag med mig en stor läsk o lite godsaker istället.

Hur känns det för dig idag.?

Skönt att vara uppe i tvåsiffriga nykterhetsdagar!

Från att fara för illa.
Iom att du vet att förnekelsen finns där så har du redan öppnat asken.

Ta en liten bit i taget de dagar du känner dig stark.
Låt förnekelsen få omsluta dig de dagar du behöver.
Sakta men säkert så kommer du då kanske att leva i verkligheten och orka med den.
Istället för att klä av dig all rustning som förnekelsen ger på en gång.

Jag önskar att jag kunde skrapa hål på förnekelsebubblan. Är det någon som har några råd?

Helt rätt strategi!

Ältande i problematiken blir inget bättre av. Jag märker att jag är där nu. Förhandlar omedvetet med mig själv.
Jag vet så väl att det alkoholen bara bär med sig skit och misär, så tankarna blir frustrerande.

Du gör helt rätt, Emma, och dina ord ger klarhet mitt under min skadade hjärnas förhandlingar med mig själv.

Ha en skön dag! ☀️

...hjärnan!

Mitt nya projekt är att inte tänka så mkt, är trött på ångesten, de autogenererade panikattackerna, att ha för mycket tid ( vågar inte jobba för jag har stått o vacklat på utbrändhetströskeln I drygt ett år ) att oroa mig. Istället för att träffa ältande vänner med liknande erfarenheter försöker jag träffa folk som mår bra o pratar om nagellack eller Ibiza semestern. Försöker ladda mig med musik som får mig att må bra försöker röra på mig ( nåja dansa med barnen o cykla ), meditera, ha sex, att släppa loss och bara inte bry mig om all skit.

Alkoholen håller sig borta även om den kommer och skålar med mitt vatten glas var och varannan dag.

Vet att svaret/lösningen, definitivt inte finns där.

Prata med din läkare för rätt dosering.
Jag står här med min förpackning.
400mg.
”1 brustablett på morgonen tre gånger per vecka”

Läkaren sa att det tar 7 till 10 dagar innan Antabusen är ute ur systemet.

Känner du att det går lika bra idag?

Vilken pärla!

Jag har gjort slut med min terapeut, det var psykoanalys och inte direkt fokus på något speciellt. Jag var trött på att bara “leta problem” Medan livet bara blev värre o värre.

Nu försöker jag ha kul. Nåja, inte prata om hur dåligt jag mår. Försöker dansa ha sex skratta cykla tja göra sånt som vanligt folk gör som jag själv inte gjort på länge för att jag bara ligger o mår skit med min ångest och oro.

Du ska ju inte dricka, gör det bara inte, glöm det! Ta a-fria öl med svågern i fiskestugan. Det är ju inte så att fyllan isoleras där I stugan, den kommer du ha med dig ett bra tag.

Din fru går och lägger sig med barnet, det bara tjuter I mitt hjärta när jag läser det. Hon vill försvara familjen från dig. Och sedan möts ni, för du börjar fatta och börjar lösa upp dina knutar.

Det är ju så det ska vara, det kan ju bli hur bra som helst!

Jag satt på en fest igårkväll med mina Afria cider, Bjöd barnen för sällskapet hade glömt dricka till dem (!). Alla drack bubbel o skålade stup i kvarten. Det började luckras upp i mitt huvud “Ska jag??” För att jag hade så tråkigt! Jag frös o ville egentligen bara hem. Så det blev inget, såklart. För jag dricker inte.

Att leka med tanken kan man ju, det viktigaste är nog insikten där inne, att man är fullt medveten om att det är en skitdålig ide, och också kunna styra impulsen.

Min belöning efter en tuff vecka var en kasse öl.
På senare tid blev ölkassen på helgen vardag, varje vardag.
Vissa mornar svepte jag tre Bellman det första jag gjorde för att mota bort ångesten och sorgen innan den han ifatt mig. Tre gånger var jag full på jobbet.
Skyllde på baksmälla.
Nu var det inte längre en vecka. Det var inte dagar. Nej, det var minuter jag räknade innan jag fick min belöning.

Den 15: april fick jag någon slags vision om hur mitt liv höll på att bli.
Skiljsmässa, frun får ensam vårdnad om barnen, huset säljs, jag förlorar jobbet, jag blir vräkt ur lägenheten, jag sitter utanför bolaget i timmar innan de öppnar och skakar då jag druckit upp veckans ranson på en kväll. Vid det här laget har familj och vänner gett upp hoppet för mig och är less på mina ständiga ursäkter och tomma löften. Hälsan sviktar och jag håller på att supa ihjäl mig.

Där och då fick jag nog. Jag ville inte längre. Jag.
Det var jag som gjorde valet. Valet att försöka reparera skadan i mitt äktenskap. Valet att kämpa för det jag vill kämpa för.
Mitt liv, min hälsa, min familj, mitt arbete, mina vänner.

Jag försöker inte låta duktig, då jag är långt ifrån duktig.
Jag har ätit antidepressiva i 18 års tid, jag har gått i relativt tung terapi, jag har i perioder varit tvungen att ta Teralen för att kunna sova, osv, osv, osv.
Jag har svikit och sårat. Jag har lovat och brutit tusen löften.

Men du skriver här. Du.
Det är i min värld ett riktigt steg i rätt riktning och visar en vilja att förändras.

All lycka till, Liten!
Vi är många som finns här för dig!

Liten på jorden ! Jag kommer från angörigsidan, jag är en av dem som skrivit ” han kommer aldrig att sluta” . Jag blir så ledsen att mina ord påverkar dej negativt, det är inte alls min mening!! Jag syftar på min man, inte någon annan och det finns absolut inget förakt mot någon !! Tvärtom, när det är riktigt tungt så läser jag ofta på beroendesidorna och jag blir så glad över varje litet framsteg ni gör i er kamp , för det är en kamp för livet ni går igenom!
Som anhörig står du maktlös inför situationen därför är det viktigt att vi får lov att vara arga, ledsna och ibland likgiltiga för det som händer. Jag har sagt åt min man: vänd på det, hade du stått ut med mej om jag var påverkad varje dag? Nej, har han svarat....
Ge inte upp Liten, fortsätt kampen ? läs om de som lyckats istället för de som misslyckats och ta all hjälp du kan få !

Ibland blir jag så berörd av det jag läser här, och detta inlägg var ett sådant.

Jag vet att all alkoholproblematik ser olika ut och därför känns det tokigt att ge råd, för jag kan inte alls veta hur du känner och fungerar.

Men jag tror att du måste ändra inställning. Det går och det finns hopp men det kommer att krävas så mycket av just dig, speciellt om du vill “hålla det hemligt” och inte söka hjälp.

Men vad kan bli värre än att sitta och darra ensam I det nattsvarta hålet? Ingenting tror jag.

Att nudda botten kan vara nyttigt ibland, jag själv är därnere och vänder var och varannan dag, kämpar för att ta mig upp till och hålla mig över ytan.

Du fixar det, drick bara inte. Gör det inte. De på anhörigsidan kanske har rätt I sina fall, vad vet jag, men DU vill ju ha en förändring.

Du har en kapacitet I livet, så många styrkor, du är smart och jobbar hårt.

Jobba hårt för dig själv nu, du fixar det här.

I början på min nykterhet tänkte jag ( hade hört det I ett program om spelberoende ) “Jag är inte en person som dricker (längre). Det finns inte på kartan. Jag dricker vatten och inte alkohol.”

Det funkade bra att identifiera mig som denna person. Alkohol är inte längre ett alternativ- glöm det.

Emma

Har knappt fått någon annan information än det som står printat vid mitt namn. "1 tablett daglig, til alkoholavvening".

Har iaf tagit 200 mg per dag i 10 dagar nu och antar att jag byggt upp någon sorts depå i kroppen.

Jo burken var ju rätt dyr, tror jag betalade 600 NOK för den eller nåt. Klart man vill dryga ut längre.

Räcker det verkligen med var tredje dag, eller är varannan fullgott?

Eller kan man ta typ 600mg var tredje dag?

För ca en månad sedan skrev jag mitt första inlägg här efter att ha varit nykter i två dagar. Direkt efter att jag skrivit kände jag en slags lugn inom mig. Misären var öppen för allmän beskådan. Jag var inte längre ensam.
När jag drack var jag ofta bitter över att min fru alltid drog sig undan. Jag var bitter över att hon aldrig ville prata med mig. Jag var bitter över att hon aldrig ville ta i mig. Jag var bitter över hur hon aldrig frågade hur jag mådde.
Dagen efter mitt inlägg skulle vi prata med varandra, oavsett om vi var trötta eller ej. Vi skulle ta fem minuter.
Barnen stoppades i säng och vi gick till hallen. Jag började i sann förnekelseanda att fråga varför hon valt bort att stötta mig under den svåraste perioden av mitt liv.
Svaret som kom, om hur i helvete jag kunde supa till när jag var själv hemma med barnen när hon sov borta 30 mil hemifrån, om hur livrädd hon var att något hänt barnen, hur tusen tankar for genom hennes huvud när jag inte svarade, hur en av tankarna var att jag hade dödat barnen och tagit livet av mig..
Där slutade vi prata.
I sann förnekelseanda sa jag att om hon tror att jag är kapabel att skada våra gemensamma barn, de som betyder mest i världen, då kan vi lika gärna gå åt varsitt håll.
Hon gick och la sig bredvid 4-åringen. Jag i vår säng.
Tankarna surrade, hennes ord landade.
Jag skrev, trots att hon låg 4 meter bort, ett sms till henne.
”Jag fixar inte det här själv. Jag måste söka hjälp.” Länkade till mitt inlägg här på Alkoholhjälpen.
Dagen efter kom hon och spontankramade mig när jag gjorde morgonkaffet och sa ”Jag ska stötta dig så gott jag kan.”

Från full misär mellan oss som jag endast såg som något hon gjorde (fel) med sporadiska hej och god natt, till små guldkanter i äktenskapet så som i helgen efter att barnen somnat och hon tar min hand och drar med mig till köket för att ta ett glas vatten, för att sedan säga ”Jag hade glömt bort hur bra vi kan ha det, du och jag.” och lägga sitt huvud på mitt bröst och hålla om mig samtidigt som jag håller om henne.
Jag börjar nästan gråta. Jag har äntligen kommit min kvinna nära. Hon har låtit mig komma nära. Hon har sett hur jag kämpat med näbbar och klor de första veckorna för att inte trilla tillbaka, hon har stöttat mig, hon har sett mig så som jag vill vara igen.

Så varför har jag tankar om att dricka?! Hur i hela helvete kan mitt förbannade jävla huvud ens överväga att det kan vara ”okej att dricka öl när jag åker till stugan med farsan och min bästis bara jag inte dricke hemma”!?
Lika med kommande semester. Vi åker alltid med husvagnen till ett grannland där fruns hela släkt bor. Jag ”kan” ju dricka några öl med svågern ”som vanligt” när vi drar och fiskar osv, osv, osv.
Vem fan försöker jag lura? Uppenbarligen mig själv.
Min alldeles fantastiska nyfunna terapeut, Biggan, frågade mig första gången vi sågs om jag såg mig själv som alkoholist.
”Mitt ärliga svar är att jag inte vet vad jag ser mig som. Jag vet att jag är alkoholberoende, men ALKOHOLIST?”
Igår när jag träffade henne så frågade hon om det igen, och sa att ju tidigare man inser hur problematiken ser ut, desto bättre. För min skull.
Hon tyckte även att varningsklockan klämtade med fullt spjäll när jag berättade om första gången jag drack och blev full, och min beskrivning om kärlek vid första ögonkastet uppdagades.

Biggan: -Vad är dina tankar om AA?
Jag: - *djup suck*
Biggan: - Det var en riktigt djup suck, hahaha!
Jag: - Ja, men religiöst hitta Jesus och allt sånt där dravel.
Biggan: - Men vad tror du man gör där?
Jag: - Pratar.
Biggan: - Precis! Man pratar! Och du säger själv att livet blir lättare för dig när du pratar. Eller hur?
Jag: - Ehm, jo såklart. Men..
Biggan: - Men? Är det verkligen så farligt att prata med och och lyssna på likasinnade?
Jag: - Verkligen inte!
Biggan: - Får jag komma med en rekommendation skulle jag, om jag vore du, gå på CA (anonyma kokainister) istället för AA. Samma problematik, men deras verksamhet är mer seriös och välkomnande än AA här i byn som blivit lite av industrins kaffejunta. På fredag har de möte. Ge det en chans.

Jag heter Fredrik, och jag är alkoholist.
På fredag ska jag gå på CA.

Så länge du vill ha bakdörrar öppna och inte vågar ställa om kommer inte mycket att hända är jag rädd för.

Vad är du beredd att göra?

Mitt råd är att kapitulera och lägga ner helt. Att vilja på riktigt och inte bara känna dig tvingad av dig själv.

Vill du sluta får du kapitulera helt enkelt. Bara lägga ner helt och ta det beslutet. Sen kämpa och ställa om livet.

Det är märkligt. Igår var det nästan omöjligt att stå emot och idag känns det helt annorlunda. Inte ens ett uns sug nu. Känns så klart kanonbra men samtidigt är det obehagligt att det kan skifta så snabbt fram och tillbaka. Man är liksom aldrig säker och kan koppla av. Hursomhelst. Idag mår jag bra. Får vara glad för det.

Läste din ide med klotterplank och gillade det verkligen. Kan definitivt va bra när man snabbt vill ha respons av någon. Och sen så kanske man låter bli att skriva orelevanta saker i andras trådar. Som jag gör nu.. får be om ursäkt för det. Ska hålla mig till klotterplanket i fortsättningen, men jag ville liksom avsluta det jag började igår så du vet att jag inte ramlade denna gången.

Solen skiner idag med. Otroligt! Nu får vi se till att njuta av den.

Kramar Mic

Så bra att du hittat hit! Så tungt för dig att oroa dig för dina syskon som verkligen inte har det bra om de ringer och gråter på julafton :( Ni behöver hjälp allihop! Jag tänker också, som Granit, att Socialtjänsten är rätt plats att vända sig till men förstår att det kan ta emot. För att få vara anonym och få sakkunnig hjälp kan du ringa Alkohollinjen som erbjuder stöd både för dem som vill förändra sina alkoholvanor men också för anhöriga till personer med alkoholproblem.Dit kan du ringa helgfria vardagar måndag-torsdag 11-19 och fredag 11-16.Telefonnummer: 020-84 44 48 http://alkohollinjen.se/om-alkohollinjen/ Du kan också ha stöd av att gå på möte till Alanon - där möter du mänskor som vet vad det handlar om http://www.al-anon.se/ Till Maskrosbarn http://www.maskrosbarn.org/ och BRIS https://www.bris.se/ kan också du och/eller dina syskon vända sig för att få stöd.
Fortsätt skriva här! Hoppas du får fler råd och något som du känner att passar dig! / mt

att du håller fast vid att söka bostad för dig och barnen! Och bra att du talar klarspråk så att han inser - för visst var det så att du kan bo hos föräldrar eller vän i nödfall? Du behöver en trygg plats!
Han är uppenbarligen fast i sitt alkoholberoende. Jag tänkte när jag läste att du kanske kan nappa på det han sa, att han försöker göra nåt åt det. Kan du säga, när han är nykter, att om han verkligen vill göra något så skulle han börja med antabus igen för det fungerade ju. Även om du ändå flyttar vore det ju det bästa (tar jag mig friheten att säga) även för honom att vara nykter. Också med tanke på umgänge med barnen.
Heja dej! Hoppas du snart hittar ett bra boende! / mt

Många små förändringar till det bättre, gör oss gladare och starkare..Sakta men säkert börjar vår kropp och psyket friskna till..Skönt att solen skiner...

För fina ord? önskar dig allt gott!

man har ”lärt” sig att ta skit! Är så arg på min mamma och pappa ibland så jag har lust att ge dom en rak höger...eller flera? Men så tänker jag nä ingen idé att slösa tid på att vara arg! Dock har jag distanserat mig jättemycket till dom det senaste året! Ingen idé som sagt att vara arg MEN tänker tusan inte ta ansvar för dom i fortsättningen! Och tänker inte ta mer skit från NÅGON! Upp till kamp?? Tack för din pepp Linda, betyder jättemycket❤️

Ja var tar du vägen ?
Alla här på sidan har liknande upplevda liv.
Vi är trasiga inuti gick sönder på vägen i livet pga av ibland andras tillkortakommande och svagheter. Var vi tvungna att bli starkare / naknare än vad vi orkade för att behålla glädjen och styrkan.
Men vi kämpade på medicinerade själva med det bästa akuta ångestdämpande medlet som finns alkohol.
Du föll inte/ förlorade inte du försöjte överleva och gjorde så. Bra jobbat ❤
Mina orsaker att titta in på sidan är inte akuta alkoholproblem inte alls.
Visst jag dricker mer än rekomenderat och är med veten om det.
Varför gör jag det ?
Det hjälper lite mot såren smärtan dövar och ökar ofta glädjen vid tillfällen.
Så är det inte kan inte vara för alla för det går överstyr för många här.
Men det är inte därför jag finns på forumet jag läser och LÄR ,påminner mej.om hur svårt det kan vara eller bli.
Jag glädjer mej med många inlägg, blir ledsen.med andra.
Ibland förstår man någon direkt hjärta/ hjärta
Man kan uppmuntra,dela kunskap, dela med sej.
Stanna Elise64 eller hälsa på ibland.
Denna sida blir man aldrig för duktig för ❤?
Den gör gott antingen du "bevöver" det eller ej.
Förstår att livet farit hårt fram med dej ❤som med många andra.
Du verkar ha människor runt dej som bryr dej.
Livet är väderdefull.
Tycker du ska bli kvar här, på sidan ?

skulle jag vilja säga ! Såå lågt och under all kritik som han beter sej ! Vet inte om någon frågat tidigare men har du pratat med någon utomstående ? Du är ju gravid, kan du prata med din barnmorska ?