Senaste kommentarerna i forumet

Min fru var där du är nu.
Vi har genom åren pratat om mitt drickande, om hur hon inte ville ha det så. Inte för egen del och absolut inte för barnen.
Spiraltrappan utför eskalerade för mig i vintras, och plötsligt inser jag att jag är på väg att förlora allt. Precis allt jag håller kärt.
Min älskade hustru, våra underbara barn, vårt hem, mitt arbete, hälsan, vänner och bekanta.
Där och då bestämde jag mig att jag skulle tillbaka. Jag bestämde mig för att kämpa för det som betyder något. Om det så skulle gå åt helvete så skulle jag göra allt som stod i min makt för att komma tillbaka till den jag var innan alkoholen satte klorna i mig och jag blev beroende.
Idag har jag varit nykter en månad, och för varje dag känns det lättare och mer naturligt.
Jag har kommit min hustru nära igen, jag är närvarande med våra barn, jag skrattar och känner mig väldigt tacksam och lycklig.

Det jag försöker få fram är nog att man som beroende/ missbrukare / alkoholist måste själv se avgrunden.
Jag gjorde det innan det var för sent.
Innan jag gjorde det var jag exakt likadan som din sambo. Svepte mina Bellman 6,0 i garaget, gick till macken för att köpa ”snus”, var hos grannen och söp skallen i molekyler.

Jag önskar dig all lycka, och jag hoppas ni alla tre kommer ur det här starkare.

Kram!

Hur går det för dig?
Det är varmt, soligt, sommaren är på väg med stormsteg. Sommaren förknippas ju så lätt med kylda alkoholhaltiga drycker.
Vad gör din man?
Hur hanterar du det?

Det var ett tag sen så jag ville bara kolla läget en smula.

Svårt att hålla mig ifrån denna sidan, så kikar lite ändå ;)
Det borde dessutom vara varje "trådägares" rätt att kunna ta bort andras inlägg i ens egen tråd, som man inte anser som lämpliga och som kan uppfattas som opassande eller irrelevanta! Dessutom att kunna ta bort ens egna inlägg borde vara självklart, ibland ångrar man sig och man kanske inte vill "redigera" utan helt enkelt ta bort allt. En ta-bort-knapp vore enkelt att fixa tycker man.

Senaste veckorna har jag haft ett enormt sug att dricka men lyckats stå emot. Än.. Det som håller mig uppe är att läsa det du och andra kloka människor skriver här. Jag vet ju. Ingenting blir bättre av att dricka. Men när allt känns svårt så funderar hjärnan lik förbannat på snabba lösningar..

Att läsa här blir då lite som att kasta vatten på den eld som är på väg att ta sig. Hoppas vattnet räcker bara. Ledig idag vilket gör allt ännu värre.

Ska ge mig ut och springa en runda nu och hoppas det känns bättre sen-det brukar lindra ett tag-annars får jag komma tillbaka hit och läsa vidare.

Kram Mic

Du är helt otrolig, läste igenom ditt första inlägg för att friska upp minnet.

Kan inte ens föreställa mig att förlora en närstående och allt vad det innebär.

Du har gjort så rätt att fokusera på rätt grejer! ?

Nu får jag nästan panik, de har ringt o frågat om jag är intresserad av lägenheten! Shit, vill jag d här? Går d här? Är d värt d? Paniken börjar växa inom mig o faaaaaaan

Du kämpar på duktigt!

Önskar jag hade din styrka..

Kram

Tack och detsamma!

Vi kämpar på helt klart!

John

Ska prova att göra som du har gjort. Törs inte lova att jag klarar det...
Kämpar som du. Du är kanon som klarar dig så bra. Fortsätt så..

Kram

Hej Magnus!

Tack för svar!
Det är kanske bra med ett alt. här i forumet ex.vis "fritt forum","Klotterplank" .
Har dock själv börjat förstå hur det fungerar nu. Av respekt till trådägaren bör man hålla sig innanför
ramarna av det som avhandlas och att det ska ha med tråden att göra till största delen, utom kanske något undantag
för att kommentera ett svar som någon annan skribent skriver i tråden. Troligen är detta något som vuxit fram
som en god etik och artighet mellan trådägarna även om det inte finns några klara förhållningsregler.
Fungerar ju väldigt bra ändå kan man tycka precis som du påpekar. Missförstånd löser sig oftast.
Dock ibland kan det vara värt att diskutera även omkringliggande detaljer som ex.vis kosthållning
eller träning som blivit eftersatt under A:s inverkan och liknande saker som genom felaktig livshållning under en tid
blivit ett problem och då kan erfarenheter utbytas med varandra mer fritt.
De som skriver här, inkl. jag själv, har massor av frågor inför minskat drickande (eller avslut) och kan man då mer fritt diskutera
kring kroppen m.m. så kan man med fördel ta hjälp av varandra, vilket i sin tur kanske kan leda till minskad oro som en bra följd av diskussionerna
som sker mer direkt i ett "fritt forum".
Detta var egentligen ingen stor fråga från början. Ville avsluta kontot då jag tyckte jag var klar och lärt mig en del, men behåller kontot om det går bra ett tag till. Kände mig värdelös när jag bara klarade 3 veckor och mycket känslor är i omlopp hos mig och helt säkert på liknande sätt hos många trådägare här på forumet. Följden kan bli drastiska beslut och lite fel här och där och felskrivningar.
Vi kämpar på.. Döper om den här tråden strax.

Önskar dig en fin dag!

Hälsn.

John

Det räcker gott med en tablett varannan eller var tredje dag så räcker burken mycket längre.

Min alkoterapeut sa en klok sak idag:
”Det kan väl vara ganska skönt att för en gång skull inte behöva kämpa dag in och dag ut för att stå emot? Med Antabus får du lite andrum och kan fokusera på orsakerna till ditt beroende och på ditt mål.”

Kändes så självklart när hon sa det.
Och visst sjutton känns det bra!

Hej Sabina!
Jag är ny här och är just nu i din situation. Min man började dricka mer än normal för ca 4 år sedan när vi flyttade från storstaden till en mindre ort. Min man gör det i smyg när jag och min som sover. Vi har gått igenom gömma flaskor, förnekelse, lögner, ångest dagen efter, lova och erkännandet. Erkännandet kom för ca 9 veckor sedan då jag tillsammans med 2 andra i familjen/släkt konfronterade honom. Vi fick hjälp via andra som kommit längre och idag lever nyktra. Vi tog hjälp av samma person att få börja med antabus. Han tog detta tillsammans med sköterskan och hon och jag hade dialog om han inte skulle dyka upp. Allt gick jättebra de första veckorna men han vill inte säga att han är alkolist utan bara inte kan hantera alkoholen. Han har bestämt att i sept ska han pröva att dricka något glas vin på helgen, vilket jag inte eller vet inte kommer att funka. Men han blir då arg när detta påpekas. Våra närmaste vänner vet om vår situation men till andra så säger han vit månad, träningslopp ect. Inget jag lägger mig i utan han får berätta själv! Nu har han haft enl mig 4 återfall och han säger 2. Jag skulle även ta över och ge honom tabletterna när han skulle vara på tjänsteresa och inte fick ihop tiden med sköterskan. Detta resulterade i att han bytte ut tabletterna och trodde inte jag skulle komma på detta samt hitta alkomätaren som är på kallibrering… allt detta hittade jag i bokhyllan bakom böcker. Antabus i en påse och alkomätaren fanns också där! Han hade lagt huvudvärkstabl i burken. Han erkände detta då jag hade bevis vilket kändes jävligt skönt och jag kände mi så stark. Han säger att han vill sluta men jag har så svårt att tro honom. Jag har tagit kontakt med öppenvården som ska ordna en tid till oss så både han och jag kan få prata och få hjälp. Vi klarar inte detta själva! Dock vill han gå privat pga olika omständigheter (liten stad och ryktet går) så nu ska jag försöka få honom att inse att det finns ingen privat utan hjälpen finns i öppenvården. Mitt tålamod börjar ta slut och förtroendet finns såklart inte.....han är arg att jag inte ser alla bra dagar utan bara klagar och ser bara allt dåligt. Hur kan jag göra så!!! Jag ska ju stötta honom och ge han beröm! Han tränar och går ner i vikt och jag berömmer honom hela tiden men det lyssnar han inte på. Utan han lägger skulden på mig och säger att det är ju lika bra att skita i allt.... ja där är jag just nu......

Jo Antabus är en förbannat bra krycka. Vill ju såklart heller inte dricka, men mitt sug har varit så starkt. Konstigt nog blev det mer eller mindre bortblåst med hjälp av antabus!

Dina ord om din mamma andas så mycket kärlek och saknad. ♡ Förstår dig precis då jag har samma känslor kring min pappa. Trodde aldrig att jag skulle klara av dagen då han lämnade oss. Men det gjorde jag. Självklart saknade jag honom så det gjorde ont, men jag kände efter ett tag också en lättnad. Lättnad över att han fick lugn och ro, slapp smärtor men också ett lugn för mig själv. Jag slapp oroa mig över hur han hade det, engagera mig i vård och omsorg varje dag. Först när det var över förstod jag hur mycket kraft och energi hans situation tagit av mig de senaste åren.

Jag hoppas innerligt att du får känna samma känslor snart och som du skriver är de på väg. Det är klart att din mamma skulle ha varit stolt om hon kunde se vilken resa du gör nu. Men du, det gör hon, framför allt i dina tankar. (Kanske även från sin värld, det vet vi ju inte) Hon finns med dig hela tiden och DU vet att hon varit stolt. Det räcker långt.

Jag är imponerad över din kamp. Med den insikten och styrkan som du besitter kommer du att fixa det. Att välja livet framför alkoholen, tänk att vi ens funderar över valet...

Ha en fin dag!

Härligt att höra! ??
Jag fick mina Antabus utskrivna så jag tar dem hemma i lugn och ro jag med.
Innan ville jag inte dricka, och nu kan jag inte även om jag skulle få för mig att vilja.

Någonstans tror jag att detta blivit lite större än vad det är.

Ibland skriver man o filosoferar lite för sig själv, ibland är det mer urgent och inlägget kan vara som “ett rop på hjälp”. I det senare fallet vill man ha så mycket visibilitet sim möjligt, att folk som kommer in SER vad man skrivit så att man kan få respons.

Just det allt detta handlar om var en varmhjärtad diskussion om vitaminer som började I min tråd när jag kastat ut “ett rop på hjälp”.

Så mitt inlägg liksom försvann.

Alla bad om ursäkt och jag drack inte det där vinet och livet gãr vidare!

Det handlar väl mest om att man kanske ska få äga sin egen tråd, givetvis ska folk svara och berätta om egna erfarenheter osv med respekt för trådstartarens tillstånd.

Vill man dra upp en egen agenda om något, någon teori om något som inte exakt hör dit, kan man skriva I sin egen tråd så får alla som är intresserade komma dit och diskutera.

Jag känner nog inte att några förändringar behövs, lite common sense och framförallt vill jag säga att det funkar fantastiskt bra generellt här på forumet, känner sällan eller aldrig att det blir en dålig ton. Kanske just därför kan någon känna sig kränkt för att någon annan säger ifrån.

Men jag antar att vi alla är vuxna individer som varit med om mycket värre skit I livet än så.

?

Det som har uppstått handlar inte om vad ni användare har gjort utan om en otydlighet från alkoholhjälpens sida. Vi har inte haft några regler för i vilka trådar som du som användare kan skriva i utan vi har lämnat det upp till er som är användare att göra som det passar. Även om det har fungerat bra så blir det svårt att som ny veta vad som går bra att göra. Vi ska fundera på hur alkoholhjälpen kan blir tydligare så att missförstånd kan undvika. Vi blir varje dag imponerande av det stöd ni användare ger varandra vilket även demonstreras i denna tråd där ni har hanterat de missförstånd som uppstått. Idén om klotterplank är bra och vi ska försöka ordna det.

Vänliga hälsningar
/magnus
alkoholhjälpen

Jo, handlade gjorde jag men inte till mig. Suger fanns men jag tog en alkoholfri bubbel som fortfarande ligger oöppnad.
Dag 6 blir det idag :)

Vet du vad, Emma?
Du är fantastisk!

Ha en härlig dag! ☀️

Kamrat,

Du har gett mig kraft och styrka, du har skrivit omtänksamma texter, du har varit här och är ju en del av detta.
Det här med trådar hit och dit, inlägg här och där osv. Det spelar ingen roll kan jag tycka.
Fortsätt kämpa! Du är på rätt väg och kommer komma dit du vill. ??

Hej och välkommen!
Så länge du är här behöver du aldrig känna dig ensam.
Steget du tog när du registrerade dig och skrev ditt första inlägg tyder på en stor vilja att förändras.
I början kan det vara timmar, minuter, sekunder för att sedan bli en dag i taget.
Vi är många som varit där.
Jag tror på dig!

Hon hade svar på det mesta. Texten är skriven när hon var 34 år gammal, så hon var mer än dubbelt så vis och klok när hon vandrade vidare.
Jag saknar henne så inåt helvete mycket, och jag har verkligen förlorat en del av mig själv. Men...
Jag känner att jag kan hantera det. Visst, jag blir ledsen och känner mig ensam då och då, men jag har börjat få någon form av inre frid.
Jag vet att hon har det bra nu. Hon har inte ont längre. Hon är inte längre ängslig eller orolig.
Allt det jag försökte förtränga och skjuta så långt bortom mig som möjligt med hjälp av konstant fylla har äntligen fått landa inom mig.
Jag bearbetar, hanterar, känner, tänker, reflekterar och accepterar.
Något som jag tidigare valt bort, medvetet, med alkoholen.
Jag tror mamma hade varit stolt över mig om hon fick höra hur jag kämpade mig från min botten med fyllekörningar till bolaget för att fylla på, berusning på arbetstid vid ett par tillfällen då jag svepte tre öl det första jag gjorde på morgonen, hur jag några gånger blev full innan jag tog med barnen ut för lek de dagar jag var ledig, hur nära skilsmässa och utan chans att få träffa barnen.. Ja, listan kan göras lång.
Jag bröt min jävligt destruktiva bana efter att ha målat upp fortsättningen för mig själv. Den skrämde skiten ur mig.

Nu är jag här och har valt livet framför alkoholen.

tack för din åsikt! Tänker ändock att det tog tio år innan jag fattade att han var slkoholist. Nu kan han typ medge att han var det tio år innan mej tom att det inte är mitt fel att han dricker. Då är det ju konstigt val.. som jag då inte förstår alls. Ännu mindre

Långvarigt alkoholbruk, alkoholism, beroende eller vad man vill kalla det förändrar ju vår hela vår personlighet, vårt förstånd, minne och förmåga att tackla tillvaron på ett vuxet sätt. Det blir en deal breaker, ett kontraktsbrott, i förhållandet. Så, nej då tycker jag inte att äktenskapslöftet längre gäller. Och kanske, kanske kommer din man i sin ensamhet framöver att börja tänka över sitt val. Börja tänka på ett annat sätt att leva, utan alkoholen. Kanske. Du har i alla fall rätt till ett alkohol(ist)fritt liv. Säger jag som efter ett långt vuxenliv med självmedicinering och beroende äntligen tagit mig ur missbruket - och i stället gift mig med en alkoholist! Så dumt. Men, det är en annan historia!