Senaste kommentarerna i forumet

Ingen idé att gräva ner sig i nyktert tillstånd, det räcker bra med att jag grävde ner mig i alkoholträsket en hel helg. Är egentligen inte så mycket för självömkan (kände mig bara så innerligt trött på mig själv i går). Gjort är gjort, nu är det fokus framåt. Självklart vet jag att jag inte är ensam om att falla, men otäckt att det var så otroligt oplanerat, som en blixt från klar himmel. Det var ett annorlunda återfall helt enkelt, en ny icke angenäm bekantskap.

Analysera ska man dock alltid. Så till frågan: Vad hände egentligen? Hur kom det sig att jag från en minut till en annan bara bestämde mig för att "sätta igång"? Jag har ju inte ens haft ett riktigt sug de senaste veckorna (L-glutaminet?).

En bakomliggande faktor kan vara några tankar jag haft en längre tid och som jag tänkt berätta om. I maj blir jag ensam i huset några dagar, vilket är mycket ovanligt. De få gånger det tidigare inträffat har det varit ett fantastiskt tillfälle att få dricka i lugn och ro, vilken mängd jag vill och kunna starta redan före frukost, då när giftet på fastande mage snabbt rusar ut i blodet.

Under de senaste veckorna har jag varje dag dividerat med mig själv angående hur jag ska göra då om några veckor, detta trots att jag alltså inte haft någon egentlig längtan efter A. Det är som att jag tänkt att det vore dumt att inte utnyttja läget, ta den dåliga chansen, liksom... Dessa tankar har tagit över mer och mer med längre och längre överläggningar. Fortfarande utan något riktigt sug. Så sjukt!

Jag tror att det var det som gjorde att jag höll tankarna på alkohol levande. Förr har det varit naturligt att A-tankarna funnits där hela tiden, jag har ju fått kämpa som en tok. Nu när det inte var jobbigt, ja, då går jag in som en idiot och handlar på mig både vodka och ett gäng tetror.

Så när går man säker då? Aldrig, som många säger, aldrig riktigt säker. Åtminstone inte den första tiden. Och hur lång är den första tiden? Nu törs jag inte chansa alls. Det är bara att ännu en gång konstatera att just jag inte fixar tillgänglighet. Står det en flaska framme, kan jag inte låta bli. Hälla ut går inte heller.

Det går inte att frångå mina strategier. Inte en enda. Punkt slut.

Efter att ha läst MM:s tråd om periodiskt drickande och att detta kan förändras över tid, har jag funderat över om jag skulle bli en av dem om jag fortsätter mitt drickande. Men vet ni, det tänker jag inte ta reda på...

Ännu en gång och med risk för att låta tjatig, tack för ert stöd! ♡ Hoppas jag får återgälda all pepp snart, men förhoppningsvis inte i en liknande situation.

Kram från en riktigt hoppfull Vinäger!

Du verkar ha det tufft nu och ber om stöd, berätta gärna mer om hur du har det så att vi vet hur vi kan bli hjälpsamma. Här på forumet kan det ta ett tag innan man får respons, det är mer av ett "långsamt samtal" än en chatt. Jag lägger in länken till vår text som berör mer akuta situationer och hoppas att det är relevant för dig.

https://alkoholhjalpen.se/akut

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen

Har jag bestämt mig! Ska göra ett försök att ta en vit vecka. Har inte börjat "smutta" än vilket inte har hänt på en vecka. Håll tummarna för mig!
Kram

Bara för att jag skrev om hur otroligt bra det gick så kom bakslaget. Egentligen var det väl ingen fara, blev lite för mycket men inte så jag gjorde något dumt eller fick ångest men det kändes som att jag var tillbaka i gamla hjulspår... Jag blir orolig för min hälsa, vet att alkoholen påverkar den något enormt.
När jag nu dessutom tänker på sommar så känns det lite extra jobbigt, vill hitta någon form av strategi så att jag är förberedd. Finns det någon som har något tips? För de där kvällarna på en brygga vid vattnet som för mig är så starkt förknippat med alkohol.
Känns alltid som att jag "glömmer bort" alla nackdelar med alkoholen när det gått bra ett tag. Det är så många runtikring i mig som dricker och festar mycket på helgerna så att man ska vara den "enda" i umgänget som sitter hemma och tittar på TV istället varje helg känns ganska tråkigt. Jag vet att jag kan hitta på andra saker som jag tycker om istället men det är ändå inte samma sak liksom.
Oavsett, vi kör på nya tag igen, det ska gå. Längre och längre tid mellan bakslagen så det är väl positivt ändå.. Drömmen vore ändå nolltolerans men som jag skrivit tidigare så blir ett förbud svårare för mig, vill ju alltid ha det man inte får.....
Hoppas att vi allihopa får en skön vecka.

Du beskriver Precis det jag känner och försöker göra.
När jag/man nu inte dricker alkohol så blir det helt enkelt så att man är tvungen att bara vara med allt vad det innebär av tankar, känslor som virvlar runt...
Läskigt och spännande...
Det är modigt att våga göra det vi gör men det finns många vinster med det.

Hoppas allt är fortsatt bra...
(

Fredag kväll, kommer hem från jobbet...
Familjen sitter på baksidan i kvällssolen, det är varmt och så där gult som bara solen kan färga allt.
De sitter med varsina groggar och välkomnar helgen till, det är laddat i luften för lite party.
Dottern och hennes fästman ska gå ut och fira hennes födelsedag med sina vänner på lokal.
Det ska bli lite äventyr med med en massa överraskningar, så förväntningarna är stora.
De är glada, välklädda och nyparfymerade när de lämnar oss andra kvar med deras jyckar.
Kvällen fortlöper avstressad i soffan med två snarkande hundar som fiser i sömnen.
Går en sväng för att lufta jyckarna runt kvarteret på sena kvällen och det blir ett äventyr i sig.
Inte speciellt väldresserade när de drar åt varsina håll, en i den ena sniffandes i diket, en i den andra.
Armarna blir nära två meter långa för att sekunden senare nästan nypa av mig fingrarna när kopplen har tvinnat ihop sig.
Det ska bajsas här kissas där, finns inte en lyktstolpe där hanen inte kan pressa fram åtminstone två droppar som ett visitkort till de andra hundarna.
För att inte tala om hur det går i mötet med andra hundar, lillskiten som knappt skulle bli en varm stövel om man sparkade honom i arslet drar igång bjäbbandet och intresserar då bjässen och cirkusen är igång.
Klackarna på dojjorna har en misstänkt låg vinkel då man kommer hem igen, och man undrar vem som gick med vem.
Trött går man och lägger sig, jyckarna är tråkiga och lägger sig för att vakta ytterdörren, de kan ju komma när som helst.
Klockan 04;58 ringer mobilen, dottern ber mig hämta dem på...akuten.
Vad är det dom har hänt frågar jag, och hon svarar det berättar jag för dig i bilen på väg hem.
Lite halvnervöst tragglar jag mig i mysdräkten och med dimmig syn åker jag på en motorväg där enbart taxibilar och lastbilar drar runt i en väldans fart, det verkar bara fri fart på natten/morgonen.
Väl framme väntar jag utanför ambulansinfarten där ambulanspersonalen plockar ihop båren efter nattens fylleverksamhet.
Det verkar ha varit en busy kväll/natt och ambulansmännen gäspar stort medan morgonens fågelserenad drar igång och solen första strålar kommer över hustaken och träffar daggen i det torra vårgräset.
De kommer till slut ut, arga som bin och mina frågor är obesvarade hela vägen hem, en märklig tystnad råder i bilen.
Väl hemma så drar de igång ett gräl på undervåningen och slår i dörrarna, jag och frugan sätter på teven för att inte kunna höra vad de bråkar om, de är vuxna nog att kunna ta hand om sina problem själva.
Det lugnar mer sig efter ett par timmar och vid lunchtid kan man prata med dem igen.
Hon hade klämt fingret så pass illa i en dörr att hon trodde det var brutet, men minns inte exakt hur för de var så pass fulla.
Deras kompisar skulle fira henne ordentligt och bjussar dem på superstarka drinkar, så det var illa.
Fyllegrälen blir det ofta när det festar hårt tillsammans, därför är det faktiskt bättre att de festar var och en för sig med sina vänner.
Känner mycket väl igen detta från min aktiva tid, det var oftast så att man somnade som ovänner och sedan surade i dagar efteråt.
Var det verkligen värt allt detta?
Nej självklart inte.

På dagen då vi i familjen skulle fira henne så åkte vi till en väldigt fin buffe' på ett slott.
Uppklädda men två väldigt mosiga personer i baksätet rödögda med en hemsk andedräkt gjorde oss följe.
Innan vi gick in på slottet satte sig dottern mellan två bilar och spydde upp det sista.
Middagen var väldigt fin, men det var ett eländigt slöseri för två av dem som bara petade i maten.

På något sätt så känner jag ett medlidande, men vet också att detta är precis det som följer i spåren av alkoholen.
Tjo och tjim några timmar, det händer olyckor med sjukhusbesök, fyllegräl utan någon egentlig orsak som inte spelar någon som helst roll dagen efter, men skapar en massa onödiga sår i kärlekslivet.
En dag efter som som i stort sett bara går rakt ner i avloppet ( eller i grusplanen mellan två bilar), hur mycket man än bjuder till.
Middagen kändes lite onödig, vår födelsedagspresent blev lite av en flopp, men det var inte vårat fel, inte dotterns fel, kanske hennes kompisars fel, men allra mest var det alkoholens fel.

Jag är glad att jag inte är en tjugoåring längre, som behöver uppdatera sina alkoholvanor gång på gång.
Jag har lärt mig att en gång är för mycket, en sjö av alkohol för lite när det väl bär iväg.
Det allra bästa och enklaste är att lämna sitt alkoholbegär dithän, en dynamitgubbe exploderar inte så länge det inte finns eld i närheten.
Jag kan ha fickorna fyllda med dynamit, eller tändstickor, men aldrig samtidigt.
Om man liknar dynamiten med alkohol, och tändstickorna med suget så får det en bättre förklaring.

En helg som hade väldigt mycket i sitt bagage, en livsvisdom mer än jag kanske hade önskat mig.

Berra

Åh vad jag känner igen mig ?. Att först svepa ett glas överfullt vin innan jag hällde upp varsit normaldoserst till maken och mig och tog med till middagsbordet...
Du verkar stark. Och insiktsfull. Skickar så mycket pepp jag har!!

Hej!
Jag är ny här. Hittade hit för en vecka sedan och kände direkt: Det är detta som kommer göra att jag lyckas denna gång!
Så många hoppfulla historier. En otroligt fin, respektfull och peppig ton. Även när man faller.

Jag har druckit nästan dagligen i 20 år. Dagligen de senaste 2-3. Är en typisk ensamdrickare. Dricker inte för att bli glad utan för att bli lugn.

Men nu har jag inte druckit på 8 dagar. Jag var ensam i några dagar med barnen och drack så mycket att jag en dag inte vågade köra dem till skolan dagen efter. Fick hitta på en ursäkt. Ni ser lite förkylda ut, barn....
Så bestämde mig för att inte dricka tills min man kom tillbaka från sin resa.

Då hände det som förhoppningsvis får mig att lyckas denna gång. Att sluta på riktigt.
Jag har alltid vetat att jag är psykologiskt beroende. Men denna gång fick jag fysisk abstinens. Det har aldrig hänt förut. 3 dagar med darrningar, fruktansvärda svettningar.
Det blev droppen. Kanske har jag nått botten nu? Detta är inte den starka mamman jag vill vara för mina barn.

Idag vaknade jag och mådde toppen. Full av energi!
Visst, sömnen verkar ju ta ett tag att komma till rätta med- men den sömn jag ändå fick var nog av en helt annan kvalitet än efter den vanliga flaskan vin.

Men med pigghet och hopp kommer samtidigt rösten. Det är så märkligt. Har ju hört den så många gånger förut men åkt dit. Idag sade den 'Men vad enkelt det gått för dig! 8 dagar nu, utan större problem! Du är nog inte alkoholist ändå, du kan säkert ta ett glas vin'.
Samma röst som alltid. Men idag stod jag emot. Känner mig just nu tacksam mot livet- och er härinne.

Det jag undrar om ni skulle kunna hjälpa mig nu med är lite olika 'dagar'. När blir det lättare? När slutar man tänka på alkohol varannan minut på kvällstid? Efter hur många dagar börjar sömnen rätta till sig?
Allt sånt- skulle så gärna vilja hänga upp mitt tillfrisknande på lite sådant. Att det blir bättre, och lättare.

Har redan upptäckt en sak. Tror jag. Jag har oerhört gles behåring, vaxar benen varannan månad men behöver egentligen inte. Nu har jag en flera millimeters piggsvinsborst på benen! Va?? Kan detta bero på att jag inte dricker? Och kan något förändras fysiskt på bara 8 dagar?
I sådana fall- hurra för lurviga ben!

Och igen, till er alla härinne:
Tack.

Jag är glad att du klarar dig bra med ditt liv och ska läsa din tråd i anhörige forumet.
Jag vet ju en del, du har ju skrivit om det förut....
Jag ska läsa och uppdatera mig själv om ditt liv hur det ser ut nu

Kämpa hur det än är....

När jag skrev första gången här så var ett av de första inlägget jag läste ett av dina och jag tror att du hade 10-11 månader nykter då. Jag vet att jag tänkte - Wow, tänk den dagen jag kan skriva 10 månader igen. (har ju en helnykter period på 2 år som jag sabbade med ett återfall) Då visste jag inte hur jag skulle komma dit igen. Hur jag skulle ta mig upp ytterligare en gång. Det är tyngre efter ett återfall, självförtroende rasade.

Det kändes så otroligt långt borta men jag tänkte. Jag tar rygg på henne. Kan hon så kan jag. Och på den vägen är det
Du har hjälpt mig bara genom att vara här med "din rygg som jag mentalt har hängt på" och dina kloka ord.......

Tack

MM

Vinärgott - Ja faktiskt, det är inget jag saknar. Det kommer över mig ibland men inget akut. Och när man dricker som jag gör, så är det inte mycket att välja på. Det är ju att dricka ihjäl sig eller överleva. Jag har väl egentligen inget val. Bara att hålla sig utan A. Tack för omtanken.
Ellan - Tusen Tack. Livet glider på nyktert. Ja det känns bra, det är bra så här. Det som kan störa ibland är det
sociala biten ,kan känna mig som att jag inte riktigt är med när alla andra är onyktra och jag nykter men jag väljer
ändå nykterheten. Den kommer första i alla lägen.

Livet är inte alltid enkelt, men det blir inte bättre eller mindre enkelt om man är missbrukare.....
Det är en börda att bära att vara aktiv alkoholist.

Tack o Kram fina människor

MM

Så underbart med tiden..Som våra kroppar, våra själar, våra vänner och anhöriga känner tacksamhet för, att vi är nyktra..Äntligen lever vi livet som det är tänkt..Stor varm kram?????✨✨

Stort grattis till din nykterhet!❤️
Kram
Ellan

Vi har det ganska kämpigt ? .Det är lugnt med drickandet men det är så svårt att få ihop livet igen. Jag är glad för att han kämpar men samtidigt känner jag mig arg på honom. Vi kan prata och vi försöker förstå varandra. Men det är så svårt att hitta tillbaka. Nu börjar en ny tuff resa. Hoppas och tror att vi kan hitta en väg för ett gemensamt bättre liv. Jag har inte varit inne på forumet på några veckor. Hjälpte mig mycket när det var som destruktivas.Hoppas du har det bra. ? Nu kommer sol och värme och då brukar man få lite ny energi//Kram ?

Vinner inte alltid :-D Så himla glad för din skull, för dina 3 månader Roger. Grattis :-) Ja fy tusan till återfall.Finns ju en anledningar varför "fall" finns i ordet.För det är precis så det känns.Ja när när sommar/vår känslorna kommer så blir "hjärnan bara en stor öl ".Men de var SUPER bra gjort av dig att du kunde vända på dina tankar/känslor själv idag och se ljuset att inte dricka ❤️

Hej igen MM!! Tack för din välgångshälsning! Även om livet inte alltid leker, känns det bra mycket bättre nu. Där är Du och andra kämpar här på Forumet en viktig bidragande orsak!
Som du ser har jag nu, precis sm du, lämnat a-träsket för min personliga del och skriver under anhörigtråden. Men, som sagt: en dag i taget...– alltid!

Jag menar, det behövs nog lite längre nykterhet för att må bra igen;). Så ge inte upp- det vänder snart! Och vi finns här för dig, så som du har funnits för oss (tycker du inte vi heller är värda fina kommentarer som bl.a. kommer från dig?;)). Jag drack varje dag under påsken trots att jag lovat mig själv att inte dricka. Men, sedan dess har jag inte druckit. Klart att du klarar det! KRAM

Vad bra att du har delat ditt problem med din familj så att de kan stötta dig! Barn tror jag har oändligt tålamod med sina föräldrar (på gott och på ont). Hoppas du har haft en fin (vit) söndag!

Visst är helgerna svårare- normalt att dricka och så mycket sociala sammanhang som är förknippade med alkohol. Men, den här helgen höll vi ut!!

Just nu sitter du i mörkret, men det skingras om du håller ut. Hjärnans kemikalier är i uppror. De stabiliseras snart. Du ÄR värd varenda bokstav som skrivs här. Du ÄR värd allt gott. Skam är tungt att bära. Häll den i slasken tillsammans med den där sista slatten. Du klarar det här! Kram

Hittar inget bättre ord. Självföraktet är djupt. Men det lär knappast hjälpa, inte ett jä-a dugg. Hade en förhoppning tidigare i dag, när jag halvfull tjoade om att jag skulle komma tillbaka, att allt skulle vara bra igen - bara jag nyktrat till. Nu är jag nykter, men det är inte mycket som känns bra, förutom just det faktum att jag är nykter.

Vet inte vad jag ska säga. Alla fina kommentarer... känner mig inte värdig dem. Förlåt, vill inte tigga om medlidande, bara uttrycka vad jag känner just nu.

Vill verkligen skriva om mina tankar kring vad som hände i torsdags, men orkar inte trassla med hjärnan mer just nu.

Ska dricka en kopp te, andas lite normalt, bara vara och försöka överleva skammen. Tack vare er tror jag att jag trots allt klarar det.

Kram! ❤

är att man som anhörig kanske tänker och känner att ett visst förhållningssätt att bemöta ”problemet” med är ”det rätta”! Icke-konfrontativt, inte skuldbelägga, inte anklaga, utgå från sig själv! Ja ni vet.. ! Men man orkar långtifrån alltid hålla sig till det man vet eller tror är bäst! Orken tryter, man blir ledsen, utmattad och så börjar man SJÄLV agera på ett sätt man inte tycker är bra! Har två erfarenheter av att leva i relation där det blir destruktiva inslag: växte upp med en psykiskt sjuk mamma och en pappa som nog också har ”något”! På senare år har jag även varit särbo med en alkoholist! Det mest smärtsamma är ju tycker jag att man ensam skall fundera över ”det bästa sättet att förhålla sig”, hur skall vi få ordning på livet mm mm! Den som är sjuk är ju inte riktigt kapabel till det och inte medveten! Och det är ju som det är med det! Menar att det är lätt att tappa bort sig själv i funderandet över hur man skall förhålla sig till någon annans sjukdom! Man blir ensam på ett sätt som nästan är otäckt! Och till slut blir man själv sjuk! Intressant tråd du startade Dionysa och bra att du hänvisade till Reflektioner & Sånt! Hade inte sett det inlägget!

... nu! Anhörigtråden.

Att bestämma sig många gånger verkar vara en del av processen för många... att bestämma sig varje dag, till och med. Jag tycker också det blir svårt efter några veckor. Då har man kommit över den där akuta känslan av att förändring måste till. Kämpa på. Det här kan vara gången då du forcerar tre-veckors-barriären!

Finalisa- och du har nog inte bestämt dej än .....? Så måste det få vara.9
Forumet är en sajt att tala om alkohol och vårt personliga förhållande till alkohol. Att vi alls är här beror ju på att det förhållandet är lite skevt så skevt att det bekymrar oss.
Tror inte att du menar något annat heller.
Vi påverkas av allt vi tar in några slåss för att vara helnyktra andra för att dricka mer normal och vara på sin vakt.

Kan man tolka ditt inlägg som att du inte vet på vilket ben du ska stå på än ?
Så tolkar jag det.
Ibland orkar man inte delta i debatten för den handlar inte om "mej " och då har man inget att säja.
Då är det bra att man inget säjer ?.
Men läsa är bra man silar såklart allt är ju inte intressant för envar.
Men den är rätt som oftast en ögonöppnare och en aha upplevelse.
Om man inte bestämt sej för hur man ska förhålla sej till alkohol klart man tycker att det blir veligt.
Samtidigt tar det ibland med rätta tid att besluta sej för viljen väg man ska välja.
Den måste man hitta för annars kan man inte lägga kraft bakom beslutet och då blir det inget bar resultat.
Jag tror jag förstår ditt dilemma och ångest inför ett beslut.
Många gör si andra så men jag då ?
Var står jag hur gör jag ????
Vela lite till ??? så vet du till slut ❤

Kan det vara så att det är velandet som är själva kampen? Jag velar också, hela tiden. Kan inte bestämma mig för om jag verkligen har alkoholproblem eller inte, om jag ska vara nykter eller inte. Jag tänker att forumet har plats för alla sorter. Olika sorters alkoholrelaterad problematik. Människor som är i olika faser. Alla behövs för helheten.