Senaste kommentarerna i forumet

Hej MM
Vill bara titta in och säga detta samt meddela att det verkar som om jag är på bättringsvägen från mina medicinska åkommor. Alkoholen har jag lyckats undanhålla mig ifrån om man bortser 20 cl vodka i december. Något som för en gammal fyllhund faktiskt är försumbart även om det tillsammans med en lunginflammation och smärtstillande tabletter häll på att förpassa mig över gränsen mot det okända.
Jag hoppas allt är bra med mig och bilden du givit mig av en person som doppar sitt huvud i en snödriva för att bli kvitt alkoholdjävulen är levande.
vänligen Ikaros

Det är något vi borde införa igen. Helgmålsbön kl 18 rings helgen in och då slutar veckans slit.
Tror inte det finns kvar längre som ett valbart alternativ i radio och tv.

Kanske börjar vi att glömma bort att söndagen är vilodagen. Alla veckans dagar tenderar att vara lika. Affärerna är öppna alla dagar, något vi vant oss vid. Med undantag för systembolagets sortiment är i princip alla varor tillgängliga även på söndagen. Detsamma gäller även de flesta tjänster om än utbudet är begränsat.
När jag var barn var fortfarande söndagen vilodagen. Det var den enda dagen i veckan som min far inte gick arbetsklädd. På söndagen bytte han ut blåbyxorna och blåblusen mot finbyxor och gärna en vit skjorta. Dock utan slips. Slipsen var reserverad för fest. Trots att han tyckte illa om såväl kyrka som präster lyssnade han gärna på högmässan i radion. Jag tror att det var hans sätt att koppla av och känna helgfrid. Ett stilla lugn som bekräftade rätten att denna dag inte arbeta eller på annat sätt vara aktiv.
Jag kan känna en viss saknad efter detta. Yttre bekräftelse på att jag i bland har rätt att "bara vara". Söndagen som ett slags ritualiserad semester gav utrymme åt detta.
Ja, detta var några tankar som kom till mig denna söndag i nådens år 2018. Snön ligger fortfarande decimeterdjup här i Mellansverige trots att vi nästan är i mitten av mars. Nästa söndag kommer bandyfinalen att avgöras här i Uppsala och vi gamla infödingar känner det som ett första vårtecken.
Med hälsningar.
Ikaros

Min sambo är alkolist. Vi har varit ihop i 23 år. Dom senaste 20 Åre har han druckit för mycket i många olika samanhang också lova hur många gånger som helst att han ska sluta, men det funkar inte. Nu orkar jag inte längre, måste tänka på vår son som är 16 år, som har vuxit upp i detta elände. Jag skulle verkligen vilja ha en egen lägenhet, gör vad som helst för att komma härifrån men tyvärr svårt med lägenheter. Vet inte vad jag ska ta mig till.
Hälsningar Ssht

Det du skriver i ditt inlägg #483. Det ÄR en förmån att kunna skriva här.
Alla här vet precis vad man går igenom, och vi har ett gemensamt mål allihop.
För mig tror jag att att det är absolut nödvändigt att skriva lite här för att må bra och ha en chans att lyckas!

Ska själv försöka ta upp fysisk aktivitet igen, vet att det hjälper.
Hoppas det gick bra för dig hos tandläkaren och att du mår bra.

//Buzzz

Skönt att se att fler av "forumgamlingarna" försöker trots bakslagen vi råkar ut för.
Längtar efter känslan du har just nu. Må bra på morgnarna, slippa fundera på tillfällen att dricka, slippa smusslandet, osv, osv.
Dag ett för mig idag, tar rygg på dig. :)

Jag sa också sådär för 18 dagar sen - testar ett par dagar o sen får jag belöning.

Nu har tiden gått och belöningen jag fått var inte vin, det var ett lugn ( blandat med superångest dock, men glimtar av lugn ), finare hy, klarare blick, mer energi osv.

Har läst en del om dopamin och tror att belöna nykterhet med alkohol blir lite tokigt.

Men börja med denna veckan, herregud, det är ju fantastiskt! Så får vi se sen ?

Är med dig till 150 %!

// Emma

Att leva med en alkolist är o uthärdligt.
Efter 23 år står jag inte ut längre.
Skulle vilja prata med andra hur dom gör.

Välkommen tillbaka!

Låter som ett bra beslut att lägga av igen ☺️

Ha en fin söndagkväll

/ Emma

Jag håller tummarna att allting kommer att gå bra för er, och att han lyckas hålla sig nykter.

Har läst min egen tråd för att försöka förstå.

Som jag ser det så fungerade det riktigt bra det dryga år som jag hängde här och delade med mig.
Efter mitt fina år slutade jag att skriva här, och efter några månader så var jag där igen.
En dåraktig tanke om att kunna dricka normalt, och sedan ett tre år långt återfall.

Har några (halvhjärtade) försök att sluta bakom mig nu. Men inser att jag måste gå "all in" om det ska fungera för mig.
Mår något helt otroligt dåligt nu, och det känns som om jag behöver skriva här då och då. Om det fungerade förut borde det väl kunna fungera igen? Eller?

Gör ett ärligt menat försök i alla fall, kanske inte dagliga uppdateringar, men då och då i alla fall.
Fick ett boktips i Fenix tråd, så ikväll ska jag läsa "Skål ta mig fan".
Är beredd att försöka allt för att komma tillbaka på banan, alternativet är tidig död, och livet är för fint för att bara kastas bort.

Dag 1 idag. Igen.

Ha en bra kväll alla sköna människor här inne.
//Buzzz

När jag var 14 år sa min mamma till mig: ”men oj vad du har börjat bli kraftig”. Sen den dagen har det varit en evig kamp mot kalorierna. Jag snöade in mig på allt som går att läsa kring kost och hälsa, blev tidigt medveten om vad som var nyttigt och inte, hur mycket näring all mat innehåller, gjorde tabeller och statistik etc. började springa. Till slut var jag inte ”kraftig” längre. Och mamma: oj vad smal du har blivit pojken min”. Men medvetenheten och tankarna kring en hälsomedveten livsstil fanns kvar och är ännu. Inte så att det utvecklades till en fysisk ätstörning där jag slutade äta. Men jag haft dåligt samvete över när jag ätit för mycket eller något mindre nyttigt. Skambelagt mig själv. Haft perioder där jag vägt mig flera gånger om dagen och inspekterat kroppen och klämt. I vissa perioder känner jag mig normal och i bra form, men sedan kommer det alltid en period då jag känner mig tjock och ful fast jag innerst inne vet att jag inte är det. Alkoholen är definitivt något som förvanskar min kroppsföreställning. Den leder till sämre tankar om min kropp. När jag varit nykter några dagar är kroppsuppfattningen mer positiv..:

Söndag kväll. Den värsta kvällen på hela veckan. Har så länge jag kan minnas haft söndagsångest. Har ingenting med A att göra. Men det är den kvällen i veckan med högst benägenhet för ”vinlull” för att använda det interna språket. Hjärtat säger: gör det inte, du behöver det inte, skjut upp det, medan hjärnan som är urstark uppmanar: kom igen, du är värd det, du mår mycket bättre och kan slappna av, tänk inte på morgondagen”. Slitningarna mellan dessa två sidor, en ständig kamp där hjärnan oftast vinner, men jag samlar vapen och beväpnar mig och är snart redo att ta strid...

Tack för det ni har skrivit Emma och Carina. Jag har läst de MÅNGA gånger för att hitta perspektiv ingen.Jag fortsatte och dricka i några dagar.I min ömkan.Usch den känslan är inte fin eller vacker.Men vaknade i Torsdags och bara fick tanken -Jag VÄGRAR att gå tillbaka. Jag ringde en vän och vi pratade lite och jag erkände att jag hade fått ett återfall.Men detta hade hon redan kännt på sig pga min frånvaro ? Motivationen är tillbaka men känner att den är annorlunda än innan.Kommer nog bli lite svårare med tankemönstret.Stor anledning pga jag koncentrerar mig för mycket på dagarna som jag lyckades vara nykter. Tankar som ex - Jag har förstört allt! Även rädslan hur lätt de egentligen va att bara "ge upp". För de var ett aktivt medvetet val jag tog. Det va som att allt jag kännt och tänkt dom senaste månaderna och även mitt förnuft var som bort blåst. Klart jag har reflekterat och tänkt om de har varit någon/några anledningar till det! Hur kunde de bara vända från ena dagen till den andra.För det var så det var. (Måste vara något omedvetet som jag inte har/hade märkte) Jag la mig och mådde bra och när jag vaknade så kändes det som en gråzon.Allt kändes konstigt och suget och känslan av att dricka va otrolig stark. Jag förstår att något skedde i hjärnan på mig men känslan jag hade var som "kroppslig abstinens" Jag ville bara dricka för att få bort de. Detta höll i sig 5-6 dagar och sen orkade jag inte mer. Jag läste igenom mycket av de jag hade skrivit under månaderna jag var nykter. Konsekvenserna i mitt missbruk,de underbara i min nykterhet och mina mål i framtiden.Men de va som orden bara stutsade tillbaka.

Men en sak som är säkert är att beteendet när jag dricker inte har förändrats ett dugg.Och kommer ALDRIG att göra.

På en vecka -Min soffa blev min parkbänk - Min toleransnivå va fortfarande hög så ekonomin är mindre, ink jag handlar mycket skit när jag dricker, bakis på jobb,försov mig och sen sjukskrev jag mig,lgh blev stökig direkt,ingen sömn och ingen speciell mat och sen dessa lögner som kommer automatiskt !

Vet att detta blev JÄTTE långt.Men behövde skriva av mig lite..!!

Med allt det sagt så måste jag ta ansvar för att jag drack.Jag kan eller får inte skylla på alkoholisten i mig. Att de är svårt är sin sak.Men de är bara jag själv som kan bestämma och styra hur jag vill ha det.Jag kanske har en liten "tycka synd om mig syndrom" nu men om jag vill ha förändring och vill vara nykter. Så ligger de hos mig själv! Sen om man ber om hjälp eller en andra knep är sin sak. För då tar man ändå ansvar och erkänna att man ställt till de..

Citat och musik har hjälp mig väldigt mycket. Är en citat nörd ?
Alla tolkar på sitt sätt och de är det fina med de.Men dessa två som jag skriver här nu är något som kan hjälpa mig just nu...(inte mina egna)

Ett misslyckande..!

Betyder inte att jag är MISSLYCKAD
det betyder att jag inte har lyckats ÄNNU.

Betyder inte att jag inte UTFÖRT någonting.
Det betyder att jag har LÄRT mig någonting.

Betyder inte att jag varit KORKAD.
Det betyder att jag har "TRON" på att försöka.

Betyder inte att jag har SKÄMT UT mig.
Det betyder att jag har VÅGAT prövat.

Betyder inte att jag är UNDERLÄGSEN.
Det betyder att jag inte är helt perfekt.

Betyder inte att jag bör GE UPP.
Det betyder att jag bör försöka ÄNNU mera...!!

Inte rädd för misslyckas.Misslyckande är ett avbrott,inte slutpunkten. Din önskan om framgång bör vara större än rädslan för misslyckande...!

Jag kan börja med att säga att jag var väldigt dålig i skolan, eller sket i den och att jag inte har någon vidare utbildning eller skrivit särskillt mycket i mitt liv. Så ibland formulerar jag mig fel.

Det motsägelsefulla förstår jag, det blir själva "uppvaknandet" som endast kan upplevas och därför skriver jag ur ett perspektiv som endast en människa som upplevt samma sak kan förstå. Uppvaknandet är en insikt om hur allt fungerar, det är livets sanning. Ur mitt perspektiv, den enda sanningen. När man upplevt det finns det inga frågor kvar, det finns inga frågor att ställa, man ser livet för vad det är, nu.

känslan av att något saknas i livet, det där som ska göra mig hel, det som jag strävar efter, någon gång i framtiden, det existerar inte längre. Det enda som finns kvar är HELA livet, som inte behöver något extra för att existera. Alla känslor som mina tankar har skapat, ångest, rädsla osv, försvinner och kvar blir bara mitt sanna värde, min existens, mitt varande och frid. Omöjligt att förklara, men samtidigt vill jag dela med mig av det.

Jag förstår att det verkar helt koko i huvudet för en människa som är i lidande och den vill inte lyssna på det. Det var därför jag försökte förklara hur hjärnan projecerar sådant som den inte gillar.
Tänk såhär, vad hände första gången du berätta för någon att du var alkoholist? För mig har dom flesta jag berättat för öppnat sig ganska djupt och berättat saker om dem själva som dem annars inte skulle gjort. Min öppenhet/svaghet gav dem mod att öppna sig själva. Kärlek. Om du istället suttit och tittat på ett fyllo med samma mönniska och sagt "kolla fyllot, haha" hur reagerar personen då? Mina upplevelser är att personen reagerar med avsmak, "ja kolla, hen kan fan inte ens gå, haha" "kanske borde lära sig att dricka". Därför menar jag att hjärnan inte vill "känna" av saker den känner igen sig i. Om man inte möter det med öppenhet.

Själva tänk inte, kommer ifrån meditation, hela poängen med det är att inte tänka. Det är då man kommer i kontakt med det som observerar tankarna. Medvetandet. När uppvaknandet kommer, kommer medvetandet tänka igenom hjärnan utifrån andra premisser. Där existerar inte rätt eller fel, bra eller dåligt. Därför behöver man inte döma situationen på förhand, utan kan möta allt som finns i nuet med en öppenhet utan risken att bli sårad.

Människan lägger ca 90% av sitt tänkande på ältande, tänk att få frihet ifrån det och istället leva 100%. Det är det jag vill förmedla, att möjligheten finns.

När jag klev in på det sista AA mötet så kunde jag bara se och höra 7st kränkt egon som ältade sin situation, det blir svårt för mig att hantera när jag vet att friheten finns. Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig eller vad jag ska säga helt enkelt.

Något annat som kommer med uppvaknandet är att jag blivit identitetslös, dvs jag har inte kvar mina gammla minnen på samma sätt som tidigare. Jag kan inte känna på skammen som jag gjorde tidigare, jag kan inte sätta mig in i det dom berättar likadant som tidigare, då jag kunde känna igen mig i allt. Jag satt också där och var kränk, ett offer för hur illa livet behandlade mig. Varför kan inte jag få känna mig hel? VARFÖR KAN JAG INTE BARA FÅ LEVA SOM ALLA ANDRA? Nu kan jag inte känna igen de känslorna längre eftersom det endast existerar frid i min kropp!
Jag vet vad jag gått igenom "i mitt förra liv" och jag vill gärna hjälpa, men jag känner mig handligslös.

Efter 6 månader efter uppvaknandet lurade jag iväg min sambo och intalade mig själv att jag skulle dricka, så gott jag kunde. Jag åkte på bolaget och köpte 2 flaskor av min favorit sprit och åkte hem. Öppnade den ena och hällde upp ett rejält glas.
Sen la jag mig på mattan och mediterade i 2 dagar utan att röra spriten. 48 timmar låg jag där och drack bara vatten. Det fanns aldrig någon tanke på att dricka, lukten besvärade mig inte, inget besvärade mig. Jag kände bara frid.

Så något har ju hänt. Jag har bara varit nykter 1år, 3månader med ett återfall runt nästa hörn och 8 månader i total frid utan en endaste tanke på ett återfall.

Nu blev det mycket, jag får försöka återkoppla igen.

Jag hade glömt bort hur det kan vara när livet är allt för mycket action, förändringar och otrygghet... Att man kan längta sig förtvivlad efter de grå, händelselösa vardagarna... Vad fort man glömmer. Plötsligt känner jag tacksamhet över en rätt trist och händelselös söndag :)

Jag har ställt samma fråga, hittar inte heller. Tror inte du är oteknisk;)

Härlig läsning :) Vilken helomvändning du har gjort! Det låter som om du verkligen nådde vägs ände och var helt desperat att få förändring. Men det var DU som vände skutan. Det var DITT val och ditt slit som ledde dig rätt och resulterade i det lyckliga liv du lever nu. Riktigt bra gjort!

På något vis så förstår jag vad du vill komma till.Sen uttrycker du dig nog lite motsägelsefullt då och då i din text.Sen om du bara formulerat dig "fel" eller om de har varit menat,vet jag inte ? Men de var ändå mycket som jag höll med om och kunde förstå.Sen i praktiken kan de vara väldigt svårt.Och Sen TROR jag att många kan haka upp sig på uttrycket - TÄNK INTE som du skrev.

Men jag tror att man kan lära sig att kontrollera tankemönster. Ex Jag är/var sådan som inte har kunnat släppa saker. Så även grubblat över saker som inte jag har kunnat ändra eller haft någon kontroll över. Tagit mycket tid och energi ? Även dom allra minsta saker. Sen googlade jag ang de och det finns övningar och man kan träna det (små knep ) iallafall till en viss del.Och de har iallafall hjälp mig oerhört mycket ? Är inte där till 100% och man får små "återfall" av grubblandet.Men stor skillnad om man jämför med innan..

Men blev lite mer nyfiken på vad du menade med att du inte kan gå på AA pga hur du ser på det nu..?

Fick leta ett tag för att hitta min första tråd här...
Vill inte tappa bort den då jag ibland behöver gå in och läsa min egen berättelse.
För inte så länge sedan kunde man bara gå längst ner på sidan för att komma till sina favoriter. Nu går det inte ju...
Finns inte den funktionen längre eller är jag för oteknisk för att hitta den?
Tack för detta ovärderliga forum btw!!

Tack för välbehövlig läsning! Energisnål... Vilket användbart uttryck! Det måste jag börja vända och vrida på :) Du har ju så rätt också. Jag är i den fasen där jag ifrågasätter mitt yrkesval. Är "kallet" värt allt energitjuveri? Kan jag genom mentala barriärer förhindra energiläckaget? Vill jag ens vara kvar i yrket med de mentala barriärerna uppfällda? Det är de stora frågorna, som jag Hoppeligen kan besvara en dag... Jag kan dra en del paralleller till dina hästar. Mitt uppdrag är att bygga upp, men andra instanser fortsätter att riva ner :/ Och att försöka hjälpa dem som inte vill ha hjälp... det är den ultimata energitjuven. Jag får öva på att bläddra vidare. Det är det enda rätta :) Kram

A-L och Mirabelle, jag läser mycket här på forumet, ser hur ni kämpar och jag tillför något då jag tror det kan hjälpa. Jag tror på er på samma sätt som jag efterhand började tro på mig själv. Ni ser, hos er själva, det ni behöver se för att ta er vidare. Vilket ni gör även om det är ett helvete ibland.
När jag började skriva här var det en lättnad att läsa hur andra hade ett fullgott liv utan alkohol, ja till och med ett bättre liv utan. Även om det ibland var svårt att tro att jag också hade rätt till ett sådant liv så är det ändå det som till slut hände.
Men egentligen vill jag tala om energi. Den typen av energi som andra människor kan äta upp men som är livsavgörande för oss. Den sorts energi som gör att vi orkar vara de vi är och ta hand om oss själva med värme.
I ungefär 20 år har jag arbetat med sporthästar. Man kan säga att jag med min erfarenhet och kunskap har hjälpt hästar och deras ägare att nå bättre resultat och bli hela. Många trasiga, felhanterade och ibland livsfarliga hästar har passerat genom mitt liv under dessa år. Jag har arbetat 7 dagar i veckan,14 timmar per dag, i många långa perioder, dels pga min oändliga kärlek till dessa djur och mitt yrke men också för att det är den mängd av tid och energi som krävs för att nå resultat. Och allt hårt arbete är ju värt det när man ser förändringen, när något som varit värdelöst förvandlas till något värdefullt och harmoniskt.
Men...
Alltefter åren gick smög sig en trötthet in, tvivlet på om det någonsin var värt det? För alltför ofta blev det man lagat snabbt raserat av någon annan.
Jag frågade mig: Är arbetet värt förtjänsten? Många gånger riskerade jag livet för att göra mitt jobb och ännu oftare riskerade jag att bli allvarligt skadad.
Jodå, it comes with the job, men var det VÄRT det? I höstas stod det klart för mig att nej, det var det inte för jag var mer värd än att vakna ledbruten varje morgon och att varje kväll bedöva känslan av meningslöshet med alkohol. Så jag gjorde en helomvändning och idag har jag inte varit i närheten av en häst på snart tre månader. (Vilket är ett rekord, de har funnits i mitt liv sedan jag var fem...)
Hursomhelst. Vi ska vara rädda om vår energi, vad vi lägger den på. Tänk på om striden är värd vinsten? För mina barn skulle jag kämpa till sista blodsdroppen men för en häst som inte är min och som vars ägare kör på i invanda spår trots att det fortsatt ger samma dåliga resultat? Nel, DET är inte värt det.
Jag är långtifrån konflikträdd men jag tvingar mig själv att vara lat. När jag hör eller ser (läser) något som gör mig upprörd kan jag känna systemet sätta igång: adrenalinet produceras, blodet skjuter fram genom ådrorna i hög fart, kroppen förbereder sig på strid...men då känner jag också hur giftigt det är.
Det är då vi måste fråga oss: vad har jag att vinna på detta? Vad har vi tex att vinna på att försöka hjälpa någon som inte anser sig behöva hjälp?
Nää, tänker jag då och bläddrar vidare. Min energi är för värdefull för den är begränsad.
En kurskamrat och nära vän retade sig häromdan enormt på någon så till den milda grad att hon planerade ett ingripande i en situation hon egentligen bara skulle förvärrat. Jag frågade henne varför och hon sa att hon bara var tvungen. Sån dumhet, enligt henne, fick bara inte passera ostraffad.
Hon frågade i sin tur mig hur jag kunde hålla mig så lugn och hon kom fram till att jag nog var en godare människa än hon med ett mer förlåtande hjärta.
Jag svarade henne att: Nää jag är bara lat. Eller energisnål:D
Så mina kära forumvänner, var sparsamma med er egen energi. Det finns så många människor, inklusive er själva, som förtjänar den. Förvalta den väl.
Kram på er!

Låter som att ni har en jättefin relation. Skönt att inte känna sig pressad att svara på massa ångestladdade frågor (som jag har gjort tidvis). Mina snedsteg hade jag hellre pratat om här, i min terapigrupp osv. Men vissa saker har jag fått berätta för maken och det tas inte emot bra. Min man ska på alkoholutbildning och lära sig förstå varför och hur detta kan hända en person. Han är typen som säger ”ta dig i kragen” om de flesta åkommor som sitter i hjärnan.
Håll hårt i mannen din, underbart att höra hur fint ni har det ?

Jag var varm och kall om vartannat i lite över tre dagar.
Nätterna var givetvis värst. Att vakna i svettblöta lakan gör inte någon glad.
Alla öl och boxar med vin jag har tryckt i mig har också lett till övervikt.
Jag satt mest och drack, det var den fysiska aktivitet jag ägnade mig åt.
Tacka fan att man blir fet!
I och med att jag slutade så har jag en massa mer ork så fettet skall bort.

Tack för era svar!
Nu är jag inne på min 2:a vecka helt utan alkohol. Orsaken till mitt stopp är min kontakt med företagshälsan som jag lotsats till efter en kontroll på jobbet.

Jag brottas med så blandade känslor. Dels är jag oerhört tacksam över att jag fått ögonen på mig och lyckats låta bli alkohol. Det går ju. Och min kropp mår bättre. Blodtrycket och pulsen har gått ned. Jag får inte samma fysiska svar på min oro och mina grubblerier längre. Sover gott.
Å andra sidan är jag så tom och initiaivlös. Som jag skrev tidigare känner jag mig så utlämnad och rädd för mitt sanna jag. Rädd för att bli tråkig och depressiv.
Arbetsgivaren har ställt krav på mig. Total nykterhet framöver. Och jag ska skickas på behandlingshem. Det ska dock vara öppenvård. Jag är lite chockad över de krafttag som har tagits. Men utifrån mitt läkarbesök så är jag tydligen i behov av detta.
Någon som har erfarehet av sådan behandling? Vad händer? Känner mig lite "försjukligad". Jag gick med på behandlingen och övriga villkor. Men känner mig orolig.

Vad gäller detta är jag mycket komplicerad.

Efter många år och med hjälp av otrolig pepp från forumet tog jag mod till mig en måndagsmorgon kl. 5.00 i mitten av november och avslöjade allt. Det bästa jag har gjort! Jag har inte berättat för någon annan och tror inte att jag kommer att göra det heller. Till de allra närmaste har vi sagt att vi kör en vit period på obestämd tid. Längtar inte efter att gå på AA eller andra möten. Vill klara mig själv så långt det går. Kanske måste jag till slut, men ännu så länge provar jag utan.

Min man beslutade sig på en gång för att köra nyktert när han är med mig, typ för jämnan. Vi bestämde också efter mina önskemål att jag inte ska ha någon tillgång till A i hemmet. Allt är inlåst och endast M vet var den magiska nyckeln finns. Självklart kan jag handla hem och gömma, men det är ändå ett litet hinder.

Problemet - eller styrkan - med min man, som funnits vid min sida i en herrans massa år, är att han aldrig vill bestämma över andra. Han vädjar till människors ärlighet och väljer att tro på det jag säger. Trots att han vet att min historia inte alltid stämmer, pressar han aldrig. Naivt, kanske någon säger. För mig är det dock en av de finaste egenskaper man kan tillskriva en människa. Själv ifrågasätter jag det mesta. Så jobbigt!

Tror att det skulle få motsatt effekt om han hela tiden skulle passa på mig och vara misstänksam. Nu känner jag istället att jag kämpar av ren kärlek även för hans skull.

Det jag försöker komma fram till är att jag genom att berätta för honom inte kan dricka en vanlig helg. Helt klart en försvårande omständighet. Numera kan jag försäkra honom om att det går bra att ta bara lite när det är något speciellt. På sätt och vis en lögn, eftersom det sällan slutar med att det funkade just den helgen.

Hör själv att detta är en paradox. Vi umgås, kramas och älskar varandra in absurdum efter alla år. Det lyckliga äktenskapet existerar, det är vi ett bevis på. ❤ Trots det så drack jag. Vi pratar ofta och mannen är självklart orolig. Men de jobbigaste hemligheterna angående smygandet behåller jag för mig själv. Inte klokt, jag vet. Mitt i allt kan jag avslöja att jag inte berättar allt och han accepterar det. Så mycket kärlek jag har fått via honom. Och ändå...

Oj, vad långt och svamligt det blev. Hoppas att det framkom att allt inte är svart eller vitt. Ibland finns inga enkla vägar att gå. Jag känner mig fram, famlar i mörkret, och hoppas att till slut hitta några ljusstrimmor. Strimmor av hopp. Låter mer negativ än vad det var tänkt. Jag fortsätter att söka stöd här. Kommer att kämpa vidare, även om det känns tungt ibland.