Senaste kommentarerna i forumet

Lurkar i bakgrunden och hjärtgillar både här och där... Ibland är tankarna en sådan härva att man inte kan förmå sig att enns försöka uttrycka dem begripligt för en mottagare. De blir inte begripliga för en själv innan man stöter på ett inlägg där någon lyckats slå huvudet på spiken. Det får vara så :) När trasslet inombords blir hanterligt återkommer förmågan och behovet att uttrycka sig. Kram

Här kommer en bamsemegastor kram din väg! Jag har lika låg motivation som du. Det är bara rena turen att jag inte har för vana att gå på systemet, och verkligen inte orkar lära mig hur man gör heller. Hurra för utmattning ;) Min stolthet förbjuder mig att be mannen köpa hem vin. Han skulle dessutom vara jobbig nog att ifrågasätta om jag VERKLIGEN vill det, på riktigt, absolut helt säkert.

Huvaligen... Garderoben full med oöppnat... Det är en ofantligt stor utmaning :/ Kan du uppbåda tillräckligt med vilja för att be någon befria dig från förrådet? Eller ge bort i present? Annars kan du ju ställa till med kalas, så att ni gör slut på allt i ett slag? Nya tag är så svårt när det finns där i garderoben :/ Iaf skulle det vara omöjligt för mig... Kram fina du. Du kommer snart igen <3

Så förbannat less på det eviga snöandet från en blytung himmel. Ids inte enns ta mig till gymmet i eländet. Det ska vara vår nu! Snön kunde vi haft i december. Nu är den icke önskvärd :(

Ja, det där med vinlukten har jag också tänkt på, men mer att jag inte vill att barnen ska förknippa vinlukten med trygghet. Usch!
Bra jobbat med 16 dagar.

Ring alkoholhjälpen och det är helt anonymt och de har en skala vart man befinner sig i sin alkoholism och jag hade 37 av 40 poäng. Men för min del var det ett gigantiskt steg att våga prata med någon om min alkoholism utanför min sfär och det gav mig styrka att ta mitt problem på allvar. Efter samtalet med alkoholhjälpen så skulle jag med AA och skriva här på forumet varje dag och dyka in i all hjälp jag kunde få; men det blev inte alls så för mig. Jag sluta tvärt med alkoholen,skaffa mig ett arbete med bra lön, flyttade ifrån en partner och börja om på en ny kula och kör nu på som nykter och njuter av livet. Jag väntar på att ramla ner i mörkret men för mig blir allt bara ljusare och ljusare.
Jag hade supit bort allt som var viktig för mig.
Det fanns bara en väg ut ur helvetet och barnen var på andra sidan och väntade på mig.
Jag var tvungen att förstöra allt som betydde något för mig.
Nu så njuter jag varje dag av att ha långa samtal med min dotter och besöker min son så ofta jag kan.
Jag kan inte radera det som har hänt och det är en del av mig som jag måste lära mig att leva med.
Sture du har chansen att suga tag i ditt liv och det är allt eller inget för din del.

Ibland är det så roligt att läsa dina funderingar, eftersom vi är lite lika i det. Jag har också en tendens att fundera och oroa mig för barnen, för livet, för allt. Superkänslig för andras mående och försöker gärna styra upp och se till att alla mår bra. Det kostar på och är egentligen helt onödigt. Man löser ju tillfällena som dyker upp och vissa dyker inte ens upp och de som gör det drabbar inte mina barn på samma sätt som jag upplevde saker. Pratade med en mamma till en av dotterns kompisar som sa att hon låg steget efter... ja, jag ligger ju steget före, har liksom förutsett en del situationer på gott och ont.
Har nu två tonåringar och hur mycket jag än har oroat mig så funkar livet rätt bra för dem. Jag gick till en kurator som förklarade lite och fick mig att fundera på min roll. Det är ju givetvis omöjligt att inte hamna i de där oros tillstånden, men jag försöker fundera på hur jag kan använda det. Det jag tror att jag gör som funkar bra är att ge barnen möjlighet att prata om olika situationer utan att döma dem. Det vi vet är att man inte alltid handlar perfekt och det är kanske det viktigaste att förmedla till barnen ändå.

Snart 2 månader för mig också.

Man får vara på sin vakt och ibland så tänker jag bara ett glas vin och ger den tanken en fet smäll.
Njut av att vara nykter men nackdelen är att man ser allt.

Håller med dig AL.

Tänker på dig ?

med snöfall och gråmulen himmel. Fy så trist. Tror jag byter till sommarväder redan nu. I mitt sinne i alla fall.
Såååååmar såmmar å sool havett å vinden å dåftt av kapriifoool....

Vad bra att du markerat så tydligt var din gräns går! Jag hoppas han förstår att det nu är allvar och vilken enorm chans du givit honom att ta itu med problemet, och både du och han vet vad konsekvensen blir om han inte håller sin del av avtalet. Bra du ger dig själv också chansen att känna efter om du ens vill fortsätta med honom oavsett om han blir nykter, med barn i familjen blir det så mycket mer än bara sig själv man har att ta hänsyn till. Lycka till framåt, du går in i detta med öppna ögon och klart sinne så tids nog vet du vad som känns som den rätta vägen framåt.

Emma79; wineface är riktigt slående, behövs inte beskrivas med fler ord. Jag önskar även dig en härlig vit helg.

Milde tid vilken natt! Det känns och ser ut som om jag har varit på världens party? Fy! Är smått illamående nu på tåget mot mitt arbete. Nykter men känner mig bakfull.

Nu på morgonen fick jag ha huset för mig själv förutom älskade makens besök i kylskåpet och tre "Fräs" som ville ha frukost. Älskar min familjs sällskap men på morgonen är det jag, duschen och kaffekokaren som gäller. Ett snabbt bloss och en kopp kaffe ute i morgonluften är inte heller fel, fast jag inte borde.

Resterna av alkoholgiftet är fortfarande kvar i kroppen. Svag hjärtklappning plus att jag svettas som fan emellanåt. Det påminner om "kärring körare" som vi kvinnor har i övergångsåldern eller som jag har hört någonstans "den andra våren". Låter väldigt bra det där med våren tycker jag. Ansiktet ser lite fräschare ut redan och tänderna vitare och inte svagt missfärgade av rött vin. Tjoho!

Följeslagaren var med mig hela eftermiddagen igår så när jag kom hem var det bara att starta med något direkt så mina tankar skulle fokusera på något annat.

En annan sak som jag inte har gjort dessa dagarna är att fara upp mitt i natten och fixa en macka med kaviar och ett stort glas mjölk. Sitter perfekt när alkoholen jobbar sig ut ur kroppen. Jag hoppas att även mina organ mår bättre. Undrar om dom är lika sladdriga som kycklingfiléer som har tinat för länge. En aning svampiga? Stackars min kropp som jag har misshandlat den med detta gift. Jävligt lätt att sitta på tåget nu och känna sig kaxig, men så vill jag inte se det.

Kanske klarar jag att hålla mig nykter denna gång? Ja, vi får se.

Have a nice day

Attack!

Var det verkligen Miranelle som skrev inlägg 125? Tänkte ett tag att det var jag. Som sagt, igenkänningen är extra stor ibland.

Välkommen tillbaka, Odette, har saknat dig. Kram och lycka till!

...räknar och räknar. Räknandet är en del av min överlevnadsstrategi. Om jag inte räknar, läser här och peppar mig själv går jag under. Trillar dit emellanåt - mer eller mindre - men är tvungen att resa mig igen. Och fortsätta räkna... Hur ska det annars gå?

Läs gärna min tråd "Ett ärligt försök!". För mig funkade det förvånansvärt bra i början, men sedan...

Lycka till! Kram ♡

... in på Systemet i dag! Grönt ljus hela vägen dit. Röda mattan utrullad, typ. Ja, igen tyvärr. Det är som att de senaste gångerna jag skrivit jämna antal dagar måste utmanas. Uppenbart funkar min hjärna så.

Passade perfekt med en tillställning med alkohol så jag kunde få lite på köpet. Orkar inte ens tänka nyktert för tillfället. Är så primitivt glad över det som ännu så länge ligger oöppnat i min garderob. Vilken bonus - eller inte!

Har ingen motivation alls just nu. Vet och förstår vad som är bäst, men har ingen ork att ta tillvara det sunda, det uppenbara. Vill inte, likt en trotsig treåring, eller snarare femtonåring.

Bläää för mig! Ett medvetet val, inte synd om mig egentligen, men kramar betyder extra mycket nu.

"Älska mig mest när jag förtjänar det minst, för då behöver jag det bäst."

Tack för uppmuntrande ord, Mirabelle och Mary! Behöver dem mer än vad ni kan tro.

Kram till er alla! ♡ Nya tag så småningom!

.

är som den är.....just nu ganska grå...och innehållslös. Din bekännelse var dock befriande för mej som kämpar med att inte duga i detta sammanhang. Det handlar inte om de som skriver självklart..utan bara om min egen urusla egenbild.

...känner ångest över din berättelse. Läs Mirabelles inlägg en gång till. Du måste med bestämdhet hävda att du blev illa bemött därav din tveksamhet.
Din man borde gå in i samtal först ist för dina barn. Han är väl vårdnadshavare också...
Styrkekram.

Mina barn är 13-15 år och jag tror inte dom vet att jag dricker för mycket. Mitt ex vet definitivt inte att jag dricker för mycket.
Jag känner mig bara så himla sviken.
Jag kommer aldrig mer söka hjälp.

..jag finner vila i att läsa om din vardagslunk...som en feelgood-bok utan flås-hurtighet.
Jag har just nyss ratat Mikael Niemis bok Koka Björn.
Läser gärna ngt av dej istället....Det ger mej ro i själen...acceptans av att livet är som det är.

Du är aldrig ensam. Finns många som känner som du, även jag. Och många som läser detta, men som kanske inte orkar/våga skriva...

För mig är det en stor tröst att veta att någon känner som jag.

emellanåt blir jag oerhört provocerad av alla som räknar dagar...eftersom mina dagar aldrig blir en vecka...än...
I mina ögon lyckas ALLA utom jag själv, vilket på en gång leder till negativa tankar om mej själv som person.

och hittar dina ärligt vardagsnära inlägg överallt. Själv orkar jag inte ens med mina egna inlägg. Jag nöjer mej gott med dina...och hummar jakande tyst.

Jag gillar den ömhet och ödmjukhet du visar Miss Mary. Jag behöver det. Få veta att jag inte är den enda som tvivlar. Som också känner osäkerhet inför morgondagen. Nej jag klandrar ingen som räknar dagarna, det är säkert ett jättebra sätt att hålla motivationen uppe. För mig blir det lite jobbigt att läsa...men det är ju mitt problem och något som jag får förhålla mig till...är ju frivilligt här på forumet..och insikten att du kommer att snubbla...det är oerhört ödmjukt och realistiskt. Det vore intressant med fler berättelse här, inte bara de som lyckas så bra, utan de som kämpar, misslyckas, faller tillbaka. För mig ger det mer tröst. Att jag inte är så ensam.

Förstår att du känner dig väldigt utsatt och sårbar. Har du en vettig relation till ditt ex, eller kan det hela bli väldigt komplicerat nu? Shit hits the fan osv... Är dina barn tillräckligt stora för att ha viss insikt, och även åsikter?