Senaste kommentarerna i forumet

Jag är en tävlingsskalle. Det är rätt tröttsamt, ett karaktärsdrag jag försöker lägga band på nu för tiden. Inte jämföra. Inte enns tävla mot mig själv, bli ett bättre jag och blablabla... Men jag vet att vill jag något så ser jag till att det blir så. Problemet är bara att motivationen försvinner så snart det inte finns ett berg att bestiga. När det är riktigt jäkla jobbigt finner jag ett slags pervers tillfredsställelse i att lida och streta på. När det inte är jobbigt längre blir det "meeehhh". Så var det tex att springa. När det var omöjligt att springa 15 km bestämde jag att det ska jag banne mig göra. När det var så erbarmligt jobbigt att jag trodde jag skulle dö var det roligt. Sen när 15 km varit vardag ett tag infann sig "meeeehhh". Samma sak blev det med alkoholen. Taggad till tusen när nykterheten var en kamp. Nu är jag i fas "meeeehhh". Nykterhet är ju inte direkt något man kan bli bättre på heller, om man är nykter. Man bara "är"... och är det något jag har svårt för så är det det där enkla varandet...

Det kan ju se olika ut från individ till individ. Men motivation krävs för att hålla fast vid planen och i en plan ligger det säkerligen minst något mål.
Det talas ju mycket om inre målbilder numera, vilket man kan tycka vad man vill om.
Det kanske inte handlar om tävling, men det är lite så jag känner, ur mitt perspektiv. Min känsla.

..är kanske att många här har en plan.

Jag tror inte att det handlar om att tävla mot varken sig själv eller någon annan, utan att följa planen bara.

Och att bestämma sig för hur man ska reagera om man inte kan följa planen. Det är ju också en plan!

Är det lättare att vinna mot A om man är en tävlingsmänniska, som sätter upp långsiktiga mål och går in med fullt självförtroende och motivation? Med en vilja att utmana sig själv?

Jag har aldrig gillat att tävla, vare sig mot mig själv eller med andra. Men ibland känns det som hela livet är en tävling och till och med här på forumet får jag denna känsla. De som räknar sina nyktra dagar, dag för dag, klappar sig på bröstet och känner stolthet för varje dag som går, utan att de lyckats trilla dit igen...och här står jag som famlar. Vet ingenting hur det ska gå dag för dag. Gör det bästa av dagen. Lyckas ibland, misslyckas ibland, rädd för att bli dömd och bedömd. Kanske är det också en slags avundsjuka mot er som är så "duktiga". Vet att jag inte borde känna så, men gör det ändå. Ingen kritik mot någon, problemet ligger hos mig själv. Vad jag ville med detta inlägg vet jag inte, men behövde få ur mig något.

Tack Lerigen ❤ du har rätt i att jag inte ska oroa mig i förväg.

Imorgon har det gått ytterligare en månad av frihet. 13 månader. Det är fortfarande lika skönt.

När man dricker är det lätt att tro att alkoholen gör en "ledig" och mindre stressad etc men hjälp vad det är osant. Jag känner mig ledigare när jag har en helt nyktert liv. Kan känna mig ledig mitt i en jobbvecka nästan för att jag inte behöver längta efter och planera drickande.

Hm jag känner nu att jag försöker skriva det jag tänker men jag känner att det blir krystat för det enda jag egentligen känner och tänker är: nykterhet är såååå skönt.

Ha en trevlig nykter helg ❤

Det "roliga" i det hela är att det var jag själv som sökte hjälp och fick detta tillbaka.
Detta är något jag skäms över och inte vill ha offentligt och nu kommer det att bli så. Dom kommer att prata med mina barn och mitt ex och jag måste försvara mig. För vad? Att jag ville ha vård.

Det är nog så att de måste göra en anmälan när de får kännedom om att det föreligger alkoholmissbruk och de inte ser att personen tar emot vård. Men oavsett deras skyldigheter är det lika förkrossande för dig. Jättetuff situation att befinna sig i. Förbered dig inför mötet med att lista de åtgärder du vidtagit för att ta dig ur beroendet. Skriv ner orsakerna till varför du valde att inte påbörja behandlingen (brister i bemötande, låg tillit), så att du kan läsa innantill ifall du blir överväldigad på sittande möte. Kram

När jag kom hem idag låg det ett brev från kommunen och socialtjänsten. Beroendekliniken hade gjort en orosanmälan mot mig även om jag aldrig påbörjade en behandling.
Jag kontaktade dom, gjorde ett möte där jag blev informerad att jag skulle bli anmäld till soc om jag misslyckades med behandling. Jag valde att inte påbörja behandling på denna klinik då jag inte alls kände mig välkommen där samt att jag inte fick något förtroende för den person jag träffade.
Hon har nu anmält mig till socialen även om jag aldrig påbörjade behandling. (Jag ringde tillbaka dag 2 och sa att jag kommer att söka andra alternativ.)
Nu ska jag, troligen även mitt ex, samt mina barn på samtal. Tack för ingenting.

Jag kan bara rekommendera alla där ute med mineråriga barn - håll er bort från landstingsvården. Den känns som ett stort misslyckande.

Det här duger inte. Ni är så ivriga skribenter så min lazy ass tråd blir nedputtad från första sidan. Så kan vi ju inte ha det, för då lär jag aldrig hitta den igen ;) En uppdatering är på sin plats.

Slutet på veckan har varit riktigt bra, fantastiskt nog. Jag jobbar envetet på med mitt eget förhållningssätt. Good enough. Och när jag misslyckas med det och överpresterar ser jag till att det syns tydligt att det är JAG och ingen annan som levererat. Nu har jag ruttnat på att släpa och dra med mig folk som glider med på en räkmacka. De är förvisso snälla. Kossor är snälla. Kossor får ingen löneförhöjning. Löneförhöjningar ska hamna där de hör hemma. Hos mig.

Galet sugen på vin-lull, men av positivt-speedad orsak, inte slutkörd-modstulen orsak. Nåja, något lull blir det inte oavsett, även om orsaken är av det trevligare slaget. Ikväll är jag nykter! Nu håller vi!

Den där lilla dividerande resonerande rösten känner jag väl igen... Den har hemsökt mig också ikväll. Ett av barnen ville äta på OLearys, och vi planerade utemiddag för hela familjen. Genast var den lilla rösten där och viskade till mig att det vore ju synd på god restaurangmat att inte avnjuta ett glas rött... Men så började det snöa och alla telningarna surnade till och vägrade gå utanför dörren. Hemkörd pizza blir det istället. Inget vin på hemkörning, så jag är nykter, trots bristande karaktär :) Nu håller vi!

Dag 6 idag Fredag! Strategin är klar. Nolltolerans. En liten grupp hjärnceller långt där inne resonerar kring om man måste vara så strikt? Kan jag inte få ta ett glas med flickvännen hemma hos henne? Jag försöker förklara för mig själv att det är just strikt jag måste vara nu i början fö att det ska gå bra! Heja mig!!

Men en sak har jag fattat, och det är att människokroppen har en enastående förmåga att återhämta sig om man ger den chansen. Ge din kropp chansen. Jag vet inget om inläggningar och sådant, men tänker att strunt i vad man "ska" göra. Be om inläggning. Det kanske inte är brukligt, vad vet jag, men om det är det du behöver så ta mod till dig och be om det. Det värsta som kan hända är att de säger nej, det är inte så det går till. Då kan du fråga hur det går till och vilka alternativ som finns. Önskar jag kunde vara till mer hjälp :/ Kram och lycka till!

Han böt ut alkoholen mot tung narkotika och nu hotar han mig per sms. Polisen är inblandad osv. Så mitt liv har blivit ett större helvete. Trodde aldrig att det kunde bli värre än när han enbart drack alkohol . det känns som att det aldrig tar slut. Men jag är fri

Drygt två månader som nykter, och just den biten har jag fortfarande svårt med... Att ta helg. Övergången från kraven och kampen mot klockan till ledig och kicked back. Få tankarna att släppa. Träning, enorma pottor te, alkoholfritt bubbel, varma skumbad, knåda ryggen i massagestolen, ligga på spikmattan... Det funkar som avledning. Men nog är det fortfarande ett långsamt bedövande vin-lull jag önskar mig. Jag vet inte hur länge jag ska vara vit. Det kan bli en helg till, eller en månad, eller ett år, eller resten av livet. Men jag vägrar dricka vin igen förrän jag kan slappna av och "hitta lugnet i själen" utan det.

att vardagen kan gnaga en ekande tomhet i en.
En dag som läggs till nästa och som inte tillför så mycket nytt att uppleva.
Också i att våga se och känna denna tomhet finns ju också en längtan till något annat bättre.
Det som kanske ni substansberoende fyllt med alkohol.
Och jag som medberoende försökt fylla med att vara alldeles för behjälplig till andra.

Att bara våga se och känna tomheten var för mig ett steg till början på något bättre.
Men jag har fortfarande dagar som är motiga och svajiga.
För att sen efterföljas av många dagar som är berikande och bra,om än vardagliga.
Håll i och hålll ut och sörj kanske den tillflykt som du tidigare hade.

Jag förstår PRECIS din panik, för jag är likadan själv... Har aldrig misslyckats med något i hela mitt liv. Jag överpresterar alltid å det grövsta. För jag är så fullkomligt livrädd för att misslyckas. Inte duga. Bra jobb. Bättre lön än vad som normalt är möjligt i branschen. För jag är så fantastisk, tycker cheferna. Min själ kvider av skräck. Så höga förväntningar följer med alla lovord. Jag kommer aldrig lyckas infria dem, orka, mäkta med... och så får skräcken mig att överprestera igen... och förväntningarna skruvas upp ännu mer... Ja, vad är det för fel på oss? Fröken-duktig-syndrom kanske? Neurotiska perfektionister? Fast jag vet inte jag... Det är bara vad gäller yrkeslivet (och tidigare skolan) som jag är sådan. I övrigt är jag väldigt pragmatisk.

Mitt tips är att gå in i nya jobbet med mentala inställningen "Japp, här kommer praktikanten!" Ingen förväntar sig något annat i början. Knappt senare heller. Jag blir alltid chockerad när jag inser hur många människor som bara sitter av sin arbetstid på arslet och gör sig upptagna med att pilla navelludd. De lyfter lön och andas vår luft utan att göra ett skapande skrammel. Och förbannad. Där såsar de runt och slösar syre för oss som faktiskt jobbar, år ut och år in. Jag gör alltid misstaget själv att jag kastar mig in på nya arbetsplatsen och tar tag i saker och ting. Jag gör mig snabbt oumbärlig och förväntningarna skruvas upp. Gör inte det. Gör som jag säger, inte som jag gör ;) Underprestera. Då får du bonus den dagen du för första gången håller dig vaken under ett helt möte, eller nästan möter deadline. Chefen fäller glädjetårar den dagen du äntligen visar minsta lilla långsökta spår av produktivitet, tack vare hens eminenta ledarskap naturligtvis. Fostra rätt förväntningar. Underprestera!

Kram allra finaste du <3

Tack för era kommentarer det värmer❤️
Hade hoppats på att mitt psykiska välmående skulle bli bättre när jag slutat med a men är på väg in i en svacka?
Energin finns inte..
Men det är bara att kämpa på en dag i taget!!

Levern får du helt enkelt låta vila lite i första läget nu. Ta en paus minst. Sikta mot ett lugn, se vad du kan finna utan vinet. Lös inte alla saker nu. Fokus på det viktigaste. Det mesta löser sig. Det svåra är just brytpunkten, tanken om - "inte idag, det blir imorgon", men vänd det sen när du lagt ner vinet också ? Börja med två månader utan, se vad som händer. Ta ett nytt beslut då. Vill du ändra vanorna, lägga ner helt eller vad är målet? Kan vara svårt greppa att lägga ner för gott...

längre program typ 5-veckors kan vara en lösning, komma bort från alltihop och lära känna sig själv med hjälp utifrån.

Smygvinet bakom blomkrukan eller basilika plantan! Sådan igenkänning ?

Men nu står det inget där längre! För min del sen två veckor tillbaka. Och inget “wineface” heller ( blev mörkrädd när jag upptäcktr detta uttryck i någon hälsotidning på nätet och i bilderna såg jag mig själv! ).

Sedan en irriterande make kan man ju inte göra så mycket åt men jag känner att min toleransnivå höjts avsevärt sedan jag slutat med alkohol!

Ha en fin vit helg!

// Emma

Jobb är jobb och liv är liv. Man ska väl helst jobba med något man gillar men för mig blandades de två samman att jag tillslut tex inte hade några vänner som jag inte fått genom jobbet. Och allt vi pratade om var jobbrelaterat.

Det är där jag är nu. Höll på att bränna ut mig I höstas lugnade ner mig I sista sekund fokuserar nu på mig själv och att må bättre.

Vet du vad du har som jag saknar? En dröm och en sorts målbild, hundar på landet, skriva... det låter fantastiskt! Sträva mot drömmen.

Jobb är bara jobb och utbytbart, du är inte utbytbar.

// Emma

Du ska inte dö! Inte pga det här iallafall ?

Jag har ingen erfarenhet av vården när det gäller alkohol men jag vet att DU måste bestämma dig för att sluta dricka, tyvärr kan ingen annan göra det åt dig!

Så stopp. Ta en minut I sänder, en dag I taget så ska du se att alla fysiska åkommor blir bättre.

Ett stort steg att skriva här, du kommer att få en massa pepp!

// Emma

Och vi har givetvis pratat igenom saker. Det går inte att bara lägga locket på och låtsas som inget hänt.
Jag känner mig mentalt trött dessa dagar med KBT-möten, gruppsamtalen och allt tjatter på jobbet och hemma. Vill ha ett dygn i en stuga vid haver, helt ensam.

Under relativt lång tid har jag vaknat med en känsla av tomhet. Det är som om det mesta känns om inte meningslöst så tomt. Sedan efter uppstigandet och frukosten kommer en viss livsgnista tillbaks och fram emot kvällen känns det för det mesta ganska bra. Jag vill inte gå så långt att jag kallar denna morgonkänsla för depression men den lutar åt det hållet. Är det själva livet med insikten om den oundvikliga döden som gör sig påmint? Konstigt i så fall eftersom jag inte upplever mig som rädd för döden.
När jag jämför med de uppvaknandet jag har haft med tungan fastsmetad i gommen och endast en dunkel aning om vad jag gjorde i går är det uppvaknande jag beskrivit något att längta efter. Detta att slippa dricka är och förblir för mig en nåd. Det måste jag påminna mig själv om. Kanske är jag på väg ut ur alkoholfängelset och känner oro för livet utanför. Svårt att veta.
I går gladde jag min svärdotter med uppvaktning på hennes födelsedag och jag gladde en främmande kvinna med att uttala mig positivt om hennes hund. Alltid något och mitt bidrag till en vänligare dag.
Ikaros

Vad är det för levertest? Har du gjort eller ska du göra? Blodprov? Ultraljud? Ta det lugnt bara <3