Senaste kommentarerna i forumet

Ja du, Mirabelle, bara det inte är starkström där en dag! Jag menar att jag hoppas att jag låter bli att testa för att jag inser att jag inte vill peta och inte för att jag inte längre kan.

Nu blev det galghumor av det hela, men den brukar funka. Lite tragikomiskt, eller hur, vår skeunevän?

Vi håller i så länge vi kan och orkar kämpa, det vill säga på obestämd tid, förhoppningsvis för alltid! ♡

Ja det är verkligen skrämmande. Och håller med dig, det bästa är att få sitta med sitt vin ifred. Har inte alls nån lust att vara social eller ha måsten. En vinbox, en pizza och lite bra serier man kan sträcktitta på tills man har fått i sig tillräckligt för att kunna somna utan tankar, utan ångest...

Håller med, på något sjukt sätt är det så skönt att höra att man inte är ensam, även om man inte skulle önska detta ens för sin värsta fiende. Inser också när jag skriver om mitt beteende precis hur sjuk jag måste vara...

Usch, vad mycket som jag lika gärna själv kunnat skriva. Som jag nämnde i hos Tröttpåmigsjälv, läs mitt inlägg 179 i min tråd "Ett ärligt försök!" om ni vill. En lista jag tittar på ibland för att bli påmind om hur det var i början. Bedrövligt! Och vad med energi vi lagt på detta smusslande.

Men nu håller vi i! ♡

Har skrivit liknande inlägg, men känns hemskt att bli påmind om hur det är i detalj. Att vi är så många, skrämmande! I inlägg 179 i min tråd "Ett ärligt försök" uppdaterar jag en lista jag gjorde i början av nykterheten. Den brukar ge igenkänning - och rysningar! För många av oss har det dock varit vardagen under lång tid. Så mycket energi som gått åt i onödan.

Nu håller vi i! ♡

när ens barn har det svårt. Hur ska man ställa allt tillrätta? Det går inte och då blir man maktlös. Men ett bra sätt är ju att göra som du gör....prata utan att förminska smärtan...hitta vägar förbi det som plågar...stabil närvaro när det behövs. Jag tror du är den bästa av mammor just nu.

Jag tänker på den där korta sekvensen där Bart petar på nåt som ger honom en elstöt... massvis med gånger. För han lär sig inte, utan är direkt på och petar igen. Bzzzzt-ouch bzzzzt-ouch bzzzzt-ouch bzzzt-ouch... Jag tänker mig att det är ett komiskt porträtt av ett rätt allmän-mänskligt beteende. Vi fortsätter peta. Länge. Innan vi litar på att konsekvensen blir den samma varje gång. Du petade. Kanske för sista gången. Det beror på hur länge du är säker.

Nu är jag väldigt ny här och har inte ens varit i närheten av att avhålla mig så länge som du, så mina råd är nog inte värda så mycket. Jag vill dock ändå säga att min tanke är att om man klarat av en stor förändring under längre tid som du har, så tror jag att det är viktigt att inte fokusera på sina misslyckanden. Vi alla faller ibland. Tänk inte på den dagen du föll utan försök att resa dig upp genast, borsta av dig och fokusera på alla de övriga dagar som du faktiskt lyckats! Du har registrerat att ok, det där gick ju inte så bra. Men det räcker. Nu är det dags att gå vidare efter detta konstaterande. Du vinner inget på att slå mer på dig själv. Vi får misslyckas ibland, men inte fokusera på det <3

hos Vinboxen. Skönt att se att det finns fler som gör som jag själv. Intressant och hemskt att se mitt beteende i din text. Smussel och förnekande om hur mkt man dricker egentligen. Jag tror inte jag klarat en hel box men säker 2/3 på en em/kväll. Bäst när man får vara själv och dricka i lugn och ro utan pekpinnar. Då mår jag som bäst. ..fast inte dagen efter... då mår jag skit.

Det här med funderingar på framtiden och förändringar... Det är ju så svårt att veta vilket missnöje med livet som är "äkta" och vad som beror på alkoholproblematiken. Jag har också tänkt att vänta med alla större livsval tills jag har varit nykter tillräckligt länge för att reda ut vad som är vad... Efter en dryg månad är jag inte närmare några svar :/ Men jag kanske är av den tröga sorten... Du har redan mer energi! Underbart :) Jag söker ännu den varan med ljus och lykta... Kram

Obekväma händelser är din trigger alltså... Min tror jag är känslan av maktlöshet. När jag tänker på vid vilka tillfällen längtan efter vin-lull blir nästan övermäktig så är det just den känslan, maktlöshet, som är återkommande, både privat och professionellt. Ikväll tex, så har jag (som så många andra kvällar) haft djupa samtal med ett av mina barn om bekymmer med kompisar. Hen är "en udda fågel" och det är en tuff väg att vandra, utan några riktigt likasinnade... När jag inser hur litet jag kan göra för mitt barn, annat än att trösta, ge råd, stötta, och kräva av skolan att inga direkta kränkningar förekommer, så värker maktlösheten i mig. Och det börjar genast rycka i vin-nerven. Sorry, nu kapade jag din tråd, som värsta forum-banditen... Men det måste ju vara ett steg i rätt riktning, att vi har identifierat det som triggar oss mest. Hur fasen man hanterar det bättre än med vin, är ju frågan... Kanske är svaret att lida, helt enkelt. Våga underkasta oss lidandet och låta det skölja över oss som havets vågor.

mej att fundera över kraften inombords. Min händelse inträffade när jag var sju år. Starten på skolan blev inte så bra då jag gick i samma klass som min kusin. Vi åkte taxi varje dag till och från skolan. För att hävda sig själv gick hon på mig varje dag under höstterminen. Jag tror jag berättade detta hemma men fick då höra att jag var överkänslig. Självklart tystnade jag och led. När skolan skulle starta efter jul och jag med vånda klev in i taxin så självklart sätt hon där och flinade. Taxin började köra och hon nöp mej jättehårt. Då vrålade jag till chauffören att stanna. Jag hopade ut i farten och sprang hem. Mamma försökte få mej tillbaka men jag vägrade. Jag fick byta skola och fick en underbar skolgång. Det var min första kamp för mej själv och min överlevnad. Så ja - kraften och modet att förändra finns där inbyggt.

Får jag fråga vad det är för utbildning? Låter intressant.

Jag har trott att jag nått botten förut men tydligen inte eftersom jag fortfarande är där jag är. Men om jag inte sett botten så vill jag verkligen inte se hur den ser ut...

Att söka fakta har som du säger hjälpt att motivera stundtals. Än så länge har det dock inte hållit i särskilt länge...

Bekvämlighet som gör oss oförmögen att fatta bra beslut för oss själva. Ja kanske det.
Din känsla av utanförskap - hur kom det sig? ( svara bara om du vill )
Inspirerad av dej ska jag skriva i min egen tråd om en händelse där kraften inombords förändrade allt.

Känner igen mig så väl i allt du skriver. Jag älskar att laga mat och ta ett (eller 5) glas vin till. Sen blir det vin till maten och sen fortsätter jag resten av kvällen. Som du säger, en flaska är skrattretande. Får panik över tanken att behöva dela den. Det är ju ingenting! En bib räcker mycket riktigt ca 2 dagar. Om man har varit lite "duktig". Det är samma här, min man hinner inte med. Jag blir dessutom irriterad när han påtalar det. Mest skäms jag nog...

Jag lyckades på något märkligt sätt med ett 30 dagars uppehåll för en tid sedan. När dessa 30 dagar var över trodde jag att jag kanske skulle kunna dricka liiiite mer normalt. Tänkte försvåra lite för mig själv genom att börja köpa flaskor igen istället för bib. Det är ju godare, och dyrare men kan unna mig det om jag nu inte ska dricka så mycket tänkte jag. Det hela resulterar i att jag köper 6 flaskor men visar bara upp 2 för min man när jag handlat. De andra gömmer jag. På så vis kan jag dricka 4 1/2 flaska när han tror att jag bara druckit en halv. Smart, där lurade jag mig själv igen!

Det känns skamligt att visa sig på systemet för ofta och dessa mängder drar ögon åt sig. Började med bib igen för att det ser mindre ut. Lättare att bära och gömma också (framför allt när det är slut). Om jag visar att jag köp bib visar jag en men har köpt 2. Byter ut den när den börjar bli för lätt. Tar ibland ut kontanter för detta ändamål ifall att min man av någon anledning skulle se mitt kontoutdrag. Så ja, jag förstår dig precis.

Har också gått och väntat på att min älskade son ska lägga sig. Försöker att inte dricka innan han lagt sig, men det händer allt att jag gör det. Särskilt på helger. Helst vill jag att min man nattar så att jag hinner dricka några glas som han inte behöver veta något om. Det är hemskt. Så sjukt. Är så innerligt trött på mig själv. Så befriande och så skrämmande på samma gång att sätta ord på det man aldrig berättat för någon...

Har inga direkta tips som du inte hört förut tyvärr. Hittade själv nyligen hit och hoppas att detta forum ska hjälpa oss båda <3

Hantering av obekväma händelser blir avgörande för mej. Så lätt att förtränga tillsammans med en box

så här långt med mitt val att förändra mitt planlösa vin-sörplande. Bytt vinet mot te och det funkar väldigt bra då te är balsam för själen.
Vinäger - jag är helt klart ledsen över att vinet har en sån stor makt över mitt liv. Hur jag klarar av att hantera det får framtiden utvisa. Hur jag hanterar obehagliga situationer hädanefter kommer helt klart bli avgörande för hur mkt vin jag häller i mig.

Nu håller vi! Nykterheten och allt det som hjälper oss att hålla den! När vi inte orkar längre går det åt helvete. Tills någon annan sucker med prestationsångest plockar upp stafettpinnen och kör sig själv i botten... Låt oss med varm hand lämna över stafettpinnen redan nu istället. Eller, inte lämna över, det signalerar ansvar. Vi släpper den. Den får falla där den faller. Någon kommer plocka upp den.

Att du håller dej till jobb-planen.
Ja jag vet...är insnöad på böcker...Läser o läser o lär mer om mej själv. Det funkar för mej..en bok och en kanna te istället för svtplay och en box vin ? numer kommer jag dessutom ihåg nåt ?

AL, du är ju en vandrande biblioteksrekommendation :) Den boken ska jag hålla utkik efter. Det är ju det jag försöker få till... fokus på jobbet, på jobbet... och ur syn ur sinn resten av tiden. Jag har hållt mina uppdrag även idag iaf :) Tyvärr har vi samma krav på oss även om vi jobbar utan 1/3 av arbetsstyrkan... Men jag försöker hitta förhållningssätt där med. Acceptera förutsättningarna, sluta trolla med knäna och utföra mirakel. Good enough. Den biten måste jag öva mer på...

Åk in och få hjälp! Du får lugnande och känn ingen skam eller skuld.

Från mig oxå! Är oxå orolig!
Sök hjälp, speciellt om du har din dotter hemma, om det är dille så kan det vara farligt. Känn ingen skam eller skuld, dom är vana på akutmottagningar för såna här symptom. Du ska inte behöva gå igenom det här när det finns behandling för det.
Du får lugnande om du åker in och söker hjälp.
Kram❤️

Ett tag sedan jag skrev.
Fick ett mini återfall i fredags, hittade en whisky som jag drack lite ur, likaså druckit ca 4st 3,5 or. Restaurang i Lördags med lite folk, fick rätt bra men kände sug..
söndagen blev det en liten zip av whiskyn innan jag blev hämtad av en kompis. (Skulle hjälpa honom med en grej)
Känner att jag får kriga rejält nu. Var sååååå nära att köra till systemet idag, men vände (igen!).
Har dratt gränsen att INTE gå in där, då vet jag att jag kommer sänka den vodkan på nolltajm. Ingen A igår och ingen idag.
Jobbigare än innan men det e nu man måste kämpa! And i will.

Så fort man bestämmer sig så går suget över tycker jag! Det är det här satans velandet som är jobbigt.

Kram

... och panikångest kan ibland ha liknande symtom. Det ena kanske inte utesluter det andra. Som sagt, jag är orolig. Förlåt att jag tjatar, men sök hjälp nu!