Senaste kommentarerna i forumet

Ska iväg på ett roligt event ikväll och av nån anledning så triggas suget igång. Tänker att ett par öl skulle vara trevligt och lätta upp stämningen och mitt humör. Men jag försöker tänka på hur värdelöst och elakt och dåligt jag betedde mig sist jag drack.

Funderar mycket på det här med alkoholfria drycker. Klarar jag 0,5%? Måste det vara 0,0%? Hur ses detta på av AA? Är jag inte välkommen där om min önskan är att sluta dricka allt med mer 0,5%? Så många frågor och funderingar...

Du går igenom en sorgeprocess just nu. Det ÄR tungt att inse, på riktigt i efterklokhetens kranka blekhet, att man levt i en livslögn. Det där hattandet mellan dricka, inte dricka, dricka måttligt... Det är livslögnen. Den bistra sanningen är att vi inte har det kontrollen. Aldrig hade den. Vi har ljugit för oss själva och supit bort våra liv. Timmar, minuter, tillfällen, upplevelser. Borta. Går inte att få tillbaka. Du sörjer. Det är som det ska. Med tiden lättar det. Kanske har det redan lättat en del iom att beslutet är fattat? Vill bara säga en viktig sak - Du är inte värdelös, det är alkoholen som är värdelös. Kram

ett snedsteg från vägen som du vill och kan gå. Du är snart tillbaka.

Sen tror jag också på att hålla sig undan bolaget, man ska inte utmana sig mer än nödvändigt. Jag skulle inte klara av att gå dit och handla alkoholfritt, går snabbt förbi även ölhyllan på ica.

Var snäll mot dig så kommer du tillbaka. ❤️

83 dagar, nästan 12 veckor.

Av någon anledning så tänker jag mycket på dessa siffror, på hur länge jag inte har druckit någon alkohol alls. Hälsa går bra i övrigt, så jag behöver inte kämpa för att inte dricka, men dessa siffror är jag ändå så otroligt medveten om hela tiden.

83 dagar innebär att jag nu är inne på det näst längsta uppehållet i mitt liv. Jag hade det långa uppehållet på nästan två år 2011-2012, och har sen dess haft fem uppehåll på runt två månader eller mer. Utöver varannan vecka med barnen som alltid varit helt vita sen 2011.

Alla uppehållen jag haft efter 2011 har varit helt planlösa, inga tankar på att det skall vara si eller så långt, eller att jag bör sluta dricka helt. Utan snarare någon sorts likgiltighet eller acceptens inför att för eller senare så kommer dekadensen igen.

Det är lite samma känsla nu, och det är antagligen främst hälsan och träningen som är motivationen just nu. Och så länge den funkar så bra, så fortsätter mitt uppehåll utan större besvär.

Och som vanligt, skönt med en sån här vaken lördag förmiddag! ;)

Vilken känsla har du när du smygdricker.?..förutom skammen efteråt.

Du gör helt rätt som försöker att inte slå på dig själv. Du hade otur. Möjligheten att dricka mötte dig i just den stund då viljan var svag. Stress är ju en sådan faktor som nöter ner vår vilja tills den är obefintlig, det vet vi ju... Varje upplevt "misslyckande" är ett tillfälle att analysera och lära. Vad gick fel? Hur kan det undvikas i fortsättningen. 1) Stressen och otillräckligheten. Check. Den har du tagit i nu. 2) Tur till Systembolaget. Det är tillfället som gör tjuven... Vi som riskerar att drabbas av svag vilja när vi omges av rusdrycker får nog köpa blommor i present istället. Nu vet du det :) Dags att lyfta blicken och gå vidare <3 Kram

Ah som jag. Började dricka i tidig ålder, 12-13 och har alltid var den som vart ett "pain in the ass" att släpa
på runt stan. Fullast och den som blev stoppad eller utslängd från krogen. Redan där och så tog vi över klivet
till ett missbruk i den meningen att vi inte klarade av att dricka som andra.

Det jag ville komma fram till att vårat missbruk har vi haft med oss långt tidigare än vi kanske tror.
Se på ditt drickande, hur det har varit från den dagen när du tog din första öl, grogg, sup ur flaskan.
Det är liksom där det börjar. Inte för 10 månader sedan. Det var där våra hjärnor
blev kidnappade av alkoholen.

I det lilla jag har läst i din tråd så verkar det som om det är mkt i bagaget som ska ut.
Kan det onda ligga där? Skulle du kunna uppsöka läkare och be om psykolog hjälp,
tänker att du inte behöver nämna alkoholen.
Ibland kan man behöva medicin, en läkares kloka hjärna. Det kliniska.

Jag fick propavan utskrivet av läkare på beroendekliniken.
Lätt sömnmedel, det har hjälpt mig. När mina tankar blev som värst i början av min nykterhet
så tog jag mig till sans och svalde en tablett och sov igenom skiten.

Om du redan nu söker läkare, så kan du säga på Soc mötet att du har tagit hjälp.
Att du vill börja resan där, kanske få samtal med psykolog. Antidepp, lätt sömnmedel.
Inte vet jag vad du behöver men jag kan tänka att det kanske är något sådant.

(Kanske är jag ute på hal is när jag säger så. Isf ber jag om ursäkt för det)

Det visar på att du har förstått att du tar dina problem på allvar. Du kommer att
tjäna på att berätta att du vet om dina problem, och att du är beredd att ta tag i dom.
Soc kommer dra öronen åt sig om du försöker prata bort problemen och låtsas
som om dom inte existerar.

Andas, andas - du kommer ut detta levande och som en mer stabil människa.

Har haft en tuff vecka. Har tänkt på alkohol och rus varje dag. I går skulle jag handla en vinflaska i present. Vad tror ni hände? Köpte en flaska vodka när jag liksom ändå var där. Häpp!

Vilken jä-a jubelidiot jag är! Drog i mig halva sjuttisen på kort tid. Självklart märktes det. Min man undrade om jag druckit - och jag BLÅNEKAR! Klart att han fattade, men - som jag skrivit förr - han är den mest fantastiska person jag känner, han släppte det. Hade ju aldrig jag gjort. Skäms som en hund. Ska inte slå på mig själv, döma för hårt, men nu är det jobbigt...

Har i alla fall sagt ifrån en massa uppgifter på jobbet. Tror att nyckeln till långvarig nykterhet finns där. Att slippa stressen, framför allt känslan av otillräcklighet... Längtar!

Ha det gott, alla fina. ♡ Har svårt att skriva när jag inte kan peppa. Tar emot att säga det, men just nu är det jag som är svag - och försöker tillåta mig att vara det.

Det där med att problemet med alkohol började vid första fyllan i tonåren... Det var som kärlek vid första mötet... Och att det fanns tidigare utanförskap och mobbning med i ekvationen. Rediga fyllor med minnesluckor varje helg under ungdomen (och även vardagar ibland i mitt fall). Att vara den som alltid blev fullast och galnast. Sedan den stora kärleken, samhörigheten, familjebildandet som lindrade själsvåndan i många år. Det är intressant att notera hur lika våra historier är...

Du var nykter! Det viktigaste nu i början. Känslorna blir förhoppningsvis annorlunda ju längre tiden går. Så småningom är nykterheten ditt normaltillstånd och du kommer inte att känna några mörka tankar. Bara vara, längtar tills det tillståndet infinner sig.

Lycka till! ♡ Kram

Orkar inte skriva i andras trådar just nu då jag känner mig alldeles för värdelös. Dock kan detta vara det bästa som hänt mig och egentligen konstigt att det inte hänt tidigare. Har hattat fram och tillbaks med inte dricka, dricka osv i flera år. Nu har beslutet tagits och det känns befriande. Nu startar resan, jag ser fram emot den.

Jag förstår vad du menar!! Vad är nykter sex?? Skitjobbigt!

Vad fint du skriver Vinäger <3 Ja, snart vänder det. Om inte annat så genom att jag förändrar det som går att förändra. Yrkeslivet är ju en sådan faktor. Jag har börjat genom att ringa i stora klockan gällande vissa omständigheter som är som upplagda för katastrof. Bara en tidsfråga innan det går åt helvete på riktigt. Jag har avsagt mig ansvaret där, eftersom jag inte fått gehör för de förändringar jag anser behövs. From nästa vecka är jag inte inblandad i de situationerna längre. Inte mitt problem när det barkar alltså. Och jag tänker stoiskt säga nej när jag utsätts för påtryckningar att ta i dem igen. Påtryckningar är tyvärr oundvikliga, och de kommer att vädja till mitt samvete och min duktighet. Men jag ska stå fast. Ingen förändring av situation - ingen Mirabelle i situation. Klart som korvspad. Och börjar det handla om tvång och att visa muskler... Ja då finns det andra jobb.

Följer din resa, då den ger en viss igenkänning. Du har kommit så långt att du reser dig snabbt efter din tillfälliga vurpa. Eller hur? ♡

Gillar vardagsskildringar av det nyktra livet. Blir inspirerad. Tack! ♡ Lycka till!

Vilken styrka du besitter, att vara nykter trots alla mörka känslor. Du är en av mina förebilder. Önskar att jag ägde delar av din beslutsamhet nu. Du fixar det här, det jag övertygad om. ? Sbart vänder det! Kram

Det är nog en nyttig insikt om ruset att komma till... "Det är inte värt det". Bra att du skakar av dig skiten och fortsätter framåt!

Blir det inte helnyktert, är det bra med halv... Fint att du fixade att bara ta ett glas. Allt som är mindre än mycket är en seger. ♡

Läser inte så mycket när jag inte här tid/ork att kommentera. Tar sedan igen det - och då tar det tid! ?

Självklart följer jag er, ni som blivit en slags vänner. Även skeuningar. ?

Apropå shopping, har de senaste tio åren inte behövt fundera så mycket över ekonomin. Vi tjänar hyfsat och har låga omkostnader. Ibland tänker jag att det vore enklare om man verkligen märkte att det rent ekonomiskt gjorde skillnad att vara nykter. Att vardagen förändrades på något sätt. Men, får tänka på hälsa, vikt och annat, som faktiskt inte går att köpa för pengar - oavsett om man är kunglig, kändis, miljonär eller bara en vanlig Svensson som arbetat upp sig lite. ?

Ha det gott! ♡

Blir som alltid inspirerad av dina inlägg. ? Du äger! Har haft en tuff vecka, behövde verkligen läsa dina vardagsnära och nyktra inlägg. Tack!

Härligt med så många nyktra dagar! ? Hoppas att känslan över att du lyckats stå emot är stark. Tror också att hela känsloregistret får utlopp när vi inte (be)dövar oss med alkoholen. Fortsatt lycka till! Kram

Har precis börjat en sju månader lång resa. Och hittade din tråd från 2016. Känner igen mig själv i så mycket du har skrivit och hoppas att din strategi gick vägen. Och om inte vill jag ju gärna veta varför och hur du gick vidare. Har precis som du skrev om en dröm om ett bra liv med ett normalt och inte skadligt drickande. Är inte säker på att det är möjligt. Men innan dess total nykterhet fram till 1 september.

Tack för din kommentar. Vill bara förtydliga att jag är fullt medveten om att man måste arbeta för att få det att gå runt, jag är 40 år och har alltid jobbat mer än heltid och försörjt mig själv. Men tyvärr blir inte livet alltid som vill, och jag var inte bara lite trött och lat (gick i terapi över ångesten att vara sjukskriven och ej arbetsför) utan kroppen helt utmattad och orkade i perioder inte upp ur sängen, och blev helt utslagen efter minsta aktivitet (inte helt enkelt att förhålla sig till när man varit van att träna 5 dgr i veckan, sprungit maraton mm). Om man aldrig råkat ut för det själv förstår jag att det är lätt att avfärda som "lite trött" (jag trodde själv inte på det innan jag drabbades), men när man är där själv är det tyvärr alldeles för verkligt. Och vår sjukförsäkring fungerar inte alltid som man hoppas, även om det ju hade varit önskvärt att man blev mirakulöst arbetsför bara för att inkomsten upphör. Så är dock sällan fallet för de som verkligen är sjuka, men kanske biter på fuskarna.

Ja, vi har svårt att kommunicera och komma vidare utan att dra upp gamla oförrätter, så ska gå i familjeterapi och se om vi kan nå fram till varandra den vägen. Annars får vi väl gå vidare som sagt, men inte helt lätt beslut när man har barn tillsammans som påverkas.

Barnen är hemma. Livet är som det ska. Vaknar pigg och glad. Mysig frukost med skratt och tända ljus. En dag med pingisträning, bio och mello framför mig. Känner lugn, trygghet och harmoni. ?❤️

Barnen är hemma. Livet är som det ska. Vaknar pigg och glad. Mysig frukost med skratt och tända ljus. En dag med pingisträning, bio och mello framför mig. Känner lugn, trygghet och harmoni. ?❤️