Senaste kommentarerna i forumet

Den 17 november, efter en månad inom försvaret kom han hem och gjorde slut. Jag hade varit så dum att jag hade kunnat kämpa längre, men när han ändå hade bestämt sig och jag kände att "nu har jag min chans", ja då stängde jag av och svalde gråten framför honom och visade mig stark. Jag grät bara så fort han inte fanns i närheten.. bröt ihop totalt.. Det kändes svårt den första veckan, men nu när det här gått en månad känner jag mig lättad. Särskilt eftersom jag var dum nog att kolla hans telefon när han var däckad efter att vi gjort slut - Och det visade sig att han erkänt för sin bror att han legat med en annan brud, när vi fortfarande var tillsammans - och att det dessutom hade varit jävligt skönt.. vilket gör det hela mycket lättare för mig. Att han sen skrivit med en fd kollega och vän till mig precis när det där skulle ja skett, ja det gör ju att jag misstänkt henne, men hon förnekar.. och han spelar dum. Och dagen efter vi gjort slut så gick han direkt till en kompis till mig (som hade träffat honom på tinder och inte visste att det va han som jag varit tsm med), så han berättade först efteråt att det var mig han hade hus med och att vi precis gjort slut. Hon blev lurad hon med, så när han förra helgen var hem hit, ja då hade han skrivit till henne för han ville ses.. men då tyckte hon att han kunde kladda på sig själv istället! Haha! Han har nu i princip flyttat ut sina kläder/skor och viktigaste grejer han behöver, men vi äger fortfarande huset tillsammans så jag kan inte neka honom att vara här. Det har fungerat bra att vi ses ändå, vi pratar som vänner och när han haft det tufft ute i fält, då har jag pratat med honom när han kommit hem - för han säger att han inte har någon han litar på så mycket som mig. Och han har nu i efterhand bett uppriktigt om ursäkt för hur han betett sig mot mig genom åren, hans hemska humör, hans svineri mm. Dock hamnade vi i säng två gånger efter att vi gjort slut, men jag var för svag när han visade den "snälla" sidan till. Den del av honom som jag saknat och längtat efter att få se i alla dessa år.. men nu är jag helt säker på att det inte kommer hända igen. Vi kommer bara ses när det är dags att skriva över huset på mig och sköta alla praktiska saker.. för ja, han ville ge mig huset utan att jag behöver köpa ut honom, bara för att han vet hur mycket jag älskar det och vill ha det kvar. Han sa sist han va hem att han skulle göra allt han kunde för att jag skulle gå vinnande ur det här eftersom han betett sig som ett svin och för att jag skulle känna att jag fick allt jag ville, mot att han får sin "frihet" tillbaka. Det känns konstigt.. att man kan vända så fort? Och att vi ändå kan sköta det så snyggt och städat, trots att vi flera gånger bråkat så illa att jag varit rädd för mitt liv eller känt att jag velat ta mitt eget.. att han är stolt över mig för hur stark jag är och hur mycket han uppskattar att jag tagit hand om vårt hus känns så himla stort! Och jag mår så väldigt mycket bättre nu.. Alla i min omgivning ser att jag lyser, det strålar om mig. Dessutom har det också kommit fram väldigt många nya män som har uppmärksammat mig den senaste tiden, som stått på utsidan och sett vilket svin han varit. Som ser mig och som säger att de velat lära känna mig i alla år som jag varit tillsammans med mitt nuvarande ex. Det känns skönt att veta, även om jag inte tänker kasta mig in i någonting nytt nu direkt. Känner att det är hög tid för mig att stå i centrum nu! Även om jag och mitt ex nu inte kan börja dela upp grejerna förrän till sommaren, så har han uttryckt högt för mig att han vill att jag ska hitta nån som behandlar mig så mycket bättre än vad han någonsin gjort, för det tycker han jag är värd.. dock önskar jag att han fortsätter va samma skit som han jämt har varit, för jag skulle klandra mig så hårt om han helt plötsligt blev den man jag drömt om att se honom vara.. jag skulle undra då vad det vore för fel på mig och det vill jag inte. Men jag vill nånstans ändå att han ska få må bra, vilket liv han än nu väljer att leva. Det viktigaste är ändå det jag känner inom mig nu.. lycka, glädje och lättnad. Jag känner mig stark, känner möjligheter till så mycket! Jag känner mig redo för att en gång för alla leva! Och jag tänker inte för en sekund vika mig! Jag tänker leva.. för mig!

och välkommen till forumet.
Jag känner såväl igen mig och om du vill kan du läsa min tråd,jaha och nu då under anhörigsidorna.

Jag antar att du läst runt lite och egentligen vet svaret på din fråga.
Ja,din man dricker mer än normalt.
Nej det är inte ok eftersom ni delar ett liv där bådas behov ska rymmas.

Men sen kommer det luriga.
Du har egentligen ingen rätt och framför allt ingen makt att säga åt din man hur mycket eller när han ska dricka.
Det måste han besluta om själv.

Däremot kan du bestämma dig för vilken gräns du vill sätta där du fått nog.
Kanske handlar det om en undre gräns du redan satt och passerat(det är väldigt vanligt att vi anhöriga gör så)
Kanske är det när du märker på dina barn att de far illa,osv.

Det viktigaste och första du kanske ska ägna dig åt är att acceptera den enkla sanningen.
Du har inte rätt att påverka en annan människas beslut med sanningen att ni lever tillsammans och borde visa hänsyn.
Visar han inte hänsyn trots dina försök till kontroll och önskan om visad hänsyn så gör han inte det.

Dricker han mer än avtalat så gör han det.
Vad du kan och ska göra åt det är ditt att besluta.
Men drickandet och hans val hör till honom.
Dina val och konsekvenserna av drickandet ligger på dig.

För mig har Alanon varit till stor hjälp.
Där har jag fått lära mig att fokusera mer på mig själv,mitt eget mående mina egna gränser.
Sakta har jag släppt taget om de trådar jag haft till människor som jag inbillat mig behövt min hjälp,mina förmaningar och mina försök till att häva över de på rätt sida vägen.

Det är inte lätt,och att det dessutom är en sjukdom som den som dricker egentligen inte rår på är mycket svårt att ta in.
När sanningen står så klar och tydlig.
Människan borde avstå eller dra ned.
Men de förmår oftast inte om alkoholen fått riktigt bra grepp om dom.

Hej. Visst orkar man läsa ditt inlägg, det är så mycket igenkännande och jag tror många känner likadant. Jag är mycket äldre än du och min man har druckit under många många år. Mestadels i smyg. Jag har inte kunnat kolla hans drickande men kunna läsa av på honom hur mycket han druckit. För lite, lagom eller för mycket. Om det är för lite blir han rastlös och irriterad, om det är lagom är han glad och nöjd och om det är för mycket blir han gråtmild och larvig. Han använder alkoholen precis som du beskriver, för att lugna hjärnan och orka med vardagen. Han har liksom inget annat verktyg för att klara av stress och tristess.
Från det du beskriver känns det verkligen inte som om du har fel, klart han har ett problem med alkoholen. Jag själv undrar lite över det här med att dricka lagom... jag vet att det blivit lite på modet att man ska kunna lära sig dricka lagom men undrar om det är möjligt för någon med alkoholproblem. Min man har bestämt sig för att bli nykter, har anmält sig till en månads rehab och ska egentligen åka dit efter nyår. Nu har han fått kontakt med Riddargatan 1 som talat om för honom att han inte är alkoholist, bara någon som har problem att kontrollera sitt drickande och ibland dricker för mycket. Han dricker nästan en flaska whisky om dagen.... han har nu vänt helt och vill absolut inte ha hjälp på något rehab utan ska lära sig dricka lagom. Är detta verkligen möjligt? Han känns helt annorlunda efter kontakten med dem och tagit tillbaka sitt vanliga arroganta och sin lite översittarstil. Innan det var han lite stukad av ånger över vad han har gjort med familjen och sitt liv.

Jag förstår dig alltför väl. Min man har druckit i många många år, i hemlighet, alltid i smyg. Jag har aldrig ens sett honom med ett glas whiskey i handen men innehållet i falskorna försvinner snabbt. Vi är helt uppbundna till varandra eftersom vi driver ett företag tillsammans utomlands. Mitt liv försvann också, åren gick och jag mådde sämre och sämre.
För en månad sedan fick jag nog. Det var en småsak som hände men det var väl droppen som fick bägaren att rinna över. Jag åkte till vår semesterstuga och sade klart och tydligt att jag fått nog. Därefter började jag berätta för vänner hur jag haft det under alla år. Barnen som nu är stora är de enda som känt till allt. Jag blev förvånad över att ingen förstod något. Ingen hade sett på honom att han alltid druckit.
Han bestämde sig i alla fall för att sluta dricka och ska vård, för att jag skulle komma tillbaka. Vi har inte sett hur det blir ännu, det har bara gått en månad och han har varit nykter ett par veckor. Hur vården ska se ut är vi inte överens om det är svårt när man är utomlands.
Det enda jag kan säga säkert är att jag inser att jag inte hade något val än att sticka och att jag borde ha gjort det här långt långt tidigare. Han hade aldrig slutat dricka om jag inte försvunnit. Att jag stannade kvar möjliggjorde drickandet för honom. Nu hoppas jag självklart att han blir ordentligt nykter och att han får till någon behandling och att sagan slutar lyckligt. Det vet man ju aldrig. Men för både hans och min skull var det enda rätta att sätta ner foten ordentligt.
Rent praktiskt är det självklart fruktansvärt svårt. Var ska man bo? Hur ska det fungera med jobb? Jag vill inte vara ensam osv. Ändå ser jag i efterhand att det var det enda rätta.
Lycka till!

Ja, tänker ibland på hur det var förr i tiden när man drack te när man träffade vänner, minst lika givande också!

Har druckit a-fri öl med en kompis en hel kväll utan att hon märkte det. Jag tyckte inte det var en så stor grej, så jag sa inget.

Minns dig från din början, till ditt beslut och att du genomförde. Det gick så bra!
Bra att du skriver nu. Vi är så många som har gjort precis som du... börjat smått och sen har börjat om. Det går att stoppa. Och du, det där med återställare på morgonen. Det är inte säkert att du behöver en i morgon... du kanske inte har riktigt det beroendet ännu. Du har gjort det här förr och gjort det bra. Tror du får ordning på det snabbt igen,

Du har rätt Ellan, jag tror i mångt och mycket att det ligger hos en själv om man har problem med att andra inte dricker. Jag har själv varit en sån som hetsar om alkohol, som blivit rent utsagt besviken om nån kompis man ska träffa inte känner för att dricka allhohol den kvällen. Sagt hemska saker, irriterad, som att jag önskar att dom kunde berättat det tidigare istället för att förstöra kvällen. Vem förstörde kvällen egentligen? Min egna önskan om att bli berusad och vetskapen om att det inte är rättfärdigat att bli full själv i sällskap av någon nykter. Så jag har trugat på, köpt drinkar trots att den andra har sagt ”nej tack, jag är nöjd”. Eller någon som säger att det räcker för kvällen efter tre öl. Då kommer jag ändå tillbaka med en full bricka och intentionen ”nä nu har jag ju köpt, nu måste du ju dricka! Kom igen, bara en till. Jag har ju köpt till dig här!” Dricker man inte då är man en taskig kompis. Undrar vem som är den taskiga kompisen egentligen? Den som inte respekterar andra människors gränser, beslut och integritet. Som börjar tulla på vänskapen för sitt eget begär.

Det beteendet har alltid handlat om mig själv och aldrig om den andra personen. Den personen har jag kört över i viljan av att rättfärdiga en egen fylla. När det börjar spela lite mindre roll vem man går ut med, betydande är vad som finns i glasen och hur många glas man kommer få i sig under kvällen... jag har alltid haft en personlighet som bara vill ha mer och mer, extra allt. More is more, allt annat kan va. Jag har inga egna gränser. Så det har varit svårt att respektera andras.

Hoppas du får ett bra möte. Du har många nyktra dagar bakom dig, en beslutsamhet och har också talat med kollegor. Hoppas de lyssnar på dig. Fast skulle de besluta något annat, gå all-in på det tycker jag. Många härinne har positiva erfarenheter av behandlingshem. Förstår absolut att det skulle vara svårt att acceptera beslut över ens huvud, men om det skulle ske, gilla läget och häng med.
Att du ljugit (eller förskönat sanningen) för din samtalsterapeut borde hon faktiskt räkna med tror jag. Blir förvånad ibland över att frågan om hur drickandet ser ut inte ställs oftare i sjukvården. Nu tror jag inte att du tänker så, men skulle du bli tvingad till behandlingshem så är det ingen ursäkt för att börja dricka. Tycker att du verkar så beslutsam och stabil så de borde lyssna, men det ligger dig kanske lite i fatet att du inte varit helt sanningsenlig tidigare.

för respons på mitt sju-års-inlägg! Ni finns alla i mitt hjärta med särskilda minnen.
Jag minns Berra att vi i början av min tid på forum skrev på nätterna ibland, då skrev du en gång att jag var din stjärna i natten. Det glömmer jag inte!
Dig, Santorini, minns jag så väl hur vi länge följdes åt och jag kände så stark gemenskap med dig. Och du är ju den som myntat begreppet "göra en holknektare":)
Stingo - jag läste att du lever ensam nu. Ledsamt men kanske rätt. Du har ju bra koll på din sparsamma användning av a. Fortsätt vara aktsam om dig!
Pi - jag har lärt mig så mycket av en del matematiska resonemang i din tråd, de passade in i mina hjärnvindlingar:) Och yllefiltar - jag har faktiskt flera och använder dem gärna för att stoppa om både stora och små människor. Vi bebor ett stort och gammalt hus som kan kräva både brasor och yllefiltar när vädret är kyligt:) Och ibland behövs omstoppning när nån fryser från insidan.
Carina - så rätt och så bra att du finns här nu med all din kunskap och erfarenhet. Ni är ett riktigt stjärngäng, alla!

Tack igen, för ord och delad gemenskap! Så fint att veta att ni finns / mt

Ja, det där med kostnader för olika saker är ju alltid lite svårt. Blir säkert dyrare i längden att inte kosta på sig en terapeut. Skönt att du fick någon bra.

Grattis Sessi! Och hoppas du har rätt. Det känns på dina inlägg som att du har haft extremt jobbigt även under hösten. Funderar lite över medberoende själv och jag vet att jag har medberoendeproblematik trots att mina föräldrar inte drack (nåja, pappa smygdrack ibland). Den här känslan av att man är ansvarig för andras mående. Du skriver att din mamma är psykiskt sjuk. Det är ju inte bara missbruk som kan ge de där mönstren hos anhöriga. Du är otroligt fixerad vid hur han mår och hans liv. Du då? Du skriver att du mår bättre och det är ju bra, men det måste egentligen börja hos dig. Det är svårt att komma tillrätta med sina tankar om ansvaret för andras mående och det är lätt att halka tillbaka. Har du dessutom levt med personer som har slängt ur sig mycket skit på dig är det säkert ännu värre. Skriver det igen! Värna dig själv. Om den finaste present du kan få är att han är nykter så bör du fundera. Förstår vad du menar och till viss del har du säkert rätt, men mer är du värd. ?

att det går åt rätt håll och att du övar dig i att sätta gränser. Jag har det bra!
Kram / mt

Usch vilken situation du befinner dig i. Tror som bedövad sambo att en orosanmälan är det du skulle kunna göra. Kan du prata med läkaren igen? Han erbjöd ju vård.
Har din pappa några släktingar du kan prata med?
Det är inte ditt ansvar, men det är så lätt att säga. Man känner sig ändå ansvarig. Ligg på läkaren i första hand tycker jag. Kan du prata med din pappa om hur orolig du är? Ta hjälp av nån släkting eller vän.

nu har jag skrivit på för en vit jul Vill aldrig uppleva julen 2015 låg som ett vrak hela julen glömde bort barn o barnbarn.Nu har det gått 26 dagar sen sista racet helnykter 22 av dom och december blir vit sen tar jag nytt beslut 1 januari för 2018 Mitt mål nyktert år lovade mig själv att jag skulle skriva men det har blivit för dåligt Skall försöka göra det till en dagbok

Ring soc i er kommun och gör en orosanmälan. Då gör de hembesök och agerar efter det. Tror jag. Har tyvärr inga egna erfarenheter att dela med mig av vad det gäller just det.

Till att du fyllt år givetvis, men mest för att du fått kloka insikter och mår mycket bättre!

Brukar inte skriva här utan oftast bara läsa lite för att känna att man inte är ensam om allt det här. Men i din historia Mellow fellow känner jag verkligen igen mig. Nästan samma ålder bra jobb och stabil relation med sambo mm. Började också kröka ung och mellan 20-25 festade jag för allt vad tygen höll. Runt 26-30 började jag nog förstå på allvar att min relation till alkohol var allt annat än normal.
Dricker inte så ofta (tyckte jag i mitt skeva tänkande) men när jag gjorde det brukade jag tappa kontrollen helt. När man var 22 tog man det med ett skratt och tänkte att nästa gång så ska det inte bli så..... nästa gång..... jag måste sagt det 1000 gånger dom 15åren som gått sedan dess.
Just nu är jag 3 dagar från min första vita månad på säkert 10år så det känns bra,
lite ljusare lite positivare.
När du skrev om nattsvettningarna så skrattade jag nästan lite för mig själv för oj vad många olika förklaringar jag hittat på under åren, kryddig mat, tränat för sent, för varmt i rummet, kanske har jag någon kronisk sjukdom (iofs sant den kallas alkoholism) men att det var 3 dagars fyllan du drog på veckans jobbresa... nej nej det är för långsökt.
Nästa resa blir bättre..... nästa gång.... 1001...
Tyvärr som så många andra gömde jag det för min sambo sista åren och av någon anledning så är jag ganska ok när vi går ut, hon säger stop och så var det bra med det, men istället så såg jag till att det va på jobb resor eller om jag va själv i sommarstugan som man tog sig en riktig fylla i typ 2 dagar plus moms.
Problemet är att hon tycker det har blivit bättre eftersom hon inte ser mig när jag är bortrest och tycker jag överreagerar nu.
Jag vet att jag måste berätta för henne men just nu vill jag mest glädja mig åt månad ett och se fram mot månad två, så jag får ta det när jag blivit lite modigare.
Nu ger vi bara varandra en klapp på axeln och ser fram mot fler vita veckor, månader och förhoppningsvis år.

Att du hittat en bra terapeut! Det är ju inte enkelt - att hitta någon som man känner tillit till och som vet hur man ska "nysta" på ett försiktigt, men bra sätt. Det blir ju en fantastisk hjälp om det blir rätt och det verkar som att du verkligen har hittat det med henne.

Kämpa på Anders, go got this!

Tänker fortfarande på dig och önskar dig allt gott❤️

Varmt välkommen att räkna dagar med oss. ♡ Du kommer att fixa det när du känner dig redo. Hoppas att det blir snart! Kram

... alla vardagar också. Härligt!

Med tanke på att jag spenderade en hel kväll på krogen drickandes vatten...
Vi ska dit igen imorgon.
Jag tror jag skippar ölen jag med, sa han igår. Vill nog dricka kaffe istället ?

.

Första halvan är en så bra avslappningsguide ✨

Brukar somna vid ca 10 min ?

Har också svårt för att ”packa”, MEN har ändå ”slängt” en del just vin ?

Gillar tanken vad jag ser när jag blickar tillbaka ett år från nu...och jag gillar verkligen hennes röst också ?

Klart jag bryr mig, vi går ju armkrok ❤️?❤️

Du har erkänt både för dig själv och din flickvän att du har problem. Dessutom har du börjat att skriva här. Oavsett hur lång och slingrig resa man har framför sig börjar den alltid med det första steget. Och det har du tagit. Välkommen hit och stort lycka till! ♡