Senaste kommentarerna i forumet

Jag känner mig piggare trots hösten/vintermörkret, Jag mår bättre. Jag tar en till vit dag. Jag vet att jag verkligen måste vara på min vakt, men jag känner att jag kommit en bra bit på vägen! Nu kör vi en nykter tisdag!!!

Tack för era svar och tips! Ska definitivt lyssna på podden Sweetmarie.

Jag har också tänkt så, att det jag inte kan ändra måste jag bara släppa. Men det kommer upp som ett monster inom mig, så fort jag känner det minsta lugn och lycka. Som att jag inte är värd att känna lugnet, lyckan, med tanke på hur jag har varit. Monstret lever på självförakt och skam med uppgift att få ner mig i diket igen.

Och vad kan jag sätta emot monstret - det är ju sant det den säger. Det var ju jag, min mun som pratade och min kropp som agerade. Det den säger är ju sant. Och då blir det svårt att inte lyssna och tro på faktumet att jag inte känner någon som är lika dålig som jag. Att jag är hopplös och att allt redan är försent och förstört. Att mitt liv är bara en lögn och ingen skulle älska mig om dom visste vem jag verkligen var.

Det är som att det pågår ett krig inom mig. Ett hemligt krig som ingen får veta om. Och jag sminkar på ett leende och släpar runt på ett tungt och rytande monster på min rygg, samtidigt som jag vinkar till omgivningen och svarar ”Jo tack, jag mår bra! Inga problem här inte!”

Det bästa sättet för att bota ångesten har varit en ny fylla, med ny ångest som kanske inte riktigt är lika allvarlig som den första men som ändå håller monstret mätt. Nu när jag inte druckit på ett tag tar monstret fram det fulaste den har. De värsta minnena. Gammalt, förträngt och färska sår spelas upp som en inre matiné. När som helst när jag inte är på min vakt. Alla gånger jag gjort bort mig, varit så full att andra människor sett på mig med den där blicken. Ni vet blicken? Den som är så stark och dömande att den skjuter rakt igenom din suddiga alkoholdimma. Från skolavslutningen när jag var 14 till årets händelser, 20 år senare. När jag skämt ut mig, när jag sårat. Saker jag inte visste att jag mindes, mina värsta skulder... allt sånt drar monstret fram ur sitt förråd. Och jag tuggar i mig, jag lider.

Men varje dag som går, nykter, så blir det lite lättare att se mig själv i spegeln igen. Verkligen se mig. Titta mig själv i ögonen. Det har jag inte kunnat göra på många år.

Tack vinäger. Men jag trillade dit igår. Ska försöka förstå varför efter 5 vita veckor. Kanske slappnade jag av för mkt. Har inget klart svar just nu men bara hoppa upp i sadeln igen. Tror det var lite sorg pga en grej som utlöste. Blir som att hjärnan kopplas ur och kroppen mekaniskt häller upp glas. Suget att bara fortsätta dricka kom tillbaka. Blä! Besviken på mig själv men ger inte upp, har ju druckit så sjukt lite sista månaderna men vill hålla det till noll.

Idag går det inte riktigt att få hop allt som jag vill. Min struktur har gett vika redan innan jag gått upp med att maken inte ser till att älsta sonen går upp itid för att hinna äta frukost.
Maken har som strategi att ungarna ska få lära sig av misstag, jag räddar dem alltid. Detta gör att hans strategi oftast straffar mig, inte barnen.
Min sjukskrivning gör att maken inte behöver fixa något med barnen eftersom jag ju nu alltid finns hemma. Känner mig irriterad och så vacklande på gränsen att lägga ner allt. Skita i listorna och att försöka orka allt. Nackdelen med dem är att de gör att allt ser ut att fungera bra. Jag hatar det här, varför kan jag inte bara fungera...
Idag ska jag gå på någon typ av KBT träning i grupp. Den är obligatorisk för att få någon vidare psykologisk hjälp och har kortat köerna massor. Jag förstår att det kortar köerna om man lägger in jätteläskigt moment som krav för att få hjälp.
Då till listan
Skjutsa barn
Jobb
Utvecklingssamtal
KBT

Ingen bra dag.

Sådär, ja! Tillbaka till alkoholen en sväng. Jag lät mig själv falla handlöst ner i berusningens varma famn i lördags. Var ensam hemma och hade storbak och långkok på gång i köket och jag mådde så bra. Allt flöt på tills jag öppnade den röda bib. Varför? Ingen aning? Jag ville nog bara må "bra" en stund. Skitsnack från min sida. Jag mår bättre än bäst utan alkoholen i kroppen. Sedan jag startade striden i april i år så har jag verkligen bevisat hur mycket bättre jag mår när jag slipper "min andra skugga". Klara ögon, fastare hy och inte rödmosig i ansiktet och elva kilo lättare, mindre ont i lederna, inte stel utan mjuk i kroppen, vitare tänder osv osv. Så, jag släppte in min följeslagare för en stund och då var det kört. Usch! Bak och mat blev klart på något vis men efter det stupade jag i säng. Ingen trevlig erfarenhet, tyvärr.

Dagen efter var det fars dag och full rulle. Upp ur sängen med hjärtklappning, svagt illamående och såg ut som fan. Dusch, clear aye, resorb, make upp, parfym både här och där och så iväg med buller och bång. Stora sjukhuset till svärfar, alzheimer sjuk svärmor. Till älskade föräldrarna med mat och bak med från hemmet. Umgås skratta, repetera om och om igen, kramar, kärlek. Helt underbart!

Tack för att jag fixade dagen. Men, jag kände mig otroligt rastlös flera gånger under dessa timmarna vi var iväg. Längtade hem till alkoholen, smått irriterad och svarade till slut inte på svärmors frågor på vägen hem. Ingen ursäkt för att ta till alkoholen. Definitivt inte. Kanske ska jag börja jag med att räkna dagarna igen? Sluta med att gömma alkoholen och smygsrickandet för att i ett försök "skona" älskade familjen. Hur länge kommer de att tro på mig? Ge mig sitt stöd och sin tro på att jag är på väg ut ur alkoholens famn innan de ger upp och slutar bry sig och vill mitt väl.

Det jag vill är att deras maka och mor kan ta sig så långt bort från detta som möjligt. Hitta tillbaka till mitt vanliga jag. Dvs, mitt riktiga jag utan påverkan från något. Mitt sårbara, ärliga, starka jag som finns bakom "skuggan".

Jaja, "hon" är där fortfarande trots allt.

Attack, och tänk positivt.

Ibland har det vart till min fördel att min familj är så pass ”känd” i min stad. Och jag har haft nåt handfast att ta på när jag söker hjälp. Jag har bara sökt på beroendeklinik en gång i ren o skär ångest över något jag gjort men så fort den ångesten la sig tyckte jag att jag överreagerat. Följd på det va ytterligare 2 år av kaos. Den här gången känns markant annorlunda och det är jag tacksam för. Ingen megakatastrof ligger bakom beslutet nu, jag va bara så jävla trött på mig själv.

Jag va heller inte ärlig i min relation. Det va min första riktiga pojkvän, han va så snäll, normal och en värld ifrån vad jag vart med för killar förr och jag tänkte ”det här kan jag vänja mig vid” men genom all skit jag gått igenom, alla flyttar och uppbrott, avsked och dåliga situationer har jag aldrig haft så svårt att anpassa mig som när jag försökte vara med honom. Han är dessutom nykterist vilket inte gjorde nåt bättre. Jag kunde inte öppna upp om allt det svåra, det tog liksom bara stopp, jag ville ju att han skulle tro att jag va bra. Så jag gömde alkohol lite här o var i lägenheten ofta när han va hos mig. Drack öppet såklart också men ville inte att han skulle se hur ofta jag fyllde på glaset, så jag sippade fint, gick in på toan o klunka ur en gömmeflaska ifred för att ändå få som jag ville. Bra kompromiss tyckte jag. Ingen överraskning att han inte höll med. Förlåt, det är så att jag nästan skrattar när jag skriver det för det är så tragikomiskt. Jag drack för att palla verka normal men eftersom jag inte vet när jag ska sluta så fick det ju motsatt effekt. All osäkerhet vart bara tydligare. Jag har fortfarande inte talat om för honom att jag tagit tag i att sluta för jag vill inte uppmärksamma att det är ett problem, att erkänna. Men en dag långt fram så ska jag tacka honom för att han bistod med brytpunkten. Hade jag önskat att han bett mig sluta istället för att bara gå? Ja. Hade det fungerat? Nej. Ibland kommer livets gåvor i de fulaste paketen!

Skulle aldrig delta i en publik till varken manlig eller kvinnlig striptease. Jag tror på tillgång och efterfrågan. Finns det en publik så finns efterfrågan - så sådant bidrar jag inte till. Och jag har inte fyllt 50 år.

Så förstår jag iallafall det du skrivit. Ja, börja med att varje morgon bestämma dig för att vara nykter resten av dagen. Samma löfte till dig själv nästa morgon, och nästa. Det låter som ett bra mål till att börja med.
Steget ur det destruktiva är redan taget i och med att du ser problemet och söker stöd här.
Många hittar den extra motivation som behövs just som nybliven förälder (ja, du är ju mer nybliven flerbarnsförälder), när man inser sin enorma betydelse för en annan människa.
Om du vacklar, titta på dina barn. Fråga dig själv vem du vill att de ska spegla sig i. En äkta person, eller en bedövad?
Ditt belut att sluta dricka är verkligen att ta föräldraansvar. Ge dig själv en kram för det!

Min nästan namne här. Jag mår prima i dag och tyckte, som säkert framgått, att det var helt ok att vara sjuk då jag blev tvungen att avstå alkohol. Knäppt, men sant.

I helgen lyckades jag mitt i allt gömma undan vin i en plastflaska. Då jag jobbat hemifrån i dag och varit ensam hela dagen, låg den och pockade på min uppmärksamhet från i morse. Med olika knep lyckades jag förhala intresset från timme till timme.

Hade jag börjat redan i morse hade jag ju varit "tvungen" att fylla på. Nu klarade jag mig ändå till 20-tiden, vilket är en seger för mig, då det nu inte finns chans till mer. Visst, jag hade självklart önskat att jag klarat mig helt, men just nu väljer jag att glädjas åt att det gick bra så långt.

Känner att det är en strategi detta, att vänta och vänta tills det inte går att göra FÖR många fel. Komma hem senare från jobbet än min man är ännu en strategi, då kan jag inte lika lätt smygdricka. Jag fyller på med nya saker varje dag som ska försvåra det dagliga pimplandet.

En fördel med att inte ha berättat är att jag inte kan dricka så mycket att det märks. Dock blir toleransen större och större, så det är mer och mer jag får i mig utan att bli jättepåverkad. Tragiskt - och farligt!

En dag i taget? Du är ju redan framme vid nyår. Du får välja en av vägarna. Vad vill du? Stäng dörrarna nu. Ta en dag i taget på riktigt. Sluta tänk att efter nyår. Det är som att beställa en dyngfylla!

Hur går det för dig? Vill bara att du ska veta att jag tänker på dig och önskar att det har börjat ordna sig för dig. Skriv gärna något här om du känner att du orkar. Kram

Ingen lätt situation du har och alltid verkar ha haft. Någonstans anar man dock en äkta styrka och vilja. Håller med ovanstående om att samtal nog är ett bra stöd. "Jag kan själv" vet jag precis vad det innebär, jag lyckas inte berätta för någon om mina problem. Inte ens min underbara man... Sorgligt! Beundrar dig som redan försökt ta kontakt.

Fortsätt skriva, dina inlägg är absolut inte för långa. Du skriver naket och ärligt, en mycket bra början. Det är just detta som är forumets främsta fördel, var och en skriver vad den vill och behöver. Ofta skriver man för sin egen skull, ibland för att andra ska kunna kommentera. Kanske kan någon annan relatera till det man skrivit, ge råd, berätta om något liknande...

Känslan av och styrkan i att man inte är ensam i detta är enorm här. Det finns alltid någon annan som förstår. Precis som i vanliga livet finns de som hellre lyssnar (läser) än pratar (skriver) själva. De som peppar andra, men samtidigt själva blir stärkta av detta.

Jag tror på dig av hela mitt hjärta ❤ och känner starkt med dig. Lycka till!

Kram

än om detta förhållningssätt funkar för mig! I längden känns det jobbigt eftersom jag aldrig kan tänka långsiktigt när det gäller honom! Man vet ju aldrig när helvetet brakar loss! Gjorde t.ex upp julplaner med mina vuxna barn för ett tag sen men vågade inte blanda in honom eftersom han kanske inte är med mig då! Tråkigt och onormalt! Min särbo hanterar också alkohol 9 fall av 10 men precis som du har jag inte lust att oroa mig för när den tionde gången ska komma! Och tråkigt att han nästan är som deprimerad om vi gör något som tvingar honom att avstå alkohol och tvärtom glad så in i bängen om det vankas öl! Vill ha det normalt liksom! Bra att du tänker dig ett annat liv, det är du värd!

Bra att du har sagt ifrån och hittat ett sätt som verkar fungera för dig! Önskar att jag inte tog åt mig så mycket av hans sätt att leva trotts att jag tagit avstånd från det.

Men även om han är ägare av problemet så påverkar det mig och mitt liv för mycket - jag kan inte släppa rädslan och ångesten. Hjärnspökena är oftast för högljudda för att tyglas och just därför kan jag inte vara kvar i detta om han tänker fortsätta sitt drickande på det här sättet. Jag klarar inte av att ligga vaken med ångest och oro en endaste natt till eller sitta på en middag med en stor klump i bröstet för att han dricker ett glas vin. 9 av 10 gånger går det inte fel, men jag kan inte leva i ovissheten att just denna gång är den där tionde gången. Jag har inte det psyket, men framför allt är det inte det livet jag vill leva. Jag vill vara trygg.

Detta var jag tydligt med för ett år sen vilket ledde till att han slutade dricka. Problemet med det här året är precis som du var inne på, att han har inte gjort det för sig själv utan för att få ha kvar mig och därför inte gått in i det helhjärtat utan valt att "stå ut" för att inte mista mig.

Jag har kommit långt i processen att släppa både problemet och honom som min partner även om det är svårt att ta det avgörande steget eftersom mitt hjärta så gärna vill att han ska förstå och sluta förneka. Och även om jag lämnar så vill jag så gärna att han ska förstå varför jag lämnar, att problemet inte ligger hos mig som inte kan hantera att han dricker alkohol utan att det är han som har ett destruktivt leverne. En hopplös önskan, jag vet.

Jag har läst dina inlägg och blev tagen av hur bra du beskriver allt. Så klart du ser problemen och är beslutsam att göra nånting. Så bra! Låt inte mera tid gå till spillo. Jag känner igen mycket som du beskriver. Vi är väldigt lika, vi som druckit oss till ett beroende. Det var så skönt att se att man inte är ensam utan att vi alla upplevt smygandet, gömmandet, förnekelsen och ångesten.
Jag har nu varit nykter i fem och ett halvt år. Jag kan lova dej att bara du håller ut så blir det bättre, både sug, skam och ångest. Skammen var hemsk i början och satt i ganska länge men den mildras med tiden. Istället började jag känna stolthet över att jag lyckats sluta dricka.
Det är typiskt att man gärna tror på folk som säger "men inte har du nåt problem". Man tror så lätt på det fast man själv vet innerst inne. Du har problem det vet du. Det viktigaste är att hålla ut och inte inbilla dej att du kan dricka måttligt igen. Det är det farligaste. Jag tror inte någon som har ett missbruksbeteende kan lära sej dricka måttligt. Varför ta risken? Bättre att acceptera och sluta tycka synd om sej själv. Det finns så mycket vinster med att vara nykterist.
Holknekts bok har jag läst. Jag har lärt mej av hans misstag. Han var nykter i nästan tio år då han trodde att han skulle kunna dricka igen. Vi vet hur det gick, hans misstag hamnade på löpsedlarna. En annan bra bok är "AnsvarsFULL" av Camilla Kuylenstierna. Cecilia Svenssons har jag också läst.
Håll ut och det kommer att bli bättre. Jag lovar!

hemma. Måste du ha vin hemma? Kanske kan du köpa en halvflaska eller i varje fall "bara" en flaska vin? Ingen baginbox, de är ju livsfarliga.

Man kan ju aldrig helt undvika alkohol. Den finns överallt runt oss. Om en i ett förhållande, i vänkretsen, i familjen inte kan hantera alkoholen - hur gör man. Tackar nej till allt umgänge? Går inte på några fester? Bjuder inte hem sina gamla vänner? Man kan ju inte begära av omgivningen att de ska hålla sig till vatten. Är man inte gravt alkoholskadad kan man väl umgås med folk som dricker måttligt utan att själv trilla dit. Var och en måste väl ta ansvar för sitt eget beroende? Eller är enda chansen att avskärma sig från omvärlden?

I helgen vart det vin, men måttligt, så ingen bakfylla eller annat idiotiskt.

Hoppas att du mår bättre idag!

Tack för era svar❤️
Jag pratade med honom härom kvällen och nu har han tagit ett STORT steg, ringde sin bror och bad om hjälp och stöd i att ta tag i det här med att sluta.
Jag vet att det var oerhört svårt för honom att göra det så det känns väldigt bra. Jag hoppas bara att det händer något nu o att det inte bara rinner ut i sanden.

Tack för svaren! Efter 10 år av trälande med vårdcentraler runt i vårt land utan att få den minsta hjälp och förståelse och ist. Ständigt höra ”du har haft det så svårt i din uppväxt, va stolt över dig själv istället”. Ibland blir jag så förbannad på ordet maskrosbarn att jag vill skrika rakt ut. För ingen pratar om vad som händer när man blir maskrosvuxen, det är den svåra delen. Att leva på ett sätt du aldrig sett. Jag har inte vart runt vuxna som lever sunt så jag vet inte riktigt hur det går till. Nåväl, jag gav upp tillslut idag, en vän har tjatat på mig att söka mig till psykiatrin ist. Men det har tagit emot, ”jagkansjälvkänslan” är lite för stark hos mig. Men nu ringde jag, deras kö var fylld för dagen 4h innan den stängde. Om inte det säger nåt om vårt samhälle vet jag inte vad som gör..

Härligt Sannah. Din plan höll.? Ja visst blir det tid över. Tid vi kan lägga på annat än planerande, drickande och bakfylla (ångest). Mysigt med bio. Det ska jag oxå planera in.
Stor kram!❤️

När jag vaknade idag mådde jag hemskt dåligt. Men har hängt här ett tag o att läsa i den här tråden va som att få en kram. Inte för att jag vill att nån Annan ska må såhär såklart men vetskapen om att man inte är ensam eller unik..jag skulle vilja tipsa om en podd (det funkar för mig för att tysta de självhatande tankarna lite) den heter ”the mental illness happy hour”. Handlar om mkt mkt annat än bara alkohol men att höra alla historier om människor som faller och reser sig har varit en stor morot för mig! Kolla in den!

Det låter som du gör detta utan stöd i din närhet. Forumet kan vara till hjälp, men jag tror du även kan behöva samtalsstöd om du mått dåligt under så lång tid.
Fortsätt skriv här. Du är fantastisk som trots omständigheter ändå väljer bort din ”självmedicinering”.
Kram

Många väljer att fortsätta fly. Du har valt att se konsekvenserna av drickandet och förändra det.
Det är ditt val idag som räknas.
Det som varit kan man dela upp i två delar. Det som går att ställa till rätta och det som bara måste accepteras.
Viktigaste reparationen gör du genom att inte dricka.
Skammen kan mötas med tanken att nu gör jag annorlunda.
Kram