Senaste kommentarerna i forumet

Ja visst är det ibland tröttsamt och jobbigt.
Men lika ofta utvecklande och nödvändigt med kriser.

Jag tänker också att kriserna i sig tvingar ned en på djupet.
Vem orkar gå och gegga i gammal dynga om de är nyförälskade,fulla av energi inte drabbats av sorger osv.
Då surfar man ju liksom på vågen hela tiden och guppar bara omkring och någon sällsynt gång ned i en vattenpöl
Nä det är i eländet,vanmakten sorgen och tröttheten som insikterna kommer till en.

De svarta mörka stunderna när man famlar efter ljus.
Pjopp så kommer då en liten blinkande lampa där i mörkret som man måste kolla in lite grann så man inte blir helt blind.

Och sen kanske man lyfter upp den alltför högt i sin glädje att tro att Nu vänder det.
Det kanske inte var sant,kanske jag måste låta lampan blinka vidare mot nya mål utan mig,men jag har i alla fall kollat in den för att se om den gäller mig.

Men när man är i balans och harmoni så lyser ju dagsljuset hela tiden.
Hur skulle man i det kunna se den där lilla lampan som vill säga en något?

Jag vet inte om det blir rörigt att skriva i olika trådar samtidigt men men...
Samtalet med pappa gick så bra!!
Inte en tillstymmelse till fördömande av min sambo, inget avståndstagande, bara 100 % stöttning och fokusering på att han är sjuk, och måste inse, skaffa hjälp, och ta konsekvenserna för om han i n t e tar hjälp. Väljer han att ta hjälp, kommer mina föräldrar och syskon att stötta, precis som vore det cancer el dyl.
Idag ska jag ta nästa steg och prata med min chef.

Det där med att 9 av 10 gör tvärtemot det förnuftet säger, det bet!
Jag inser att jag begär mycket som ställer kommande frågor, de ska såklart ställas till professionella, utbildade inom området, så jag ber om ursäkt men ställer dem ändå!
Hur ska jag ställa mitt ultimatum? Hur hade du gjort i mitt ställe? Han kommer hem imorgon. Då måste jag prata med honom.
Det låter som en fin strategi att prata lugnt och sakligt om hur detta påverkar mig, och utgå ifrån mig själv, så långt är jag med. Men sedan! Hur ska jag säga? "Jag är inte trygg i att du är ensam med barnen förrän du har insett att du har problem och sökt hjälp. Om du är villig att söka hjälp, kommer jag stötta till 100 %, vi gör detta tillsammans!" Tänk om han överraskar mig och säger ja och amen, men, som du skriver, bara säger det jag vill höra? Ska jag testa honom då genom att ta fram telefonnumret till Nämndemansgården, och be honom att ringa och boka en tid, eller ska jag be honom att söka info själv? Ska jag föreslå att vi ska gå tillsammans, eller ska jag lämna till honom att komma med förslag hur vi går vidare? Det här är point of no return för mig, jag har liksom inte råd att göra fel; dvs å ena sidan ge honom mer ansvar än han klarar, eller å andra sidan återigen ta på mig för mycket ansvar och riskera att han inte är med på tåget.

De flesta av hans vänner är rätt "törstiga", helt klart. Jag har nu ringt ett par av hans närmaste, pratat med hans ex, hans bror, och alla säger samma sak; han har haft problem lååååångt innan vi träffades. Igår kväll berättade jag för min pappa, och idag ska jag prata med min chef. Så ja, omgivningen vet, och just nu upplyser jag dem om vidden, de som inte sett det själva.

Det låter bra att sätta gränser runt mig själv, jag gillar egentligen inte ordet "konfrontera" eller ordet "ultimatum", men hur f-n gör jag rent konkret? Ska jag be honom flytta ut, för att jag vill sätta gränsen att jag inte vill leva såhär? Eller ska jag villkora att han får bo hemma, OM han inte dricker, OM han inte gömmer sig i gästrummet, det känns dömt att misslyckas (?), det där med att svänga med pekpinnar och diktera villkor... Men det jag vet är att som det är nu, vill jag inte att han är ensam med barnen, och det är inte aktuellt över tid att jag måste vara med barnen hela tiden, så förändringar måste ske.

Jag kanske kan berätta, så sakligt som möjligt, hur jag vill att barnen och jag ska ha det, och att som det är nu, har vi det inte så? Då lämnar jag ju valet till honom, att välja utifrån det, utan att skriva honom på näsan? Kan det funka, tro?

Hej!

Jag har bett honom om namnet på den läkare han gått till, men inte fått det, men absolut, jag kan försöka igen.
Att han fått medicin mot depression kan säkert bero på att han valt att berätta vissa delar, säkert har han inte pratat så mycket om drickandet...
Jag läser gärna din blogg! Såg att admin tagit bort namnet, kanske du kan hinta om hur jag hittar den?

Imorgon kommer han hem, och jag ska ta ikväll till att samla kraft och öva på hur jag ska prata med honom, det är ju så fruktansvärt lätt att det jag säger tas emot precis tvärtom; att han blir bortskrämd och arg istället för trygg i att jag stöttar honom. Hans föräldrar är döda, han har en lite lätt frostig relation till sin bror, jag är verkligen hans närmaste...
Men jag vet ju inte vad som är rätt! Be honom flytta ut ett tag, eller ha honom hemma? Trycka upp förslag på behandlingskliniker under näsan på honom, eller be honom att själv ta det ansvaret att söka hjälp? Balansgången mellan att stå upp för mig själv, vara tydlig och saklig, och att ändå vara kärleksfull och stöttande, känns så skör...

Lycka till Gunda!

?

Alla nyktra dagar räknas

Viktig påminnelse!
Och, alla som vill förändra sitt drickande har kanske inte helnykterhet som mål.
Men den som vill förändring har en insikt om att det finns ett problem. Att dessutom sätta ord på det och skriva här är ju redan att förändra. Bli medveten. Granska sina mönster.
Jätteviktigt för oss alla som använder forumet att dess andemening inte urholkas genom att det blir en uppvisning i lyckande.
Missförstå mig rätt, vi behöver framgångsberättelser också, för att ge hopp.
Vi behöver både vittnen till våra framgångar när det går bra för oss - för att hålla uppe motivationen, och vi behöver råd och stöd när vi inte orkar eller förmår det vi föresatt oss.
Och vi är många som läser. Säkert fler än vad som syns i kommentarer och inlägg. Många som kan känna igen sig och förstå.
Skriv även när det är tungt. Skriv om misstagen. Någon kanske slipper göra samma misstag och någon känner sig kanske mindre ensam. Du är värdefull här oavsett hur du lyckas nå dina målsättningar!
Kram

Tjoho! Så skönt att vakna nykter och med klara ögon. Najs!

Attack mot en ny nykter dag

Det här forumet heter ”förändra sitt drickande” inte ”vara vit och lyckad”.
Att ens reflektera över sitt alkoholintag, ha en ambition, sträva och kämpa är väl precis vad det ska handla om här? Inte bara skriva när man har lyckats, utan använda skrivandet och allas stöd FÖR att lyckas.
Hur går det för dig? Berätta.
Kram!

Chips eller ej, det är ju helt fantastiskt att du har kommit så långt! Wow!
Hellre chips än vin. ??????

På drickfronten intet nytt.
Bara sent jobb.
I morgon blir det utlandsjobb och restaurangbesök och då kan det kanske hända att det blir en pinne i statistiken ändå. Men i så fall en liten pinne, ingen trädstam. Vi får se.
Nu: zzzzzzzzzzz.

här är en till som gjort en gastric bypass(2012)
sep 2015 gifte jag mig och diverse orsaker gjorde därefter att jag hamnade i en depression.
Alkoholen hjälpte en att slappna av.
Hur vet man egentligen att man är beroende ?
Finns det därhemma drivker jag. men finns det inte saknar jag de inte.
Men varje gång jag dricker så får.jag blackout minns inte vad som hänt osv oavsett om de är.en öl eller en flaska vin!

Att ställa ultimatum och inte följa upp är sämsta tänkbara. Som att hota barn men inte verkställa. Var går din gräns. Berätta det och fullfölj. Pengar är inte allt!

Nu saknar jag dina inlägg❤️

Kanske vore en text/brev ett bra sätt att berätta för din mamma om dina känslor? Då får du tid på dig att sätta ord på vad det verkligen är du känner, behöver inte vara rädd för att välja fel ord, bli stressad, avbruten eller glömma vad du ska säga. Du kan även ge din mamma brevet när du är där om du är rädd för att hon ska ta illa upp/bli ledsen aå ni kan reda ut frågor, känslor eller liknande efteråt.
Vad gäller att du pratat med din pappa tror jag att om de två har en god relation fortfarande skulle det kunna vara positivt. Har själv varit i en liknande situation där jag kontaktade min pappas syster. Till en början blev han rasande att jag berättat för någon annan men efter att vi alla pratat tillsammans blev saker faktiskt bättre (i några månader) och det hade aldrig hänt tidigare när jag försökt prata med honom ensam.
Jag har också varit tyst om dessa problem till mina vänner i flera år, därför att jag inte velat "smutskasta" min pappa för det är så det har känts, som att berätta för för honom "främmande" människor om hans privata problem. Anledningen till att jag berättar om detta är för att det lyfte en tung sten från mitt bröst när jag delade med mig av problematiken och när nya saker händer så har jag några nära vänner som vet vad det rör sig om som kan kramas, ge råd eller bara lyssna när det händer. Jag är aldrig igen lika ensam med känslorna när han vart full eller skadat sig. Så har du några vänner du kan lita på så rekommenderar jag verkligen detta. Du är rädd för att tynga dem med dina problem, men vem vet, de kanske berättar något liknande själva när de får höra din situation. Det hände mig. Lycka till och ta inte på dig ansvaret för din mors beteende, det är absolut inte ditt fel!

Det verkar som att det går bättre och bättre för dej. Nu tar vi kommandot över alkoholen ? Man vinner ju så mycket på det. Kram

Det går bra och snart lämnar jag över mitt fjärdestegsarbete till min sponsor.
Livet går en dag i taget, krokigt och svårt ibland och bra ibland.
Men nykter är jag.
Ha de bra mina vänner ????

Blir så glad att läsa om din nykterhet. Nu har du en månad och lite till det är kanon!!
Suget kommer och går det är jobbigt men det går bara man är beslutsam och fokuserad.
Tänk en dag i taget, jag var på ett möte och en man sa ” i dag är det dag 10000 och jag har bara varit nykter en dag i taget” En fot framför den andra.
Det är långt dit för oss men vi kanske kommer dit vi också ????

Det låter som du behöver antideppmedicin. Tveka inte - sök hjälp! Det går inte över av sig själv, men det går över till slut om man med medicin får hjälp att återställa hjärnans kemiska balans. Se det som ett gips på ett brutet ben! Men börja inte dricka, det gör allt bara mycket, mycket värre. Kram ❤️

Bra att du tar nya tag ? En ny fräsch dag med kaffe som smakar gott i morgon. Kram

Vad är det som skrämmer med att gå till AA?

Nu har jag inte druckit alls, på en månad och en dag. Det känns nästan llite overkligt. Jag har haft tankar på alkohol ibland, de senaste veckorna men inget sug. Ändå har det hänt tråkiga saker den senaste veckan. Men det har främst drabbat en nära anhörig (separation, mm) Det är sorgligt men jag är samtidigt tacksam över att jag är nykter och alert och därför kan vara stark nog för att kunna vara ett stöd för mina närmaste. Och det vill jag fortsätta med att kunna vara.
Kram till er alla därute ?

Förstår att det svårt för dej just nu. Jag hoppas att du kan hitta nån form av hjälp utifrån (t ex via vårdcentral, samtalsstöd) också, för att vända mönstret. Kanske du kontakta beroendevården igen? Eller annan kontakt? Jag hoppas du mår bättre snart.
Stor kram ?