Senaste kommentarerna i forumet

Se till att göra det omöjligt att dricka. Antar att du har ett antal verktyg i din låda. HALT, identifiera risksituationer och plan för hur hantera o s v, har du det? Lycka till nu på din resa, du har gjort det förut, så du kan göra det igen! Läs och skriv! Kram

Tack för pepp! Sitter här igen med huvudvärk och skam! Men i går hände det som jag velat länge! Jag avslutade ett destruktivt förhållande med min dotters pappa. Vi var tillsammans innan tiden jag var nykter i fem år. Jag drack tillsammans med honom i många år och det var där jag utvecklade min alkoholism. Han drack varje dag och efter ett par år med honom drack jag med varje dag. Började med ett glas vin till maten som blev tre eller fyra. Vi provade vårt förhållande igen och tyvärr var han densamma. Han dricker mer än någonsin och bryr sig inte alls om att jag dricker med honom. Han har ju fått tillbaka sin drick kompis! Så igår sa jag stopp! Vill inte träffa honom mer! Så skönt, känner mig befriad fast samtidigt tom och ledsen. Ville ju få den där familjen jag alltid drömt om. Nu är det dags att ta tag i mitt liv. Har hällt upp en antabus nu. Har inte tagit den än men tanke på att det snart är helg. Har köpt PT! Så glad för det! Kan inte dricka då när jag ska satsa på mina styrke mål. Fast hur ska jag klara det! Jag vet ju att suget kommer i eftermiddag! Hjälp mig! Rädd!

Bra jobbat! Låter som en bra plan. Se till att du inte tar bort alla kolhydrater bara och blir deppig på kuppen. En deppig person som ibland dricker är lite farligt. Lite ironiskt detta att datorn reagerar så snabbt negativt på vin. Är de smartare än vi?

Har bytt alkohol mot chips.
Inte bra.
Det är verkligen ett snaskande framför Tv:n varje kväll. Ett dåligt beteende utbytt mot ett annat.
Så nu är det slut med det!
Ska köpa hem grönsaker och frukt jag måste lägga av med chips o godis!
Tränar i princip varje dag men resultaten följer ju dieten så...
Idag är en bra dag att börja.
Hej å gå.
Och igår var jag INTE ALLS sugen på vin. Fatta vilken grej.
Jag är glad.

Berra ditt kaos låter helt underbart för mig.
Förstå mig rätt jag har full respekt för att det är apjobbigt men när du beskriver det så känns det som om jag vill vara där. Känna vinden, vattnet, den ruggiga kylan... jobba, slita... Allt är så jäkla välordnat runt mig..
Så starkt av dig att inte dricka.
Din beskrivning av känslan var s0 tydlig jag vet precis vad du menar.
Håll kvar. Håll ut.

Vilken skön känsla att bara glida förbi.
Det känns som ett stort steg framåt.
Grattis! ☺

Helt rätt! Kram!

Tombor! Jag vill verkligen inte tillbaka till det gamla invanda vin drickandet!
Är så innerligt trött på all den energin det tas från mig! Upp som en sol med allt vad det innefattar och ner som en riktig pannkaka! Nej, det finns ju mer i livet! Och det bara väntar på mig!
Kram?

Det är ju så roligt att käftas med andra och att utbyta tankar. Behöver nog fylla på kunskapen med alla erfarenheter som finns här för att sen reflektera mera över mitt förhållande till vinet.
Tack för raderna Mulltanten

Ibland får man ta bollen i flykten och bara springa! Tack och hej, nu drar jag.

Inget att rapportera. Ingen tårtdag i dag heller.
Vardagarna flyter förbi utan att jag tänker på det. Det har blivit naturligt att inte dricka istället för tvärtom. Jätteskönt!

Likadant med tankar..Det är handlingen som gör skillnad till det sämre eller förhoppningsvis till det bättre..Jag har känt att känslorna går upp och ned. Jag vill aldrig mer dricka.Jag tänker inte dö av alkoholrelaterade sjukdomar..Gratulerar dig till ett vitt gott år..Det finns sorg hos många som slutar dricka.För mig finns bara lättnad att slippa befatta mig med giftet..Det är normalt att vara nykter och onormalt att vara full..

Tack för dina ord. Jag känner starkt igen mig i det du skriver. Har inte kunnat formulera det för mig själv. Men hans erkännande och vilja till förändring kom först efter att han märkt att jag börjat distansera mig. Jag började ha mer kontakt med mina vänner, försökte få med honom på nya saker - resor, kanske en flytt - och sedan reste jag några dagar till min gamla hemstad och träffade gamla vänner. Kände mig lite som en ny människa, just det där att det var min tur nu. Det var i samband med detta och att jag sa att jag kände mig starkare jag gjort på många år som allt kom upp till ytan. Det är inte så lätt att acceptera, men det har ju faktiskt skett precis så som du beskriver det. Det är tungt att beslutet är mitt, det är det, men jag har ju innerst inne svårt att se att jag kommer bli lycklig tillsammans med honom igen. Det blir kanske bättre och rentav bra, men jag har svårt att se att jag kommer bli lycklig igen, det har jag ju. Sen ibland så tänker jag att det är kanske inte det viktigaste, men jag skulle ju vilja uppleva det igen. När det är barn med i bilden känner jag också att det beslut jag tar nu (för han har gjort det helt och hållet till mitt beslut) det måste stå, åtminstone för en längre tid. Det går inte att "hatta" fram och tillbaka. Tack för dina ord, de ger styrka.

man följer ett mönster som verkar vara vanligt när det gäller alkoholister! När partnern efter lång tid och mycket slit/engagemang slutligen tröttnar/ger upp och börjar tänka på sitt eget mående DÅ vaknar alkoholisten till liv och ”inser” det man påtalat hela tiden! Tror dessvärre att denna nyfunna ”insikt” bottnar i ren egoism: de håller på att förlora någon som alltid funnits där och servat och curlat! Lägg till att de utvecklar extremt god förmåga att manipulera en till dåligt samvete och triggar ens ansvarskänsla! Nej tänk på dig själv nu, ditt bästa och ditt mående, hur du vill att resten av ditt liv ska vara! Det har du inte kunnat som småbarnsmamma men nu är det din tur! Styrka till dig!

Så bra skrivet och sagt.
Tack

Hon var hos sin syster i Norrland en vecka. Långt från systembolag. Jag var ensam i stan. Oj, så skönt det var. Lugnt. tryggt, skönt. Jag inspirerades och började titta på en resa, få komma iväg själv ett tag.
När vi möttes åter berättade jag om min tanke på en egen resa. Gode gud vilket liv det blev. Ovanpå det anklagad för att ha haft någon annan medan hon var borta i norr. Hon ville göra slut.
Jag blev så besviken att jag bara instämde och sa att det var bäst att göra slut.
Nu är det minst sagt frostigt......men inom mig känner jag lättnad.

Att höra honom säga att han inte lyssnat på mig under så många år, ignorerat mig när jag försökt påtala missbruket och när han själv säger "jag har inte sett dig för att jag varit så egoistisk och satt mig själv först", det fick mycket att sjunka in. Det var inte jag som var knäpp eller tjatig, jag inbillade mig inte, upplevelsen av att han satt sig ner i soffan och inte tänkt resa sig mer inte ville uppleva något, att jag tagit varenda initiativ... allt detta. Att höra honom säga att han insett allt detta. Det fick mig att bli så sårad, arg och ledsen, för medan jag gått runt och mått skit över dessa saker och försökt få familjen att fungera, planerat semestrar och haft hand om allt praktiskt och teoretiskt medan jag känt mig sur, gnällig och tråkig (bland annat har jag ju fått höra att jag är tråkig som dricker så lite) har ju han levt livets glada dagar på något sätt. Och så nu när han börjat må dåligt och därför insett sina problem, då erkänner han att han vet att allt jag känt och sagt är sant. Men ska jag då bara släppa allt det, låta de senaste åren bara vara by-gones och se positivt på framtiden tillsammans? Jag kan inte det. Han har låtit mig gå runt och känna så och vetat att han ignorerat mig, hur ska jag bara kunna glömma det nu när jag verkligen insett hur dåligt jag har mått och att en faktiskt inte måste ha det så? Det känns lite som att jag förlorar hur jag än gör. Lämnar jag är jag hård och kall, sårar någon som älskar mig och gör allt för att förändras. Stannar jag accepterar jag det liv vi haft tillsammans, riskerar att hamna här igen och får leva med en fortsatt stress och oro över att han ska trilla dit igen. Det är inte lätt att vara människa men just nu är det extra jobbigt.

Ja, det är så himla svårt. Jag trodde nog att det var min tid nu, hade bestämt mig för att värdesätta mig själv på ett sätt jag inte kunnat när barnen varit små och i den relation vi haft. Försöka hitta glädjen igen, så att inse och förstå att det faktiskt till och med var värre än jag trott var ett slag i magen, det var det.

Han är så angelägen om att förändras och lovar och svär att aldrig trilla dit. Men jag vet ju att det inte är så enkelt. Och även om han håller sig nykter kommer ju oron finnas hos mig ändå. Och då måste jag bestämma mig för om jag kan leva med den oron eller inte. Jag vet inte om kärleken räcker till för att väga upp för allt som varit och den oro som alltid kommer finnas.

Jag vet inte om mina känslor kan bli starkare igen om han förändras, och vad händer om jag försöker och det inte fungerar, hur platt blir inte fallet då? Ja, det känns som att det inte finns någon bra lösning och jag vet inte vad som är den minst dåliga. Jag älskar honom, men inte på det sätt jag en gång gjorde.

Tack, Jag hade nått mitt eget uppvaknande på något sätt strax innan. Jag tror att det var det han förstod och började rannsaka sig själv, han kände att jag var på väg bort. Men jag vet inte om det är rätt att vända tillbaka från den väg jag slagit in på, ska jag försaka mina drömmar och behov igen för att stötta honom med förhoppningen att allt kommer att bli bra mellan oss igen? Det är svårt. För det finns ju inga garantier i livet och faller vi igenom igen blir det pladask. Så dåligt som vi båda mått de här dagarna sedan vi började bearbeta allt, inget utom att förlora en närstående har någonsin kommit i närheten.

Jag tycker det är så oerhört svårt för att jag har lämnats med pressen att det är mitt beslut och jag förstår att lämnar jag kommer många ifrågasätta det beslutet. Men de vet ju heller inte hur vi haft det och vad jag kämpat med inom mig själv. Jag var sjuk för en tid sedan, en längre period som var väldigt tuff, och då kände jag hela tiden att han tyckte det var synd om honom som fick dra ett yngre lass hemma. Han säger sig förstå det nu och ångrar sig, men kan en göra vad som helst och sedan ådra sig? Ska jag vara the bigger person? Jag vet inte om jag har någon kraft kvar. Hela min kropp skriker bara "jag vill inte", detta var det end jag inte ville. Det är så så svårt. Det är som att välja på att göra illa mig själv eller den person jag ändå älskar. Hur gör man det valet?

Det jag har känt länge grundar sig i att jag har upplevt att vi kommit längre och längre ifrån varandra. De senaste åren har han valt att spendera sina kvällar i ett eget film- och tv-spelsrum han ställt i ordning. Till slut slutade jag fråga om vi skulle umgås för jag insåg att det alltid bara var på mitt initiativ som så mycket annat. Och sedan visade det sig att han har suttit där och druckit alkohol i smyg. Smugit med sitt drickande.

Hade det inte varit för att han valt alkoholen och sig själv först i alla lägen skulle jag inte känt mig längre och längre ifrån honom känslomässigt. Respektlösheten har förändrat känslorna och jag vet inte om jag kan hitta tillbaka till dem. Kanske.

Vad syftet har varit under 14 år? Vilken fråga. Syftet har varit att vi älskade varandra och ville leva tillsammans. Men allt eftersom tiden gått har jag fått allt mindre plats i relationen, vardagen och allt runtikring. Och sedan eskalerade hans drickande till ett beroende. Jag känner mig så oerhört sviken eftersom jag i så många år försökt få honom att förstå. Nu förstår han plötsligt, säger han i alla fall, men det är helt uppenbart att han inte alls förstår hur det har påverkat omgivningen och att det kommer fortsätta göra det. Alltid. Alkoholismen kommer finnas där vare sig han är nykter eller inte.

Vad som är bra för honom är väl inte viktigare än vad som är bra för mig eller våra barn? Han har vetat i 14 år, mer eller mindre sedan den dag vi träffades, att det värsta som jag kunnat tänka mig är att uppleva detta igen Att leva tillsammans med en alkoholist som jag gjort under hela min uppväxt. Och trots att han sagt sig vara medveten om att han löper stor risk för att falla dit och att jag its är den enda som försökt påpeka att han har ett problem så har han lått det eskalera. Hjälp och stöttning har alltid funnits att få. Och jag ger honom det nu också. Men, faktum är att trots allt detta har han fallit dit och gnällt på mig, låtit mig få framstå som tråkig och gnällig. Detta trots att han vetat att inget kunnat såra mig mer. Det är oerhört respektlöst.

Som medberoende intalar du ju dig att det nog inte är så illa ändå, för hur sjutton ska du orka dig igenom livet annars? Och vissa dagar är det ju jättebra, då försöker du glömma det som varit. Men när det kommer svart på vitt, när orden uttalas garden inte att ljuga för sig själv längre.

Han vet att hans sätt att behandla mig och hans beroende har fått mig att distansera mig men nu förväntas jag finnas där på ett sätt som han aldrig någonsin gjort för mig. För något år sedan när jag och min syster fick ta hjälp av vår pappas arbetsgivare för att han skulle få vård för sitt mångåriga alkoholmissbruk, när vi var rädda att det skulle ta död på honom, då reagerade min man med att bli irriterad på min pappa och sa till mig att han tyckte det var orättvist och fel att vi skulle behöva ta hand om detta. Men nu står vi där och då är det en annan sak...?

Du ska känna dig stolt över dig själv! Bra kämpat! Håller tummarna!

att veta vartåt man ska gå och vilka beslut man ska fatta! Kanske kan du försöka tänka dig in i hur du vill att ditt liv ska se ut om några år! Om du vet vart du vill sträva kanske vägen dit är lättare att hitta? När det gäller livet med en missbrukare är det lätt att tänka att allt löser sig om hen slutar med sitt missbruk. Riktigt så lätt är det ju inte. Missbruket finns där som ett hot och en skugga, rädsla för återfall mm! Ett förhållande skall ju ha kärlek som grund, ömsesidig kärlek! Utgå ifrån dina egna känslor! Älskar du honom? Du måste inte besvara hans kärlek eller hur man nu skall uttrycka det! Och om man ska vara tillsammans skall ju bägge älska!

Suget kom på eftermiddagen och satt i. Tur att min dotter ville ha skjuts till träningen och då fick jag extra tid att fundera. Valde att låta alkoholen vara men vilket grepp A har fått! Vem bestämmer över vem? Måste bli ändring på detta! En dag i taget!

Hej AliceAlice! Det är ju det jag sett, att man inte kan tvinga. Min pappa är nykter med vita knogar när han inte dricker. Inte pga att han vill utan för han att helt enkelt inte vågar trotsa min mamma. Hon har en härskarteknik ingen som inte blivit utsatt för den kan förstå
Deras relation är ytterst komplicerad och jag har tagit mina händer ifrån den för många år sedan. Däremot ville jag berätta om den för att dra ett exempel. Att just tvång inte är något att använda sig av om man lever med en alkoholist. Som jag gör. Min pappas alkoholism är för mig ett avslutat kapitel, han gör som han vill. Men hur jag ska hantera min makes alkoholism, samtidigt som jag har fullt upp med min egen nykterhet är minst sagt lite knivigt... tveksamt om jag ska hantera den överhuvudtaget?
Kram på er iaf!

Tak för ditt inlägg. Vad fint du bjuder oss på din berättelse som många kan känna igen sig i. Hur livet sakta förändras och hur det man en gång aldrig trodde sig kunna acceptera blir till vardag. När det då plötsligt blir en förändring så kan det bli som ett uppvaknande och en förändring leder som bekant ofta till andra. När en kugge i ett system rör sig påverkar det alla andra hjul så att säga. Vad fint att du stannar upp och ser på ditt liv ur det som är ditt perspektiv. Det låter fantastiskt att din partner har bett om hjälp för sina alkoholproblem och nu försöker att finna vägen till ett mer nyktert liv.

Oavsett hans framtida val så har du dina att göra. Vad blir bäst för dig? Utifrån det du skriver funderar du mycket på vilka som kan komma att påverkas av vad du väljer att göra framöver. Du har din historia och du har din framtid. Du har redan börjat sätta ord på dina tankar och känslor vilket ofta är hjälpsamt för att tydliggöra var man står och sedan utifrån det ta eventuella beslut. Klokt.

Fortsätt gärna att skriva här och kanske läs i andras trådar, här finns mycket erfarenhet.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet