Senaste kommentarerna i forumet

I går var det torsdag och då har hans pappa hämtat honom på skolan varje vecka eftersom jag jobbar sent. Men så blev det inte i går. Det fick han inte. Jag förklarade redan i onsdags för sonen att pappa inte skulle hämta eftersom han inte mådde bra just nu.

I går när jag kom och hämtade honom var han ledsen och arg.
- Ska han aldrig bli frisk? Nu har han ju varit sjuk sedan i lördags!
- Jag vet inte. Det är en svår sjukdom pappa har.
- Men den smittar väl inte? Jag kan väl träffa honom?
- Nej. Inte just nu. Vi får vänta tills pappa mår bättre.

Hur vet man vad som är rätt att göra? Förra året redde vi oss bra själva. När vi inte bodde i samma stad. Barnen längtade mycket så klart. Men de blev inte besvikna. Löften blev inte brutna.

Känner igen chipsen, jag hade ett försök där jag kanske fick ihop tre vita veckor men oj vad chips (och dipp, som jag inte ätit sen jag var barn) jag frossade i. Men allt är bättre än a. Jag är precis där jag slutat med chipsen nu och äter nyttigt istället. För nykter såg jag min spegelbild mer klart och a hade ju lagt på en hel del kilon minst sagt :)

Heja dig

Två månader :)
Är jag jätte nöjd med
Skogsfrun, riktigt bra, snart hundra dagar då.
Stort grattis, visst är det skönt ?

Ta i från tårna och ta hjälp, Jag insåg att det gått två år sen jag började försöka och vilja dra ner men jag håller fortfarande på att kämpa.

Heja dig!

Det kommer troligen inte bli bättre. Ta hjälp och lämna honom. Du vinner inget på att stanna.

Som sagt en jobbig dag . Kom på mig själv att ligga o tänka på hur ja ska kunna smyg dricka ihelgen. Imon tänkte ja göra som ja gjort så många gånger innan stanna vid mötes platsen 50 meter från huset o halsa i mig o gurgla munnen o ta tuggummi innan ja kommer in i huset. Ska ja va ärlig ha ja tänkt massa sånhär hela dagen är så sjukt sugen att( zona ut ) känner mig inte alls bekväm med detta. Känns som man ha alla känslor ihop rörda.

- Åh, vad jag verkligen behöver träffa den där doktorn! Sa min pojke när vi skulle gå och borsta tänderna i kväll.

- Vilken doktor? frågade jag.

- Den där doktorn som ska se om han kan hjälpa mig att inte känna så här mycket stress i kroppen hela tiden. Det är så jobbigt mamma!

Jag kramade honom hårt och berättade för honom hur fantastisk han är. Precis som han är.

För det är han! Min fina! Lilla du ❤

Ja, det är inte lätt och jag har verkligen inga tydliga svar. Det är en svår balans. Och du kan inte veta hur det kommer att tas emot eller om det din man säger kommer att hålla. Det viktiga är att du känner att du kan stå bakom dina ord och hålla dem. Att du kan stå fast vid de gränser du väljer att sätta. Det viktiga är att du gör det som kommer få dig att må bra. Att du inte gör saker för hans skull som får dig att må sämre. Men det är en svår balans.

Det låter fint att du vill stötta honom att söka hjälp. Börja med att söka hjälp via vårdcentralen. Alla kommuner har också någon form av beroendecentrum där man kan söka vård. Du kan ju också hänvisa till AA som hjälper många. Visa honom var och hur man kan få hjälp med sitt beroende och säg att du är villig att stötta honom om han vill ta emot hjälp. För det låter som att du är villig att göra det.

Och om han inte vill ta emot hjälp och är villig att göra en förändring så måste du själv sätta de gränser som känns rätt för dig.

Jag vill verkligen råda dig att själv söka en samtalskontakt, själv få ta del av en anhöriggrupp genom beroendecentrum eller uppsöka al-anon för att själv få hjälp. För som medberoende behöver vi också hjälp.

Jag hoppas att det kommer att gå bra i morgon när han kommer hem!

har ett råd: distansera dig till din bror! Med det menar jag släpp ansvaret för honom och sätt gränser runt och värna om din stabila familj! Det har nog hans vänner redan gjort! Du kan inte rädda honom, det måste han göra själv!

Ny på forumet. Har svårt att veta hur jag ska förhålla mig till en bror som aldrig bildat familj. Kompisarna är borta. Mamma och pappa finns ej mer. Det är bara han och jag. Själv har jag ett stabilt äktenskap med två tonåringar. Han får återfall med svår ångest. Mycket gråt. Kraschad ekonomi. Jag börjar känna en trötthet och likgiltighet. Min familj påverkas av situationen. Har någon ett gott råd är jag tacksam.

Som väntat så gick det åt skogen i växthuset/suphuset. Suck! Tog min andra skugga och följeslagare i famnen och lät mig följa med i omfamningen och den sköna känslan. Sanna fakta, men tvi katten. Jag förlorade mot alkoholen igen, men ta mig fan tänker jag inte ge med mig.

Så, nu är jag tillbaka på dag 0.

Attack och tänk positivt

I morgon är den första dagen i resten av mitt liv

11 dagar nykter känns bra fast ikväll känns d jobbigt vet inte om d är för att helgen närma sig men bli inget för mig inte. Vet dom pratade något om HALT när ja ja sökte hjälp innan men kom inte ihåg va d stod för någon som vet?

Tack alkodhyperd. Nu mår jag bra igen. Men det tog 2-3 timmar av att typ hålla andan. Så skönt att veta att bara är att rida ut stormen. Ska jag komma ihåg vid nästa våg för den kommer ju garanterat att komma. Tror också stress är en stor trigger för mig.

Suget, längtan och lugnet väntar runt hörnet.

Ska?
Ska inte?

Vilken idiot jag är. Självklart ska jag inte. Punkt!

Attack

Jag kommer att vara nykter.
Satt och pratade på fikarasten, om mitt stökiga hus och hur jag behöver ordning och struktur men saknar förmågan att skapa det.
Ja, ja, till helgen är simhallen stängd och det ska bli skitväder, och inte kan jag supa skallen av mig heller, så det får väl bli att röja i någon klädkammare då, konstaterade jag.
Och precis som när jag för en månad skrämdes av mina egna ord när jag sa att jag skulle hem och supa till för första gången på nästan åtta månader, blir det som jag sagt. När jag uttalat orden är det som ett löfte eller en försäkran till mig själv.
Du har rätt, Ullabulla. Det måste komma från mig själv.
En förbannelse eller en börda.
Oemottaglig för hjälp utifrån.
Men också säker när jag väl bestämt mig.

Känslomässiga dippar såväl som stress är iallafall mina triggers. Förmågan till uthållighet och långsiktighet försämras också när hjärnan uppfattar hot (stress och nedstämdhet).
Jag tror även att beroendet i sig gör sig påmint efter en tids nykterhet. Dagar eller månader, kan vara olika.
Du har ju ännu inte så många vita dagar bakom dig just nu, och direkt efter varje tillfälle man druckit, eller återfall, kommer tankarna och suget oftare och starkare. Med tiden kan det avta.
Så om du kan hålla ut nu kommer tiden att hjälpa dig.
Kram

man kan varken få någon att vilja leva eller sluta dricka! Känns som det bästa ni kan göra är att lägga hans missbruk lite åt sidan och kanske ha fokus på att hjälpa till med hans sorgearbete, att återskapa hans livsglädje! Gemenskap runt barn och barnbarn. Bra att du har tagit kontakt med kurator för sånt här är jättesvårt att hantera för anhöriga! Min mamma (psykiskt sjuk) har perioder när hon inte vill leva. Förr fick jag panik och ville övervaka henne! Fick rådet av hennes terapeut att försöka släppa ansvaret för att fortsätta leva till henne! Jättesvårt är det men jag är numera lugnare inför detta! Kanske kan även ni anhöriga få samtal och rådgivning? Är du ensam om detta eller har du syskon, man eller andra som kan stötta dig?

Han har ett gammalt alkoholmissbruk sedan tidigare men var nykter i massor med år innan mamma dog. Han började gå till en kurator och jag har ordnat en ny tid till henne nu, men det känns så svårt när han inte verkar vilja sluta dricka. Han vill ju helt ärligt bara dö.

hjärtat det gör när man läser din berättelse! Har din pappa haft problem med spriten innan eller uppstod detta när din mamma dog? Svårt att råda när det gäller en människa i djup sorg! Strider ju mot alla ens principer att säga nej och ”vända ryggen” till en person som sörjer! Och samtidigt kan man inte få någon annan att sluta dricka! Förstår verkligen din oro och frustration! Har din pappa fått proffessionell hjälp att bearbeta sin sorg? Tror själva bearbetningsprocessen avstannar/försvåras när han tar till flaskan. Kanske kan han få hjälp att lyfta blicken lite och se framåt och på så sätt ta några steg i rätt riktning. Beror ju lite på om han har spritproblem sedan tidigare! Lider verkligen med dig! Kram

"det går bättre" har i mycket rätt.
Medberoende och beroende går hand i hand.
Ni triggar varann och ditt kontrollbehov av honom hjälper honom inte,det stjälper honom förmodligen.
Läs runt här på forumet om hur du kan hjälpa dig själv.
Honom kan du inte hjälpa på ett bättre sätt än det.
Hjälp dig själv och släpp taget om honom.

Jättelång resa och många tankevurpor måste till innan man klarar det.
Men i långa loppet så kan det,eller separation vara enda lösningen.
Och välkommen hit!
Din resa har just börjat :)

Endel moderatorer uppmanar mig att hänvisa till min blogg, andra tar bort den. Det är samma blogg som inte ger mig någon ekonomisk vinning, inte har reklam. Det är helt omöjligt att skriva allt man vill i svaren här.
Admi har här tagit bort ett Bloggnamn pga säkerhetsskäl.
En massa styrka till dig!

Hej
Mitt råd är att du skall ta hjälp. det är svårt och för de flesta omöjligt att klara av alkoholproblemen själv. Jag tror inte det spelar så stor roll vilken hjälp du tar utan prova dig fram. Alkoholrådgivning, Beroendekliniker, AA, Länkarna, NTO, Alkoholhjälpen, Psykolog, eller läkare, Viktigt att börja. Skrivet av en som haft alkoholproblem i mer än 50 år.
vänligen
Ikaros

Ditt kontrollbehov är ett lika stort - om inte större problem än alkoholen i sig. Ni gräver båda två förhållandets grav och det kommer gå fort då ni båda jobbar intensivt för det!

Att försöka kontrollera det man inte kan kontrollera.
Sitt mående,sina handlingar sina tankar.

Att då släppa taget skulle ju då i ditt fall kanske innebära en mindre katastrof.
Drickande,tränande eller annat som för dig allt närmare ravinens brant.

Men att tro att du bär. Ha tillit till dig själv och din egen förmåga.
Eller som de säger i Alanon och AA släppa taget och kontrollen till någon annan, den högre makten.
Kan det vara du själv?
Ditt bättre jag som du ju vet bor därinne.

Jag gjorde så bitvis att jag hade ett alterego som liksom fick bära upp det dåliga jaget som drog ned mig och fick mig att bara se allt i svart.
Som målade ned mig i mörka färger och inte tillät något ljus.
Då var jag tvungen att krafsa ihop ett bättre jag som jag gav näring istället.
Och sakta fick hon mer och mer plats i mig.
Henne ger jag så mycket tilltro som jag klarar.

Vissa dagar är hon svag och andra är hon stark.
Men eftersom du inte sätter så stor tilltro till andra än dig själv så kanske det kan vara svaret?
Även om hon inte alltid är att lita på ;-)

Har slutat räkna dagar vilket är bra tror jag, bättre med min nya inställning aldrig mer så varför räkna? Tror det är en vecka vit och har känts superbra. Tills igårkväll och idag. Värsta dippen emotionellt, Depp, meningslöshet, ångest. Tankar på att det så lätt kan botas med a snurrar vilt i huvudet. Tänkte köra var tredje dag-dagbok men måste notera det här! Ska hålla ut men fan - är det hjärnan som är så förgiftad så den skriker med kroppens alla funktioner som megafon att den vill ha mer gift?