Senaste kommentarerna i forumet

När du kom till behandlingshemmet var det kanske dag 1. Nu har du 5 mån nykterhet i bagaget när du börjar. Du har också ett återfall som du lärt dig något av, så sluta skämmas, du är mänsklig, fortsätt att försöka. Du klarar det, för dig och dina barn. Och jag menar det... tror knappast nån härinne har klarat det helt utan återfall. Skillnaden mellan att lyckas o att misslyckas är kanske inställningen till återfall... helt kört, eller kör på direkt igen...

Nu är det dax att gå och lägga sig och jag känner mig tacksam och glad för att jag varit vit i 3 veckor och 3 dagar ?

Godnattkram ?

Funderar lite på dig, Nystart. Du skyller delvis ditt drickande på andra. Vet inte om du menar det så, men du ursäktar dig med att drickandet beror på hur andra agerar. Samtidigt har du en helt ohållbar situation känns det som. Att inte tillåtas vila.., det är inte ok. För hur ska du nånsin kunna få ordning på tankarna utan lugn och ro. Du skriver att du är en HSP och jag kan nog känna igen mig i det. Mycket tid för mig går ut på att andra ska må bra. Apjobbigt! Har krävt mycket eftertanke och jag har hunnit längre än du i nykterheten, men inte ända fram. Jag dricker när livet känns övermäktigt, när jag inte hinner med, för att finna ro. Du verkar ibland ha lite samma trista effekt av a som jag har. Trött o tråkig, inte särskilt kul. Jag är dock livrädd för alkoholens dåliga effekter på sikt. Jag hoppas att du också är det, för det är dags att sluta. Fattar inte riktigt hur din fru kan säga att du inte kan vila, men att det är ok att dricka som du gör. Hon kan inte ha fattat hur illa det faktiskt är. Tog ett tag innan min sambo fattade också.., han trodde jag var trött.
Funderar på om du borde ha en samtalskontakt. Det borde nog alla egentligen, men du kanske har möjlighet. Tror att du har mycket mer klart för dig än du faktiskt agerar på. Hoppas verkligen att du kommer tillrätta med allt. Jag tror verkligen att vi kan vända det hör både du och jag.

Jag har varit svag eller någonting. Jag har slutat att ha mina övertygelser, jag är en kvinna som tränar, har slutat röka, och har haft ett tycke om hur man dricker alkohol. Jag träffade en kille som har adhd. Han har varit kriminell, suttit i fängelse. Hade ett bott på ett specielt pojkhem när han var tonåring.Jag hade dotter när jag träffade honom. Han börjar ade smuggla sprit. Bara för att han inte hade ett betalkort, så utan att fråga mig så bokade han små bussar utan mitt godkännande. Älskar man en person då? eller uttnyttjar man den personen? Jag blir äcklad när jag tänker på det. Jag till ochmed hjälpte till att köra bussen.( han hade ju somnat några ggr när han körde själv. Han är far till mitt barn? . Han drack jämt nästan alltid för mycket. Eftersom jag ringt polisen någon gång om bråk och misshandel så fick vi hjälp med bla partersapi det gick han med på. Jag fick en jättebra terapeut som jag fick gå till. Jag känner bara att nu mår jag så dåligt . Jag har alltid varit stark och de är jag. Imorgon dricker jag inte en jävla droppe alkohol och så går jag tillbaka till mig själv. Hallå!!! Var är du jag??!!! Jag ska faan klara det. Vad har hänt? Varför så slapp??? Jävla skit

Tack för att ni är så omtänksamma❤️. Det betyder mycket att någon bryr sig- har som sagt inte berättat för någon om mitt problem med a..

Det går bra för mig, har bara haft lite för mycket att göra... och inte hunnit skrivs så mycket..

Kram och godnatt!

Klart man inte behöver äta kött! Men, om man lider av anemi är kött en av de bästa källorna för järn. Svårt att uppnå samma mängder med något annat livsmedel. Jag gillar vegetariskt, men när järnbristen kommer så blir det kött...

Jojo, så härligt att läsa dina positiva inlägg!!! Och jag förstår att inget blir bättre med alkohol annat än för stunden..,,

Åh, vad jag känner igen mig i svamp-beskrivningarna! Känner ingen annan som dricker så snabbt och mycket som jag gör på en fest;) Så skönt att höra att det finns andra som är som jag...

Kram och godnatt!

Du håller det du lovade! Har du letat på Systemet efter alkoholfria viner? Där står det på hyllan hur mycket socker vinerna innehåller. Men, håller med, inte lätt att hitta ett gott alkoholfritt vin! Och du är ännu mer kräsen än vad jag är;)

En helt vanlig dag. Inget att rapportera! Och det är ju bra.
Gjorde halloumistroganoff till middag och drack alkoholfri öl till. Fem plus! Inget sug efter något annat. Skönt!

Nystart, har också problem med alkoholfritt vin. Alldeles för sött för min smak! Men har svårt att hitta substitut som känns kul. Alkoholfri öl funkar ju istället för vanlig, men vin verkar knepigt att få till. Nobelpriset till den som lyckas!

Bra jobbat, vilsen själ! Snartr du också på 70 och fler ska det bli!

Vila i det en stund nu. Du gjorde jävligt bra ifrån dig på mötet! Kunde du inte skickat med brevet till alla som deltog?

Och jag lider med dig jag med.

Jag önskar dig lugn och ro. Förståelse och tid för återhämtning.

Din kamp ska inte ta dig till stupet. Be om hjälp. Jag vet att det är svårt. Det allra svåraste.

Har du något samtalsstöd nu?

Du kan inte bära allt ensam. Kramar

Jag önskar dig lugn och ro. Så innerligt.

Använder han nya nummer hela tiden? Blocka alla nummer han använder. Och om han hotar tycker jag att du ska polisanmäla.

För din fina påminnelse ?
Kram?

...för de flesta, eller kanske alla. För den som dricker mer eller mindre kontinuerligt hjälper antabus för säkerställa en tillräckligt lång nykterhet för att lära om beteenden. Här gör det nog mest nytta.
Men låt oss säga att det är mirakelkuren för alla alkoholberoende. Då krävs det att den tas under tvång/kontroll eller att man har tillräcklig motivation och uthållighet för att ta den regelbundet och under lång tid. Att den inte ger för svåra biverkningar och fungerar ihop med andra eventuella mediciner. Att förändring av tankar och beteenden sker innan man slutar med medicinen.
För mig är nog uthålligheten, eller tanken på att jag skulle kunna äta antabus i ett år och ändå inte vara "klar", den största anledning till tvekan. Hur många år skulle behövas? Och isåfall med besök på någon mottagning varje vecka för att ta den. Före återfallet i januari hade jag varit nykter i ett år. Utan antabus. Men även om jag fått detta under det året skulle det ju inte hjälpt...
Jag äter flera mediciner som inte går så bra ihop med antabus. Den ena minskar antabuseffekten och den andra får minskad effekt av antabus.
Till sist tänker jag så här. Många blir hjälpta. Man bestämmer sig en eller två gånger i veckan och sedan behöver man inte längre hamna i konflikt med sig själv. Inget val inget tanketrixande. De som själva väljer att göra så - kloka nog att ta det säkra före det osäkra - har redan en stark beslutsamhet och kanske skulle klarat sig ändå.
De som måste tvingas eller övervakas vid distribuering får visserligen en nykter period, men kanske inte ändrat tanke- och beteendemönster. Stor risk att återgå till samma när "kuren" avslutas. Och det är nog osannolikt att man orkar fortsätta år ut och år in.
Tyvärr krävs det nog mer än antabus. Men allt som hjälper är bra.

tycker jag var rätt ord från en ovan. Du är i en otroligt svår situation nu. Du skriver så fint och beskrivande om hur du ser att du hamnade här. Det kommer säkert vara en svår tid ett tag till med många saker att hantera men tänk ändå om detta kan vara vändningen. Du har många fina och viktiga år framför dig. Skulden och skammen du känner är säkerligen det största straffet att bära men om det går försök vara snäll mot dig själv nu. Du har fått en chans. Ingen har kommit till skada. Härifrån kan du starta om och skapa det liv du förtjänar och önskar. Skriv gärna här när det är tungt. All lycka till

Vinärgott och jojo_
Det kommer nog dippar framöver men de tankarna slår jag bort för ikväll. Just nu mår jag bra och den känslan ska jag njuta av för en gångs skull. Ha en mysig kväll och kampen fortsätter. Kram på er

Inspirerande. Jag kämpar vidare med mina femton än så länge :)

3 juni var jag senast inne här. 4 månader.
Önskar jag kunde säga att jag har gjort framsteg men då skulle jag ljuga.. har nu nyktrat till efter 11 dagar i ett konstant rus efter jobbet på gräs. I fredags tog jag även upp flaskan och skiljdes från den först inatt..
Denna gången känns inte alls annorlunda än alla de andra gångerna jag har sagt det varit dags för en förändring.

Fast jag måste hålla mig uppe, måste försöka med allt jag kan denna gången.

Denna gången ska jag inte ge med mig, denna gången ska jag ge ett annat svar än de gammla vanliga 'nästa gång'.

Du känner. Det är en gåva och en förbannelse. Om du inte har någon att dela dem med irl, och de känns tunga att ha för dig själv, kan du kanske skriva lite här.
Samtidigt som det låter sorgset, det du beskriver, låter det också skönt på något sätt, att släppa fram tårar...
Stor kram❤️

Nu blev det en liten känslostorm inombords. Jag blev väldigt rörd av dina ord. Tack för dem.
❤

Undrar också hur det gick igår? Och kom ihåg att det är okej att falla, för då bara reser man sig upp och tar nya tag. Kram

Kan bara säga att jag helt håller med PI i hans resonemang. Är till och med osäker på att antabus är mer effektivt än utan. Vi är alla olika. Jag har inte ätit någon, vilket inte betyder att det är den rätta vägen. Kampen får ta den tid den tar. Ältandet och förhandlandet med sig själv. Jag tror till och med att för vissa kan antabus kanske försvåra. Det kan ju vara som att delegera en del av ansvaret till preparatet, och alkoholisten kan missa en del av bearbetning. Det är svårt och kan vara tungt att bli nykter. Just därför har jag enorm respekt för alla som kämpar. Med eller utan medicin.
//PP

..när jag skrev var jag lätt desperat p.g.a ångest inför mötena, inga vänner kunde prata just då och visste inte hur jag skulle finna styrka och stöd. (Måste hitta nått akutnummer att ringa när jag få ångest, måste finnas nånstans tänker jag). Kanske extra jobbigt för att sonens farmor varit konfrontativ och anklagande dan innan då jag hämtade sonen. Tog bort texten för den kändes för personlig och inte så relevant efter mötena var över.

Kunde inte läsa brevet, läste rummet och förstod att det skulle bli katastrof. MEN jag ägnade 5 min till att studera hur den manliga samtalsstödjaren uttryckte sig i kropp och språk i relation till sonens pappa och den kvinnliga samtalsstödjaren och kom fram till att han har nått osäkert över sig, ett behov av att bonda med sonens pappa och visa dominans mot kvinnorna i rummet. Så jag valde att visa dominans. Det låter helt galet men efter det vände hela diskussionen, från att jag hade nån slags skyldighet att "hjälpa" och "förstå" pappan till vad han kunde göra för att bygga upp förtroendet igen. Har aldrig medvetet gjort så tidigare och är helt tagen av att det funkade. Det var när samtalsstödjaren återigen började snacka om att JAG måste använda alkomätaren för att kontrollera pappan, eftersom JAG är orolig.
Då vände jag hela min kropp mot honom, torso, ben, ansikte, jag borrade ögonen i honom och frågade vad han har för kunskap kring missbruk och medberoende, han sa att han hade det, bra sa jag, då förstår du varför det inte är lämpligt för mig att tvingas handha alkomätaren eftersom det cementerar den kontrollerande funktionen i mitt medberoende.

Och varför det är viktigt att pappan tar eget ansvar för att vara en fungerande vårdgivare för vår son. Jag tydliggjorde också att min oro baserar sig på faktiska händelser och att pappan fortfarande ljuger om sitt missbruk, och att det därför inte räcker med att han säger att han har kontroll över sitt drickande, han måste visa det genom att sköta sig under ett års tid (utan att hamna full på akuten eller att det kommer in orosanmälningar något som man på barn/ungdom tycker är ett rimligt krav att ställa, de bekräftade det framför honom och mig på första mötet på dagen).

När vi diskuterade hur mitt förtroende för pappan skulle kunna bli bättre, så sa samtalskillen att det kanske "är svårt för X att säga sanningen om att han är full när han är det för han är rädd för att du ska bli arg". Då vände jag mig åter mot honom och frågade vad han menade med det, vad får honom att tro att jag skulle bli arg för det? Jag skulle ju vara lättad av att han var ärlig! Pappan har ju ALDRIG någonsin erkänt att han är full, han ljuger ju alltid, så det är ju lögnen som i så fall gör mig arg. Skulle han stå för att han råkat dricka innan han ska ha sonen så skulle jag ju se det som ett friskhetstecken, att han ser och är ärlig om sitt drickande, och att han förstår att det är olämpligt att han träffar sonen. Det är ju det som är kärnan, hans förnekelse försätter sonen i fara, och gör att jag omöjligt kan lita på honom.

Pappan gjorde bort sig och erkände att han ljugit på det tidigare mötet. Då sa han att han bara varit full en gång ensam med sonen. I förra veckan när vi talade på telefon så sa jag att jag var djupt besviken över att han ljugit på mötet, men han sa att han inte ljugit eftersom han bara varit "druckit lite" den gången då han var ensam med båda sönerna (han var så full att han ramlade omkull med lilla sonen i famnen!!). Så nu på mötet när vi pratade om förtroende och att han skulle börja vara ärlig, så testade jag honom, jag frågade honom rakt ut hur många gånger han varit full ensam med sonen, han tänkte länge, verkade pressad och sa "Ok då, två gånger", varpå jag sa "Ja, då är jag hemskt ledsen, jag kan inte lita på dig, för det hände tre gånger. Om du inte ens kan vara ärlig om det som hände förra sommaren, varför skulle jag då lita på dig nu?! " Så då såg ju samtalsledarna att han faktiskt ljuger, för han sa "en" gång på första mötet OCH att han fortfarande inte var ärlig! Upprättelse.

Det var så intressant att se hur samtalskvinnan denna gång vågade ifrågasätta samtalskillen, efter jag markerat mot honom. Han försökte ytterligare en gång med att vi skulle använda alkomätaren men då vände hon sig till honom och sa att det var väl onödigt att diskutera det mer eftersom jag inte ville handha den, att vi får diskutera andra lösningar. Wow, hon som bara jamsat med samtalet innan, inte verkat ha några åsikter och bara sagt floskler. Nu vågade hon säga emot honom, kanske för att jag visade att jag vågade. Det var ballt att se.

Känner mig stärkt efter mötena, tror inte att han kommer tjafsa om detta innan nästa möte.

Han kommer däremot garanterat beklaga sig för sin daltande mamma, och fortsätta demonisera mig, men just nu så skiter jag i det. Jag tycker han var superlöjlig som "stod och gömde sig bakom henne" när hon i söndags gick på mig med anklagelser och otrevliga kommentarer, helt tyst, som att han inte har något med saken att göra. Det var när jag erbjöd dem att ha hela julhelgen detta år och att jag och storebror har honom hela julhelgen nästa år, som hon gick på mig om att jag skulle förhindrat dem att vara med lilla sonen på julafton förra året, för att jag och storebrorsan ville hämta lillen kl. 17 på julafton och få ett par timmar med honom. Sen sa hon att jag skulle inte ville låta honom fira midsommar med dem bara för att de inte skulle få träffa honom, när det i själva verket var för att pappan eldat upp sin lägenhet på fyllan. Det låtsades hon inte ha med saken att göra TROTS att jag skickat en kopia på orosanmälan för sonen som akuten skrev till soc. (detta blev hon tydligen skitsur över att jag smsat den till henne. antagligen för att hon inte vill veta sanningen).

Det är förnedrande att bli anklagad för att bara vilja sabotera för dem när allt jag vill är att de ska träffa honom men att han ska vara trygg. Sitter i bilkö 3 timmar en fredagseftermiddag för att skjutsa honom till farmor, hennes son super sig redlös med hennes barnbarn, men ändå är jag skurken.

Riktigt bra jobbat, första tiden är riktigt jobbig, men det blir bättre! Helt plötsligt är alkoholtankarna borta och utbytta mot en känsla av lugn och att du är fri.

Hur går det för dig? kram!