Senaste kommentarerna i forumet

Tack

o

Kram

MM

Vad gullig du är. Jag kommer att uppdatera. Och jag kommer att klara det, tror jag!
Gillar också tonic - drack det när jag var gravid. Inte så sötsliskigt som det mesta alkoholfria är. Får hålla mig till det. Svårare är det med dryck till maten!

Hur går det för dig? Känner du dig piggare/gladare? Inget sug efter a?

20 dagar är ju inte så länge egentligen, men det känns så sjukt skönt! Tankarna på hur och när jag dricka nästa gång är helt borta nu. Suget finns kvar, men det är inte så jobbigt att hantera nu. Ha en skön kväll allihop nu ska jag sova.

Det kommer att gå bra imorgon- du är stark och klok;). Håller med om att alkoholfritt vin inte är så roligt... Har du även provat alkoholfritt bubbel? Det tänkte jag göra... Jag gillar dessutom att dricka hon och tonic utan gin. Bubbligt och lagom sött.

Lycka till imorgon- meddela hur det går!

Som du skriver pepa, men frågan är om hon vill ha mig sen efter när hon börjar må bra igen?

De flesta börjar bli märkbart berusade och fastnar i att repetera sig. Lättare nu att avstå än tidigare på kvällen. Den känslan jag har nu ska jag verkligen ta med mig. Känns som att ta klivet över en tröskel hög som mount Everest. Insikten att det bara är de första timmarna som är lite besvärliga och svåra att stå emot och egentligen skapar någon form av njutning. Resten av kvällarna med suddiga blickar och osammanhängande konversationer vill jag verkligen inte vara en del av. Första stora festen jag klarat nykter :) spricker av glädje

Är ju nu att hon verkar ju inte vilja veta av mig alls, vill inte messa mer fast att jag vill det...så är det nog bättre..vet inte! Ja det är ju en lång process...men kan någon säga mig hur man ena sekunden messar å skriver att man älskar varandra å saknar etc etc å i andra så vet man inte vad man känner å väljer å göra slut?? Jag kan säga att älskar jag någon, så gör jag det. För hennes känns det som att hon bara kan stänga av som en av/på knapp? Har väl hänt 2-3 ggr förut i vårt förhållande...jag gav förresten henne ett halsband för ett tag sedan, eller skickade till hemmet där hon är..,,å då skrev hon tack och att hon blev jätteglad...å andra sekunden svarar hon inte på mess, fast hon har inte sagt eller skrivit att hon inte vill höras mer, utan det är ren nonschalans. Hon hade iof halsbandet på sig när jag kom dock, men ändå!

Vad fin du är som öppnar ditt hem!

Men det låter i alla fall som din dotter är omgiven av flera personer som stöttar och inte ger upp.
Har själv haft så svårt att förstå hur min sons pappa har kunnat dricka sig redlös ensam med vår son, hur han kan riskera att sonen blir skadad, eller att han inte ska få vara ensam med sonen. Han är en otroligt kärkelsfull och fin pappa när han är nykter. Jag har kommit fram till att det inte finns några korrelationer mellan kärleken till ens barn och oförmågan att motstå alkoholen/drogen. Sjukdomen tar över allt, har en i sitt våld och skammen i att ha valt bort sitt barn nog snarare gör att man vill dricka mer för att den känslan är så outhärdlig.

Är det inte också lite taggande att du är där och klarar av att bara skita i de där glasen och burkarna! ?

...eller, väldigt mycket till att börja med. Precis som det ofta innebär en mycket större kris om man får recidiv i någon sjukdom även om prognosen kanske är bättre.
Som om man använt alla sina krafter första gången och inte har några kvar. Eller för att man minns hur redan var och redan är trött innan en liknande börjar. Eller för att man får en föreställning om att vara ohjälplig, ett hopplöst fall.
Vet inte om du tävlat någon gång, men tänk dig att du går i mål efter ett marathonlopp, helt utmattad och skavsår överallt. Tänk dig att du sedan måste springa hela vägen tillbaka. Typ. Eller måste göra om det fast du inte hunnit återhämta dig. Eller utan att veta om det är fyra, fem eller sex mil den här gången, det enda du vet är att det var väldigt plågsamt...

Många av mina patienter - och även jag själv - uttrycker känslor av hopplöshet efter att ha gått i terapi en eller flera gånger, trott sig vara hjälpta, men sedan ändå inte mått bra. Är det något fel på mig? Jag är ett hopplöst fall... sådana tankar sänker ju en så klart.

Invanda mönster kan vara svåra att förändra och nya mönster svåra att bibehålla.

Problemet med beroendesjukdomar är att dess mekanismer är komplexa och den allmäna kunskapen varierar. Det var inte länge sedan (fortfarande tyvärr) missbruk ansågs vara en karaktärsbrist.
Svårt det där. Man sviker sig själv och andra om man sagt att man inte ska dricka och ändå gör det. Och det är ju ett slags misslyckande att ha en plan och sedan inte kunna hålla sig till den. Men skilj på person och handling. Att dricka var ett misstag. Du är inte misslyckad.

Bävar lite inför morgondagen. Fredag! Fredagsdrinken! Vinet! Oääää!
Men pratade i dag med en kollega som berättade att han ska köra vit månad nu. Och en annan som skulle vara nykter fram till december. Fler som tänker som jag, verkar det som. Det är inte så konstigt och annorlunda att vara nykter.

I dag sa jag också till min man att jag tänkte ta det lugnt med alkohol ett tag. (Och med lugnt menar jag avstå helt.)
Vad hände? Han fick dåligt samvete! Undrade om han hade varit för hård mot mig. Det har han absolut inte. I mina ögon har han haft en ängels tålamod med sin Sue Ellen till fru. Jag sa nej, att det kom ifrån mig själv. För det gör det - det är JAG som vill. Jag vill vara nykter, för jag vill aldrig mer vakna upp utan att minnas hur jag kom hem. Vill aldrig mer känna kemisk ångest. Vill aldrig mer säga saker jag inte vill säga, ramla runt, kräkas ur en taxi, somna naken på toaletten och ramla ner på golvet, bli utslängd från ställen. Jag är mamma. Jag är vuxen. Det är fan inte okej. Sån vill jag inte vara, det var inte det jag tänkte mig när jag var liten och sa "när jag blir stor..." och drömde om lycka och framgång och om att "bli någon".
Nu får det vara slut.

Köpte för övrigt alkoholfritt vin på Ica idag. Vedervärdigt! Varför är det så svårt att göra vettigt vin utan alkohol? Vi kan transplantera hjärtan och skicka folk ut i rymden - vad är problemet?!

Tack för alla kloka ord, känns skönt i allt elände. Hon började redan som 15 åring, rymde hemifrån och drack med äldre killar. Jag gav inte upp utan åkte och hämtade hem henne varje gång. Det har jag fått kredit för av henne i vuxen ålder, att jag inte gav upp. Det vill jag inte gör nu heller. Men jag kommer att ta ett steg tillbaka och låta hennes pappa få ta det tunga lasset ett tag. Man blir bara så ledsen, vi har ett hästintresse tillsammans och har varit runt på olika tävlingar i sommar och haft jätte trevligt, då har hon ju varit nykter i alla fall. Min egen mamma drack också en hel del när jag var ung, hon hade även psykiska problem (biopolär). Vi tror att det är något som min dotter också har. Efter varje krasch så går hon upp i vikt sedan börjar hon må lite bättre och börja banta igen, sen blir hon smal och snygg och sedan blir att på topp tills det kraschar nästa gång. Vikten kan variera upp eller ner 30 kg. Hon blir manisk och börjar med LCHF strikt, ibland undrar jag om det inte är maten som förstör psyket också. Sedan äter hon nästan ingenting tills hon kraschar. Ja, jag känner att det inte är så bra miljö för mitt barnbarn, det är svårt att ta det beslutet men hon har i alla fall en väldigt bra pappa som tar väl hand om henne och har även ställt upp för min dotter även sedan de separerade.
Hon gör likadant med kompisar, ett tag betyder de allt sedan kan hon helt utestänga dem. Vad jag vet så har hon inga kompisar utan det är jag och hennes pappa som finns för henne. Hon går på samtal en gång i veckan på Oden, för missbrukare. Hon har en jättebra kontakt med AF och har även fått en tid hos en psykolog på Psyket nu, så vi får hoppas att det kan hjälpa henne.
Det är gjort en orosanmälan i slutet av sommaren då hon kom full till dagis. Då hade hon festat hela natten och när jag kom dit på morgonen så fick jag följa mitt barnbarn till dagis. Jag trodde att min dotter skulle nyktra till under dagen innan hon hämtade henne men hon fortsatte att festa så hon var full när hon kom och hämtade på dagis. Personalen ringde till pappan och berättade och han ringde till mig och frågade vad han skulle göra, jag sa att han skulle hämta dottern. Sedan åkte jag hem till min dotter och vi åkte vidare till beroendeenheten och hon blev inlagd, hade 2,8 i promille. Hon blev kvar över natten på beroendeenheten sedan så fick hon följa med hem till mig där hon stannade en vecka. Nästa gång hon skulle ha sin dotter så var min dotters pappa hemma hos dem under veckan, han är pensionär.
Jag kan inte förstå hur man kan offra sitt eget barn. Det känns skönt att skriva av sig allt elände. Tårarna är slut...

Har spenderat några timmar med att läsa en bok (från AA) "Leva nykter".
Mycket tänkvärd o bra.

Mvh

..avklarad!
?

Är en sida av alkoholism. Just det du beskriver, trycka på ömma punkter och ens samvete. Så gör min särbo också. När han är full vet han precis vad han ska säga för att såra mig. När han är nykter vet han precis vad han ska säga för att jag skall ömka och få dåligt samvete för att jag ifrågasätter. Kan vi inte bara ha det bra säger han när jag försöker prata med honom i nyktert tillstånd. Eh jo sluta sup då! Precis som han tror att det är diskussionerna som skapar det jobbiga inte supandet. Tungt för dig att samtidigt fostra barn i detta, lider med dig! Försök prata med honom i nyktert tillstånd och fråga hur han tror det påverkar era barn! Har bestämt att inte acceptera ett uns av min särbos dåliga spritsinne mer! Han märker att jag har lagt över ansvaret på honom nu! Har inte tagit upp "problemet" på ett bra tag. Han får agera nu och visa att han vill göra handling av ord. Han är sammanbiten och verkar nästan rädd! Han är van vid att jag tar ansvar! Får se hur det går.

Har 337 nyktra dagar idag. Och står stadigare än någonsin. En känsla som dykt upp de senaste veckorna är rent äckelkräk, om jag tänker på A. Mår fysiskt illa av tanken. Magen vänder sig. Inte lockande alls. Campral har hjälpt, tog det första 6 månaderna och kan få det utskrivet livet ut men det rann ut lite i sanden när jag flyttade och då märkte jag att jag klarade mig bra utan. Glömde helt enkelt bort att ta dom.

Vid vårt (vi har ju detta gemensamt) sätt att dricka så kan det vara en livslång behandling. Just nu klarar jag det bra utan. Dock en väldigt mild tablett, inget som sliter på kroppen, njurar lever etc. så skulle jag få sug igen så kan jag börja igen.

De funkade bra på mig. Fick lättare att negligera alkoholen. Liksom Jaha där står en öl mot Åh fan där står en GOD öl och jag vill hinka i mig den.
Prova om du får chansen. Jobbet måste man göra själv, trots allt.

Hoppas du har det fint Anders och att du kämpar på.

Kram

MM

...snart är du ju uppe i 1 år!!!! Grattis i förskott! Är lite nyfiken - tar du Campral fortfarande? Jag har aldrig testat, men har funderat på om det skulle kunna vara nåt? Hoppas att allt är väl - och att du står stadigt på din nyktra grund. Kram/Anders

Det är hemskt när de är två helt olika personer nykter och onykter.. Jag tycker inte ens om den onyktra och definitivt inte kär i den. Det värsta är att han spelar på mina svaga sidor så han säger att han ska ta tag i det och vill jag lämna honom innan så får jag göra det då även fast han inte vill. Vad ska man svara på något sånt??

Är på stor fest. Gick ifrån nu en stund för att vila från socialt minglande. Ska erkänna att det varit och är nära att ta ett glas vin eller en burk öl men kör alkoholfritt. Det här blir en stor vinst NÄR jag lyckas. (Kunde inte ta bilen så var en lite läskig möjlighet/risk)

Hon måste först landa och inse att hon är alkoholist, behandlingshem BRA! Därefter blir det AA-möten, sen kanske ni kan ha en relation igen.

Jag är inte rädd att det kommer attbli svårar att dricka,jag vill inte dricka. Har inte velat det på flera år,men det är sedan ett år tillbaka jag har tagit tag i det.
Jag är tacksam att det är på rätt väg och att jag ska få antabus som blir min krycka.
Jag antar att jag skäms mera denna gång för att jag misslyckades,jag har svikit många nu och svikit mig själv och min sambo.
Jag är väl rädd att mina kollegors förtroende är borta, att dom inte kommer att lita på mig på samma sätt som innan mina återfall.
Jag har en väldigt nära vän på jobbet som stöttar mig även i det privata,och Chefen på jobbet är väl införstådd i detta,men jag fattar inte varför jag har så negativa tankar just nu. Känner mig orkeslös och trött. Gråter nästan varje dag och känner att jag inte har nåt att leva för. Inget fint liv. KOmmer ingenvart..
Förstår inte varför jag känner så denna gång,då jag bestämde mig för att bli frsik för ett år sen kändes det inte så här. Jag var stark, nästan lite förbannad på den där jävla alkoholen som har ställt till det så för mig. Men denna gång kännse det verkligen tungt...

Du ska nog skriva dina förslag här i tråden :D

Det vore roligt att besöka riddargatan den 24 november, få några spännande infallsvinklar, medberoende och beroende känns bra att kunna reda ut. Codas co dependent program började jag. Väldigt gediget och givande men lämnade det åt sidan. Programmet tar upp beroende till den yttre världen men också inre beroende till tankar, under medvetet o.s.v.
Fast jag har behov av att undersöka alkoholen direkt, så jag har gått några gånger till A A.
Det är glesare mellan varven nu.

Och det känns bra att jag har börjat bearbeta mina alkoholvanor.
Jättebra!
?

Det svaret skall jag skriva ner! Det gick rakt in i mig! Tack!