Senaste kommentarerna i forumet

Hej på dig vännen,

hur mår du och hur har du det? Tack för hälsningar i min tråd. <3

Cybermedberoende var ett bra ord. Ja, så är det gällande Konstnären. Visst, allt kan vara lugnt och fint. Men jag är uppriktigt orolig och jag vet heller inte riktigt vad vi kan göra. Vi finns ju här i alla fall.

Åh, jag känner mig så sjukt jävla less på allt vad alkohol heter och allt vad den ställer till med. Läste just på nyheter om semesterdrickandet och (o)vanorna som ibland tenderar att följa med in i vardagen till hösten. Jo, den känner man ju igen allt för väl. En augusti för ett antal år sedan så hade både maken och jag ont i levern i slutet av augusti. Den är just snygg. Men så är det inte längre! :-)

Hoppas att du har det bra. Kram på dig

Tack Restart. Du kämpar ju väl själv, men det är lite som en berg och dalbana.. nästan mer sug nu efter de här 3 veckorna än i början.. lite märkligt tycker jag..

Låter uppfriskande Rövarekulan 2 med ett kallt bad :-) Man kan ju undra varför man tänker på det hela tiden? är det för att det är "förbjudet" liksom..slutade lite tidigare idag och hade så många planer, putsa fönster, nya gardiner, renbädda.... och mitt i allt tänkte jag, visst blir det trevligare med ett glas vin hmm lite roligare kanske? Undrar så varför denna känsla kommer nu efter nästan tre veckor utan ett glas mitt i veckan! Jag har inte problem med att sluta dricka eller så därför tar jag max 3 glas per dag under helgen och det har jag alltid klarat men det är det där onödiga glaset mitt i veckan jag vill få bukt med. Du verkar så tapper och envis Rövarekulan, superbra för det är så man lättast går vidare positivt!

Det hjälpte med ett bad. Kallt som sjutton men det rensade hjärnan en stund. Nu gäller det att fixa resten av dagen redan och tankarna på alkohol finns hos mig hela tiden.

Tråkigt att läsa att du känner dig oönskad och utfryst på jobbet, men försök att inte se det som en anledning att ge upp dina ambitioner angående alkoholen. Situationen på arbetet bättrar sig inte av att du ger vika. Du har ju två nollor i följd om jag läst rätt, håll ut och ta en tredje! Låt inte skitstövlarna på ditt jobb ta nykterheten ifrån dig!

Träffen med jobbet gick som väntat oönskad och mer utfryst där, får ta 15 min itaget och slå bort de farliga tankarna om att ge vika

Träffen med jobbet var som väntad, oönskad och utfryst där, får se om man orkar 1 dag till

Skönt att vakna nykter i morse, men min mage mår fortfarande inte bra. Efter en kopp kaffe vaknade magknipet och obehagskänslan igen. Den fick väl riktigt på fan förra veckan.

Natten har varit jobbig och jag har haft svårt att sova. Kroppen har inte kommit till ro och jag känner igen detta sedan i våras när jag startade mitt första ärliga försök att bli av med alkoholen. Något som gör mig glad är att jag inte mår så dåligt nu som jag gjorde då. De första tre dagarna var fruktansvärda med det tog totalt ca tio dagar innan jag kände att en vändning var på väg i kroppen. Det som är bra nu är att jag har en erfarenhet av att "gå ur" alkoholångerna. Som sagt är det dag tre idag och det gäller att hålla min följeslagare borta.

Sol och värme har aldrig varit något som jag tycker om och just nu är det så här i Skåne. Det är svårt att vara ute i trädgården och jobba fysiskt, men det måste gå. Tar min tillflykt till skuggan och vatten när det blir för jobbigt. Funderar på att ta det dopp och simma lite för att skingra tankarna? Det har hjälpt förr och kanske gör det så även nu.

Nu blev det mycket "gnäll" från min sida, men vad ska man ha detta forumet till om man inte ska vara ärlig och skriva ner hur man känner och tänker. Det blir en dagbok där jag "bläddrar" tillbaka i historien om min alkoholkonsumtion och genom det veta att det bara blir bättre och jag kommer längre och längre ifrån suget. Hade min första "tråd" kunnat bli sönderbläddrad så hade den varit det. Rövarkulan lyckades jag klanta till med inlogg osv så den stängdes ner. Jag var nykter när det hände och det gör mig irriterad. Men, men! Nu är jag som sagt på gång igen och det är bara till att spotta i nävarna och ta nya tag.

Attack och tänk positivt!

Hej, känner igen mig i allt, precis allt du skriver.

Hur mår du och hur går det?

Jag har varit fri i fem dagar nu från alkohol och inte rökt på 14dagar. Mår bra på flera vis - pigg i skallen, hungrig och rastlös på ett bra sätt. Inget sug alls!

Men - magen har spårat ur helt. Kramper i ben, händer och under fötter. Fått bölder i mängder i ansiktet, som små finnar, mysko. Svårt att somna på natten men dödens trött vid 16-17tiden (då jag brukade börja pimpla)

Jag drack nu det sista innan jag lade av ca: 3liter vitt vin 13,5% per dag eller lite mindre ibland och till det 2paket långa Level Menthol. Sinnesjukt var det!

Nu gäller det att fixa detta för både mig och mina näras skull.

Hoppas Du mår bra!

Kanske är det lättare för andra med eget beroende av något slag att förstå, för jag upplever verkligen äkte förståelse här.
Många elitidrottare hamnar i missbruk om 'karriären' avbryts ofrivilligt. Inte konstigt, tänker jag...

Sitter här med ett par dagar kvar på semestern och är glad att jag halkade in på detta forum.
Har inte druckit på två dagar och tycker därför jag har full koll. Nästan. Ett litet sug finns ju.
Står en BagIn Box i kylen. Var på banken i tisdags och det gick bra. Vilket givetvis var tvunget att firas med nästan två flaskor vin.
Letar ofta efter anledningar att fira typ sista sommarkvällen, extra god mat, slatten i boxen måste drickas ur innan den blir dålig, inte druckit på "flera dagar", efter semestern blir det vita veckor. Ja ni vet... Sista åren har det helt klart blivit mer och mer. Tror mej ha ADD men har lyckats klara utbildning, karriär, familj (underbar fru och barn) men nu börjar kraften att tryta på något sätt. Ungarna är fantastiska men tyvärr känner jag mer o mer irritation över dom. Känner att jag får rodda det meste hemma vilket inte är sant. Vinet gör att livet känns lättare då. Att typ härda ut. Nådde botten för en tid sedan när jag togs för rattfylla. Vit i två månader vilket inte var några problem efter den ångesten jag kände då, sedan sakta men säker tillbaka på samma nivå som innan. Känner mej depp. Nu ska jag ev börja äta lyckopiller ffg men vet inte om det är svaret. Har hangups på sömn, mat, allt som inte blev gjort på semestern, och utvecklingen på jobbet. Lite vin håller humöret uppe. Patetiskt.
Svårt att begränsa intaget tycker jag. Men jag dricker aldrig så jag tappar minnet utan det går någon slags gräns vi 2 flaskor vin/kl.00.00.
Bara jag kommer upp i den mängden är det lättare att hålla sej till vatten för man vill ju inte va bakis;-) Suck...
Skönt att skriva av sej lite och läsa era inlägg. Tack för att ni delar med er.
Jag har provat alkoholfri öl/vin och det funkar faktiskt helt OK. Ibland....

Du drack vatten för att du inte tål alkohol, och åt hallon för att du inte tål vete. Plättlätt! Och bra jobbat! Du laddar fler och fler situationer med nyktra minnen och erfarenheter ?????

Du har nu klarat din allra värsta utmaning - att inte använda träningen som ventil, men att inte heller låta det leda till återfall. Förstår att abstinensen efter att träna är enorm! Så otroligt skönt att du får börja träna medelintensivt igen. Och jag hoppas sonen har låst in flaskan nu.

Vilken kämpe du är!!
Var rädd om dig och vilka kloka beslut du tar.
De sjukdomar du har är inte stt leka med, de kan ända ditt liv om du tar ett felaktigt beslut. Men du gjorde inte det. Du har verktyg att plocka fram då du behöver och du tog fram dem, vilken styrka!!
Stor syrkekram!! ❤️❤️

Vad glad jag blev på slutet när jag läste ditt inlägg, att du redde ut stormen som kunde ha blivit en katastrof. Du är verkligen värd att få leva ett friskt och aktivt liv. Kanske kan ditt motionerade i takt med att vi blir äldre bli på en annan nivå, vad vet jag? Motionerande är väl fel ord när det gäller dig..., elittränande rättare sagt.

Stor kram!

Keep up the good work!

Börjar man skrapa på ytan finns det enorm tragik i alkoholens spår. Det är nog klokt att växla fokus - verkligen SE baksidorna. Senast igår på bussen klev en man på. Jag kände på lukten att han tillhörde a-lagarna (inbiten bakfylla). Han verkade dock inte ett dugg onykter. Halvvägs på resan märkte jag att hans fot var helt blodig. Sannolikt hade han inte ens märkt att han skadat sig. Så oerhört ledsamt.

Tack för den sammanfattningen! :)

Hemma efter en veckas underbar semester. Haft det så himla härligt och upplevt en vecka till nykter trots att det flödade av alkohol, vi bodde på ett all inclusive hotell.
Det gick bra och fick sug en gång och det var på en båt när dom ställde fram en flaska rött och en flaska vitt på bordet i samband med lunch men det gick bra iaf och det var ingenting som inte var outhärdligt.
Maken tog några glas men det bekom mig inte heller.
Känns väldigt tacksamt att jag inte behövde stålsätta mig och kämpa utan jag har njutit hela veckan.
Nu är det dags att återgå till rutiner som jobb å sånt, imorrn äntligen AA-möte också, så glad att den gemenskapen finns och glad över detta forumet också, det ger hopp?
Dag 63

... tar ofta vid då den akuta abstinensen går över. När det kommer till ett tillfrisknande gällande beroende av alkohol är det vanligt att man känner av symtom under flertalet månader. Den kan pågå upp till ett år. Vanliga symtom är:

humörsvängningar
koncentrationssvårigheter
inlärningssvårigheter
nedsatt förmåga att tänka abstrakt
minnesstörningar
sömnrubbningar
stresskänslighet
nedstämdhet
social osäkerhet

... det går oftast över! Som många av er vet har det tagit tid att utveckla ett beroende, kroppen har försökt att anpassa sig samma kropp behöver tid för att återställa sig. Tid är en faktor vi inte kan påverka bara ge oss. Det ser naturligtvis olika ut för oss samtidigt vill jag gärna uppmuntra alla som kan att ta hand om er under den tiden. Sov, ät, rör på er, det underlättar och framför allt ta emot stöd där det finns. Och berätta gärna här, jag har sagt det förut:

- NI skapar ett fantastiskt, generöst och ovärderligt forum här. Ni är den bästa kunskapsbanken!

Varma hälsningar
Li-Lo
Alkoholhjälpen

Jag ropade nog hej lite för tidigt. Återhämtningen avstannade efter den intensiva dagen - för att jag blev för ivrig?
Veckan som följde var ångestfylld. Panik i hjärnan och trötthet i kroppen. Och en fruktansvärd rädsla.
För att förstå hur mycket en hjärtsjukdom påverkar mig måste man känna till min historia och hur jag överlevt alla mina psykiska trauman och dess följder. Utan intensiv träning och högt uppsatta mål hade jag inte levt idag. Jag byggde en ny identitet på fysisk styrka för att skydda de inre såren. Och jag kan nog säga att jag byggt psykisk styrka under de senaste åren - kanske många år.
"Klarar du en tia?" Var rubriken i en bok jag läste som handlade om mental närvaro och acceptans. "En tia" betydde det allra värsta tänkbara som kunde hända. Jag minns att jag tänkte, kanske. Kanske är jag rustad att klara det mesta. Det jag då kunde komma på var yttre katastrofala händelser och hur jag skulle hanterat dem - med min egen fysiska och psykiska förmåga intakt.
Att inte kunna använda fysisk aktivitet som ventil fanns inte med i beräkningarna...
Jag har under de senaste veckorna tydligt märkt hur aktivt mitt vardagsliv är. Visste det förstås innan och visste även hur mycket det betyder för mig. Men att utan förvarning falla från outtröttlig och superstark till den nivå jag varit de senaste veckorna och som visade sig på riktigt först när infektionen var över och energin började komma - och med den rastlösheten - och viljan att leva som jag gjorde för bara några veckor sedan..förväntan att kunna göra det...som att vara instängd i en fängelsehåla och bli utsläppt, den initiala glädjen över friheten, för att sedan märka att alla fotbojorna och handbojorna satt kvar på kroppen...
Jag har varit - och är i - kris. På ytan ok, inuti en tickande bomb som inte får möjlighet att brisera utan skapar ett tryck.
Rädslan ökade när jag började sätta mig in i riskerna och komplikationerna förenade med perimyokardit. (kombineraed hjärtsäcks och hjärtmuskelinflammation) och att man genom att anstränga sig kan orsaka att inflammationen i hjärtmuskeln blossar upp igen eller blir kronisk.
Jag hade hjärtskademarkörer i nivå med liten hjärtinfarkt. De hade visserligen gått ner vid senaste proverna (11/8) och EKG samt UL visade inga avvikelser. Men tänk om det vänt åt fel håll igen?! Jag blev ju inte bättre. Pulsen var skyhög bara jag utförde de enklaste sysslor eller gick upp för en brant backe. Cirkulationen kändes lika dålig som precis efter sjukhusvistelsen. Orken likaså.
Så jag kontaktade sjukhuset som uppmanade mig att söka akut igen. Gjorde det i förrgår och fick världens bästa bemötande.
Läkaren lyssnade verkligen. Hon tog min oro på fullaste allvar. Förstod faran med att inte ge mig exakta direktiv och anledningar till dem.Förstod mitt behov av att veta allt, ha en tydlig plan, vara delaktig. Kunde förstå det komplexa i att intellektuellt inse men ändå styras av impulser. Tog sig tid att lyssna på en del av min bakgrund och omfattningen av hur mycket träning betyder för mig, vad det kan leda till om jag inte kan använda mig av den.
Jag berättade om mitt tidigare alkoholmissbruk, fick frågan om jag dricker nu. Nej, svarade jag. Men det var nära, en millimeter ifrån, att jag gjorde det i lördags. Därför är jag också rädd. Om jag tränar riskerar jag kronisk hjärtsvikt eller plötsligt hjärtstopp och om jag inte tränar riskerar jag återfall med (förmodligen) hjärtstopp som följd i dagsläget eftersom min medicin i kombination med alkohol är mycket påfrestande för ett friskt hjärta och mitt skulle inte klara det just nu.
Ja, jag var en millimeter från återfall i lördags.
Fullkomligt panikslagen inombords, ledsen, ensam, rastlös, uttråkad. Pang! Impulsen kom. Ska kolla om sonens vodkaflaska står i hans rum...nej, kolla inte!
Jodå, jag kunde inte motstå att gå upp och kolla. Och där stod den, en halvfull enlitersflaska.
Klockan var sex på eftermiddagen och jag var ensam hela kvällen. FAN!
Mantrat från min terapeut "gör det inte värre, gör hellre ingenting, bara gör det inte värre" stred mot "skit i allt, bara skit i det"
Gör ingenting vann en kort respit. Kompromissen blev en lång promenad för att få klockan att bli sju. Ju senare det blir desto mindre risk tänkte jag, eftersom jag har en djupt inrotad regel att aldrig dricka sent på kvällen.
Under promenaden försökte jag ringa en kompis och be hennes läkarvän skriva ut antabus åt mig. Hon svarade inte. Jag började tänka.
Antabus....men min medicin fungerar ju precis som antabus ju, det är därför det är farligt att kombinera den med alkohol...
Så om jag skulle dricka nu dör jag kanske. Eller mår fruktansvärt dåligt. Vill jag riskera det? Kan ju lika gärna köra några löpintervaller då, om jag vill riskera hjärtat...
Där bestämde jag mig.
Inte idag. Jag vill leva.
Detta berättade jag för läkaren.
Jag fick både prover, EKG och UL igen. Markörerna för hjärtskada var nere på noll! EKG normalt, men UL visade en liten förtjockning av hjärtsäcksväggen, normalt efter en kraftig infektion och orsaken till min hjärtsvikt. För det mesta läker detta och jag fick också tydliga instruktioner om träningsnivå. Jag KAN träna låg-.medelintensivt utan risk. Underbart! Och jag kände redan igår att min andfåddhet och puls i lätt arbete är mindre.
Men oj vad labil jag är.
Tror faran för återfall är mindre nu. Men vad nära man kan vara fast man dagen innan trodde det var väldigt säkert. Krävs bara en "tia"

du visar som vågat söka hjälp. Jag känner också igen allt du skriver. Att få vila från stress och ångest med alkohol.
. Som sen bara blir värre.
Det är tufft att sluta eller snarare att inte börja igen. Jag har inte lyckats men är nu mycket starkare i mitt tillfrisknande. Är på dag 5 idag och har massa abstinens pga stress och att den jobbiga vardagen är igång.
Jag tror inte man ska oroa sig för att inte lyckas. Var stolt att du tagit tag i detta. Ta en stund i sänder och försök ta nya beslut att leva nykter. Jag har mycket hjälp av dagbok och AA möten. Att lyssna på andra ger kraft och ny motivation. Det här kommer du fixa.

Jag får nog läsa det du skrev fler än en gång på min resa, tack

.... känns jättebra på många sätt och vis. Det jag märker och jag hoppas hjälper mig denna gång på ett långsiktigt och livslångt sätt är att jag denna gång när jag började bygga min nykterhet ändrade attityd till alkoholen och den "romantik" som jag och många krafter runt i kring byggt upp. Nu är jag mest förbannad på giftet och på det sättet som industrin/samhället o s v byggt upp kring drogen. Hur f-n kan det ha blivit så?? Jag kan förstå att det är mkt pengar i detta och att människan rent historiskt sätt hittat olika sätt att droga sig på och fly vardagen och ångesten kring livet och varandet.
MEN kostnaden för många och även samhället (blir ju indirekt alla) är ju enorma både ekonomist och psykiskt lidande.

Jag passerar dagligen pubar där jag sneglar in och tittar på människorna som sitter där med glansiga ögon och lite halvdarriga händer. Tragiskt såklart och jag tycker även synd om dessa. Finns ju också en del som verkar ha det riktigt kul och skrattar, tänker att de är i början på kvällen, men sen då..
Merparten klarar ju av att hålla alkoholkonsumtionen på rimlig nivå, men det är alarmerande många (inkl jag själv) som byggt upp en ohälsosam konsumtion. Det jag tidigare har sett varit en trigger, d v s pubar överallt här i Sthlm använder jag nu som avskräckande exempel. Har mitt kontor bredvid ett bolag också och det är även där tragiskt och tråkigt att se de som står och hänger på låset

Hur som helst, kämpa på alla, det är såååå mkt värt det att leva utan skiten. Det finns ett riktigt liv som väntar en bit in i livet som nykterist och det blir bara bättre och bättre!

...ja, det känns verkligen skönt på många sätt.

Innan var jag orolig för hur det skulle kännas att säga att "jag dricker inte", men nu när jag känner mig stark är läget ett helt annat. Att säga det - det ger mig styrka!!!

Kram F