Senaste kommentarerna i forumet

Good on you! Stark - och smart! <3

Åt gröt. Struntade i pizzan. Hade nog inte klarat att hålla mig om jag hade gått dit.
Fast lite udda att hjärnan börja tänka på pizza och öl, i kombo fast det eg. är bara ölen som drar.

Jag gick och lade mig som alltid. Har lärt mig att det är det bästa.
Och imorse var jag solig och sprakig igen utan sug.

Kram

från

MM (som börjar fattar hur man styr av dessa kaos-sug - man drar täcket över huvudet och sover bort skiten)

Håller med alla ovanstående. Väldigt glad att det går bra för dig,
Väldigt väldigt glad.
Varm i magen.

Kram

MM

Nykter i snart 5 veckor
Min sambo är bortrest i 8 dagar och jag har alltid smygdruckit när hon varit iväg förut

Denna gång har jag inte ens haft en tanke på det.
Eller ja, snarare tankar "om" det. Alltså inte att just dricka men att jag tänkt tankar om att jag brukat göra det. Snurrigt, eller hur?
Tankar om alkohol eller att dricka känns faktiskt väldigt malplacerade och lika osjälvklara som att hoppa från en bro- man kan tänka tanken, men den känns bara helt galen, främmande och overklig.
Det är detta tankesätt som jag velat uppnå.
Jag har varit under extrem press och stress de senaste veckorna, men har inte en enda gång under denna jobbiga period haft några tankar på att hälla i mig sprit. På vilket sätt skulle det hjälpa? När det är tid som jag haft ont om, varför slösa än mer på fylla?
När det är pengar det är ont om, varför i all sin dar' slänga bort dom på sprit?
När jag är deprimerad och känner mig handlingsförlamad- varför göra mig än mer eländig och trött genom att förgifta mig med alkohol?
När jag är glad och lycklig- varför inte njuta av denna känsla istället för att förstöra den med ett falskt rus?

Att inte behöva intala mig detta, att inte behöva kämpa och strida mot alkoholens sluga argument och kraft, är så otroligt jävla skönt!
När man ska sluta supa så behöver man ha någon typ av uppenbarelse och att ta vara på den och föda den är vägen ut.
Att bara bestämma sig hjälper nog dessvärre inte. Inte för mig i alla fall.
För mig så är rätt tajming allt.
Snart så kommer jag ha glömt räkningen på hur många dagar, veckor, månader och år som jag varit nykter. Mannen som förstörde sitt liv med sprit finns inte kvar. Han är bara en relik från mitt gamla liv. En påminnelse om en fallen era och en dyster tid.
Dit skall jag aldrig återvända igen

Hej
Jag har tagit Antabus i flera år och inte känt av någon trötthet. Det enda man måste hålla koll på när man tar Antabus är levervärdena. När man vill sluta ta Antabus brukar det bara finnas en orsak. Man vill dricka. Åtminstone har det varit så för mig .
vänligen
Ikaros

Dina ord har hjälpt mig så många gånger..vad skulle du sagt till mig om du vore jag?? Du fattar.. Fina rufsitufs( du sa du hade långt trassligt hår) Håll ut. Lägg dig eller något.. Stor hållomkram. ❤️❤️❤️

Så, jag jobbar på ett universitet. Den här posten handlar om akademin och alkohol. Eller, reflektioner om mig och alkohol i en akademisk kontext. Jag hoppas att det inte finns någon där ute som tror att det dricks väldigt lite på ett universitet. Eller att alkohol bara är en studentgrej i såna sammanhang. Så är det inte. Det sups minst lika bra på universitet som på verkstadsgolv eller bland krogpersonal.

Tidigare hade jag ett ganska djupt engagemang i studentrörelsen på orten där jag bor och fick därigenom ett antal olika uppdrag centralt inom universitetets organisation, samt blev medbjuden på diverse större fester/middagar/baler, och what not. Inom akademin är vi duktiga på fira saker. Den tjänst jag har nu har även den erbjudit en hel del möjligheter till alkohol, koferenser där det dricks lite nästan dagligen, helst med en avslutande bankett då det dricks mer, personalfester, större tillställningar. Och så vidare. Jag har varit hembjuden till min chef på middagar ibland och där har det verkligen inte snålats med starkvarorna. Jättetrevliga tillställningar!

Allt det här hade väl varit okej om det vore DET ENDA jag druckit. Men för en person som gärna kollat djupt i glaset så ofta jag haft något läge så hjälper det verkligen inte till. De jobbrelaterade situationerna har verkligen inte varit mina problemsituationer. Sitta hemma själv och dricka sig kanon tar den gula ledartröjan. Av den anledningen tror jag att det är just jobbsituationerna som känns jobbigast att lägga bakom mig också. Det har ju alltid gått bra, klart man ska få festa och ha kul med kollegor ibland?! Och det känns ju som slöseri att sitta på fancy middagar och tacka nej till vinet. Fast jag vet ju att det inte funkar så. Jag kan inte dricka i jobbsammanhang framöver. Det kommer förstöra min nykterhet i andra sammanhang. Men just den grejen känns ärligt sorgligt. Det är ju inte där problemet varit, även om jag givetvis fattar att det bidragit till det stora problemet.

AA är enligt mig en väldigt fin gemenskap om man ger det en ärlig chans. Alla där har ju historier som man kan känna igen sig i. Förlorade körkort, förlorade relationer med sin barn och sin fru etc. Det kan upplevas lite som sekteristiskt med en del ritualer men gå dit och ta till dig det som du kan använda. Ge med dig av det som stärker dig.

Men som jag sa, deras sammanhållning där de stöttar varandra är väldigt stark och det kan få många att kämpa lite extra när det väl är tufft. I Malmö t ex på en "klubb" så är det ju två möten varje dag så man kan alltid dra dit om det känns tungt och man behöver bli påmind. Ofta flyr vi ju med alkoholen eftersom det är enklaste vägen. Men det hjälper oerhört mycket mer att slå en signal till en kompis och berätta om hur man känner och mår och så får man vettiga svar på att lösa det istället för att fly.

Antabus skulle aldrig hjälpa mig och det är inte så bra för levern att äta det heller. Har även haft en kompis som tog antabus dagligen typ men drack ändå... Det funkar för vissa, dock sliter det oerhört på levern etc!

Trevligt att någon känner igen sig lite i mina tankar om det hela. Från början om jag krökade en fredag så kunde jag knappt titta på en öl dagen efter! Var mer effektivt då :D

De senaste veckorna har jag vacklat fram och tillbaka i hur jag ska ha det. Men sommaren har haft sin inverkan även om jag tycker det var en hyfsad period senaste tiden. Kontrollerat drickande även om jag märkte att intaget ökade de sista dagarna. Om det beror på att jag bestämde mig för att sluta helt i 2½ månad nu för att fokusera på kost och träning eller om det bara skedde automatiskt vet jag inte. Men jag är inte besviken på mig själv. Dock kunde det gått lite bättre, med mer kontroll!

Men nu är det fokus på att verkligen komma i form. Brukar på ren vilja och disciplin kunna klara det mesta så alkoholen kommer inte bli något problem. Maten är det som jag kan falla på då jag hamnar i vissa situationer som kommer trigga mig att äta onyttiga frallor (kolhydrater för mig är kasst) etc. Men målet är så viktigt att jag helt enkelt måste komma i form. Borde varit i toppform redan om en vecka men det får vara helt enkelt. Träningen har flutit på sen söndagen den 6 augusti, tre gympass och tre löppass i skogen har det blivit. Så det stärker mig faktiskt. Idag mår jag mycket bättre efter min löptur än jag gjorde bakis igår!

Har två terapeuter jag snackar med också. En inriktad på det allmänna måendet medan den andre mer specificerar sig mot beteendeförändring vad gäller risk- och missbruk samt beroende. Och det hjälper på mycket, åtminstone får jag mycket energi i positiv riktning där.

Två fester är dock inplanerade den närmaste månaden och det är ju lite tråkigt att avstå helt dessa dagar men jag måste ta det beslutet då jag måste ner i vikt och öka konditionen. Innan tänkte jag ta avsteg dessa dagar men det riskerar för mycket, ett kilo hit eller dit känns kanske inte så mycket men jag har inte råd att chansa, för sen åker en chipspåse ner i rena farten efter en flaska vin dessa dagarna och NEJ! Jag får underhålla ändå :D

Första dagen idag dock utan kolhydrater och annat skit. Fokus på protein numera men med lite fett också, dock mindre än jag brukar äta när jag kör strikt LCHF. Träningen är jag som sagt redan igång med på allvar. Känns positivt även om det är första riktiga dagen. Det är oftast enklast då innan allt blir lite slentrianmässigt. Framöver kommer jag uppdatera tråden med hur det går. I slutet av oktober tar jag ett nytt beslut vad gäller alkoholen. Jag ska dock inte fira att jag varit duktig, för det brukar vara lätt hänt och visst finns risken att man faller dit.

Keep on going!

Tjosan! Det måste till en beteendeförändring på sikt. Men kortsiktigt måste du sluta och hålla uppe i kanske 1-2 månader för att se vad som händer med dig under den tiden. Försök även ha bra matvanor och träna sunt under tiden. När tiden är förbi tar du ett beslut hur du vill leva framöver. Att ta dessa besluten i den dimma vi ibland kan befinna oss i är meningslöst, då vinet alltid kommer prioriteras rätt högt.

Sen är du nog på rätt spår varför du dricker. Det måste du komma fram till på sikt för att kunna skapa ett nytt beteende där. Hörde en intressant föreläsning som var på ett helt anat område. Det handlade om företag och deras anställda. I+S=B, Dvs individ + situation = beteende. Han menade att det är väldigt svårt att förändra oss individer, och ska man få till ett nytt beteende är det mycket enklare att förändra situationen istället. Tror det kan fungera även vad gäller alkohol. Klart vi kan förändra oss som individer men det tar mycket längre tid. Vi är väldigt starka i den vi är nämligen. Och tittar vi på det så är situationen något som påverkar oss mycket, åtminstone mig. Grillfest är mycket farligare än att befinna sig på ett arbete, om man ska avstå från att dricka :D

HEJ MM
Ja, vilka amatörer de är alkoholläkarna. Han borde ha insett att detta besked kunde trigga gång något. Det är farligt att låta en sjuk människa tro att hon är frisk. Hade jag varit din läkare skulle jag ha hållit dig kvar med kiss- och leverprover men med långa intervall. Förstår din känsla på pricken.
kram
Ikaros

Hur går det?
Hemskt gällande din svärfar. Din man har säkert kluvna känslor och borde inte dämpa dem utan istället prata ut.
Hoppas du håller dig stark.
Jag har tränat för att hålla mig glad på annat sätt. Ska träna ikväll.

(jag har fortf inte kunnat starta tråd. Har försökt massa ggr hemifrån o på jobbet. Har mailat 3 ggr men får även tillbaka att mailadressen inte går att nå.
(Förlåt att jag halvkapat din tråd)

Hej Sundare skönt att höra att du mår bra. Det verkar som att Du kapitulerade till slut och hittade dig själv med det. Stämmer det? Jag är särskilt glad för din skull eftersom jag anade en annorlunda problematik än "enbart" alkoholproblem.
Skrivet på en veranda en underbar sensommardag
Ikaros

Att ersätta ett beroeende med ett annat är knappast en lösning, det känns ganska dumt. Ungefär som att börja snusa när man slutar röka för att man tror att det ska gå lättare då. Jag talar av erfarenhet (tyvärr) och det är ingen lösning alls, det första steget har du ju redan tagit. Du har ju själv börjat reflektera över att du dricker för mycket, då är det bättre att försöka hitta andra saker som gör det lättare att dricka mindre än att ersätta det med något annat beroeendeframkallande.

Jag har gått i behandling för en ätstörning de senaste två åren. Jag tror att jag ersatte den med självskadebeteende och hög alkoholkonsumtion. Så på ett sätt har jag nog bara bytt ett beroende mot ett annat. Det jag är rädd för nu är att det enda sättet för mig att bryta alkoholvanorna är att ännu en gång hitta ett nytt beroende, eller att hitta tillbaka till min ätstörning...

Jag håller med Gunda. Läs lite här. En del saker kommer du alldeles säkert att känna igen dig i, annat inte. Men det finns många bra och viktiga historier och insikter. Sedan om du är intresserad går det hitta rätt mycket klipp på Youtube om vilka signalsubstanser i hjärnan som påverkas om alkohol etc. Kan vara både bra och nyttigt att ta till sig. Och har hjälpt mig att fatta varför jag länge kände ungefär som dig: jag fattar ju att jag har ett riskdrickande, men jag vill egentligen inte sluta, egentligen aldrig. Vilket tillslut ledde mig till en ohållbar situation, såklart.

Att när vardagen kommer så behöver vi vara extra vaksamma.
En trigger till sug för mig är trötthet.
Just på em när man varit duktig och jobbat och vill ha belöning är en annan trigger.

Men precis som du skriver och att spela hela filmen till dagen efter ja då inser man att nää nu får jag hitta nya strategier!

Kram?

Idag ska jag ta min andra dos Antabus och jag ser faktiskt fram emot det ?
Dock har jag känt av lite biverkningar i form av trötthet och ont i huvudet.
Men det är mycket bättre än bakfylleångest ?
Kämpa på där ute. Vi har varandra ?

Här på sidan kan du läsa våra trådar. Det finns mycket klokhet och jag tror att om du läser och skriver så kommer motivationen. Det finns också fakta som du kan läsa och lära dig av här på sidan.
Vänligen Gunda

Det är förbaskat svårt faktiskt, men har rensat barskåpet så det finns inget hemma längre

Sisyfos... Tack för ditt svar. Pga anonymiteten här skriver jag ju väldigt odetaljerat och det jag skriver om blir min oro. Diskussionen vi hade senast var på hans initiativ. Jag ville absolut inte diskutera något alls då. Men en berusad person är ofta väldigt svår att resonera med, särskilt min man. Ville han prata (bråka) på fyllan kunde han rycka upp mig ur sängen tre på natten fast jag skulle upp och jobba kl 7.

Min man har förlorat körkortet och vi har blivit kallad till socialen. Alltså, oavsett om han har insikt eller inte så tycker jag att jag som hans fru har rätt att ställa krav nu. Jag har sopat under mattan i flera år. Och det har blivit värre och värre. Så jag är väldigt rädd att det ska bli samma igen. Att jag måste sjukskriva mig från jobbet för att han tvingat mig att vara vaken och lyssna på hans monologer och bråk.... det vill jag inte uppleva igen.

När man är så destruktiv i sitt drickande har man liksom förstört sin chans till att dricka igen utan att omgivningen reagerar med besvikelse och ilska.

Jag tycker inte man ska dalta med alkoholister som förstör för sina anhöriga. Men tyvärr är det lätt att man gör det för husfridens skull.

Han gör sina egna val och ska få ta sin väg. Men det är inte rätt att jag ska leva med en klump i magen redo för bråk.

Jag hoppas det ordnar sig och att han inser vad han gör. Det önskar jag för alla som har en destruktiv relation till alkohol.

Jag ska tillägga att jag inte går runt och pratar om alkohol med honom dagligen. Snarare tvärtom. Jag går mest runt och hoppas att han ska välja rätt. Alltså det som är rätt för att jag ska välja att stanna hos honom.

Jag vet att ingen som inte levt med en alkoholist eller med någon som missbrukar alkohol vet hur det känns. Det är mycket mycket mycket värre än vad man kan tro.

Men ändå... jag hoppas. Hoppas på ett lyckligt liv med honom. Tror han kan hålla det i schack nu pga hans nya jobb han tycker om och vill göra bra ifrån sig på. Men får han en dipp kan det lika gärna bli som förr igen.

Du skriver att han vill umgås med dig mer och att det är positivt! Undrar: bör du umgås med honom? Och är det verkligen positivt för dig att göra det? Och den där falluckan du skriver om. Vem öppnar den?
Härligt med skogspromenader :-) och att du mår bättre, skönt att höra! Kramar till dig!

Du måste ladda alla vana situationer med nya nyktra minnen. Var stolt! Du klarade det ?????

Jag funderar och förhandlar i huvudet och tänker jättemycket på öl och den sköna flykten som de första ölen ger.
Måste tänka på konsekvenserna, men det är svårt. Det är en kamp. Först var nykterheten en befrielse nu känns det som ett tvång.
Efter drygt två veckors nykterhet.....känner ni igen det?

Jo det är väl en styrka att våga visa sig svag också.. Jag ska faktiskt gå till en terapeut i höst, tror det kan vara bra.. Jag är rädd för hur jag kommer må när han nu flyttat och allt blivit till en vardag igen. Jag är rädd att jag kommer krascha då. Jag hoppas det blir tvärtom! Att jag kanske äntligen lyfter istället... Det känns som jag varit på startbanan länge, dock väldigt vinglig och tung och aldrig kommit iväg.... mer bara hållt balansen och sett till att ingen olycka skett.
Känner igen mig i allt det ni skriver! Jag försöker också tänka mer långsiktigt medan han varit väldigt impulsiv och skyllt på att "jag trodde ändå inte jag skulle levt om 1 år, så vad jag gör nu spelar ingen roll" etc.
Idag ska vi kolla på lägenheten han ev ska flytta till. Jag känner sån stor skuld över detta. Han vill ju inte flytta, men förstår väl någonstans att det är ett måste just nu. Men varför känner JAG skuld över att han ska flytta?? Det är ju jag som vill att han ska det eftersom situationen är ohållbar. Jag är så trött på att jag känner ansvar, skuld mm. Hur ska jag tänka för att slippa känna sån tyngd och skuld? Jag känner mig elak och som en dålig människa.