Senaste kommentarerna i forumet

Känner igen känslan av att alla andra är viktigare än man själv?Jag blir så ledsen för din skull för du som kämpar så och är en så fin och fantastisk människa!!! Jag har i långa perioder i hela mitt vuxna liv känt det som om jag har osynliga fläckar, är inte en hel person, upplöst i kanterna liksom... MEN det är så bra att du identifierar detta!! Att du ser att detta är en av de situationer där du druckit! Glöm inte det, försök hitta ett annat sätt att tackla det, kanske kan du ändå ta ledigt, utan honom? Göra något roligt som du gillar, kanske tillsammans med någon annan i din närhet? Jag önskar sååå att du snart får må bra igen, det är ju bara det vi vill, vi människor...
All lycka till, fina Gunda!!!
Kram??❤️?

När jag läser om din familjs situation gör det ont i mig. Du kämpar och kämpar för att ni ska få det tryggt och fint. Vad gör din man man? Super, trycker ned dig och ägnar sig åt psykisk misshandel. Jag har levt i ett misshandelsförhållande i tio år, dock utan att alkohol var med i bilden. Jag har också engagerat mig i kvinnojour i ett antal år. Min erfarenhet är att dessa män ändrar inte sitt beteende utan utifrån medverkan av någon helst proffesionell person. Tänker mycket på dina barn som, tror jag, far ganska illa. Även om du som den supermamma som du är gör allt för att de ska ha det bra. Barn ser och upplever mer än man tror. Jag hoppas att du söker hjälp!

...igen tipsa om en superbra dokumentär, den funkar så bra som avskräckare.
https://youtu.be/CrTlI6seM0A

Tack för ert stöd jag behöver verkligen det just nu.
Att livet är jobbigt är nog mer en regel än undantag just nu.
Nykterheten gör ju att livet kommer tillbaka och även det som inte var så roligt innan jag började dricka.
Minnet kommer tillbaka och även det jag tycker är jobbigt och det jag kanske ville döva.
Mannen och jag satt med almenacksn och tittade igenom hur vi skulle kunna planera för en vecka semester det var för tre veckor sen.
Nu jobbar han extra och vist är det brottom med det jobbet.
I förrgår kommer han hem och börjar med frågor om hur var det vi bestämde??? Han vet mycket väl vad vi sa, men frågar om veckan börjar säga att han tycker synd om dem för att de har så mycket. Jag känner mig manipulerad och frågar om det inte är synd om mig med som har fått serva en massa människor hela sommaren och inte fått en dag ledigt.
Sen i går ringer han från jobbet och frågar åter igen hur vi ska göra.
Då bara tappa jag allt och kom på att detta är en av de manipulationerna som gjort stt jag började dricka.
Detta är ett återkommande mönster och jag har tillåtit mig att bli manipuleras men som jag mått dåligt av.
Det känns som att allt annat är viktigare än jag.
Jag försökte prata med honom ingår men han förstår inte han bara pratar om jobbet. Ja vi har det inte så bra just nu.

Början är svår och utmanande. Det är så många rutiner och ritualer man bygger upp kring alkoholen som är svåra att bryta efter så lång tid men det går! Att skriva och läsa här hjälper, som du märkt. Hoppas helgen går bra!

Jag har själv tagit tag i joggandet och styrketräningen nyligt och det känns så bra. Jag tycker också att det är lättare att låta bli alkoholen nu när jag tränar någorlunda regelbundet. Att ha som mål att genomföra loppet utan tidskrav låter rimligt, jag önskar er lycka till! :)

Den där fredagen kom och gick, utan större problem för min del. Hur gick det för dig Krasch? Blev det Netflix och vindruvor som planerat?

2 månader är riktigt bra jobbat och det är jätte bra att du tagit åt dig av de hjälpmedel som finns. Fortsätt kämpa!

och det gick ju hur fint som helst. fastän det var en helg! Jag måste säga att denna gång går lättare än den första gången. Kanske för att jag denna gången VET att det är möjligt.

Igår joggade jag, jag styrketränade och sedan blev det tacos till middag. Det blev alkoholfria drinkar och sedan byggde vi lego med hela familjen i över två timmar. Hela kvällen var precis som jag vill ha den; vi umgicks tillsammans som en familj utan både alkohol och skärmar!
Med det sagt är jag glad att mannan inte "trollade fram" en flaska vin eller ett par öl, som en överraskning. Jag har inte hunnit prata med honom om det här ännu, han vet ju om att jag vill dricka mindre men ändå har alla senaste gånger varit på mitt initiativ och nu vill jag visa att jag kan genom att helt enkelt inte dricka på ett tag innan jag tar upp det för diskussion igen.

Idag då? Det är fortfarande helg vilket innebär en lite större risk för min del. Jag ska försöka fortsätta med det som har fungerat; En lång promenad, trevlig middag och fortsatt legobygge. Allt för att hålla mig sysselsatt.

Morgondag: Hur har din helg varit hittills?

Ut! Som tryckts bort länge. Att va i det tills det går över, för det gör det! Ingen känsla varar för alltid inte ens lycka.

Stor kram till dig❤️

Kan bara hålla med dig AD... Läste just något UllaBulla skrivit, som också förklarar en del, ger styrka.

Du har kommit långt i klokhet och insikt, Ulla. Det du beskriver är så sant, så viktigt och vi är många som brottas med något liknande. I och med den vetskapen är förändringen bara en hårsmån bort?

Att arbetet med mig själv är minst lika jobbigt som tidigare när jag varit i relation med en som dricker.
Då gick ju visserligen allt fokus åt till att hitta vägar för att förmå honom att se problemet och göra något åt det.
Nu är det ju fokus på mig och vad jag kan göra för att förbättra och förändra mitt eget liv.

Det är svårt och tufft vissa dagar.
Andra dagar går det som en dans och jag undrar vad jag tramsar om.

Sen händer då något som gör att jag känner hur jag trillar dit på eller i ett beteende som inte är sunt eller som jag innerst inne står för.

Jag kan ibland se på mina väninnor hur de agerar svartsjukt/avundsjukt eller curlar sina barn i onödan.
Själv har jag inte så många såna ageranden mot vänner eller barn.
Däremot mot min partner,där äger jag dom alla.

Ibland riktigt snedvridna "regler" kan jag tillåta mig att vilja ha,men sen sansar jag mig och ser hur tokigt jag tänker.
Så min partner,vare sig han dricker eller inte får ha en alldeles för stor och viktig roll i mitt liv,vare sig han vill ha den eller inte.

Och oftast är han ju inte så jättepigg på det ;-)

Men det hindrar inte Ullabulla.
Hon vill gärna styra upp det så att det blir som hon tycker är bäst,oavsett vad motparten anser.
Och sen reagerar jag på att min kärlek slår bakut.
Står där och försöker analysera hans beteende och skyller på trasiga barndomar och annat.

Problemet är nog ofta jag och det grepp jag jobbar på att ha om min partner.
Sakta sakta klämmer jag åt och förminskar friheten för den jag lever med.
Själv får jag då större och större yta och mer och mer plats att leva på,i i bekostnad av kärleken.

Sunt och bra,fortsätt så ullabulla så har du snart drivit ut alla ur ditt liv som du verkligen vill ha nära.

Hmmm. Du har älskad make vid din sida? Älskade barn också. Ändå denna ensamhet, tomhet, längtan som a har en tendens att låtsas tillfredsställa! Jo, jag känner igen mig. Tror vi är många som kan hålla med. Värt att lyssna på den här känslan, respektera den, och akta sig jävligt noga för att röra a! Den är bara en dödsomfamning som du vid det här laget har insett och börjat sörja.

Det blev en simtur lite hit och dit i gryningen. Varning!!! När jag kom upp från doppet så var suget på plats. Längtan, saknad efter omfamningen igen.

Sitter och torkar och längtar efter min följeslagare. Vill inte. Kan inte. Kommer att förgöras av denne någon med alkoholångernas förbannelse om jag inte kan stoppa fanskapet.

Andas långsamt för att återfå kontrollen och känslan av världen utanför alkoholens bojor.

Allt är tyst runt omkring mig förutom fåglar och humlor som har vaknar till liv.

i arla morgonstund och ungdomarna ligger och sover på övervåningen. Med ålderns rätt kallar jag dom ungdomar trots att de har passerat de trettio. Själv tyckte nog jag var vuxen när jag var tjugo år och hade gjort värnplikten, men den uppfattningen har justerats med årens gång. Jag läser just nu böcker som skrevs på fyrtiotalet, och där är åldersuppfattningen en helt annan, man skriver om folk i tjugofemårsåldern som vore dom redan gamla och kloka. Kanske är det den stigande medelåldern som är orsak till denna åldersinflation, vad vet väl jag?

Idag ska jag lära mig spela golf och ungarna är här för att passa hunden, sedan ska vi bygga färdigt staketet och lite annat smått och gott. Det har alltid varit så i vår släkt, vi träffas aldrig för att bara umgås; det måste alltid finnas en anledning: någon som behöver hjälp med något. Och så jobbar vi, och så jobbar vi lite till, och så åker vi hem. Pratar med varandra gör vi per telefon. Lite knäppt antagligen men så har det varit så länge jag kan minnas. Så det är inte bara jag som är lite asocial.

Ha en härlig lördag alla!

Ja, kanske någonstans där ute under molnen. Sitter här och glor med Fräsen efter en tolv timmars arbetsdag med lika många timmars vila innan nästa attack. Tänker mycket och retar mig på lika mycket.

Det som gör mig mest förbannad är alkoholen. Därefter finns en hel del andra saker som irriterar mig. Flaggeländet som sitter kvar på sin plats för en gångs skull. Lite på sned, men väldigt sliten och blek. En för stor parasoll. Ser ut som ett jäkla kyrktorn så här dax med en begynnande gryning. Funderar starkt på att ta fram vinkelslipen och kapa den några dm när älskade maken inte är hemma.

Jag mår bra och trivs enormt mycket med livet och har mycket gott att tacka för. Jag är inte religiös och kommer aldrig att bli, men ändå så får jag en känsla av tacksamhet.

Jag höll nästan på att göra bort mig totalt. Strax innan kl 23 igår kväll, fredag kom jag på att älskade maken fyller år idag. Milde tid vilken panik det blev. Rusade ner i garaget och drog iväg med bilen till närmsta mack för att köpa ett helt fång med rosor och en påse med sega fordon i. Arbetskamraterna skrattade och några av dessa karlar undrade varför dom aldrig hade fått ens en halv bukett av sina fruar? Hm? Varför kan inte en kvinna ge en älskad man rosor? Det förstår jag inte?

Hur som helst så stoppade jag ner blommorna i en vas och påsen under armen och sjöng samt hurrade för min sovande man. Haha! Fyller man år så gör man.

Nu ser jag genom köksfönstren att dagen gryn och jag med den fast det är dax att hoppa i säng.

Alkoholen har pockat på min uppmärksamhet en del gånger under dagen. Nästan ständigt närvarande. Kanske skriver jag så mycket med jämna mellanrum för att kunna gå tillbaka och finna styrka i vad jag har åstadkommit, eller inte?

Hur som helst så är det en ny dag på väg med nya möjligheter. En ny gryning för kriget mot alkoholen? Det är vad jag hoppas på.

Suget just nu är ganska tufft, så därför ska jag hoppa ner i "böljan den blå" för ett morgondopp.

Attack!!!!

Du skriver inte om hur länge du ska vara nykter? Eller har jag fel? För mig hjälpte det att bestämma mig för "aldrig mer". Jag stängde dörren helt enkelt och då försvann suget och de dagliga "dricka-inte dricka idag..." - tankarna på en gång. Sen behöver man något annat i sitt liv såsom vänner, kanske något som man längtat att göra eller uppleva som man kan fokusera på. Man behöver bearbeta sorgen över att inte dricka mer och det kan man göra genom att hålla sig sysselsatt med något roligt. Sen kommer järnan att försöka övertala en att "det inte var så farligt" osv. Men det går att hantera tycker jag.

Jag håller tummarna för dig. Du verkar ha kommit till en vändpunkt i ditt liv där nackdelarna av att dricka vida överstiger "fördelarna". Det är en bra start.

Fortsätt skriv!

Det är så roligt att läsa om någon som hållit upp i tre år och mår så bra :)

Jag har hållit upp i tre veckor nu, och det känns helt ok. Hoppas kunna skriva 3 år en dag! Som du!

Hej alla, i skrivande stund har jag hållit upp i tre veckor (det är natten till lördag) och det har gått över förväntan. De vardagliga alkoholtankarna om att dricka, köpa, spara, lagra, inte dricka mm är borta och inget sug har jag haft. Det enda som stör mig är att min hjärna är uppmärksam på vad som skulle kunna räknas som normalt drickande. En kompis till mig pratade om någon annan som drack 2 flaskor vin per kväll utan att blinka men varken hon eller personen som gjorde det betraktade det som något missbruk. Men det gör jag. Jag vet exakt vilket sug som ligger bakom det drickandet och förstår att det måste vara jobbigt att hantera. Men min beroendehjärna försöker övertala mig att det nog an vara normalt att dricka så eftersom ingen höjer på ögonbrynen. Och att jag nog skulle kunna göra det... Sådana tankar kan komma och det stör mig. Likaså kommer tankar om att beslutet att aldrig mera dricka kanske inte är så definitivt? Men jag låter tankarna få finnas utan att ge dem näring. Har fullt upp i övrigt och mår bra. Jag är lika tjock som för tre veckor sen men lite mindre röd i ansiktet. Jag andas bättre och magen är lite lugnare de flesta dagar. Nu är det dags att dra ner på mejerierna så jag kommer ner mina ca 10 kg. Jag har tre garderober med kläder som inte passar, jag vill komma i dem och börja rensa ur sådant jag inte vill ha kvar. Jag har bestämt mig för att de kläder som inte passar den 31/12 åker ut för nu är jag trött på att ha en massa kläder jag inte kan använda.

God Natt alla ni hjältar som kämpar därute!

"Ronja", sa Birk. "Förstår du att vi är så fria att man kan gapskratta åt det"?

"Ja, och det här är vårt rike" sa Ronja. "Ingen kan ta det ifrån oss eller driva bort oss".

Ur Ronja Rövardotter

Hej Mina

Jag har druckit ca 1-1½ flaskor vin om dagen i över ett år och slutade tvärt för en vecka sedan och har inte känt någon abstinens alls. Dag 2 frös jag lite grann men annars ingenting. Var själv rädd för abstinens , men det blev inget...

Haft mycket aktiviteter och dagen har gått snabbt. Ej hunnit reflektera så mycket. Orkar inte skriva så mycket heller nu. Men ännu en nykter dag iaf. ?

Vill bara skicka stryrkekram till dej. Livet är en trasslig väg ibland. Hoppas att du mår bättre snart! ❤️ Kram

Framför mig ser jag:

Ögon som svartnar.

Blod som pumpar.

Muskler som dras ihop.

En stark kropp som ibland erbjuder en trygg famn förbereder sig för strid.

Just nu finns ingen trygghet här. Bara skräck.

Jag tar emot förnedringen.
Mitt i ansiktet

Jag känner loskan träffa mitt ansikte. Den kletar i mina ögon och jag känner den rinna nedför min kind.

Du slog inte ofta.

Men du förnedrade mig så djupt.

Jag förlorade så mycket av min självrespekt. Så mycket av mig själv.

När vardagen börjar ska jag lära mig att dela den med dig igen.

På ett nytt sätt.