Senaste kommentarerna i forumet

tycker jag är att känna efter vad som känns bra och okej för en själv! Känns det inte okej för dig så ÄR det inte okej! Mitt ex skötte ett jobb mm på vardagar men helgerna var han full och dum! Någon annan hade kanske accepterat typ "men han sköter ju sitt jobb"! För mig var det inte okej att va ihop med en man som var full, inte kom ihåg vad han gjort och sagt på helgerna. Helgerna skall väl ladda upp? Inte "ladda ner"? Dessutom skulle man hela tiden tänka "ja ja han menade inget illa han var full"! Nej tack för min del! Prata med din man när han är nykter! Hur känner han? Vad tycker han? Vet inte om ni har barn eller kanske vill skaffa? Tycker han att det är okej miljö för barn? Barn gör som man gör och inte som man säger. Vill han utsätta dig för denna livsstil?

Min första dag i forumet och jag känner igen mig i mycket. Känns som att min historia inte är intressant. Nyfallna 39 år balanserar jag mig fram, det sorgligaste är att min bästa vän och kära påpekade mitt vindrickande på egen hand tills jag kanske idag är utan min bästa vän. Den ända jag orkade prata med.

Han bråkade med mig. Om att ta hand om mig. Jag klarade tydligen inte det och nu utan en vän vill jag...ja. Knappt leva.

Jag är borta. Jag kunde resa världen över ensam, studera och jobba. Vara välvårdad och se glad ut. Tills för tre år sedan då jag bara ville sitta ensam och dricka vin. Bli helt konstig i huvudet, aggressiv och slänga ur mig konstighet på konstighet. Inte alls intressant.

Inte konstigt kanske att min käre vän tyckte jag var konstig och ville hitta bättre vägar. Vill skrika efter hans stöd och hjälp vidare, samtidigt som jag kanske inser att han är värd någon som inte gör så. Saknaden i två månader och att jag vet att det är svårt att hitta en sån vän dödar mig.

Vill knappt vara social mer. Inget är kul. Inre ens att resa. Jag har förlorat en vän. Som påpekat gång på gång att jag drack för mycket vin.

Alltså måste jag ha problem med vin. Logiskt. Hur jag kommer till rätta med det? Komma i håg mig när jag var bra och vilja dit igen. Kämpa. Villkoren är tuffare nu. Skammen över dessa tre år, över mitt beteende är enorm, men jag var pressad. Ingen ursäkt. Vinet blev min lösning i stället för att hitta bättre.

Kommer sakna min vän, men måste kanske inse att vem vill ha någon som sitter ensamen med en flaska vin. Det gör ont.

Får orka kämpa med livet måste.

Tack till era kommentarer, ska läsa vidare lite.

Jag är med på en vit höst! Bra initiativ!
Då kan vi peppa varandra! Dina tips morgondag är jätte bra!

Tack. Både och
De som behöver tänka på sitt drickande når man inte direkt utan gnm att bara nämna saken

Kul att du ville läsa ut den

Rebecka, du har en fruktansvärt jobbig situation just nu som både skuldbelägger dig och ångesten som alkoholen ger. Att bli övergiven samtidigt som man mår dåligt blir ibland för mycket bara. har du någon plats som ger dig lite ro, stranden, skogen, en park eller vad som helst..jag sätter mig i min gungstol när suget, känslan av ångest kryper över mig, jag reser inte mig förrän känslan gått över och det kan ta tid och är jobbigt men jag är fasiken starkare än det onda som drar i mig! Fundera över vad som gick snett, vad kan du förändra, påverka till nästa relation. Det är aldrig för sent att hitta ett nytt levnadssätt, nya vägar även om man misslyckas på vägen så res dig igen för imorgon är en ny dag med nya möjligheter.Jag tror på dig och du ska tro på dig själv, det är du värd.

Tack för era svar och delningar. Personen som jag känner nära dricker mest på helgerna, främst på fredagar efter jobbet medan resten av veckan är allt ok om det inte är nån AW med jobbet. Dock så dricker han i väldigt stora mängder och kan sluta efter 1 öl, men kan inte sluta efter 3 öl, då blir det många många fler.

Han tycker inte han har nåt större problem, men det tycker jag och försöker säga att det inte är normalt att dricka sig berusad varje helg eller ha minnesluckor, men har svårt att få honom att lyssna och det blir mest att han tycker jag kritiserar honom och att han inte har nåt problem.

Ja. Att för all livspress, rusa i il fart ner till centrum i Malmö för att köpa vin. Under september 2014 till slutet av 2016. För att gå hem ensamen och dricka det. Få dåligt beteende, snurra runt i sin lägenhet. Bli helt skruvad i huvudet för att man inte kan lösa sin jobbsituation. Jag måste ha problem så klart. Fått fort. Inte velat träffa folk, har jag. Tills en dag när jag är som sämst, träffa en människa jag tycker så oerhört mycket om. Just då. När jag är som mest skruvad i min livssituation, få kunna andas med någon man får glädje av.

Då, med lite stöd klarar jag att inte dricka vin, men gör det så klart när jag är ensam. Tills jag får höra, det var sista chansen.

Livet. Eller jag, som måste tro att jag ska sitta ensaken och dricka vin. Fy fan, vilket jävla val jag gjort. Jag har alltid varit självgående, men lutar mig på flaskan i stället på något bättre.

Jag är ledsen, men måste tro att jag kan ändra detta fort dom bara den. Vilken ångestinsikt.

De orden värmer! Kram till dig!

Ursäkta glömde det viktigaste, med tanke på konsekvenserna för mig. Att inte ta hand om mig rätt. Får jag nog sluta med all alkohol, det har skadat mig för mycket. Hur är frågan i allt detta.

Är ny här. Mitt liv trillar i hopa av sig självt. Allt ordnat, men kaos. En anhörig som är sjuk, min stora kärlek har lämnat mig för att jag inte klarade vad han ville. Att jag skulle ta hand om mig. Äta och inget vindrickande. Normalt.

Söker jobb som civilekonom, men får ta alla skitjobb, då min tur sedan ett par år svikit mig. Jag älskade min kärleks stöd, vet inte hur jag får det till att gå i hopa. I tider som dessa som gör en sååå deprimerad är det lätt att få blåmärken när man raglar runt i sin lägenhet med en för hög promillehalt.

Litar inte på att jag klarar det mer. Vilket jag alltid gjort. Nu när jag för första gången träffar en sund människa att tycka om, jobbar jag hårt på att förstöra det.

Att klara detta blir en ...att vara bra till anhöriga, sin ekonomi som arbetssökande, sina egna känslor och rädslor och med att eventuellt mista den ända människan som gav glädje. Någonsin. Detta är ingen lätt match.

Jag kanske ska vänta på tur igen. Eller är jag kanske min egen. Jag älskade honom så, brydde mig om mina närmsta.

Ja ibland känner man sig som ett ufo när man förstår att man kanske är liite skyldig till att ens liv är pissigt.
Eller skyldig är kanske fel ord. Ansvarig är väl ett bättre ord.
Omständigheter har gjort att man rivit upp hål både här och där. Men istället för att försöka bota skadan så sätter man bara på plåster så gott man kan.
Det är jobbigt och svårt att fokusera på sig själv.

Du har kämpat och typ vunnit största vinsten! Sträck på dig och var stolt ?????

Kul att vi är ett gäng, tillsammans är vi starka ;) Jag är otroligt motiverad.
Berättade för min fru om min plan i fredags, hon var mycket positiv och är också med på en vit höst. Då tror jag att det blir lite lättare. Imorgon ska jag hälla ut allt som har med alkohol att göra, klarar nog inte av att ha något hemma.

Bra tips, Morgondag. Dom ska jag ta till mig.

Igår blev det som planerat fest, med dans långt fram på morgonen, väldigt trevligt! Men känns helt rätt att vara utan a nu.

Verkligen starkt och modigt gjort, och ett peppande inlägg! Så glad för din skull, som nu kan säga "ring/smsa inte mig om du är full".

Är i en stor kris. Efter cirka september 2014 har jag ett förändrat beteende när jag dricker. Blir arg och använder min telefon till att skämma ut mig. Fruktansvärt. Kunde dessförinnan ta något glas som ingenting. Inte nu. Är mycket rädd, då jag kämpar på många håll samtidigt. Min första relation som jag upplevde som den bästa jag haft, har gått i från mig. Jag drack ensamen inte med honom. Varannan helg.

Kunde inte klara att vara utan vin de gånger vi inte var tillsammans. Kunde inte då jag är pressad med mycket annat. Detta är en stor hjärtesorg och framförallt, en insikt om hur pass dåligt på det jag är, sedan två och ett halvt år tillbaka.

Han var mycket fin, men det var en press till om att bli lämnad då man drack ensam. Känner mig mycket pressad med att byta jobb ofta, försämrad ekonomi och med att vara alla till lags.

Tappat en tid då jag bara tänkte på mig själv och vad som var bra för mig. Körde så 20-36. Sen vet jag inte mer. Nu får jag ta mig ur en stor kärleksförlust. Jag trillade djupt ner i mitt psyke när jag insåg att det var kört. Fick ta mycket kritik från mina anhöriga om att jag borde gå på AA. En chock till. Jag? Kan det verkligen gå så fort? Jag älskade honom och vad han försökte göra. Det var underbart och fint. Att ha någon som sa, att man var dålig men som gjorde en bättre av omtanke och värme.

Nu IOM mitt sjuka beteende får jag inse, behöver inta bara mitt vindrickande som förstör. Dock, är det min sämsta tillgång i livet. Shit, shit i am scared in this.

Då jag på riktigt kämpade! Höll ut sug för sug, ändrade vanor. Ett sne steg den 29 juli med två öl. Slutade snusa fast nikotintugummi blev räddningen.
En resa som förändrat mig, med nykterheten kom gränssättningar och vad vill jag nu?
Jag är fortfarande ny men sugen kommer mer sällan. Jag har klarat av att säga nej och både valt bort och att delta och dricka A-fritt.
Nu väntar hösten och den känns lite som en lättnad.
Kram alla!❤️

Hej
Jag undrar hur länge antabus finns kvar i kroppen? Jag ska börja en behandling i morgon. Dock ska jag åka utomlands en vecka om två månader och OM jag känner att jag vill kunna ta lite vin under den veckan, hur länge innan resan måste jag göra uppehåll på antabus ?

Helt ny och förhoppningsvis kortlivad här.. Vill bara ge dig en eloge i din kamp om alkoholen. Din fru ska ha dubbeleloge och det måste bero på att du är en god människa som hon orkar och vill tro på. Livet är aldrig okomplicerat och ännu mindre när alkohol är inblandat. Jag har levt med en man som har alkoholproblem och fått med mig på någon sväng.. dock aldrig urartat eller så men med ångest över att något inte är rätt när man känner suget och bara idag, belöning, gott till maten etc...Jag har nu kommit (hoppas jag) på rätt köl och vilja att bara ta ett glas till helgen! Ge aldrig upp Tjalle så länge det finns liv finns det hopp:-)

Du skriver så klokt och rakt. Förstår varje ord och känsla. Jag är 38 år, har underbara barn som också förstår. Jag blir så ledsen och gråter av din tråd, du sätter ord på det som gör så ont. Jag har försökt sluta innan och höll upp i över 50 dagar. Sen skulle jag "bara skåla in semestern med ett glas bubbel". Det var 4 månader sen. Det gick rakt ner i a-helvetet! Det går INTE att bara ta ett glas igen. Det kommer aldrig att gå mer. Jag var så glad, lycklig och klar under min nyktra period. Min son var glad. Nu viskar han "mamma drick inte" när han ser att jag häller upp ett glas vin. Herregud, mitt barn ber mig att inte dricka och jag gör det i alla fall. Igår drack jag i smyg på kvällen. Är fortfarande bakis. Har inte druckit mer idag men har gömt en starköl i fall jag får ångest inatt. Hjälp jag är så ledsen för att jag är alkoholist ? Jag vet att livet som nykter är så mycket bättre på alla sätt för mig och mina barn. Ändå är jag rädd för att sluta igen. Rädd att bli sugen på A.
Tack vare din tråd och berättelse tänker jag göra mina barn och mig en tjänst! Jag ger nykterheten en ny chans nu!
Tack!?

har jag tid att svara, jobbat hela helgen.
Bra skrivet, man sugs med och vill läsa vidare.
Men undrar lite över själva syftet med novellen, är den tänkt som "underhållning" eller har den ett terapeutiskt syfte?

...så roligt för er, grattis :)
Vill bara (ännu en gång) påtala problemet med att prata när hen är nykter. Vissa missbrukare är så gott som aldrig nyktra och då blir det ju omöjligt.

Du gör nog precis det du kan göra. Ventilerar din oro och finns till hands när han behöver det. Hoppas han får hjälp av vården nu. Och att du får lite andrum. Han måste vilja sluta dricka själv, ingen kan tvinga honom.

Lite sugen idag av någon anledning. Inget fysiskt sug utan det är nog bara det att jag vill "testa". Blir inget av det. Tankar på alkohol går över om man sysselsätter sig med annat. Imorgon sätter jag igång med jobb/jobbsökning och det ska bli skönt att komma tillbaka till vardagen igen. När jag precis hade slutat hade jag massor av funderingar på om jag skulle köra med öppna kort på jobbet och säga "jag är alkoholist och behöver hjälp" men nu när tankarna lugnat ner sig tror jag inte det behövs utan jag håller det för mig själv. Kommer att säga att jag ska träffa en beroendeterapeut så fort jag fått en tid med henne, mer behövs inte i dagsläget.

Min sambo är nykter sen fem månader tillbaka. Jag tror knappt att det är sant. Jag sa typ "bli nykter eller flytta, jag vägrar bo med en alkoholist". Det var mitt löfte till mig själv. Uppväxt med alkoholiserad pappa. Tänker inte uppleva detsamma i vuxen ålder. Pratade mycket, men bara i nyktert tillstånd. Uttryckte också att jag älskar honom, och att jag inte vill att han ska flytta, men att drickandet och lögnerna är oacceptabelt. Han sa då att han inte ville dricka mer, att han hade bestämt sig. Än så länge går det bra. Men det är nog ovanligt att det går så "lätt".

Det är så sant det du säger! Lätt att säga till andra att komma igen vid återfall! Värre att säga det till sig själv! Bra träning!!