Senaste kommentarerna i forumet

dag 8
Nykter 8 dagar nu. Känns nästan overkligt efter att det inte gått en enda dag under ett helt år som jag inte druckit. Det största problemet är att kroppen vant sig vid ett kaloriintag av 50 stycken 7.5.or i veckan. Låter inte klokt när man skriver det nu efter att inte druckit på dryga veckan.
Magen skriker hela tiden efter nått. Skulle lätt kunna ersätta avsaknaden av alkohol med kilovis av godis! Men vill inte det heller.
Vikten är ett av mina största bekymmer. Har liksom blivit effekten av min öl-konsumtion. Mår psykiskt dåligt av denna bieffekt.
Dessa 8 dagar har annars gått oförskämt bra.
/Z

?????

Min pappa söp också under hela min uppväxt, vilket ledde till konstanta bråk hemma. Redan som 10-12-åring hade jag ett mantra: "Snart är jag stor och får leva mitt eget liv". Han slutade dricka och började igen, fler gg än jag kan minnas. När mina barn var 2 och 4 år gamla bröt jag med honom helt. Min uppväxt kan jag inte göra något åt, men mina barn skulle slippa uppleva det. Ett halvår senare dog han, levern var helt söndersupen. Det är 16 år sedan, och han var strax över 60 år. Efteråt kände jag bara en lättnad. Han hade fått ro. Han ville inte leva längre, och han kunde inte sluta dricka för gott. Det allra sorgligaste är att ingen, och inte jag heller, lyckades nå fram till honom. Så att han kunde sluta dricka för gott. Men 40-45 års supande hade skadat honom för mkt, inte bara organen utan också psykiskt. Han vågade inte tro på sig själv, han isolerade sig osv. Så otroligt sorgligt. Men absolut inte mitt fel. Och din pappas död är absolut inte heller ditt fel! Beklagar sorgen❤️

Nej har inte funderat på antabus. Inser dock också att det känns stort att sitta här och säga att nu lägger jag av men jag har inte druckit något sedan i söndags vid lunch. Ångesten i söndags kväll var sedan något alldeles i hästväg antar att det var droppen. Har funderat på olika upplägg där jag typ bara dricker i sociala sammanhang för att slippa stå för att jag inte kan dricka men det går inte då får jag inte dämpat det förbannade suget....

Hej, jag läser att det här inlägget är från april och hur är er situation nu? När jag läser ditt inlägg är det som det är min egen man som skrivit det. Jag har ställt själv varit på väg att lämna min man pga hans problem, men vi har ju barn tillsammans och ska jobba på att reda upp problemen först genom hjälp och stöd.
Så nu är jag mest intresserad av att höra hur det går för er.

Känner igen det du skriver om att "hjärnan är som besatt". Jag har själv nyss börjat försöka att sluta. Eller åtminstone skaffa mig en mer
sansad relation till alkohol. Jag tror inte att jag kan bestämma mig för att "aldrig mer", det orsakar för mycket ångest. Min taktik är nog snarare,
(som jag tror Ellan här ovan skrev) att ta ett beslut om dagen eller kanske t.o.m. ett beslut i timmen..

Jag dricker aldrig alkohol hemma (om jag inte har middagsgäster) men besöken på krogen har varit många och långa. Jag har väldigt svårt att
sluta dricka när jag väl har börjat. Det kommer att bli en krokig väg framöver, för precis som dig så är jag rädd. Men jag känner att kroppen
och hjärnan orkar inte dessa bakfylle-dagar längre.

Ett alternativ är Antabus. Den möjligheten föresvävar mig. Har du funderat på det?

..tack för din pepp!!
Visst var det bra att det stannade där! Otäckt dock hur radiostyrd man kan bli. Efter en påfrestande dag med många möten och beslut fanns
det bara en sak i skallen, öl. Chailatte är jättegott! Har också märkt att jag ibland blir "lugn" av något som "liknar" öl, typ någonting iskallt med
kolsyra. Är väl samma placebo-effekt som när en del klarar av att sluta snusa genom att lägga ingefära under läppen.

Jag tror att fysisk aktivitet är en bra grej för mig. Laddade ner en app i luren som räknar steg, blev 10.000 idag (som egentligen är "normalt" :)
Och sådant kickar mig att avstå alkohol.

Har försökt minska men det funkar inte, hjärnan är som besatt oavsett vad jag gör så nu måste jag sluta.....

Jag är så glad att jag hittat det här forumet. Och skönt att läsa att du mår bra. Har du slutat dricka helt eller bara minskat mängden?

Av de som kommenterar och har problem och börjar komma till en bättre väg, har du helt slutat dricka eller har du bara minskat mängden?

Kommer bära med mig dom, så länge jag lever. ?

när jag läser dina kärleksfulla ord! Så det värmer, kära Gunda!!

Jag ska hållla ut. Inser rent intellektuellt att du har rätt men jag är så rädd. Känns som jag står ensam vid ett stup och skall hoppa typ.... samtidigt inser jag att jag måste göra detta om inte annat så för barnens skull. Sitter och tänker på all skit jag ställt till med på fyllan. Hade en period då jag skulle slå sönder allt som kom i min väg.... vaknade alltför ofta med skärsår på armar och händer. Det känns ibland som att alkoholen gläntar på en dörr där det finns något riktigt hemskt samtidigt så lockar den så mycket.....

Du säger att du skulle bli sur osv om du var utan alkohol. Om du kollar runt i trådar här så ser du att vi (förmodligen) alla som är nyktra mår mycket bättre. Den där ångesten försvinner liksom när man vart nykter ett tag, och skulle den inte göra det så finns det psykisk hjälp att ta till. Jag tror som Fru Anhörig att vi är mycket bättre som nyktra, vi mår bättre och vi känner oss bättre. Även om det är jävligt den första tiden så tycker jag att du ska hålla ut och ta en längre vit period för att se hur det funkar. För mig fanns det inte att sluta dricka förut, men nu när man ser i backspegeln så inser man hur trasig man var.

Undrar om jag skall börja med antidepressiva om jag skall kunna sluta?

Så sant! Sitter och skrattar högt :-)

Ja det är kanske så att alla vet... det sjuka är att en del av mig är rädd för att förändras för att jag är rädd för att bli sur, ångestfylld,stressad, tråkig etc etc..... jag har druckit utan uppehåll i hela mitt liv utan uppehåll, har ingen aning om vem jag är utan, hur har man kul? Hur har man helgkväll? Hur orka med jobbveckan? Skulle ge rätt mycket för några glas vin nu... fan vad alkohol styrt mitt liv:(

Hej, jag är precis ny och försöker hjälpa min man som haft problem i många år. Han anses som en "kul kille att festa med", men ingen vet hur han är dagen efter.
Det är ett illavarslande tecken när du inte tror att det är ett problem. Ingen blir en bättre person som berusad och som förälder blir du en riskfaktor, då ditt omdöme förminskas. Ta professionelll hjälp om möjligt och lyssna på din sambo.

Grejen är den att jag har varit alkoholist sedan första gången jag drack. Tanken svindlar men allt annat är självbedrägeri. Fan också......

Ja det är det även om det inte gått ut över något. Känner inte mig sugen på någon öl men mest en rädsla, för allt annat också. Som om min livsglädje försvann efter jan egentligen.. ska söka psykolog för depressionen iaf.

Har ju liksom försökt prata med honom men fast han är nykter så bara förnekar han allt och stänger in sig. Jag har blivit hotad av honom när han skickat konstiga meddelanden och ringt när han varit upp stressad och säger att jag är precis som min mamma, men faktum är att jag är extremt mycket lik honom..

Det hela började för snart 10 år sen när min mamma var "otrogen", kan inte riktigt kalla det att vara otrogen men.. Sen dess har det bara gått utför. Mor min är inte heller den svagaste personen när det kommer till känslor och sång å hennes far i sin tur hade också alkoholproblem å var nära att dö. Därför är hon väl inte så finkänslig när det gäller alkohol å över konsumtion av den..

Jag är bara rädd att han ska köra ihjäl nån eller sig själv när han kör till jobbet. Jag tror inte att han skulle kunna leva med att ha kört ihjäl en människa på sitt samvete. Han är nog väl medveten om att han dricker FÖR mycket men vill kanske inte inse det. Det tär på hela vår familj fast jag nu inte bor där mera å skulle inte kunna det heller.
Har nog pratat med andra runt omkring mig om detta men det blir inget gjort, det känns som att allt står å trampar på samma ställe hela tiden å inget händer. Har ingen aning om hur jag skulle gå till väga för att få honom att må bättre. Vet inte heller vad jag skulle säga åt honom.

Tacksam för svar!

det är ju sol ute och onsdag och jag har ju varit så duktig ett par dagar, funderade några minuter utan att bara köra på. Det blev inget systembolag. Så det får bli en vit kväll. Det känns så bra nu.

tack för hälsning, blev glad. Dina ord betyder mycket för mig i mitt tänk nu, kloka. Är du glad, jag är glad. Som du skriver, komma ut i ljuset från mörkret det är fint. Måtte det vara, det är ju bara jag som kan se till att det gör det. Kommer ihåg dig från något återfall jag haft, och om jag inte har fel hade du vänt tillbaka då. Rätta mig om jag har fel. Kolsvart himmel här och det blir nog åska. Idag har jag bakat, det blev sockerkaka, inte dumt alls. Nu har sommaren kommit på rilktigt här, och inget kan fresta mig som handlar om alkohol. Jag tänker så här nu, dom får gärna sitta på uteserveringar och lapa rosevin eller vad det nu är i glasen, trevligt för dom som kan hantera det. Kanske finns det många som inte kan det, och vaknar med ångest och oro. Kanske man måste komma till ett visst stadie för att inse att det är ohållbart, tror det.
Ha det fint. och tack för du finns här
Kram konstnären

Tack Fanny och Manda för att ni bryr er! Jag är nu inne på 3 :e dagen utan alkohol och visst suger det men det är så nära Vättenrundan att jag verkligen inte förstöra träningen med att vara bakfull. Har tränat bakis innan och det är verkligen ingen hit! Det är lätt att gå och ta en öl nu när jag känner mig duktig!! Måste styra om tankarna och belöna mig på något annat sätt! Det går klart lättare när jag vet att ni " fina " människor finns här! Ta hand om er!!

Mängden alkohol är ju inte avgörande, det är mer hur du blir som kan vara oroväckande. Om ditt drickande går ut över andra, ditt jobb eller andra åtaganden tex. Och om du har svårt att låta bli att dricka. Om du utan problem kan vara helt nykter några veckor är det nog ingen fara. Men att du ens ställer frågan är förstås en varningssignal.