Senaste kommentarerna i forumet

Hej! Bra att du skriver av dig här. Det är starkt av dig. Hoppas du får behandling och rehab. Jag hade kunnat skriva jättelänge om hur jag ofta tänker som dig på många plan.
Ju förr vi inser att vi inte behärskar alkohol ju bättre kan vi börja våga leva vårt liv på våra vilkor och inte spritdjävulens. Skulle vilja skriva mer, har just lite brottom men fastna vid ditt inlägg och var bara tvungen att skriva nåt!

Styrke kramar till dig!
#en dag i sänder.

4. Igår va en hyfsat fin dag. Mannen åkte till jobbet, jag börja sanera ut all skit i hopp om att det möjligen kan börja dofta gott hemma, Handlade hem förnödenheter i form av proviant å legal dryck. Kom på att just ja det står en 3,5:a på en bänk, den är inte min och tilltalar mig inte alls då jag inte sväljer sånt så den kan jag ju eliminera, då står den inte kvar där! Reptilhjärnan gick igång på ett kick: Nu blev du irriterad lugna dig med ett glas vin ekade det. Jag ryckte åt mig en påse kanelbullar å tröck i mig två, dom satt bra! Tur att mannen enligt han själv redan hade tömt ut den i slasken innan han åkte, jisses karusellen är igång! Denne kom senare hem vid midnatt och var smått berusad, ledsamt.
Inatt ska jag jobba=) Jobb har alltid varit ngt viktigt för mig och jag jobbar gärna mkt och ofta, just nu har jag två jobb. Tänkte lite för mig själv att jag har tur nu har jag ju skaffat mig ett tredje, på heltid och det jobbet fick jag fast anställning direkt vill inte ha nån provanställning i jobbet med mig själv.
Sovit 8 timmar inatt, tack. Vaknar och känner detsamma, tack!
Idag ska jag försöka ägna mig åt positiva tankar, försöka att inte vara så paranoid för att gå ut å stöta ihop med nån granne som säkert har ett å annat att säga mig, well det enda jag kan göra i såfall är väl att låna ut mitt paraply för idag regnar det=)

Idag känner jag att mitt beslut är det enda rätta för att jag inte ska leva i ett självbedrägeri.
Nu sedan min man och jag bestämt oss för att bo i varsitt boende har han åter börjat supa så som han gjort så många gånger förr. Jag känner sådan tacksamhet inför mig själv, att jag till slut lyssnade på det min inre röst försökt säga mig. Nu kan jag förstå att han, min man, inte vill sluta dricka inte kommer att sluta dricka. Och jag behöver inte bry mig om det. Jag kan skapa mig det liv jag själv vill ha. Jag märker att jag har mycket psykisk stress lagras i kroppen som jag nu måste ta hand om.
Hur ser ni på hur jag har det?
Både ni som själva dricker och ni som lever/ levt med någon som är alkoholiserad?
Vad kan jag tänka på?
Nu känner jag mig bara så fri!!!!

men jag tror tyvärr jag behöver mina antidepp ett tag till... har testat att sluta, mådde inget vidare...

Föll dit igår igen...11-12 öl slank ner så lätt i från 13 tiden fram till 19

:(

1. Du går på knäna och måste få stöd, det är tyvärr inte alltid lätt! Socialtjänsten har oftast stöd till anhöriga, Alanon, du kan också prata med distriktsvården och se om de har någon du kan tala med eller kan skriva remiss till en psykolog/KBT terapeut, rek psykolog!

2. Prata med barnen, det värsta för barnen är när man inte pratar om problemet som de absolut ser. De älskar sin mamma men lider också av hennes omsorgssvikt. Vuxna barn berättar att det största sveket var inte missbruket i sig och dess konsekvenser utan att de visste att andra såg men ingen hjälpte. Soc har ofta grupper för barn, prata annars med BUP för de behöver stöd, finns det inget problem nu så kommer det! Ring Bris vuxentelefon och rådgör med dem.

3. Prata med anhöriga, vet de? Sök stöd hos dem du litar på! Ingen av er vinner på att du mörkar (ingen aning om det är så men många gör det, försvarar den som missbrukar).

4. Läs på om missbruk, hur det påverkar hjärnan och läs på om anhörigas situation, kan rek Carina Bångs bok Släpp kontrollen-Vinn friheten!

5. Börja släppa taget, du kan inte styra henne, hon är vuxen och fattar sina egna beslut (inte alltid så kloka men fundera på om du gjort lika dant om hon inte haft missbruket).

6. Ställ krav, du skriver att du inte kan kasta ut henne, ok men finns det alternativ? Börja med att ställa små krav/konsekvenser som innebär minimalt jobb för dig och barnen. Ingen aning om hur ert liv ser ut men typ " om du är berusad får du sova på soffan/gästrummet". Det ger ändå en markering om att du inte tycker det är ok, och kanske viktigast av allt, du har satt en konsekvens som du kan leva upp till, sen kan du höja ribban i den takt du mäktar med.

7. Det är inte meningen att du ska ta ansvaret för henne, för det går inte. Kan steg ett vara att hon kontaktar beroendecentrum för stöd och hjälp. Att vara i abstinensfas hemma kan vara farligt, har hon drucket mycket och länga kan det vara en fara för livet, abstinens bör ske under kontroll och kan ske både i öppen och sluten vård.

8. Är hon berusad dagtid, ta barnen med dig och åk iväg.

9. Med tiden (lång tid) kan det kännas skönt att inte alls veta vad missbrukaren gör, det du inte vet kan du inte göra ngt åt och hon är vuxen och fattar sina egna beslut men för allt i värden, se till att ni får hjälp så du och barnen klarar er, för vem vinner på att hon drar er med sig i fallet?

10. Jag fick ingen hjälp då jag mest behövde det, tänkte likt dig när barnen var små och den stress jag levde under har gett sina bittra konsekvenser med en svår utmattning (kanske kronisk) och PTSD, läs min tråd om sjuk som anhörig, för det är där man riskerar att hamna. 5 år efter skilsmässa lever barnen och jag ok, men min ork är dålig, barnen har mycket oro och barnens pappa är döende i sitt missbruk. Jag kan inte göra mer och det känns faktiskt ok, för jag vet att jag gjort allt jag kunnat och mycket mer därtill. Det svåra är barnens reaktion som vi fortfarande söker stöd för, där vi bor informerar man inte ens barnen hur det är med deras pappa, vilket sker på många andra håll i landet...

Gör något roligt som du får kraft av och släpp inte kontakten med släkt och vänner!!!

Att du arbetar och tar hand om två barn 10 och 14 år gamla.
Din fru har inget socialt,skyddsnät. Inget jobb inga vänner och dricker alldeles för mycket.
Vägrar söka hjälp och lägger all börda på dig.

Hon har det ju någonstans ganska bra?
Hon har alla som hon bryr sig om runt sig och får fortfarande dricka.
Det är det enda hon vill i nuläget.
Alkoholismen gör så med människor.

Även om du ställer ultimatum,slänger ut henne osv så kommer hon troligen att fortsätta dricka.
Tills HON bestämmer sig för att det får vara nog.

Du kan inte bestämma det åt henne.
Men skydda dina barn.

Om du sätter de i proportion till henne.
Vem är det du borde skydda?

Hon som väljer att inte aktivt söka hjälp och bli frisk.
Eller dina barn som inte har en chans att undkomma den situation ni lever i.
Det är bara du som isåfall måste ha och ta kraften att förändra situationen för dig och barnen.
Din fru kommer inte att göra det så länge du accepterar hennes drickande.

Jag rekommenderar dig till att söka Alanon för möten och en chans att ventilera din situation.
Kanske också medberoendeterapeut om det finns någon sådan i närheten.

Din frus liv är hennes att sköta,ditt liv är ditt.
Och i dagsläget är du ensam vårdnadshavare.
Hon är inte kapabel pga sin sjukdom.

Jag vet att det inte är de ord du vill höra.
Du vill höra att ultimatum brukar göra susen,att de vaknar upp och tar tag i sin situation.
Men det är tyvärr sällan fallet.

Och är det så att de faktiskt tar ansvar över sitt liv så brukar vägen tillbaka vara lång och snårig och ta på krafterna för alla inblandade.
Hon vet att du finns där om hon väljer ett nyktert liv.

Hårda ord från Ullabulla,men när det som i ditt fall finns barn inblandade så finns det mer ansvar än ditt över ditt eget liv.

Framför allt,fortsätt läsa fortsätt skriva.
Sakta men säkert så brukar insikterna komma till en att det liv man lever inte är sunt eller en bra miljö får någon.
Vare sig för dig,dina barn eller din fru.

Alla vi härinne vet egentligen innerst inne vad som är sanning,men vi värjer oss precis som du skriver.
Värjer oss från det absurda i att en dryck får slå sönder en hel familj och lämna alla som offer.

Nära relationer kan vara "tjorviga". Som när mannen säger att han måste dricka för att jag finns där och plågar honom. Hans drickande plågar mig, vilket får mig att bli otrevlig, vilket får honom att... Ja, så är den berömda spiralen igång! Nu har jag bestämt mig för att försöka göra tvärtom; gör allt jag kan för att bryta den mekanismen. Jag sätter mina gränser, låter mig inte trampas på, resignerar inför att jag inte kan "omvända" honom, förblir saklig om än berörd. Går sedan till mitt, odlar mina blommor, tar min elcykel en vända genom den vårstinna dagen... vårdar min kropp och själ. Kanske, kanske inte, får han det då också lite lättare på kuppen, när tanten håller sig borta ett tag, kommer hem glad...

Lyhört läst, min käre Pi! Och tack kära Gunda för ditt inlägg, det värmer! Ser när jag läser mina senare inlägg att det låter som om jag hade en dödslängtan! Javisst. Den finns där, inte alltid, men ibland. Precis som för de flesta. När jag skriver om att längta efter avslut, börjar skriva brev till anhöriga, så är det inte för att jag vill lämna jordelivet. Tvärtom! Jag har återupptäckt livet än en gång, upptäckt denna unika gåva och insett att jag är fri att handskas med den på bästa sätt. Ska jag göra!

Lika dumt som ätstörning....

Om beroendet varit en sjukdom som diabetes, då hade du givetvis tagit ditt insulin och ätit rätt. Nu får du ju istället en kick av att vansköta dig... och får notan därefter. Ja, det är lurigt, minst sagt.

Hur går det ?

Kanske skulle det vara bra att börja tänka och tro på samma sätt som när man var barn: Gud ser allt du gör och slutnotan blir därefter, om inte annat så när du knackar på hos S:t Per...
Skämt åsido, det här beroendet är ju en farlig, ja livshotande sjukdom medan det varar, och det borde vara självklart att handla därefter om man är mån om livhanken.

Nu är det en dag som känns svajig. Vet att det blir vin på jobbet. Inte mkt men tror att det kan bidra till ett besök på systemet. Och absolut...vilket underbar känsla att på åka hem å ta ett glas å se mitt favorit program. Fast ett glas blir absolut 1.5 flaska innan jag stupar i säng. Jag måste fokusera på den negativa känslan som kommer dagen efter. Kanske jag klarar mej idag. Kanske inte.

..undrar vad det betyder egentligen? Tänker vi att vi har lyckats...om ingen upptäcker vad vi gör. I mina nyktra ögon ser detta beteende ganska barnsligt ut... jag är ju ändå vuxen och gör som jag vill...eller hur !? Ändå kommer känslan av skam när allt är tömt, flaskor är kastade/gömda och jag försöker prata utan att sluddra. Undrar vem som blir mest lurad? Ganska patetiskt.

Ja, vad ska man säga när man läser det du skriver. Det sätt som de behandlar dig känns oerhört orättvist genom dina ögon. Du har varit nykter under väldigt lång tid, med ett återfall som du tog ansvar i och stoppade själv. Och det var över ett år sedan. Kanske skulle bitterheten få en nyans om du försöker se det från deras perspektiv. Nu tolkar du det väldigt negativt, men det kan ju vara omtanke som ligger bakom. Har i och för sig också svårt att tro det när man läser det du skriver., men det kan förändra saker bara att försöka. Bitterhet tär så enormt, så du behöver nån mer hållbar lösning än att göra avkall på det som du tycker är viktigt, såsom trygghetsgruppen. Du kommer helt enkelt inte framåt den vägen tror jag. Och du kommer inte att kunna förändra ditt engagemang, tack gode Gud för det. För såna som du behövs. Det är synd att inte din rektor verkar inse det. Tycker som många här redan har sagt: vila i det du är bra på. Vila och ta din utgångspunkt i det du lyckats med. Och då måste du kanske också lära dig se på dina problem med a med andra ögon. Det känns som att du slår så hårt på dig själv fast du har då oerhört lång period av nykterhet.

Väldigt bra förklarat
Ha en fin dag

människa skulle gå ner i en mörk fuktdrypande källare, full med spindlar, kackerlackor och råttor. Ännu mindre låsa dörren från insidan och slänga bort nyckeln.

Så ni som råkar befinna er i denna källare, uppbåda era krafter, ta er ut och lås dörren från utsidan. Då är ni ute i friheten.

Släng gärna bort nyckeln också, så den är borta för alltid.

Dag 26 onsdag, läser här och fortsätter resan mot ett liv utan alkohol.

Jodå, helgen var bra, men hektisk. Livet är väldigt hektiskt just nu. Har inte tid att dricka heller så just det är ju bra. Men jag behöver ro.

Så skönt att bli förstådd, mitt i eländet. Jo, jobbmötet gick alldeles lysande. Jag tror ärligt talat att det är ett av mina problem - när jag är halvfull/bakfull så levererar jag för bra. Om jag någonsin blivit genomskådad av en arbetsgivare så hade det varit fruktansvärd pinsamt men det kanske hade fått mig att ta tag i saker tidigare.

AL: Vad som triggar igång ett race är inte så komplicerat. På senare tid har det helt enkelt varit tillfällen när jag trott att jag kommer undan med det. Sen har de börjat vara så länge så jag i slutändan inte kommit undan, men så fungerar ju inte hjärnan när första flaskan handlas in.

Alla demoner som kan komma fram. Har absolut ingenting mer att dricka nu. Tänker på Munch och hans målning " skriet"

Hej tillbaks,
Tack för responsen. Speciellt ellan som har klarat att bli frisk och hålla samman familjen, det ger större hopp än du kan ana.
Tack även för sekretessinformationen, det är väldigt bra att veta.

När jag nu läser min trådrubrik ser jag att den är dålig. Jag menar inte att det är bra eller så, det bara känns som det har blivit så. I de mörkaste meningarna i min dagbok står detta ordet ofta. Och det är ju dömt att misslyckas.
Just nu ligger hon på soffan med abstinens. Går det som det brukar gör hon ett besök på SB imorgon, men kanske inte.

Barnen är 10 och 14, de mår bra, såvitt jag kan säga, men jag har ju också läst att risken är stor att de råkar in i samma skit som sin mor.

Jag har inget stöd, när det känns hopplöst skriver jag i dagboken, sedan orkar jag inte tänka mer på det.
Jag ringde al-anon linjen och pratade för några år sedan men numera är det alltid upptaget. På den tiden var det värre för då var de minsta barnen så små att jag var orolig för deras säkerhet.

Energin jag har går åt att hålla familjemaskineriet flytande. Bara att tänka på att fullfölja ultimatumet går inte, jag ser inte hur det ska gå till. Det är ett mörkt hörn som jag automatiskt viker undan från.

En ingrediens är också att hon är arbetslös och har inget socialt nät, hon har ingenstans att ta vägen.
Kan jag slänga ut mina barns mor utan att hon har någonstans att ta vägen? Kommer hon att försvinna, att inte veta var hon är är en fruktansvärd situation.

Fick ni stöd, varifrån?

Jag antar att detta är en del iprocessen men just nu vill jag bara ge upp. Jag ser ingen mening med att inte dricka när jag ändå mår sämre än någonsin när jag slutat.
Grejer är bara den at det inte finns något bra sätt att ge upp på.

Hej Livrädd,
hm...
Du vet att det sätt han uttrycker sig på, "är du helt dum i huvudet?" etc, är onormalt, visst vet du?
Lämna honom. Vänta inte. Han verkar ta sig fram längs samma upptrampade stig som förut så det är nog riskfyllt. Jag vill inte skrämma dig men han är otäck. Utmana honom inte. Lämna honom bara. Du har väl en plan?
Ursula

Vad ska du göra mer än att tro på hans ord? Om han sen inte håller sitt ord är det inte ditt fel, utan enbart hans fel. Om du VET att du hörde honom öppna en ölburk så vet du att han gjorde det. Och att han ljög om det. Säg precis det. Och flytta igen. Då slipper han dricka i smyg för dig. Tufft och oerhört smärtsamt och sorgligt, men det enda rätta tror jag. Styrkekram ❤️