Senaste kommentarerna i forumet

Hoppas du lyckades. Det är bra regler att aldrig dricka ensam och du har klarat dig bra, men nu börjar du slira lite tycker jag. Vet av egen erfarenhet att det är lite farligt att ha vin hemma. Det är lätt att övertala sig själv om att det är en bra idé att dricka, särskilt när man inte är nykter. . Varför hade du förresten vin i väskan? Lycka till nu och kör vidare.

Ytterligare en skitnatt med dålig sömn och lite öm här och där efter gårdagens attack i trädgården. Det gör absolut ingenting för jag klarade ytterligare en dag och vaknade nykter. Härligt!

God morgon .. tittar in och läser din tråd lite snabbt innan jobbet ..
Känner att du är på rätt väg .. även om det vart ett bakslag igår ..
du har insett att du vill leva vitt och mår bättre så ..
Kommer att följa din resa ...Stort Lycka till från mig o Kämpa på ,
Kram från Lerigen

På ett sätt. Eftersom mat är nödvändigt för överlevnad. Finns överallt. Och för att man måste komma i kontakt med både lukt, smak och synintryck hela tiden. Hunger - särskilt hunger när kroppen tror att den svälter, som vid lågt blodsocker - triggar överlevnadsmekanismerna.
Meningen från min sida var inte att jämföra eller värdera missbruk kontra en kronisk sjukdom som kräver egenvård utan att förklara mekanismerna med positiv och negativ beteendeförstärkning och hur vi kan välja något som är destruktivt på lång sikt. Detta i syfte att skapa förståelse så att man kan minska självdömandet. Många ställer ju sig frågan "varför gör jag så här gång på gång fast jsg vet stt det inte är bra för mig?"
Och den positiva förstärkningen som blir av ett kraftigt dopaminpåslag är mycket stark, så är även den negativa förstärkningen att slippa ångest eller rädsla eftersom dessa känslor är starkt präglande på långtidskänslominnet
Mitt senaste inlägg strax ovanför var svar på ett tidigare - alltså inte Dionysas - angående hur man kan vara olika styrd av impulser under olika situationer eller tidpunkter.
Jag tycker det är intressant och bra att diskutera dessa mekanismer här, eftersom vi ofta dömer oss själva för våra beteenden. Icke-dömande och förståelse betyder inte att beteendet i sig är bra eller ursäktar det, utan förståelse möjliggör självmedkänsla vilket sänker stressnivåerna och gör det lättare stt tänka långsiktigt. Något vi alla, diabetiker såväl som alkoholister, är hjälpta av.
Kram

...om dagen ska bli vit.

är ingenting jag har sett fram emot med någon större förväntan. Jag provade för ett antal år sedan, med katastrofala resultat. Jag bodde då i en stor stad och efter att jag hade betat av museer, konstgallerier och andra sevärdheter återstod barerna. Och herredumilde så många barer det fanns. Jag vet inte om någon här kommer ihåg den gamla tv-serien "Cheers", den utspelar sig i en bar och handlar om det klientel som hänger där varje kväll. Så fick jag för mig att det skulle kunna vara, jag skulle hänga på mitt stamlokus var och varannan kväll, bekanta mig med lokalfolket och sitta och snacka dynga med alla och envar. Inte fasiken blev det så, inte ens i närheten. Som alkoholist hade jag bara inte förmågan att sitta och suga på en öl mer än några minuter, så efter någon timme var det dags att gå hem, medans jag fortfarande kunde hålla mig upprätt. Dessutom verkade det som om Svenska Folket inte har för vana att hänga på barer i tid och otid, det var få ansikten jag lärde mig känna igen.

Så det enda som hände var att mitt missbruk eskalerade till nya nivåer och jag gav upp hela idéen om att bli en del av barscenen i staden, i stället satt jag hemma och söp, dag in och dag ut. Den där upplevelsen har satt sina spår, forfarande har jag en, om inte skräck, så åtminstone en djupt rotad misstro mot att vara sysslolös. Ändå är det just det jag njuter mest av här uppe; att en ljum morgon som den här sitta i min stol ute på farstubron och följa hundens bökande bland den grönska som snart helt täcker de bruna resterna av förra årets växtlighet, de som jag inte hunnit rensa undan än och som med all sannolikhet kommer att bli kvar där de är till nästa år. Och jag tänker att det är så här jag vill ha det, detta är inte något som jag har byggt upp förväntningar kring, det bara är så här det är. Och jag tänker att jobbet som ligger och väntar inne på kontoret får nog vänta ett tag till, jag vill inte släppa den här känslan riktigt än.

Jag tycker jag har rätt att känna mig lite stolt ändå, normalt skulle väl ingen människa vara stolt över att arbetslusten försvunnit, men för mig innebär det att jag har funnit något annat; ett värde i att bara leva, och leva nyktert. Just nykterheten har blivit grundbulten i min tillvaro, utan den hade inget av det här hänt, jag hade inte bott här, jag hade inte kunnat njuta av en tidig morgon i naturen och jag hade inte vetat vad sinnesro är. Visst har jag dalar fortfarande, jag får ibland dåligt samvete för att jag inte får lika mycket gjort som förr: drickandet verkade trigga ett frenetiskt tempo mellan varven, jag var som en bilmotor med bara två lägen, full gas eller trasig. Nu rullar det på i ett mer rimligt tempo och även om jag känner mig otillräcklig ibland och saknar de där racen då jag fick en veckas jobb gjort på ett dygn så har jag tydliga minnen av de djupa svarta hålen däremellan, dom vill jag inte trilla ner i igen. Jag har en lång väg kvar innan groparna i min väg försvinner, men jag tycker redan nu att de börjar glesna och bli lättare att manövrera runt. På det stora hela lever jag ett gott liv och det enda jag behöver göra för att fortsätta så är att göra som Pi säger: att aldrig sträcka ut handen efter det där första glaset.

Ha en härlig dag allihop!

Somnade nykter igår, vaknar nykter.
Lite svettig natt med orolig sömn men tror verkligen att hela denna dag fortsätter vit.

Kortisolet lär vara lågt. Googel påstår det...

Dag 5 i mitt nyktra tillstånd är här. 5 är dessutom min favoritsiffra.
Har ägnat natten åt att vara vaken, men för en god sak mitt arbete det kändes så skönt att komma tillbaka till alla härliga kollegor?
Kroppen börjar återgå till hyfsad normal form, men jag kan inte låta bli att fnula på delirium tremens. Är inte särskilt insatt i ämnet har försökt läsa mig till vad jag egentligen undrar men hittar inget vettig lösning. Har förstått det som att det tillståndet kan inträffa efter kraftig alkoholkonsumtion en längre tid och man slutar tvärt, tillståndet kan komma upp till en vecka efter det?! Om det stämmer att det kan komma upp till en vecka efter så vänligen om ngn vet så tala gärna om det för en knasig en som inte förstår.
Å till er som vaknat: God morgon?
För mig är det strax godnatt! Å jag ska sova sååå gott.

Du verkar ha bra koll. Hur är det med kortisolet i vargtimmen? / mt

Jag stannade för ordet dunkelt. Vet inte vad du tänkte på men försökte minnas precis vad det var som hände just den dagen, den gången. Det hade sjunkit undan men sen kom jag ihåg.... så typiskt mig, att han hade frågat om jag kunde fixa en sak och jag svarade först att det går bra. Sen uppstod en komplikation för mig och då kunde jag inte säga det, kände mig bunden till mitt 'löfte' som egentligen bara var en 'vardaglig problemlösning'. Jag blev fångad i det och sjönk in i hur jag skulle lösa det..... Utan att rakt kunna säga: du, det uppstod ett bekymmer, kan vi göra på ett annat sätt? Nej, se det fanns inte i min möjlighetssfär att säga så. Istället fick det bli så (jag tror att jag ville, eller hoppades att det skulle bli så) att han såg att jag var dyster och inåtvänd och frågade.... och då sa jag... och då sa han 'men herregud, det är ju inget problem alls!'
- Jasså? Säger du det? Hoppsan?
Hur mycket har jag inte gjort, löst, fixat utan att fatta att det går att be om hjälp, det går att ändra på saker när omständigheterna förändras - och just nu när jag skriver (som så ofta) inser jag, kan jag skriva i klartext, att hindret att fråga om en förändring är att det var mina behov.... och mina behov, särskilt om jag föreställer mig att nån annan har nån slags synpunkter på dem, är inte, får inte, vara viktiga.... får absolut inte ställa till det för nån annan på nåt sätt. Gud så patetiskt och martyriskt det är när jag ser det så här i klartext, Tack Ullabulla för din input. Det var ordet dunkelt som förde mig hit. Till denna del av mitt träsk. Just på detta sätt har jag haft så stor hjälp av skrivandet här och just på detta sätt har det en helt annan nytta än en dagbok utan respons. Och, ibland tror jag, mer nytta för mig än ett terapeutiskt samtal. Hos mig föds insikterna medan jag skriver, som nu.
Tack igen, för 'dunkelt' och för ditt delande! Önskar dig en bra dag?/ mt

Dag 27 torsdag, känns som jag har fullt upp. Tiden går snabbt. Snart helg igen och det ska bli sol. Så alla sensorer på. Dag 30 på söndag.

Anders 43, tack och snart där. Snart 30 d. En vit månad. En bra start. Ha en bra nykter dag.

Heueh. (Som räven saknar hunden...)

Blodets halt av hormonet melatonin är som högst, kroppstemperaturen och blodtrycket sjunker till dygnets lägsta nivåer och ämnesomsättningen går ner. De psykiska försvaren är låga. Man borde helt enkelt sova! Brukar tänka på det här, att den verklighet jag upplever då är en friserad sanning, får ta den med en nypa salt.
Hoppas det går bra för oss nu när dagen kommit, nattupplevelserna till trots.

Varför är det alltid som värst Så här dags?
Känns som att skriva lättar lite på ensamheten även om jag inte har något vettigt att säga.
Dagen som kommer har vi massor att göra och det känns så skrämmande. Vill bara ligga under filten.

Hej,

Jag har faktiskt klarat mig fint på regeln jag har haft, men igår vart det svårt. Några vänner var här, vi öppnade en flaska på två personer, den ena personen var jag och den andra drack inte så mycket. När hen gick var mycket av flaskan kvar (kanske 2 tredjedelar) och jag tänkte att eftersom vi hade öppnat den gemensamt kunde jag lika gärna fortsätta dricka upp den. Vilket var vad jag gjorde.

Dagen efter var jag svinbakis, vilket är idag, men jag höll mig från frestelsen att dricka det jag hade hemma.

Nu är jag berusad när jag skriver detta, har varit på middag och firat 17:e maj. Jag har två flaskor vin hemma. En i väskan och en som står i köket. När jag kom in tänkte jag:
- Äh, men jag är redan berusad, vad gör ett glas till.
Men känner mig själv, det blir sällan ett glas + att att jag har min regel.

Så, förhoppningen härifrån (i ett bersusat stadie) är att jag går och lägger mig. hoppas det funkar.

kram

Dunkelt. Om det vore dunkelt inuti mig så vore jag ju nästan tacksam.
Detta gnisslande skrapande och frotterande.
Av hjärnbarkens insida och känslornas ytterligheter.

Läser bra bok: Att gå sönder och bli hel igen.
Den handlar visserligen om otrohet,sveket och hur man av det går sönder och sen får jobba på att bygga ihop sig igen.

Och det är där jag är om än av annan orsak.
I uppbyggnadsfasen som vissa dagar går så vanvettigt långsamt.
Jag tänker att jag inte tar mig en millimeter åt rätt håll,bara bakåt.

Jag vet att det inte är sant.
Jag får mer och mer förankring i min egen verklighet.
Men ibland,när jag är mitt i en tråkig känsla eller stämning så känns det så övermäktigt.
Jag vill bara bli befriad och struntar just då om en buss plötsligt skulle få för sig att meja ned mig.
Inte så att jag har självmordstankar,mer en sorts "det skulle jag skita i"

Jag som alltid varit så levnadsglad,livskraftig modig och jag vet inte vad.
Jag struntar tom i att det snart är sommar och de ljusa nätter vi har utanför fönstret.

Om jag då åtminstone hade en alkis att skylla på ;-)
MEN jag flyr inte.
Jag gömmer mig inte.
Jag använder mig inte av alla de copingstrategier som jag hittills i mitt liv alltid gömt mig i.

Och det är ett friskhetstecken och en framgång för att vara jag.
Förhoppningsvis är denna buckliga tvättbräda snart lite mjukare att gnuggas mot.
Sov gott alla vänner därute,drinkare och vi på andra sidan som är så mycket förståndigare...

Nu pratar ni med en expert, dvs. mig som har både alkoholism och diabetes, ha ha.
Ärligt talat: för mig var det lättare att sluta med vin. Jag var medveten om mitt problem, tyckte att det var himla jobbigt att få massa problem, mognade till ett beslut, slutade (så klart var det tufft). Jag blev piggare och gladare, för att JAG hade kontrollen och bestämde.
Tre månader efteråt fick jag diagnos diabetes typ 2. Ingen i släkten är sjuk, jag är 40, hade BMI på 18,5 och har alltid tränat minst 4 gånger i veckan. Jag blev deprimerad, ledsen. Jag äter mina medicin, får världens jobbigaste biverkningar, äter noll godis, noll kakor och sånt, knappt frukt. Jag tränar 6 gånger i veckan, begränsar potatis, ris, pasta... Gick 4 kilo ner i vikt, orkar inte så mycket.
Jag skulle kunna få en dopamin kick av vin eller princess torta.
Jag ser ingen skillnad på dem två.
Men diabetes känns trots allt som jobbigare sjukdom, jag ser kakor på jobbet, Coop, överallt. Som tur har de inte vin på jobbet ;)

Kunde inte sagt det bättre! Jag säger bara att jag inte vill ha, sen kan folk spekulera bäst de vill för det är inte deras ensak. Nya likadana frågeställningar lär komma imorgon då det är dags för aw med jobbet igen... Det jag inte kan begripa bara är avsaknaden av respekt hos SÅ många ... varför är det en sån grej att inte dricka?

Hur går det för dig Jocke1987 förresten? ?

Kopplas reptilhjärnan in, både känslohjärnan och tänk-hjärnan är av. Svårt definiera känslor och agera långsiktigt då.
Det krävs något mindre stress för att endast tänk-hjärnan ska kopplas bort och känslohjärnan förtfarande vara på. Det är då man känner och snabbt agerar på känsla utan att tänka.
Utifrån den kunskapen kan man lätt dra slutsatsen stt en förutsättning för att kunna planera och välja långsiktigt, som man måste för att lära in nya beteenden, är att hitta sätt att lugna hela systemet och kartlägga (för att kunna förebygga) stressande situationer. Stress är extra farligt för oss nyktra alkoholister. Och med ADHD (som jag och säkert flera beroendepersoner med mig har) är sårbarheten för stress väldigt hög, hjärnan stressar sig själv dygnet runt

När,jag började med ADHD-medicin. Kunde plötsligt känna mig sunt trött utan att samtidigt vara alltför rastlös och uppvarvad för att vila. Inre frid snarare än fokus och skarpsynthet. Men så har också mina mest tydliga och besvärande symptom varit impulsivitet och överaktivitet triggad av den inre oron och paniken. Dessa minskade direkt med lägsta dosen, nu har jag sexdubblat ursprungsdosen utan att få andra biverkningar än lite munntorrhet (vilken inte är i närheten av den man får av bakfylla...) fokus och arbetsminne är fortfarande inte helt normala, men det är inga problem för mig, har strategier.
Skrev jag tidigare att behovet av att döva/dämpa tankekaos och rastlöshet försvann av medicinen? Så är det för mig. Sista återfallet kom ändå, men skulle kommit mycket tidigare utan medicin, och kanske pågått fortfarande.

Man får väl knappast en kick av att missköta sig, men man missköter sig i och med sitt sökande efter belöningen, dopaminpåslaget, som bekant. Speciellt när det accelererat till ett missbruk. Inget att moralisera över, bara ett konstaterande. Andra sjukdomar, typ diabetes har ju inte den komplikationen, som bekant. Det är ju det som gör missbrukssjukdomen så djävulsk.

Föregående natt låg jag vaken mellan 3 o halv 7. Sedan gav jag upp. Kändes som en diskmaskin var igång någonstans där njurarna bör sitta.
Jag tänker att det nog är hög tid att sluta slarva med sig själv om man vill leva ett tag till.
Så vacker våren är och som jag sörjer min icke-närvaro

Grattis till din nyktra månad - lite i förskott...... Härligt att läsa att du "tågar på" i din nykterhet. Grattis till dig.....