Senaste kommentarerna i forumet

Egentligen behöver man inte göra så mycket i det läget, – bara låta bli att dricka. "Bara". Om beslutet väl är fattat kan du släppa mycket och sedan gå vidare. Leva, som sagt.

Eller att frigöra sig från ansvaret för den andres mående?
Jag har stannat i ett förhållande alldeles för länge just på grund av dessa svårigheter. Oförmåga att se och respektera mina egna behov, rädsla för att drunkna i den egna skulden om jag sviker den som inte lämnade mig när jag mådde som sämst, ansvar för den andres mående och en ömsesidig övertygelse om att det är så det ska vara. Och den allra tyngsta anledningen, jag har själv satt mig i den här sitsen och då får jag leva med mitt val, för är jag ens värd något annat? Kanske är det mitt eget fel att jag inte får det jag behöver av närhet, kontakt, kommunikation för att jag inte bett om det tydligt nog?
Skuldspiralen vrids åt varv efter varv, och hamnar i en absurd logik där jag drar slutsatsen att jag har bidragit till hans beteende och personlighet, till och med är själva orsaken till det, genom att vara allt för självständig och ansvarstagende.
Så där är vi nu. Skilsmässoansökan inskickad efter flera års trampande i skuldcirkeln. Fyra barn, huslån, gemensam historia och 28 år för sent, men inte för sent, bara mer komplicerat.
Vad jag vill med inlägget?
Om du redan nu upptäckt alla dessa egenskaper hos din partner - oförmåga att ta ansvar för sitt eget mående och sitt eget beteende, skuldbeläggande, brist på känslomässig kontakt, fokus på sig själv utifrån "jag behöver" istället för "vad kan jag bidra med, vad behöver du?" Vänta inte tills det blir mer komplicerat. Granska din egen skuldspiral. Ingen kan göra allt rätt, och man kan inte stanna i ett förhållande enbart för att rädda den andre

Dag 3 är här! Tänk att tiden går sååååå sakta när man ligger där i sin självömkan å giftet ska ur kroppen, många tankar och funderingar hinner det bli. Igår fick jag iaf i mig mat och mycket vätska och iom det så klarade jag mig ut ett par svängar utan de allra värsta skakningar, men när jag ser mig i spegeln blir det bara: Huh så hemsk å eländig jag ser ut! Men! Jag ska jobba mig mot ett snyggare jag både in och utvändigt.
Fick en del sömn efter många timmar vaken, och det var skönt. Vaknade 04:30 och tänkte bara tack.
Jag har en övertygelse och önskan om att det här kommer bli bra, det ska gå. Jag har aldrig mer råd att sätta min nykterhet på spel. Fram mot ett friskt och fint liv!

Fortfarande är inne i ganska mycket kontroll.
Om du kan,så släpp den.
Om jag tolkat dig rätt så har du ställt ultimatum och jag förstår att du inte vill att han ska dricka.
För då blir ju konsekvensen att du kanske måste bryta.
Och det vill du inte,så därför kontrollerar du förmodligen det du kan.

Låt honom själv välja vilken dryck han ska ha.
Det kan han kanske avgöra själv?

Något du kan göra för hans skull om du vill hjälpa är troligen att avstå ditt eget dricka.
Men det kanske du inte är beredd till att avstå?

Du symboliserar ju varje helg det kan egentligen skulle vilja klara,men inte gör.
En nykter tillvaro för den som riskerar att trilla dit eller känner stort sug underlättar ju troligen rejält.

Att förstå att du är du och han är han är det jag upplevt som svårast när jag levt i relation och gått in i försök till kontroll och styrning av en annan människa.
Gång på gång trillar jag dit och inbillar mig att jag vet vad som är bäst för en annan människa.
Det vet jag inte och ska inte heller lägga något krut på.

Tuffa puckar från Ullabulla.
Hoppas du tar det som vad det är,goda råd från en som inte kraschat bara en utan två relationer pga medberoende och kontroll in absurdum.

Dag 25 tisdag, ännu en dag utan alkohol. Inga sug. Känns bra. På söndag blir det 30d = delmål. Sen 50d och sen 100d osv. Tänker ibland på när jag kommer att börja glömma och fundera på att bara ta en öl eller ett glas vin. Hoppas att denna gång förstå att det första glaset är början på en återgång till gamla mönster och destruktivt drickande. Jag kan inte ta ett glas vin ellet öl mer.

Låter som ett helt rätt beslut, det enda du kan ta i den här situationen. Nu är bollen hos honom.

Ta tag i detta nu, och börja jobba för ett nyktert liv.
Vi är flera som kämpat oss loss från träsket.
Du klarar det också.

Pepp och styrka

Ensam i helvetet. Nu skall jag återigen kämpa mig upp ur detta. Ja, jag var fullt medveten om vad jag gav mig in på. Kan inte skylla ifrån mig. Visst är man sjuk.
Känns så väldigt bra att någon tar sig tid att stötta

Jag kan förstå att det låter som den sista utvägen, dvs att åka på behandlingshem.
Så här i efterhand kan jag ibland tänka att jag skulle ha börjat där. För åren innan sänkte mig helt och hållet. Kampen var för mig vidrig. Alla misslyckade försök, besvikelsen, ångesten, planerandet, besattheten. Men det är enkelt att vara efterklok.

Ledsen1; vilken insikt du har landat i. Ta all hjälp du kan få. Du är så värd att få må bra. Och är det något vi i fortsättningen ska vara duktiga på är att ta hand om oss själva. Resten får vara.
Stor kram!

Tränat idag - skönt! Naturlig kick i allra högsta grad. Men, 2 glas vin, då jag träffade en vän tidigare idag. Som jag inte sett på ett bra tag och ett restaurangbesök på det. Jag behöver börja fylla i "ploppar" någonstans, så att jag får en överblick över hur mycket och hur ofta. Verkar inte gå med en mobil variant tror jag. Tänker att jag tar mig till gymmet imorgon igen, för att hålla uppe den positiva sidan. Vill ju inte ha en eskalerande verksamhet...och nej, kan inte dricka normalt trots 2 glas, för allt jobb jag får med hjärnan imorgon o nästkommande dagar. Maten har jag skött till punkt och pricka. Ett av två avbockad åtminstone :) Jag behöver en bättre beredskap för situationer där det blir extra jobbigt... Alltså ska jag o min ADHD lära oss att göra listor. ADHD blev så trött av bara ordet o kröp till kojs. Jag ska väcka "slöfocken" imorgon och verkligen skriva ner vad jag behöver göra innan jag hamnar i situationer, som jag vet kan vara svåra för mig. Nu vill hjärnan än mindre varva ner. 2 glas - hur tänkte jag? Att jag kanske, mot all förmodan skulle somna som en bebis? Jag blir trött av en flaska... Nu är hjärnan litet redo för packning, städning, planering och kanske skurning av alla golv. Helst på samma gång ? Nej, jag får ligga kvar i sängen, som dessutom nu är för varm. Det blir kanske golvet till slut med bara kudden som gäller för att varva ned. Har funkat förr och utan att jag varit uppstissad av A. Jag börjar förstå, hur det hela hänger ihop, i mitt beteende. Väl mött!

Vad tror ni att om jag erbjuder alkoholfritt vin och öl? Jag brukar själv dricka vin fredag-lördag. Att då erbjuda alkoholfritt alternativ var en tanke jag fick. Hur kan reaktionen bli? Ingen alkohol, då kan det kvitta? Inte lika gott? Några förslag på bra märken? Finns det en risk att smaken triggar mersmak efter "riktiga" grejer?

Jag vill ju verkligen inte kontrollera honom, men jag kände häromdagen på antabusburkens tyngd. Kändes som den var mer än halvfull, och det borde den inte vara. Tycker han att han klarar nykterheten bra och vill spara medicinen till svårare tillfällen? Antabusburken var ju sjukt dyr, en bit över 400 kr för 30 tabletter tror jag. Fast det betalade jag idag för två anti-fästingstabletter till hunden, så allt är ju relativt. Jag ska fråga sambon "tar du antabus på måndag och fredag fortfarande?" Sen får vi se vart det samtalet leder.

Jag, liksom han, vet ju att han aldrig kunnat dricka liiite. Han dricker i turbofart, tills allt är slut. Jag ska påminna honom om det tills han verkligen minns det. Jag inbillar mig att efter ett långt uppehåll måste hjärnan bli helt exalterad när den får sin drog, och pumpa ut massor av "belöningshormon", och att risken då är stor att det spårar ut nästan direkt. Ja, ännu är det ingen frågeställning här hemma, men jag förbereder mig mentalt. Ska nog läsa mina första inlägg här på forumet, och läsa dem högt för honom kanske om han tycker att jag överreagerar.

Jag tror det blir bättre. Det blev det för mig. Nu tar jag melatonin som ska vara litet snällare, men den klubbar ju inte ned hjärnan, så att den tystnar och låter en få ro. Har hört vissa som kör med compassion-appar och somnar till det. Vaknar sällan i vargtimmen numera med hjärtklappning och näsblod. Vaknar jag så är det av andra orsaker. Det går upp o ned, men mestadels sover jag hyfsat. Hoppas det löser sig. Bara att inte kunna sova triggar mig oerhört. Det var ju så jag hamnade i missbruket. Vad duktig du är i din kamp! Glöm inte bort att berömma dig själv :)

Detta eviga tänkande kring A och eventuella möjligheter att få inmundiga det - suck, säger jag åt mig själv. MEN, 3 dagar är så himla bra! Att vara nykter länge innebär massor med jobb, men de första månaderna eller dagarna är de som kräver eoner av kraft. I min värld i alla fall. Ett litet steg framåt är närmare målet, än inga steg alls. Ibland backar vi, men då är det nya tag och nya små steg framåt. Helt plötsligt har vi tillryggalagt mer än vi kunnat drömma om. Viktigaste är ju att vi fortsätter att gå, trots allt som händer :) Jag försöker foka på träningen. Ge hjärnan nåt annat att tänka på, men det är en ständig kamp där inne. Till slut måste väl "tjatterapan" tröttna? Avsky helst inte dig själv - var less på hjärnan och dess behov av tillfredsställelse. Det blir litet lättare. Tycker jag. Väl kämpat!

på att inte kunna sova. Funkar lite bättre på helgerna. Då gör det inte så mycket om jag vaknar vid 03:30 för då kan jag sova en stund på förmiddagen. I veckorna hinner jag inte somna om. Jag trodde att det skulle bli bättre rätt snart om jag inte drack, men enda skillnaden så här långt är att jag fryser istället för att svettas när jag vaknar.
Blir det bättre eller är det något annat fel?

Jag vill så gärna säga att det blir bra. Men, tänker mig att det blir bättre när vi tar hand om oss själva. För sen plötsligt vet vi (förhoppningsvis) vad vi behöver göra för att fortsätta framåt.

Håll dig till den. Starkt kämpat! Jag kämpar på också. Ha en fortsatt fin kväll. (Bra ibland att göra upp en plan B, om plan A skulle vara motigt t ex ring en vän, träna, baka, lös korsord eller lämna hemmet en stund etc) styrkekramar!

Vad härligt att det gått bra så länge!

Och ja Bedrövadsambo det är exakt vad du ska göra om han släpper på nolltoleransen: skrik neej rätt ut! Det är sannolikt alldeles för tidigt att börja dricka ens lite igen, nykterheten är inte ännu på länge det nya normala i ryggmärgen och att tro man då ska kunna dricka "som alla andra litegrann" är nog bara att lura sig själv till en ny tio veckors uppförsbacke av ny avhållsamhet. Så avstyr hans såna tankar så gott det går!

Tio nyktra veckor för sambon. Det känns knappt som "incidenten" som blev droppen ens har hänt. Minnet bleknar snabbt. Är lite orolig för att även sambons minne bleknat och att han snart vill dricka liiite. Vad säger jag då? Skriker neeej rakt ut?

Tack för er omtanke, det stöttar mig ännu mer till kloka beslut på denna väg.
Att själv sluta dricka samtidigt som ens partner väljer en annan väg, kan vara ett helvete men gav mig styrka och nu är vi där våra vägar delas.
Det är med sorg jag lämnar honom och med rädslan att han kommer falla längre ned.
Men som sagt han var en stor anledning till att jag föll ned i hålet och för att aldrig mer hamna där så måste jag göra detta.
Idag har jag gått i skogen i timmar och hämtat kraft, så ikväll känns det ett lugn i kroppen och knoppen.
Så ännu ett steg för mig och mitt nya liv, vill tacka er för era kloka ord som hjälper mig att jaga bort spöket❤

Vill bara säga hej och höra hur du har det? Länge sedan "jag hörde ifrån dig". Hoppas du mår bra. Kram?

är så härlig att köpa. Mkt vin som räcker länge.... ehh nä...två kvällar max.
Jag säger som någon gjort tidigare....läs och skriv här inne...så får du stöd...oavsett om du är nykter eller försöker bli eller har trillat dit. Jag klarar mej just nu tack vare kloka människor här inne som ger mej feedback på allt.
Välkommen in i matchen du också !

Jag har varit "nykter" i lite mer än en månad nu sedan jag kom hem från en veckas abstinensbehandling.Före det en period av ca en månads ordentligt drickande, en box om dagen på slutet, tog kål på mig ordentligt.
Jag var nergången fysiskt och psykiskt. Innan dess arbetade jag heltid och studerade samtidigt på distans på helfart. Jag hade aldrig kunnat drömma om att jag skulle bli så illa däran. Visst har jag druckit mer än genomsnittligt normalt emellanåt och visst hade vänner och familj märkt och särskilt barnen markerat att de mådde dåligt över mitt drickande. Jag kunde ta mig i kragen och vara "normal" och mer än så, med en överväxel i. Mycket skadligt för mig som dessutom är bipolär. När jag började dricka för mycket denna gång, så gick det med en väldig fart utför. Jag tappade kontrollen och blev gränspsykotiskt, oklart om det orsakades av sjukdom eller alkohol, eller troligtvis en kombination. Jag blev tvungen (jag bad om det själv, mina ben bar inte längre och jag kunde inte styra mina händer) att be om abstinensbehandling, detta fanns inte på min mentala karta ett par månader tidigare då jag lade ner mycket energi på att vara "duktig". Men, nu var jag på botten på alla plan. Jag vände mig också till kommunen och bad om inneliggande behandling, d v s behandlingshem. Beslut om detta tas på onsdag, men preliminärt är jag lovad en plats på Kvinnohemmet i Hudiksvall. Jag tänker grabba tag i chansen med båda händerna. I väntan på detta så går jag på AA-möten, träffar en drogterapeut och för att få lite mental vila tar jag Antabus. Inte för att jag är sugen på att dricka, men för att inte ens behöva oroa mig för att överväga det. Jag är så, så trött på alkohol. Jag vill inte börja igen med att sluta, torka upp efter en dryckesperiod, oavsett om den varat en dag eller två eller veckovis. Jag är trött på kontrollförlusten och på att se mig i spegeln och undra vem det är som tittar tillbaka, inte någon som beter sig respekt- och kärleksfullt emot de som jag älskar mest iallafall. Jag kapitulerar. Jag inser att jag inte visste bäst, då skulle jag ju inte vara i detta läge, eller hur? Jag hoppas innerligt att jag druckit min sista droppe alkohol. Alkoholdjävel! Nu ska jag förvalta det goda som faktiskt, trots att jag just nu inte känner att jag förtjänar det, finns i mitt liv.

Klarar även denna dag. Men har i huvudet V I N -planering. Imorgon kväll blir det inte. Onsdag kan funka för då är jag ensam hemma. Fast då ska jag köra flera mil på torsdag morgon. Vilket innebär ångest och oro....är jag rattfull eller inte ? Torsdag går bättre för då kan jag vara " ledig" fredag. Lördagkväll är perfekt för då kan jag nyktra till söndag. Detta ÄR verkligen helt SJUKT. Guuuud vad jag avskyr mej själv.