Senaste kommentarerna i forumet

...höll på att skriva avklarad, men det stämmer ju inte. Den har varit avnjuuuuuten hela tiden.

Lite sug på fredagen när jag såg alla sitta med sina glas rosé (huttrandes) på uteserveringarna. Igår, när solen sken, satt ännu fler människor på uteserveringarna och drack öl och vin. Då var suget faktiskt borta. Jag och maken åt god mat, promenerade (23000 steg!) och gick på museum. Njöt av hotellfrukosten. Sådant jag inte gjort utan en akut bakfylla sedan jag blev vuxen. Fantastiskt!

Men oj vad många dricker alkohol! Nu när jag själv inte dricker så märker jag hur lukten/doften (beror på hur en ser på det) av alkohol slår emot en när en går in på en restaurang eller in i hotellobbyn på kvällen. Människor en delar hiss med luktar och upprepar sig, trots att de verkar skenbart nyktra. Alkohol är så enormt förknippat med avslappning, att unna sig, vara ledig osv.

Längtar till nästa gång jag och maken kommer iväg. Men det var väldigt skönt att komma hem till två glada gossar som haft det hur bra som helst hos sin farmor också :).

Närå, de bra "tankarna" handlar absolut INTE om alkohol - tvärtom. De handlar mer om min vardag, att jag ser den, tar in den och lever i den. Småsaker som jag inte sett de senaste veckorna. Ett litet skratt, ett smajl eller en fniss åt något eller någon, på riktigt - och inte pålagt som i en teaterpjäs. Ett "domedags och katastroftänkande" som sjunker undan - men som INTE, istället ,lämnar plats för några bra alkoholtankar. Inte alls så! Det är bara så skönt att jag har en "distans", ett första avstånd, till "sist". Jag behövde komma dit! Men alkohol? NEJ!

Kram på re´själv!:-)

Jag gick coldturkey och gjorde en skitstor grej av det, satt med papperslappar under läppen. Hade med mig en bit ingefära och rivjärn som jag rev lite ingefära och lade under läppen. Pratade sönder omgivningen om hur synd det var om mig. Det svåra är nog inte nikotinbiten utan amputationen som känns när inte prillan är på plats.

Det gick bra, i tre månader. Sen blev det lite stress på jobbet, då började jag köpa en dosa ibland, ta en prilla och ge bort dosan till en arbetskompis. Detta höll på kanske i två-tre veckor, sen började jag tigga en till prilla till eftermiddagen och till slut är jag tillbaka och snusar värre än någonsin.

Så jag är ingen bra råmodell för hur man slutar snusa, mitt tips är att vara extra vaksam efter tre månader då känns det som projektet sluta snusa är avklarat och man är snusfri.... haha

Vad bra att du tänker tanken hela vägen......och ser konsekvenserna. Att det inte bara blir 2 öl....... Fortsätt att tänka så, för "sugen" kommer då och då, och vi tror nog alla, efter en tids nykterhet, att det "bör gå bra nu" att bara ta ett par öl. Är lite nyfiken - det har inte här att göra egentligen: Hur gjorde du när du slutade snusa? Trappade du ner, eller slutade du tvärt, cold turkey? Jag vill sluta - men vet inte hur jag skall göra. Ta semester en vecka - och sitta hemma o svettas? Eller trappa ner långsamt, kanske med svagare snus? Jag snusar 2 dosor om dagen.......

Kämpa vidare Janne! Jag håller på dig!

Nu, dag fyra helt utan alkohol (drack ett glas folköl till lunchen) har varit hur bra som helst.

Känns nästan som om jag kanske inte är så alkad, kanske skall dra förbi krogen och ta de där två ölen jag lovat att hålla mig till huuuur många gånger som helst (vilket alltså aldrig hänt)....

Nej, ingen krog inte och hemmet är helt tömt just med tanke på sådana här dagar, så lätt att glömma så enkelt att låta sig luras av sig själv.

Vis av den gången jag slutade snusa vet jag att efter tre månader släpper man garden lite för lågt och trillar dit snabbare än en återställare slinker ner.

Jag förstår, och det är exakt såna tankar som jag också har. Önskar dig lycka till och vinn nu mot spritdjävulen. ?? kämpa! Min helg gick bra - fredag och lördag är mina jobbigaste dagar. Sysselsatte mig med aktiviteter på dagen så jag vart seg på kvällen. Imorgon tar jag dag 10. ?

Bra lchf-snacks.....! Och gott! Det, samt babybellostar och nötter har stillat många (mat/socker-sug). Jag har själv kört/kör rätt så mycket lchf sedan cirka 3 år. Anledningen var att jag hade problem med magen - samt att det visade sig att jag har en veteallergi (ej glutenintolerant alltså). Jag slutade tvärt med bröd och socker från en dag till en annan - och jäklar vad kroppen reagerade starkt. Jag fick "abstinens" i form av ymniga svettningar - mest på ryggen och i handflatorna. Tyckte att jag tappade all kraft i musklerna.....Det gick över på drygt en vecka när kroppen "lärt" sig att hämta energin från annat än snabba kolhydrater. Sedan jag slutade att äta vetemjöl så funkar magen fantastiskt bra - och min "IBS" är som bortblåst. När jag har haft mina fyllerejs så blir det ju förutom alkohol en väldig massa socker helt plötsligt (öl) för kroppen - och det gör väl kanske abstinensen eter värre - när alkohol- och sockertillförseln stryps samtidigt?! Nu när jag inte dricker - och håller mig rätt strikt vad gäller kolhydrater så har jag sällan eller aldrig något som helst sug efter något sött. Ingen berg- och dalbana vad gäller blodsockret. Och tappade, av bara farten, cirka 8-10 kilo. En matchvikt som jag hållit sedan dess. Och ingen alkohol heller så klart.........

Du skriver otroligt vackert, poetiskt och sorgligt. Man känner verkligen din smärta. Och beslutsamhet!

Tyvärr tror jag att ultimatum är enda sättet. "Sök hjälp, bli nykter, eller flytta." Sådär kan ni inte ha det! Prata med henne när hon är nykter och berätta precis hur du känner. "Jag tycker/tänker/känner/vill..." Barnen far illa oavsett, tyvärr. Fortsätt skriv och berätta hur det går för er!

Jag håller andan när jag läser.... för länge sen hade jag en.... nej jag levde i en trampolinmetafor. Och jag hoppade, men jag hoppade mig inte fri. Mycket i mitt trampande har jag klarat själv, på egen hand... upp ur och ut ur träsket. Men djupast har jag ännu oändamålsenliga ansvarsmönster kvar. Nu, efter uppbrott, förändring och försoning visar mannen vänligt när jag trasslar och binder åt olika håll. Och jag övar. Och övar. Till exempel just idag. Övar jag. Med punkter och pauser.
Allt det bästa och tack för ditt generösa delande ! mt

Det är skönt intill obeskrivlighet att slippa alkoholoket.
När jag släppte starkvarorna kunde min livsresa börja på allvar.
Det behöver inte gå fort, för mig gör det inte det, och det är helt okej.
Det funkar, och allt som funkar är gott.
Nu känner jag att jag skriver som Ebba lite - ah, det är okej det med.

Det är fina, kloka och varma människor härinne. Det gör mig glad. Tacksam också - om ej kåt. Nej, förlåt! Censur på det där sista.

Kram på er så länge!

<3

på hög%-ig vispgrädde idag. Med vanlijpulver. Härligt ?
Njut av våren? / mt

mina första forumhjältar som gav mig hopp om att förändring är möjlig ?
Tack, tack till er båda❣️ / mt

Och du, vi som tänker på påssäntten - vi dricker förstås fyrtioprocentig vispgrädde. Bara gottis i den, inget äcklis. ;)

Tack för påhälsning i min tråd också! Kram på dig!

och i själen när jag läser ? Ha det gott ?
Kram, kram / mt

Hej! Xavier!
Helgen har gått åt mycket tankar kring alkohol, men inte för att jag varit sugen utan mera äcklad över den och vad den gör med mig och får mig att känna. Egentligen vill jag aldrig mera dricka, hoppas jag alltid kan känna så.
Torsdagen den 18 åker jag hem, så hur jag mår då vet varken jag eller min spritdjävul men en sak är säker, på torsdag är det min dag nr 7 som nykter och jag är fast beslutsam på att det skall bli många fler. Hur har din helg gått?

Måste berömma dig och berätta hur inspirerande det är att läsa dina svar, samtidigt är det lite skrämmande då mitt logiska jag vet att du har rätt.
Jag har funderat över samtalsterapi dom senaste två åren, egentligen dom senaste tio åren men mera ingående nu.

Hat tillochmed skrivit till privata psykologer och dom har svarat att dom gärna tar emot mig.

Varför missunnar jag mig själv välmående? Varför bekostar jag mitt destruktiva beteende i första hand?

Det har känts mera rätt att gå ut och bränna loss fyra tusen på en kväll en lönehelg än att skippa den rundan och ha psykologisk hjälp en hel månad. Så fel jag prioriterat, så otroligt dum och skamsen jag känner mig när jag öppnat ögonen.
Alla fyllor, ångest, hjärtklappningar, gråt, bråk, one night stands som bara varit helt förgäves.

Det är som att tåget bara kör på i sitt eniga spår utan någon som kör och när de kommer fram smäller de ordentligt för det inte finns nån broms. Jag har låtit loket köra så hårt att jag inte ens tagit mig makten att bromsa när jag väl kunnat.
Om man bara förstod allt tidigare, samtidigt vet jag att det som har hänt har hänt men det är bara tankar som for i mitt huvud.
Jag kräks inombords när jag tänker på all fylla, spyr och blir förbannad! Sen blir jag ledsen. Tom, och ängslig. Då hade det varit gott med en grogg.
Men NEJ! Inget mer sånt! Jag vill inte! Jag vågar nog inte, rädd för att svika mig själv och andra. Får inte svika mig själv!

Jag läste ett inlägg om någon här som gjorde listor på saker man skall göra som oftast brukar falla mellan stolarna. På tåget hem på torsdag skall jag inte dricka mig knackefull och trilla av tåget redan efter 2.45h i Göteborg och vingla runt på centralen och ta min After work öl på Olarys, nej nej! Jag skall fördriva tiden och ledigheten här inne på forumet och skriva en "att göra lista" på saker som jag alltid velat göra.
Psykolog hjälp skall stå nr1, gymkort nr 2, massage nr 3. Som jag tror nu kommer listan bli rätt lång, men och andra sidan kommer jag ju ha all tid i världen om jag inte spolar förbi livet genom att vara stupfull och bakfull tre dagar efteråt. Fyra dagar förgäves för 5 timmar nöje, kanske mer. Hursomhelst är det dåliga odds. Tack för att du skriver och bryr dig. Kram

Vad jag gläds med dig, du fixade festen och nykter det är så härligt.
En fin söndag önskar jag dig!

Vist är det skönt att ha börjat ta tjuren vid hornet och få provtagningen undanstökad, sen får jag ta resten som det kommer.
I går hade vi barn och barnbarn här och alla körde kom från olika håll alla, så det blev ingen alkohol alls det var skönt.
Men när de åkte så var jag nog så känslodriven på nått sätt, så jag drack ett par glas vin. Men ändå inte så jag blev påverkad.
Men då bröt jag ju trenden med nyktra dagar.
Jag har ändå lite ångest även om jag känner att jag inte behövde ha det, så förhållandet jag och alkohol har en tråkigt förhållande.
Men just nu tänker jag kasta det över axeln och gå vidare.
Dagen i dag har varit bra, vi har fixat ute i trädgården satte potatis och flyttat lite lök ämnen fixat och donat. Så dagen känns bra.
Ha en skön dag och för mig blir den alko fri!

... vispgrädde!

Ja, ha-ha och förlåt, men jag ville skämta lite och kanske väcka någon halvsovande läsare.
Det är absolut ingen risk att jag får något återfall och börjar med fel sorts "procenthaltiga" drycker.
Jag är väldigt trygg och säker i nykterheten nu.

Det är så att jag har slarvat en hel del med LCHF-dieten de senaste veckorna och ätit för mycket sötsaker.
Nu var jag extra sötsugen, och botar det med lite vispgrädde. Gott, mättande och nyttigt.

Så, ingen fara. Hoppas ni tål lite skämt och skoj.

Önskar alla som läste detta en trevlig söndagseftermiddag. Sköt om er!

Jag var oxå nykter eller snarare promillefri när jag åkte. Ca två veckor efter mitt senaste (vågar inte skriva sista) intag. För mig är det skillnad på att vara nykter och att vara promillefri. Det handlar om så mycket mer än bara alkoholen. Jag var oxå nykter (promillefri) perioder men det blev värre och värre precis som du beskriver och jag har oxå barn. Att ansvara för sitt tillfrisknande är ju bara positivt.
Söndagskram!?

När man är i en relation med någon som visar en massa tecken på att inte vilja är att förstå.
Vi som medberoende och kanske i viss mån relationsberoende har en stor skräck över att släppa taget.
Om oss själva,missbrukaren, relationen osv.

För om vi gör det så tappar vi ju den kontroll vi tror oss ha.
Om du tittar på bara just den känslan så kanske du kommer något på spåren.
Du vill ha vad som är skäligt i en relation.
Engagemang intresse och ett sunt givande och tagande.
Du får inte det i er relation men stannar likafullt.

I tron om att tiden och tålamodet och viljan från din sida på något sätt ska förändra det faktum som råder.
Han verkar inte ha något större intresse av att fortsätta relationen till dig.
Oavsett orsak,om det är ett led i hans behandling eller egna insikter som tar fokus från relationen.

Eller om han helt enkelt inte har drivet.
Eller om han ser dig som hindret för att få fortsätta droga med alkohol och spel.

Allt det står för honom.
Men vad står din vilja för?
Varför vill du inte släppa taget om relationen då den inte ger dig vad du vill ha?

Det är den fråga vi som anhöriga ständigt ställer till oss själva utan att få svar.
Men ställer man den tillräckligt ihärdigt så brukar till sist svaren komma till en.

Just den här klyftan mellan förnuft och känsla.
Gapet som bildas och klyftan man liksom ramlar ned i utan att komma upp ur den.
Oförmågan att agera.

Var snäll med dig själv.
Acceptera att du just nu inte har styrkan att gå. Erkänn din kärlek och din smärta.
Och titta sen på den och fråga dig själv om du vill fortsätta ha det såhär och må såhär.
Troligen är svaret nej.

Titta sen på vad du kan göra just nu här och idag.
Och gör sen detta och se vad som händer.
Det kan vara något väldigt enkelt.
Börja en kurs.
Planera en helg med en väninna
Res bort utan sällskap och sätt på dig tänkarhatten utan att störningar finns.
Lägg bort mobilen och datorn ett dygn.

Vad som passar dig och vad som är rimligt.

Att vara i det vakuum du är i är fruktansvärt jobbigt.
Men låt dig vara där så kommer säkert någon liten insikt i hur du ska påverka din egen situation åt rätt håll.

Kärlek är starkare än förnuftet, missbruket är starkare än förnuftet.
Med andra ord så kan inget vinna utan det är moment 22.
Det är bara att acceptera missbruket eller att gå vidare. Saker brukar blekna men vägen dit är smärtsam och för min del så kan/vågar jag inte ta steget än. Tänk om man ångrar sig ?.....

i steggruppen jag börjat.
Det handlar om tillit,att släppa taget och tro att någon annan,en högre makt ska ta över det vi inte orkar med. Jag tror jag börjar förstå lite vad steget handlar om nu. Det låter lite motsägelsefullt. Ha tillit,släppa kontrollen och inte längre behålla den själv.

Och det handlar ju då i direkt motsats till vad man annars ska göra,ta kontrollen.
Men just att inse att kontrollen som man tror sig ha på sig själv,alkoholisten eller vem det nu än är, är rätt så uppfrätt när man mår som sämst.

Man sitter där renskrubbad ända in i själen och förstår att kontroll på läget är det sista man har egentligen.
Först då kanske man kan börja se ljuset.
Insikten i att endast jag kan ju då förändra detta läge,ta kontrollen och börja sätta upp nya ljus i mörkret.
Men att då våga tro att någon annan än jag ska tända dom.

Att ha tillit till att om man själv kör ned stolparna i vägrenen som ska hålla en på banan. Så ska någon annan se till att man faktiskt ett steg i taget ska våga gå vägen fram åt rätt håll,mellan dessa stolpar.
Man behöver inte gå alla stegen själv,man kan ha någon som håller en i handen.
Om det då är en inre styrka som vaknar upp,eller en gud eller alanongruppen eller ens döda mamma.
Det spelar mindre roll.

Det viktiga är nog just detta: Att se att man förlorat kontrollen och att man är precis så liten som man känner sig istället för tvärtom.
Att kontrollen har man aldrig haft,trots att man på så många plan inbillat sig det.

Så befriande och så smärtsamt.

Just nu står jag inför en massa praktiska förändringar i mitt liv.
Jag håller på att släppa taget om så mycket.
Min handikappade dotter.
Mitt arbete
Min bostad
Min relation till två män som betytt mycket för mig under många år.
Mitt sätt att agera som medberoende till så många runt mig.

Jag skalar och skalar av mig själv och försöker komma ned till den allra innersta kärnan.
Och den är inte stor ska jag säga.
Som en ynka liten ärtapärta är den utan allt det utanpåverk som jag byggt upp under mitt 50-åriga liv.

Någonstans har jag vecklat ut mitt sår för allmän beskådan,eller åtminstone för min beskådan.
Det är inte vackert eller enkelt,men nödvändigt.

Såret blöder både här och där och jag har tidigare sprungit runt runt för att laga och fixa i det fördolda utan att förstå att det är det jag har gjort.
Med arbete,relationer medberoendebeteende osv.
Nu låter jag bli allt det.
Jag är på mitt alldeles egna behandlingshem med mig själv som terapuet och sponsor.

Jag önskar att jag hade några dåliga kärleksfilmer jag kunde spela upp för mig själv när jag vill vila.
Men min egen allvarliga film spelar hela tiden och tillåter mig endast små andrum.

Jag tror att jag är över värsta puckeln och ser nu för första gången så klart på var jag brister och har brustit under så lång tid.
Jag står på tröskeln till mitt nya liv och tvekar på steget.
Ska jag våga ta klivet in i detta nya,där bara jag och mina behov får bestämma agendan?

Och ja,det vågar och ska jag.
Men än ett tag så måste jag få stå på tröskeln och kika in i detta nya rum.
Med en fot kvar i det gamla och en fot i luften till det nya.
Tills jag vågar ta klivet.

Tack Ullabulla.
Du har rätt, jag behöver stöd då det äter upp mig att vara ensam i detta. Det har blivit värre med tiden och ju längre avståndet mellan oss blir desto mer ångest har jag och tiden som sambo,alla fyllorna, sveken osv plågar mig mer och mer....