Senaste kommentarerna i forumet

Första kvällen utan vin... det gick bra.
Imorgon har Systemet öppet och jag ska inte gå dit. Jag hoppas lördagkväll går lika bra som idag.
Jag läser mitt eget inlägg och inser hur sjukt detta resonemang är.....gaaaaaah!!!

Jag älskar min mamma enormt mycket just det som fått mig att försöka så långt och länge. Det där varför är en del av mig som slåss med tanken,varför räckte inte min kärlek till? Vet att hon själv aldrig skulle ha valt bort mig eller sitt enda barnbarn,är ju inte hon som styr sitt liv nu utan mistluren av alkohol som mixas med tabletterna. Hade hon inte haft de problem som hon har nu så skulle hon ha vet annat. Min mamma tog hade om mig ensam när jag var liten,hon gav mig så mycket kärlek i sitt sätt att uppfostra,kram,pussa,aldrig skiljas åt som ovänner/arga. När jag var runt nio år så mötte hon min styvpappa och han gillade att dricka,ibland tog han tabletter och med tiden vart han hotfull. Min mamma vart först medberoende när det gäller alkoholen o våldet,senare för att klara av stressen och sorgen så tog hon till det som kunde döva och ge ro.
Jag har jobbat otroligt mycket med mig själv,hon lever fortfarande kvar med sorgen skammen av det som var då och det som är nu.
Sorgligt att bli så kemiskt beroende så hon inte kan styra det själv,varken kan eller vill förstå just nu,det kunde ha varit våran tid annars. En tid för kärlek och gemenskap,beroende är så mycket starkare idag att inte ens moderskänslorna har vunnit.
Önskar verkligen att hon vinner sin kamp eftersom jag älskar henne så och vill ha henne hos oss!
Tyvärr så visar alla hennes handlingar på att hon inte styr nå själv,hur mycket hon än älskar oss!

förstå att hon inte orkade när jag br liten,hela hennes jag kämpade för att hennes man skulle komma på fötter

Ikväll har jag varit utan vin och det har gått bra..så imorgon vaknar jag utvilad utan ångest. Hur jag ska kunna hitta ett sätt att hantera mitt sug efter vin..vet jag inte....men vet att jag fort kan trilla dit igen....tycker det är svårt med självdiciplin.

...läser ditt svar till mej gång på gång...men känner inte att jag är värd att kämpa för....jag förstår det intellektuellt men känner det inte...har som inte kontakt med mej själv...konstig känsla.

Ibland behöver man faktiskt vara ensam och dra sig tillbaka för att slicka sina sår och samla kraft för att orka gå vidare. Det kan vara fruktansvärt jobbigt att behöva vara i andra människors närhet när man inre mår bra.

Du kommer att klara detta utan behandlingshem och avgiftning om du bara låter dig själv samla kraft. Hoppas att du snart kommer att må bättre. Sköt om dig!

Vi ska inte döma för hårt. I min pappas fall var det alkoholen som "kidnappade" hans hjärna. Han älskade mig ofantligt, men förmådde inte bryta missbruket. Min mamma var sjukligt besatt och upptagen med att dölja min pappas missbruk. Och jobba för att försörja familjen. Det fanns ingen tid över för mig. Jag förstår det förnuftsmässigt. Och jag har förlåtit dem inombords. Det måste jag för att gå vidare.

Jag har skött mig och allting runtikring exemplariskt i flera
månader.
Plötsligt händer något oförutsett jobbigt och ja, så dricker jag igen som en jävla idiot,,
dom där nerplogade nervbanorna, vad gör man med dom?
Jag har aldrig behövt hamna på avgiftning eller behandlingshem.
Det har jag kvar. Fan också, jag vill inte.
En del av problemet för min del är att jag i.min nykterhet blir lite av en eremit. Vi människor är jju menade att vara sociala varelser
Jag klarar inte riktigt det.

Vad underbart att din dotter kommit in på högskolan och läser just det hon brinner för! ?
Just så är det,den där känslan att vara övergiven pga av ens förälder som svikit en så kopiöst på olika sätt!
Själv är jag hjälp jag till barn med olika behov/diagnoser,arbetar med verktyg som KBT-tänk och MI,träffande en aha upplevelse då jag själv växt upp med all den stress som det kan innefatta när ens förälder är dysfunktionell. Kan inte tänka mig något annat jobb,barnen är våran framtid och pga av det jag vart med om så är jag otroligt sensibel av olika vibbar och försöker fånga deras tankeslingor om sig själva och sitt liv. Har inget syskon heller eller jo en halvbror men vi har olika mammor och olika erfarenheter.
Allt jag lärt mig om denna problematik är min erfarenhet,läst och försökt att förstå det hela,ändå så finns där ett varför?
Jag kan aldrig tänka mig att ta till det jag själv upplevt,har genom erfarenheten ett stort ansvar för min lilla dotter att ge henne just allt utom just det! ❤️
Något som alltid hjälpt mig vid stress och press är att bara vara vid vatten och renas så att säga,min räddning förutom mitt bannemig som alltid sagt,du tar dig genom detta. Nu har jag även lilla hjärtat som jag aldrig skulle vilja ge det arvet jag fått.

Helt rätt inställning har du!
Själv håller jag på att försöka hitta tillbaka till mig själv. Går sådär.
Är inte så glad för mig själv just nu å andra sidan men vad ska man göra?
Jag skickar en stor kram till dig i alla fall

När jag fick barn förstod jag på riktigt hur mycket mina föräldrar hade svikit mig i sitt föräldraskap. (Jag har inga syskon.) Det gör mig nästan mer besviken idag än då faktiskt. Nu vet jag ju vad stöttande föräldraskap verkligen innebär! Och den känslan har följt mig i alla år. Äldsta dottern fyller 20 år i september. Hon läser första året på högskolan till psykolog. Hon fick toppbetyg på gymnasiet, vilket hon verkligen slitit sig till men hon har ändå att "brås på" och vi föräldrar har verkligen stöttat henne all in. Hon är galet duktig på alla sätt! Jag är helt otroligt stolt ❤️ Det var också en underbar "revansch" för mig som inte ens gick ut gymnasiet knappt pga dysfunktionell uppväxt och nedärvd depression.

Men jag hoppas jag även lyckades förmedla omsorg bakom dem❤️

Du oroar dig mer för dina närmaste än för dig själv, skriver du först, men senare i texten kan man ana att du döljer din smärta för andra och att de gärna hänger med på "festen". Vad känner DU? Hur mår du i det här?
Kanske är det dessa frågor du bör ställa till dig själv.
Är det öl och vin du förtjänar efter arbetspassen är avklarade, eller är det egentligen erkännande, uppmuntran och att bli sedd för den du är som du behöver?
Finns det behov som inte blivit tillgodosedda i form av kärlek, omsorg och förståelse - vara älskad och värdefull - minskar smärtan (tomrummet) genom prestationer och aktivitet. När aktiviteten eller arbetet är avklarat kommer tomrummet tillbaka. Rastlöshet eller ångest eller i form av ett sug att dämpa och döva.
Istället för att låta ödet bestämma, eller hoppas att suget efter alkohol inte infinner sig efter detta arbetspasset, vilket fråntar dig makten över dina val, är det respektfullare mot dig själv att väga för- och nackdelar och aktivt välja hur du ska göra. Du bestämmer.
Att vilja för sin egen skull och ge omsorg till sig själv. Förtjänar du berusningen eller förtjänar du att må bra i kropp och själ?

men fy vilken eftermiddag. Örk!

Nu börjar jag bli irriterad över att suget inte verkar ge med sig, utan tvärt om. Självklart tar det tid efter dessa senaste årens intagande av alkoholhaltiga drycker, men ändå. Ok! Vissa dagar går lättare att få ordning på begäret men efter en sådan skön dag så kommer det igen med förnyad kraft. Det är väl bara att ge sig fan på att klara det så länge som möjligt.

Alkohol har ju funnits i alla tider mot både det ena och det andra. Det berättas i gamla fiskeläge här i Skåne att många fiskare förr i världen startade dagen med lite alkohol för att mjuka upp kroppen och få bukt med den värsta värken. På den tiden sågs kanske alkohol i mindre mängder som någon sorts medicinering. Det gör den ju även idag, om jag förstår det rätt. Ett glas rött vin varje dag är tydligen bra för kroppen på något vis? Ha, det är ju lätt som en plätt att sluta efter ett glas rött. No way! Här hade det blivit en flaska och kanske lite till på en ny.

I morgon blir det ingen alkohol även om jag skulle vilja eftersom jag ska vara chaufför åt maken min som för en gångs skull planerar att inta lite alkohol i goda vänners lag. Det får han mer än gärna göra och just nu känner jag inget sug efter skitet. Antagligen kommer det krypande senare i kväll eller i morgon bitti.

Tack vare en händig make så har jag nu blinkers på bilen igen och kan ge mig ut i trafiken igen.

Trevlig possitiv fredags kväll där ute och njut av livet

Jag är ett Maskrosbarn var inte mycket jag kunde göra som liten och senare som vuxen så har jag gjort mitt yttersta på så många olika sätt. Inget har funkat,ändringen kom när jag själv fick barn. Såg på det lilla underbara livet med sån kärlek och mitt i detta kom tanken,känslan,hur kan någon välja bort dig? Kan nästan ta att jag själv levt i detta kaos men att inte vilja bättre för ens liv och väl för oss när lilla livet kommit. Där började mig resa ta verklig fart! Ingen ändring på något plan,den kom från mig när jag såg vilket skick hon var i då på akuten. Illa när man inte känner igen sitt egna barn! Jag har bestämt mig helt och fullt denna gången,för jag har det viktigaste,finaste och dyraste livet har att ge MITT BARN!
Kan tänka mig att du som jag vart med om en hel hög,det är inte lätt att helt bryta med sin förälder men för att kunna vara just mamma eller pappa så är ju kärlek,trygghet och barnens viktigaste just det viktiga. Att ha mamma eller papppa som titel innefattar ju vissa viktiga delar som de med missbruk förlorat,sig själva,sin familj,att tänka på barnens bästa och med tiden även livet.

Menade verkligen det jag sa. Lärare för mig är inte ett kall utan ett yrke vilket som helst. Problemet med mig att jag hjälper andra mer än mig själv. Jag uppskattade verkligen ditt inlägg, det var så målande. Tack för din tid och dina kloka ord.

Det låter mysigt med din soffhörna. Jag virkade mattor i början av min "prova på att vara nykter period" och det gick bra i början, men nu har jag för mycket myror i byxorna för att kunna sitta stilla.

Härligt att du har köpt jord till dina gröna små kamrater. Lycka till och njut av helgen

Det första svaret var utmärkt, men väldigt självklart. De sociala konsekvenser jag fått pga mina alkoholproblem är små, därför att jag är intelligent nog och vet fortfarande att läsa sociala signaler (dvs jag struntar inte i de signaler jag får från välmenade vänner/bekanta). Men jag är långt ifrån en social katastrof, dvs att förlora jobbet och bli en parkbänksalkis.

Det andra svaret är mer konstifikt? Allergi? Jag älskar alkohol och jag vet ingenting bättre än att bli berusad! Är inte det ganska exakt motsatt till allergi? Sen vet jag att mina hjäncellers kärlek till alkohol är någonting att frukta. Det är anledningen till att jag uppsökt detta fora.
Hälsningar.

Måste säga att jag känner igen mig i rätt mycket,har en mamma som är missbrukare/beroende. Det har tagit så mycket kraft,ilska,sorg,oro,har tiggt,bett,bönat,skrikit det mesta för att få henne och vakna med nej då.
Ett soc möte ang drickandet,ja klart att jag tar ett glas då och då eller öppnar 2-3 öl när jag grillar. Glömde nog att tala om att det var en whiskey eller ett par 7.2or med under den dagen,kvällen,helgen vid fest,sorg,stress,dåligt väder. Alla i släkten vet att hon har grava missbruksproblem idag,enligt henne själv så har hon inga problem alls. Klart att hon inte har iaf inte med utan att vara utan,en dag räckte tyvärr inte alkoholen för att döva sig utan hon fick någon slags kärleks relation till smärtstillande och lugnande med åren.
Förra året kom hon in till akuten med "Stroke". Visade sig dock vid olika prover att hon mycket riktigt hade en blandmix i sig,en dödlig en enligt dr som talade om att hon leker med liv och död. Någon tablett mer av något slag och hennes hjärta kunde ha stannat eller att hon kunde ha slutat andas. Efter tre dagar på lasarettet med besök från psyk mm så valde hon att komma med mig hem. Hon bodde hos oss i 20 dagar sen vart suget för stort och hon ville hem,talade åter igen om för henne som gällde om hon inte aktivt sökte hjälp. Min mamma valde att möta sin kärlek i livet igen,nu har vi ingen kontakt för jag har kastat ut henne ur mitt liv.
Kunde på något sjukt sätt ta att hennes liv gett mig erfarenheter jag helst inte velat ha,men att fortsätta sitt levande och på så sätt inte bry sig om sitt barnbarn var droppen. Nu får hon inte komma hem till oss förens hon bestämt sig att gå med på behandling/avgiftning. Är dock inte så troligt att hon kommer att göra något åt saken,ordnade ett nytt möte på soc för henne. Talade då om att denna gången kan inte någon hjälpa henne något mer då hela släkten försökt så länge. Därför bad jag henne att gå på mötet själv och be om den hjälpen hon tycker att hon behöver. Soc ringde mig och de talade om att hon inte hade kommit på mötet eller ringt för att boka ny tid.
Loppet kört vad det verkar!
Ett liv utan A o T är grejen för mig!

Ja, ju mer jag dyker i det här desto mer förstår jag vidden av problemet. Det är sm å steg på vägen till att tillfriskna.
Just nu har jag ingen hjälp! Förutom tabletter och att stålsätta mig.Men jag jag tror att det kommer, när tiden och jag är mogen. En känsla bara!

Så många människor överlever trots att deras föräldrar är döda eller svårt sjuka, för att de är ovänner etc. Blod är bannemej inte tjockare än vatten. Alla väljer "sina närmaste". Ett förhållande ska ge och ta, din mamma har ingenting att ge dig just nu. Kanske aldrig har haft. Förlåt om jag låter hård, men jag vill bara vara uppriktig.

Jag lider verkligen med dig! Förstår ungefär din enorma sorg. Min pappa var alkoholist och jag valde också att bryta med honom. Min barndom kunde jag inte göra något åt. Men när det påverkade MINA barn kunde jag sätta stopp. Ursäkta mig att jag skriker lite, men: DIN MAMMA ANSVARAR FÖR SITT EGET LIV! Det är inte ditt ansvar. Ditt liv och ditt barns liv är ditt ansvar, inget annat!

dricka alkoholfritt. Har träffat flera personer som börjat med det. Övergått till lättöl, folköl, starköl och sedan varit tillbaka i skiten. Själva smaken har triggat dem till mer. Jag har oxå hört lite olika tankar kring detta men jag väljer att avstå.
Grattis till veckan!!!?

Hej,
Jag gjorde min behandling i Skåne. Trivdes från första stund och gav mig själv ett löfte som jag håller än idag. Att göra precis som de (behandlarna) säger. Jag behövde bryta mönstret och komma bort från vardagen. Jag åkte med stöd av min arbetsgivare och för mig var det vändningen. Att bli nykter för sin egen skull är a och o. Åka på behandling för att någon annan kräver det är ingen bra lösning. Det var schemalagda dagar, eget ansvar för en del uppgifter, arbeta med sig själv (tankar, känslor, handlingar), föreläsningar, grupper, egna samtal mm. Är du villig att göra en förändring så är det en fantastisk start. Mina anhöriga blev lättade och en del vänner förvånade. Jag fick ett enormt stöd dock och många tyckte jag var modig och ansvarsfull som tog tag i mitt problem. Och så är det. Att ta emot hjälp och verkligen vara 100 procent ärlig mot behandlarna, det krävs mod men det är så värt det.
Vad har du att förlora på detta? Vad omgivningen säger är oviktigt kring detta. Det är ditt liv och du är den viktigaste personen i ditt liv.❤️
Varm kram!

Tack så mycket, det känns bra med pepp ☺ Är livrädd för att berätta för folk...

Du ska absolut inte vara rädd för att ta benzo under uppsikt i detta läge! Det är en utmärkt medicin rätt använd. Du kommer naturligtvis inte att blanda den med a. Kortidsanvändning i ett läge som det här är riskfri så vitt jag kan förstå. Diskutera gärna saken med läkaren!