Senaste kommentarerna i forumet

Söndag morgon. Jag har fortfarande morgon för jag ligger kvar i sängen. Vaknade för en timme sen efter ca 11 timmars sömn. Sover 10-12 timmar per dygn nu. Mycket, men klar förändring från hösten och vinterns 16 timmar.

Jag väntar in brunch, hör att det är på gång. Inga i förväg gjorda planer. Jag har börjat att allteftersom ta itu med smågrejer som tagit energi. Hade en stor hög med skräp i källaren. I min tanke har det varit så mycket att det måste tas bort en annan dag. Igår fyllde jag bagaget i bilen och åkte en vända till återvinning med det. Kvar är en ynka hög men nu vet jag att den är liten.
Golvet blir smutsigt såhär års, och grusigt. Det är rätt läskigt eftersom jag går barfota inomhus. Inte så fräscht precis att borsta fötterna innan sändas!
Såg framför mig att fixa det där när jag plockade, dammade, bäddade rent, tvättade och lagade storkok.
Alldeles oöverstigligt. Dammsög och vaskade punkt! Rent och fint, tillräckligt.

Det jag filosoferar fram är att ofta gör vi kanske nykterheten svårare och mer oöverstiglig än vad den behöver vara. Funderar på när, var, hur och varför?
När vi kan göra det enkelt och tillräckligt; "nej tack! Inte nu" ?

Ha en bra vit dag alla finingar! ❤

Min man har två barn sedan tidigare och ett litet barnbarn, men det är mest jag som håller kontakten med dem. Han orkar bara med sig själv och sitt drickande.
Vi bor i hus tillsammans , ett ljuvligt hus med en underbar trädgård , den trädgården är min räddning.
Vi har också två ljuvliga katter som alltid finns vid min sida. Vi hade kunnat ha ett härligt liv om inte min man var alkoholist..
Jag vänder och vrider på detta, ena dagen är jag beredd att bara gå, nästa dag är jag beredd att slåss mot alkoholen. En meningslös kamp..
Jag är nu sjukskriven för depression/ utbrändhet, jag ramlade ihop totalt på mitt jobb och fick panik ångest.
Då lovade min man bot och bättring, men ingenting har hänt. Han är inte elak eller aggressiv, men hans minne sviktar, han pratar konstigt och han rör och beter sig som en 90 åring. Han har gått upp 30 kilo i vikt och är fet och plufsig, men det bekommer honom inte..
Vem har sagt att livet ska vara enkelt? ?

hade jag också. Hjärnan dividerar med förnuftet mot suget. Så kändes det för mig. Därför tycker jag du gör helt rätt i att gå från platser där suget kommer. I många beroende-behandlingar kollar man av vad som triggar beroendet. I mitt fall var det t.ex vissa vänner, bastubad, fester såklart mm. Jag undvek alla sådana situationer tills jag kände mig säker. Jag tror du framöver kan fixa ditt växthus till en underbar a-fri oas. Men det kanske är för tidigt än? Orken och energin kan verkligen gå upp och ner. Låt det vara så. Både jag och sambon har fått energi av alkoholen. Sambon har renoverat det mesta i vårt hus med hjälp av alkohol! När han jobbat klart (druckit öl under tiden) har han druckit ännu mer och ofta "däckat" och nästkommande helg likadant. Själv har jag städat, grejat, tapetserat mm lite småfull. Då är det svårt att hitta energi utan a. Efter en tid går det utmärkt. Nu får jag energi av musik, yoga, humor, mig själv som nykter. Jag slipper skam och skuld, och känner mina barns tacksamhet och beundran för en nykter mamma....

Det var nyttigt och viktigt att läsa din tråd, känner mig inspirerad och får en hel del
aha upplevelser. Att du har sån kämparanda det stärker mig i mitt tänk och det tackar jag för.
Du är grym.
Hoppas du får en fin dag.
Kram

att Sockerbomben föll 'rätt'!
Lycka till och glad vår & sommar! / mt

Vaknade upp i fredags så bakfull med massa ångest. Sagt massa dumma saker till mannen, skrivit massa fula kommentarer till folk på media, skickat vänförfrågan till folk jag aldrig skulle göra nykter. Ja, listan kan göras lång. Ångest, ångest och åter ångest.
Idag vaknade jag upp till en strålande sol kl 7, pigg och utvilad. Inte en droppe sedan i torsdags. Underbar känsla. MEN behöver bara tänka tillbaka på torsdagen, så kommer ångesten och jag inser vilka konsekvenser alkohol får för mig nuförtiden. Inte alltid, men alltför ofta.
Önskar alla kämpar en härlig söndag. Kram❤️

Under körsbärsträden

I går stod era knoppar glänsande, stinna
I dag ett hav av frasande, rosa kjolar
I morgon ett täcke för marken
Så kort
så skön
så skör
- är vår levnad

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: jag blir så varm i hjärtat av er närvaro här. Ni sprider omsorg och mänsklig värme till varandra och till andra på ett sätt som passar precis in i mitt hjärtas nyckelhål. Vill bara säga Tack och glad vår ?
/ mt

och tack MM som gav ett första välkomnande. Så kan det vara här (tyvärr) att man inte direkt får svar. När jag läser ditt inlägg Körsbärsträdet så låter det oroande med din sambos beroende av alkohol och röka. Mönstret är alltför välbekant. Du frågar var han kunde få hjälp - om han gör det, vill ha hjälp antar jag att du menar. Det verkar inte som han är beredd att ändra sitt missbruksmönster och då är den beska sanningen tyvärr att du inte kan göra något för hans del.
Det du KAN göra är att ta tag i din egen livssituation. Och ditt barns, snart dina barns. Jag förstår att det är ett känsligt läge när du är gravid men desto mer viktigt att du tar hand om dig.
Du kan gå på Alanon möte och du kan vända dig till Alkohollinjen och diskutera din situation och be om råd. Du kan söka upp Carina Bångs sida för medberoende på nätet, där finns massor av tips och kloka råd. Har du någon vän eller anhörig du kan prata öppet med? Eller någon arbetskamrat kanske.
Ett första jätteviktigt steg har du redan tagit: du har skrivit ditt första inlägg här! Det är bra att skriva av sig, det är ett sätt att bli klar över sina egna tankar och att få 'se' sin situation lite utifrån. Läs också andra trådar här, gärna även på de andra sidorna. Det ger bra insikt om hur svårt den som är fast i missbruk har att sluta - även de som verkligen vill sluta.
Kraft, styrka och klara tankar till dig! / mt

Det låter mysigt med ditt "nya" liv. Nytt jobb, ny lägenhet, resa med dottern... Allt gott till dig <3

... grävande som jag ju är. Kan du inte vbf:a ,– nej, visst! du har ju inte min adress... (kan jag ge den till admin kanske?)

Jo det går bra. Har legat på latsidan och inte gått på något mer AAmöte dock. Men har å andra sidan inte haft något sug heller. Precis efter återfallet var jag rätt sugen men det har lagt sig nu.
Försöker ta vara på våren och är peppad på kattungarna som är på g. Katten är rund som en boll.
Tack för tipset om Risky Drinking den var verkligen bra och tänkvärd.

Och varandras levande skyddsänglar.
Så är det.

Jag skulle älska att kunna ha ett växthus. Där inne skulle det kunna vara en liten oas, likt en pastellfärgad Avatarvärld, med små vackra fjärilar och rosa änglar som spelade i sina små guldiga trumpeter.

Mitt rum.
Min lugna vrå.
Min värld utan A.

Hej och välkommen. Jag ser dig. Ville bara säga att det är lite lugnare här på helgerna och det kan dröja lite innan man får svar. Ge inte upp! Det finns många kloka på anhörigsidan där du kan få råd. Jag är inte i din sits utan nykter Alkoholist men förstår hur du känner dig. Det är en jobbig situation.
Jag är övertygad att någon snart tar tag i din tråd och ger dig goda råd.

Tills dess kämpa på kramar.

MM <3

En periodare kan ju inte vara fysiskt beroende av A?
Jag har ställt frågan till min A-läkare men inte fått något
svar. Om du hittar något Anders skriv gärna det här.

Fin Söndag till er

från

MM

Hur är din situation ang bostad? Har ni barn tillsammans? Jag känner igen detta i min sambo. Att upprepa sig, prata som en 90-åring.

Vist är det jätteskönt att inte vakna med äckelsmaken i munnen och bankande panna.
Så även om jag inte är pigg när jag vaknar i dag så är jag nöjd att dagen i går var nykter.
Min hund och min man har snarkat i kap, då är det inte lätt att somna, så det tog verkligen tid, sen
drömmer jag en massa galna drömmar som gör sömnen orolig.
Men jag vet ju att när jag hållit upp en vecka så kommer drömmarna att minska ner och bli normal drömmar.
Den känslan jag får mer och mer är när jag pratar med mig själv. "Vad är det för dumheter jag håller på med"
Jag vet ju att jag kan och jag kommer att klara det här, nu är jag verkligen på G.
Fin söndag önskar jag er fina vänner.

:(

Hejsan
Samma problem här.
Minnesluckor i princip varje gång man går ut. Sen ligger man med världens bakfylla 1-2 dagar efter, plus jordens ångest, man vill bara försvinna hålla sig undan. Att sedan få höra av vänner vad man gjort, hamnar ofta i bråk(har aldrig slagits nykter, det är inte jag!), kört bil! Det är ju ta mig fan livsfarligt, att man inte kommer ihåg det ens, vars har man kört, hur har man kört? Hatar rattfyllerister, hatar mig själv.
Men för ett tag sen hände tydligen det värsta man kan tänka sig. Nu är det stopp på drickandet, synd att man inte tagit problemen på allvar tidigare men man vill ju bara vara normal, som ens vänner, sambo med fler.

Hej, kämpa på! Även min familj tycker att mitt drickande är helt normalt. Men det är det inte. Jag vaknar idag på min sjätte vita dag och känslan av att vakna utan huvudvärk, utan ångest , utan att ha haft ett par timmar av total panik mitt i natten är underbar. Jag vaknar utan självförakt.
Underart. Men lätt är det inte! Stå på dig! Du är värd det!
Kram

Tänk vilken härlig söndag det kommer bli, här är det sol och både du och jag är nyktra och inte bakfulla :-) Trevlig söndag!

Jag är i paradiset.
Det vill säga på träningsläger. Två dagar av träning, träning, social samvaro, träning, powernap, träning, goda hotellmåltider och kuuuul.
En ficka i tiden, bort från vardagen, här och nu. Kroppen är skittrött och ändå är jag hyper, inuti. Glädje och trötthet på samma gång.
Det här är jag. På och av. Maxad ansträngning och sedan pang! raklång och utmattad i sängen, om och om igen. Tillsammans med folk av samma sort, liknande intressen, samtalsämnena går att hänga med i för jag blir inte uttråkad. Här är det inte konstigt att älska ansträngningen, fartvinden, känslan av att kunna använda kroppen.
Halvtid nu, synd att det inte är en hel vecka.
Dagen har varit intensiv. Upp tidigt för en första frukost följt av simning i en och halv timme och sedan en frukost till.
Inte utan att jag funderad på om det skulle vara möjligt att ligga i cykeln med den magen och en blåsa som av kroppens uppsugningsförmåga i bassäng ständigt pockar på uppmärksamhet. Det verkar som vattnet kommer in genom huden med tanke på hur kissnödig man är i timmar efteråt.
Cykling blev det, nästan fyra timmar. I mycket väder. Blåst, solsken, hagel, snö, mer blåst. Tiden och vädret försvann ur fokus och ersattes av känslan av att vara en gasell löpandes med flocken på savannen. Jag må ha varit den där smått förvirrade individen i flocken som behöver fösas in då och då, förmodligen ett lätt byte för rovdjur om vi varit betesdjur och inte cyklister.
Plötsligt var den lilla rundan på drygt åtta mil över och nu, efter en stunds vila, stundar löpning, hur nu det ska gå.
Kanske springer jag några tjugometersintervaller i joggningsfart. Såg att det stod en rullstol i receptionen, kan komma till användning innan dagen är över. Man har haft träningsnördar här förut och kan sina saker.
Den i resturangen kvarglömda väskan hade tagits omhand och väntade i receptionen, maten är i form av buffé och inte såna där fjantiga bantningsportioner på stora fat med två salladsblad som prydnad, nej, rejält med nyttigt och ekologiskt. Fem stjärnor på den!

Man skulle kunna tro att det är omöjligt att springa intervaller efter en sån här dag. Jodå, det går faktiskt. En i taget. Tröttheten sitter i lungorna men kroppen klarar en liten bit till, och en liten bit till.

På kvällen, under middagen, gick en kille upp och hade en storslagen föreläsning om sitt liv men psykisk ohälsa.
Vad springer du till? Vad springer du ifrån? Jag lever inte för att träna - jag tränar för att leva.
Rubriken gav mig gåshud. Jag ville ställa mig upp och berätta även min historia. Hade inte varit rätt läge där och då, men.
Jag kände mig tagen och på samma gång. Det finns fler! Och det finns förståelse och medkänsla!
Skulle jag bli bemött med samma gensvar om jag berättade också? Att jag inte bara tränar för att leva, utan för att överleva. Att jag redan räddats till livet så många gånger av träningen. Här, ett otvetydligt ja!
Känner att det är dags nu. Att visa, dela, berätta. Kanske bland dessa människor till att börja med.

väderprognoserna det senaste dygnet. Jag ska gjuta grindstolpar och idag är sista chansen på tre veckor; om en vecka ska jag till USA, sedan, dagen efter att jag kommer hem, åker sonen iväg ner i Europa för ytterligare minst en vecka. Problemet är att temperaturen behöver ligga på plussidan medans betongen brinner och det är lite klurigt att få till så här års. Men om prognosen stämmer så kommer vi att ha minst tolv timmar med plusgrader idag, och betongen utvecklar ju värme medans den brinner, så om vi kommer igång vettigt tidigt och lägger isolering ovanpå så fixar det sig nog. Hoppas jag i alla fall, det vore trevligt att ha en riktig grind. Just nu har jag en väldigt temporär lösning; två stolpar som stängselnätet är fäst vid och som jag får dra upp ur marken och flytta åt sidan när jag ska in eller ut. Det går väl an, men att utföra den operationen med en hund i koppel som är ivrig att komma ut på promenad blir lite trassligt. Så om en halvtimme får jag nöjet att ringa och väcka sonen så att han kan köra upp hit och hjälpa till.

Jag får lite märklig post hit ibland. Jag har de första fyra bokstäverna i mitt efternamn gemensamt med den person som flyttat in i min gamla lägenhet och ibland blir hans post eftersänd hit. Tydligen så nöjer sig postens automatiska adressläsningsmaskiner med att den första delen av namnet stämmer, om bara gatuadressen är densamma och så skickas det hit. Lite knöligt är det, samma brev kom hit ett par gånger innan jag kom på hur jag skulle göra: jag tar en tuschpenna och svärtar nedre delen av kuvertet, där dom trycker på min adress, på så vis tvingas dom läsa adressen manuellt. En liten tröst är ändå att än är inte maskiner smartare än människor även om det i visa fall kan verka så. Men det är klart, ibland är det tyvärr på det viset; jag har träffat människor i mitt liv som står på samma intellektuella nivå som en grävmaskin. Oftast är det lyckliga människor det handlar om, dom traskar på genom livet utan att tyngas av existentiella grubblerier, vilket kan vara en välsignelse ibland.

Jag får också direkt skum post hit en gång emellanåt. Det dyker ibland upp brev från transportstyrelsen till en person som aldrig har bott här men som uppenbarligen har uppgett den här adressen. Det här har pågått i flera år enligt den gamla damen, men på myndigheters vis kan inte heller transportstyrelsen göra fel. Man accepterar glatt den adress som står på ägarbytespapperen, utan att dubbelkolla mot personnumret och när den väl har matats in i systemet är den huggen i sten. Troligen rör det sig väl om en bilskojare eller en så kallad målvakt men det finns inte mycket jag kan göra åt det; jag börjar bli så trött på att returnera brev att jag seriöst funderar på att bara slänga dom. Det är inte den enda, det finns också en engelsk byggfirma som påstår sig ha sitt säte här, troligen en av de där skojarföretagen som säger sig lägga asfalt billigt på uppfarter och sedan tar hutlöst betalt för dåligt eller inte alls utfört jobb. Inte heller där finns det mycket jag kan göra, myndigheter är som dom är; den värld dom lever i har inte mycket gemensamt med den vi andra kallar vår.

Ha en härlig söndag allihop!

tänker även jag. Det är något speciellt med växter. Bl.a.