Senaste kommentarerna i forumet

Ja, det är verkligen så. Jag har bestämt mig. Jag försöker förbereda mig på att vara stark och trygg nu. Tänker och tror att båda barnen kommer att ha frågor och problem som de behöver hjälp med, som härrör från mammas och pappas drickande. Jag vill vara beredd på att ta emot detta och avlasta dem så att de slipper bära detta mer än nödvändigt.

Strongt jobbat! Jag visste att du skulle klara det! Yay!

Tack för hälsningen Vilja! Ja, det är väl så det behöver vara. Lagom när det flyter, ok, gött, mysigt. Nåt glas med vänner. Lagom. Så är det nu, men när jag tar till a för att minska stressen. DÅ funkar det inte längre. Händer då och då. Jag stoppar snabbt! Så har vi det nu, alkoholen och jag. Funderar på vad som händer när man slutar bromsa. För det har också hänt. Men även det nu under hyfsad kontrolll. Stoppat snabbt, men lite för sent. Just nu är det stabilt... fast när man läser andra trådar härinne så är just de orden början på återfall. Men jag känner mig så trött på alkohol just nu. Mätt! Kanske det, inget tomrum att fylla just nu. Efter 4 dgr ledigt!

Imponerad över din beslutsamhet. Att bryta så långvariga vanor är ju oerhört energikrävande plus kroppens och hjärnans omställning. Härligt att höra att du märker så mycket positivt med att vara nykter samtidigt som du kan se och härda ut det som är svårt. Jag tror absolut att du ska stanna upp i det nyfunna lugnet och smaka ordentligt på det. Då samlar du kraft inför de stunder av prövningar som onekligen kommer och präglar in nya goda minnesintryck utan alkoholen. Även erfarenheter av att känna obehag och kunna ha det utan att agera på det stärker dig.
Vila och ta en dag i taget, därefter kanske du kommer på vad du ska fylla all tid som blir över nu när den inte används till inköp, intag och återhämtning från alkoholen.
Inspirerande läsning!

Låter bra det där, Hjärnklar. Japp, vanor går att bryta. Tar några månader. Sen är de snabbt tillbaka också... ovanorna. Jag ersatte med a-fritt. Kanske därför ovanan så snabbt återvände eftersom jag aldrig arbetade bort vanan.
Du har ett sånt bra nick, tycker jag. Hjärnklar! Tog mig kanske 2 mån av nykterhet att bli det. En skön känsla när man finns i nuet.
Där ska vi vara!

Låter bra det där. Hoppas kroppen snart är i balans. Du kanske borde gå till läkare? Kolla blodtryck etc, så att allt är ok. Visst det kanske bara är a som ska ur kroppen, men det kanske vore bra att kolla att allt annat är som det ska.

Tror det tog 2 mån för mig utan a innan själen fick ro. Det ska jag säga, är något att se fram emot. Kräver kanske att sömnen börjar fungera. Det är också en lättnad när det händer. Hoppas det snart gäller dig. Helt klart värt att avstå för. Lycka till idag på jobbet!

Nu måste jag ge dig lite perspektiv på smygandet - ja, det är ett svek och lögner, finns inget som rättfärdigar det, men det är relativt normalt i ett förhållande tror jag att ha saker man inte delar,- smygätande, sidor med sex, drömmar etc. Nu råkar smygande med alkohol ha helt andra konsekvenser så du gör klokt i att vara upprörd över detta, men det är inte alls säkert att han smyger med nåt annat.
Eftersom jag varit i hans sits så ska jag ge dig mitt perspektiv... smygandet var förenat med stor ångest och oro, ingen känsla av triumf alls. Alkohol i den mängden ger ångest, oro, känsla av misslyckande, seghet, trötthet etc. Inte ett särskilt rolig liv. Jag försökte sluta på egenhand många gånger. Drog ner, slutade etc men började igen. Ljög gjorde jag också när jag blev konfronterad. Det är så jäkla pinsamt och ett sånt misslyckande att inte klara av att hantera alkohol. Min sambo har kommit på mig vid flera tillfällen. Efter första gången höll jag upp i flera månader, sen hände en sak och jag började igen, inte lika mycket dock. Nu händer det sällan, men jag kan fortfarande smyga. Ev är det en kick, men jag vill heller inte dricka öppet.
Din man behöver sluta helt (minst en lång period). Den mängd han hinkar i sig är mycket mer än du tror och vet (antar jag). Vad vill han? Ge honom en chans att sluta själv om han vill. Ni kan inte ha BiB hemma. Ingen alkohol alls hemma en period. Kanske aldrig mer. Och om han inte vill lägga av, hota att berätta för släkt, arbetsgivare etc. Han måste sluta, han är på väg ner i en avgrund. Skicka in honom hit till beroendesidorna.

Din mans drickande har troligtvis gått väldigt långt...Tvivlar på att det bara är ett år. Han dricker eventuellt på jobbet - eller på väg från jobbet, du skriver att det spårade ur på julen. Han har tappat kontrollen då. Det är en väldig varningssignal. Han skyller ifrån sig och skyller på dig... det ska du aldrig acceptera. Men ha heller inga diskussioner med honom om han har druckit. Då är man dum i huvudet.
Han kan sluta om han vill. Men om han tror att han ska kunna helgdricka hemma, så tror jag att det är osannolikt att det kommer att fungera. Det bästa är att sluta helt, själv dricker jag socialt -det har aldrig varit nåt problem för mig, men det beror mycket på hur man druckit -hur beroendet sett ut, vilken kick man får.
Visst kan det vara stress, det är en av mina triggers, men sen har han aktiverat ett beroende och det måste han fatta, annars kommer det inte att gå bra. Hoppas han kan få ordning på detta!

Tänk på denna fräschhet du känner i utseende och i själen, nästa gång du tänker på alkohol! Ha en fantastisk annandagpåsk! Kram

att dela med dig av dina erfarenheter och kunskaper mulletant. Det är alltid givande att läsa dina texter. Och med det du skriver i inlägget innan, så skulle man kunna säga att här delar vi med oss till varandra. Det är fint.
Ja det är möjligt att ta makten över sitt liv. Det viktigaste och första steget är att sluta med alkoholen, och därmed ta makten över beroendehjärnan. Att ta makten över något låter lite hårt, kanske man istället skulle säga att man tar hänsyn och ansvar för sitt liv, att man pysslar om sig och sitt liv så att man mår bra och utvecklas på ett positivt sätt.

Nu ser vi fram mot värme, ljus, vår och försommar. Den vackraste tiden på året, när naturen föds och blommar upp efter vintern.
Hoppas du får en fin och trevlig vår mulletant!

..Tycker jag. En öl till gubbröra och lax. Några timmar senare två till middagen. Knappast någon överkonsumtion, har kvar ett par burkar. Köpte hem en 6 pack innan helgen och det fanns 2-3 burkar kvar sen innan. Jag är ju inte fysiskt beroende av alkohol utan det sitter i det mentala.Och vanor går att bryta! Om jag vore säker på att aldrig mera överkonsumera, få minnesluckor, kräkas, klänga på främlingar, så hade jag inte varit orolig för mig. Men....men jag är inte säker.

kan vara en destruktiv känsla ibland. I morse kom jag på mig själv med att stå ute på balkongen och längta till våren. Jag har bott i södra Sverige i mer än tjugofem år så jag har så smått vant mig vid att våren har intagit landskapet redan i mars. Denna är den första riktiga vinter jag har upplevt på länge så jag är inte van, min inre klocka har inte ställt om sig, jag längtar till den vår som jag tycker borde ha varit här för länge sedan. I stället pulsar jag genom skarsnö i åtta graders kyla och vill bara gå i ide tills det är varmt igen. Vilket är smått vansinnigt, jag vet ju att jag kommer att längta till vintern när senhösten är som värst, varför inte njuta av den vinter som är här nu? Att längta till något så hett att man mentalt sover bort tiden tills det inträffar är slöseri med tid, och ju äldre jag blir, ju mindre av den varan har jag på banken. Jag må ännu ha ett visst kapital av tid tillgodo på mitt konto, men till skillnad från pengar så förräntar den sig inte när man inte använder den. Varje dag jag tar ut ur resten av mitt liv är en dag mindre på kontot, oavsett vad jag gör av den, så det gäller att se till att varje enskild stund räknas.

Värre är det när man längtar efter något man inte kan uppnå. Jag har många gånger längtat efter att kunna dricka måttligt, att bli en av de där som kan lämna en halvt urdrucken öl på bordet när det är dags att vandra vidare, som inte måste stå med ena jackärmen på och girigt häva i sig den sista slatten. Den sortens längtan har lett mig i fördärvet mer än en gång. Jag har också tappat en hel massa värdefull livsnjutning på onödig väntan, jag har till exempel den gamla sortens spis här i köket, den sorten som har runda järnplattor som värmer upp väldigt långsamt för att sedan fortsätta vara varma i all evighet. Samtidigt har jag en induktionshäll liggande i en låda på vinden, det är tämligen komplicerat att byta så det har inte blivit av än; all min lediga tid tillbringar jag i trädgården. Så i stället för att lära mig att handskas med den gamla stenåldersspisen äter jag frysmat, sådan man slänger in i mikron i sju minuter och äter direkt ur förpackningen; jag har gått in i ett slags vänteläge, jag vill inte ägna mig åt den matlagning jag tycker så mycket om förrän jag har alla de rätta redskapen.

Men värst skulle jag vilja säga att det är när man ger upp sin längtan eftersom man tror att man omöjligt kan nå sitt mål. Många gånger har jag känt så under den där ångestfyllda tiden efter ett återfall och det är nog det farligaste av allt, för det är då man börjar umgås med riktigt destruktiva tankar. Det här är heller inget unikt för alkoholister tror jag, många är de människor jag mött som har gett upp hoppet om ett bättre liv. Dom vantrivs på sitt jobb, dom vantrivs i sin fritid, men dom gör inget åt det eftersom dom har förlorat sin längtan efter bättre saker, dom låter allt bara rulla på; dag läggs till dag i en slags resignationens långsamt flytande flod. Där har jag nog en fördel som alkoholist: vad kan vara svårare än att ta sig ur den strömvirvel av sprit som drar en ner mot katastrofens djup? Har man lyckats med det så verkar inget annat som mycket av en utmaning, jag har lätt att göra de förändringar som leder mitt liv mot det jag längtar efter. Så även om min längtan kan vara slöseri med tid ibland så är jag ändå tacksam för att den finns där, den ger mig en fingervisning i vilken riktning jag vill resa vidare.

Ha en fin dag allihop!

bjöd vi traditionsenligt närmaste familjen på påsklunch. Så trivsamt och glatt helt utan alkohol. Det har blivit alldeles naturligt nu - det måste vara den sjätte nyktra påsken. Att förändra liv och traditioner är ingen quickfix. Men det går!
Jag skrev nyss i en andra trådar lite om vad som händer i mig - för det står minsann inte stilla fastän livet är nyktert och känns stabilt och jag inte alls är nån ungdom längre. Jag har hittat mycket att läsa, lyssna på och lära om sockerberoende och håller på att hitta mig själv nånstans på den skalan. Har ändrat mina matvanor en hel del och maken följer villigt med. Ändå har vi alltid ätit rätt så 'hälsosamt' och bra. Jag skrev också om min inre kamp i att stå upp för mig själv och göra mina egna val. Det har jag hållit på med ett par år och det är en spännande och farofylld (känns det) väg.... äventyr som oftast slutar i förvåning och häpnad över hur enkelt det var när jag väl vågade språnget.
För sex år sen var maken inne på sitt andra år som nykter - på vita knogar, men det förstod jag inte då. Återfallet var nära, det insåg jag att jag i efterhand att jag (kanske) förstod nånstans djupt inom mig. Den stabila nykterheten, hans egen, är fem år nu till sommaren. Mycket i vår relation har förändrats, och allt till det bättre. Vi är ärligare idag, både mot oss själva och varandra. Ja - jag är rätt säker på att det också gäller honom. Jag ska förstås skriva för mig.
Åh - nu kommer en övernattande liten. Jag hör trampet av små fötter. Vi hörs igen, kom ihåg ni alla som kämpar att det är möjligt att ta makten över sitt liv! / mt

från mig också! Slänger iväg en till Ikaros också här på din sida. I min värld hör ni ihop i kampen mot a.
Allt gott/ / mt

precis det där att bli svag i en relation jobbar jag med just nu - och har hållit på med sen ett par år tillbaka. Spännande och har gett mig oanade vinster. Senaste när vi påskhandlade och jag började skynda och välja som jag trodde att han ville.... tills jag sa hur det var och han berättade att han gjorde detsamma. Det blev bra!
Du har tagit ett stort steg när du ser så klart! Fortsätt klargöra för dig själv vad det händer i dig och börja pröva att stå upp för dig själv! Om än bara i tanken. Pröva (sen) i nån 'liten' situation, känn efter vad som känns och se vad som händer. Det handlar om dej och dej ska du fortsättningsvis leva med oavsett hur det blir med den nuvarande relationen. Du är inne på viktigt spår!
Kram på dig! / mt

för din kamp som du så ärligt och insiktsfullt delar med dig av. På nåt sätt växer vi tillsammans. Just nu påminns jag om det jag hört i Katarina församling där nån präst eller diakon sa: här hjälper vi inte andra, vi hjälper varandra. Jag tycker så om det, att vara jämsides och hjälpa turvis - ellersamtidigt. Men inte över och under, inte stark och svag utan tillsammans för varandra.
Kram på växandets väg / mt

Och än roligare att allt ät fortsatt väl med dig! Livet lär den som har förmåga - vilja och kraft- att ta till sig av de svårigheter en möter.
Jag har lärt mig så mycket genom mitt läsande och skrivande här. Har på senare tid läst och lyssnat på nätet om sockerberoende och även om jag inte tror mig ha ett beroende har jag hittat stöd att förändra mina matvanor. Hittade av en händelse Fb-gruppen Sockerbomben i min hjärna och därifrån har jag fått liknande insikter som från det här forumet.
Vi lever nyktert och bra numera och det känns helt naturligt att umgås utan alkohol med de som hängt kvar. De vänner som valde bort oss träffar vi båda ännu i andra sammanhang. Ibland kan jag känna en tagg: Var vår 'vänskap' eller vårt sällskap inte mer värt än så? Vi kan prata om det maken och jag men ingen av oss är bitter. Tack och lov för det.
Nu går vi vidare mot våren! Vi vet att det är möjligt att ta makten över sitt liv. Återerövra det. Vilken härlig frihet!
Allt det bästa till dig! / mt

Påskdagen, drygt ett år sedan TNE och samtal och min man bryter med A. Ett år av framgång för honom i sitt yrke. Det irriterade lynnet fick vika alltmer för det gladlynta.

Ändå har jag inte, liksom kunnat trycka honom till mig. Skulle vilja ge honom det men kan inte, törs inte. Känns för hotfullt med hans säkerhet och förmåga att genomdriva sin vilja tror jag, rädd att inte få plats själv - alltså hela jag, inte bara den del som tillhör relation/familj. Inte för att jag alls är bra på den delen, utan för att jag förlorar den andra, det som är bara mitt.

Så då går jag och fegar och sörjer lite, och kommer inte till skott att ta upp det, att jag tror på att bo/leva isär.

Men hittade en flaska under soffkudden, med vin. Ja det är uppenbart att han drack ur den sen.

Va? Ser ni? Jag konfronterade honom inte med det.

Tar in, registrerar, funderar...avvaktar. Det är väl jag i ett nötskal.

Jag vet, jag måste låta honom få veta.

Bäst han flyttar innan han är inne i en period igen, hemska tanke när det gått så bra för honom igen.

Sorg, rädsla för ensamhet, oro för honom, skuldmedvetenhet att jag inte varit bättre partner, längtan efter att ha bara mitt, ifrågasättande av mig själv och självtvivel.

Jag fixade festen utan alkohol. Som jag skrev tidigare så var det vin, öl, snaps runt om mig. Jobbade en stund i baren och till min stora förvåning var jag inte det minsta sugen. Det fanns liksom en tomhet, kapitulation inför vad som väntar innan jag kommer tillbaka till ett liv utan det förbannade begäret. Jag tänker inte, vill inte ge efter. Inte nu efter att ha klarat femton dagar, men det är så lätt att ge efter. Studerade mina väninnors drickande i smyg och insåg vad jag har gjort under dess år. Insåg också att en del av de äkta makarna tittade lite snett på deras kvinnor och deras snabba intagande av vin. Jag är verkligen inte rätt kvinna till att döma andra när jag själv bara är i början på denna resa. Hur som helst så körde jag hem innan det blev för mycket av allt runtomkring.

Väl hemkommen hann jag precis in när magen vände sig ut och in. Vad var nu detta? En reaktion på min kropps längtan efter alkohol? Att jag varit orolig och fundersam på hur denna kvällen skulle sluta? Ingen aning?

Jag gick ut till suphuset en sväng för att finna någon slags tröst, lugn, tillfredställelse eller vad det nu var. Där kammade jag noll. Stod bara där rakt upp och ner utan att känna något. Jag fick besök av två av mina fräs som ville ha lite godis som finns där ute. (Fräs=katt). Det hjälpte inte heller. Suck!

Har varit tillsammans med mina ungdomar en sväng och det gav mig lite jävlar anamma tillbaka.

Denna känsla jag har nu är något nytt. En sorts lugn i kroppen som känns främmande för mig. Så, vad ska jag nu göra? Sitta här och fortsätta känna detta lugn? Lära känna detta nya? Försöka bli vän med det? Hm! Börjar snart känna mig lite flummig av alla dessa funderingar. Jag tänker inte bli en filosof när jag blir stor, men alla dessa tankar i en klarare hjärna är intressanta.

En ny sak som jag upptäckte med min spegelbild idag är att tänderna har blivit vitare av att inte bli dränkta i rött vin. Eftersom mitt ansikte har blivit fastare så blev det bara svart runt ögonen och lite läppstift idag inför festen. Kände mig fräschare än jag gjort på länge. Det är också något nytt.

Japp! Nu är femton nyktra dagar klara och jag har precis smugit in på dag sexton. Milde tid! Det känns som det var hundra år sedan detta hände sist.

Bra att jag ska jobba idag så hjärnan kan koncentrera sig på något annat.

Tänk positivt och ha en skön natt där ute

Vad bra att du kan hålla alkoholintaget på måttlig nivå. Det kan tyvärr inte jag, bevisade det ännu en gång i gårkväll. Jag drack hel flaska vin hemma, efter en mindre fest. Trött och så besviken på mej själv idag. Men nu ska jag ta nya tag, ska inte ha nån alkohol alls hemma. Jag ska även se om jag hittar appen 'Promillekoll'.
Hoppas att du kunnat få lite vila i helgen. Nu kämpar vi vidare!

Min sambo är fortsatt nykter. Själv har jag druckit vin i begränsad mängd i påskhelgen. Idag var vi på påskmiddag och han blev direkt erbjuden en öl. Han svarade sekundsnabbt "nej tack, jag kör". Häromdagen när vuxna dottern med pojkvän var på besök drack jag medvetet saft till maten tills de åkte hem, för att det inte skulle vara tydligt för henne att jag drack vin medan sambon avstod. Det märks att han inte vill "skylta" med anledningen till sin avhållsamhet, och jag tänker att var sak har sin tid. Huvudsaken är att han är nykter.

vi är lika,jag har också gjort så trots att jag tänkt att det är lugnt och att jag ska vara måttlig.
Tidsgränser är svåra tycker jag. Om jag har bestämt mig för 2 veckor så har jag problem att hantera tiden precis när veckorna är slut och så är det svårt om tiden blir helt för lång och man liksom ger upp på förhand för att man inte tror sig kunna klara av det.
Nu fortsätter vi framåt.

Din mamma är nog alkoholist. Konfrontera henne. Utgå från dig själv. "Jag upplever att..." osv. Se hur hon reagerar och utgå från det. Hon är kanske nöjd med sin "helgfylla" och är du inte bekväm med det måste du säga det, och i förlängningen bryta med henne om hon inte vill sluta dricka.

Din man är alkoholist. Vad vill han nu? Och vad vill du?

att du är tillbaka på torr mark Anders 43, och att du tagit ut kompassriktningen åt rätt håll. Längs den nyktra stigen.

Att försöka besvara Varför-frågor angående sitt beteende när det gäller alkohol är omöjligt. Man blir inte klok på det.
Själv var jag riktigt söndertrasad mentalt förra vintern och våren när jag hade mina sista perioder, och gjorde ångestfyllda och halvhjärtade försök att komma loss från alkoholens klor. Till sist gick det, med en kraftansträngning. Nu närmar jag mig om halvannan månad ett helt år utan denna hemska psykoaktiva drog. Du kommer också att lyckas Anders.

Då kommer du att kunna besvara en betydligt enklare fråga; "Om man mår bättre när man lever nykter?". Ja, man mår så otroligt mycket bättre. Man kan lägga tid, kraft och energi på trevliga saker, i stället för att bekämpa bakfyllor och tärande ångest.

Sköt om dig Anders 43, och håll kompassriktningen.

Hoppas att aptiten återkommer - tycker att 3 veckor låter som lång tid. Funderat på att kontakta vården - kanske något annat som ligger bakom. Depression/nedstämdhet kan ju också göra att man tappar aptiten - och faktiskt kan få kräkkänslor. Något jag har märkt när jag haft mina dryckesperioder, är att jag har svårt att borsta tänderna längst bak i munnen - kräkreflexen går igång direkt - brukar sitta i ungefär en vecka....nåväl. Hoppas verkligen att det vänder snart för dig. Jag håller på dig - och Grattis till 3 veckor utan alkohol. DET är en bedrift.