Senaste kommentarerna i forumet

Jag vet inte hur gammal du är men jag har samma problem som dig fast för mig gäller det min pappa. jag är dock 30+ han 70. Jag har också funderat på att bara ge upp men man hålls lixom kvar i någon förhoppning att allt ska bli bättre eller att "någon" ska rädda situationen. men det kommer tyvärr aldrig att hända. ingen kommer att komma och universum sände istället dig för att komma med en lösning. Det betyder att det är du som måste ta ansvaret för dig själv och vad som är okej och inte. men jag vet det är läskigt och man känner rädsla för framtiden. man vill ju inte bryta kontakten med det enda man har kvar.
Min pappa har till och med hotat att han ska ta livet av sig om det är så att inte dom i hans närheten orkar med honom. barnsligt och omoget och jag blir så förbannad att han behandlar mig så illa med psykisk utpressning på det sättet samtidigt dagarna efter kan han glömma bort tider vi ska träffas osv. han skyller på sin vänner att han kommer försent och ibland kommer han onykter .."hemsk personlighet" kan jag tycka men så kan man ju inte säga om sin egen far heller. Men det ger såklart ångest innerst inne jag vågar inte ta i för hårt för att jag är rädd att han ska göra något dumt.

Jag vet faktiskt inte vad det finns för lösning man kan ju aldrig rädda någon heller det kan bara en själv göra. :(

Har läst igenom hela din tråd - och wow vad bra du är! Tror att det var helt rätt av dig att söka hjälp. Hoppas att du har fått träffa terapeut o kanske fått ev. medicin? Jag läste om din frustration över att det tog sån tid från att du träffade första läkaren. Man blir nästan arg - för när någon har tagit ett sådant stort beslut som du gjorde så skall det gå fort!!! Risken är ju stor att man annars faller - och går tillbaks till det gamla. Men det gjorde inte du. Så bra! Grattis igen...

Några tecken: 1) ökad tolerans (senare drastiskt minskad tolerans), 2) ljuger om/gömmer alkohol, 3) tar gärna en "återställare", 4) diffusa sjukdomssymptom som ger frånvaro både från jobb och andra åtaganden, 5) lättirriterad, trött, arg, sentimental, 6) dricker snabbt tills allt tar slut, och försöker få tag på mer, 7) gör bort sig på fyllan, 8) minnesluckor.

Förstår verkligen din oro och vånda. Men det blir bra! Jag separerade för 3,5 år sedan. Hade bott själv ett år när jag var 20 år, men annars aldrig bott själv. Det var högst frivilligt, vi var överens, och det berodde inte på missbruk. Efter 25 år ihop hade vi växt ifrån varandra. Det var spännande men ensamt, och mycket jobb både inför flytt och efteråt. Det var otroligt vemodigt, men det var dags att skriva ett nytt kapitel. Jag lämnade honom, huset, trädgården, byn, gemensamma vännerna, och hans släkt. Bosatte mig i lägenhet i närmaste stad. Värst var att bara ha barnen hos mig varannan vecka. Första veckan ensam fick jag inte igång något ljud på min tv. Jag vägrade ringa ex-sambon för att få hjälp. I en hel vecka satt jag i tv-soffan med bild utan ljud, och hörde klockan i köket ticka högt. Stor omställning! Men jag valde att fokusera på det positiva. Jag fick naturlig återhämtning under mina ensamveckor - inte passa fritidstider, slapp handla/laga mat om jag inte ville, mindre att städa osv. Rätt snabbt kom vi alla in i rutinerna. Bäst av allt - alla beslut var mina, jag slapp tjafsa om allt.

Hej alla forum vänner.
Har slutat räkna mina nyktra dagar men har passerat 2 mån. Mår prima. Undrar stundtals varifrån jag fick styrka och motivation den här gången. Hade jag nått min botten?
Varit i väg på resa med familjen 10 dagar, gjorde gott för både kropp och själ. Så många vinster med nykterhet.
Må så gott och styrka till alla som kämpar.
Kram

Jadu Emma!
Inte är det lätt inte... blev lite för mycket för mig i lördags( fast ändå, lååångt ifrån vad det brukar) men dagen igår var förstörd iaf. Men idag var kaffet gott igen. Säger som du, kämpa, kämpa. Kram❤️

Tack för din omtanke. Har jobbat i kväll så det var lite svårt att svara.

Jag undrar också varför jag fick ett så enormt sug. Helt galet. Jäkla tur att jag var på jobbet. Detta är ett av de värsta skriken i min kropp efter alkohol under dessa snart 16 dagar (efter midnatt). Trodde ärligt talat att jag skulle skrika rakt ut i luften. Svetten rann och jag rusade in på toa för att lugna ner mig. Fy fan!

Jag blev verkligen förvånad över hur det sköljde över mig utan någon som helst förvarning. Det var inte det där vanliga begäret utan större, mer, som vrål efter tillfredställelse någonstans i kroppen. Hade jag inte varit på jobbet, så vet jag inte om jag hade klarar det.

En ny erfarenhet i kriget mot detta skitet.

Till första dagen....hoppas natten blir ok - så tar du bara en till nykter dag i morgon. På den vägen är det....:-)

Det låter som att du håller dig nykter. Grattis!! Jag käkar också insomningstabletter - ett annat beroende, förutom att jag är "periodare". Har käkat i 10 år tror jag - och jag skulle så gärna vilja sluta. Vet inte vad som är "hönan eller fjädern" där heller.... Men var sak har sin tid. Nu har du ju lyckats ta bort alkoholen iaf. Grattis till dig....

Desamma ! Hur går det för dig ?
Ja många faktorer som kan spela in på min extra trötthet ( alltid varit trött ).
Brukar också lida extra på våren Av tröttheten precis som du !
Men känns som bomull i huvudet nu .

Först vill jag säga att du verkar väldigt analytiskt lagd vilket jag uppskattar ??

Jag har sömmediciner , zopiklon och melatonin , melatoninet nytt . Funderar på om de kan vara problemet. Får nog prova ett tag utan . Tröttheten kan också bero på livsleda , nedstämdhet .

Jag försöker aktivera mig men min energinivå är låg . Har förut arbetat hårt och tränar mkt . Försöker komma igång med
Träning .

En första ynklig dag avklarad, går och lägger mig positivt inställd och hoppas jag vaknar likadan. Ska bli skönt att inte vara det minsta bakis på jobbet i morgon!

God natt ock kämpa på allihopa!

Jag hamnade efter rejäl fylla på avgiftningen med hjälp av min dotter. Vaknade på morgonen och förstod inte var jag var HJÄLP!!! Låg inne i en vecka och där träffade jag en som har blivit en viktig vän till mig. Tre dagar efter jag hade blivit utskriven så drog hon med mig på AA`s tolvstegsgrupp där jag skaffade mig en sponsor som jag har gjort dom 12 stegen med FANTASTISKT kan jag säga. Nu så har jag varit nykter i snart sex månader. Jag började med att ta antabus på v.c men min sponsor ville inte jobba med mig om jag tog dom så jag slutade (dock LIVRÄDD utan) men det har gått jättebra för man jobbar med sina karaktärsdefekter i dom 12 stegen och får en helt annan insikt i varför man dricker. Irritation och ilska beror på mental besatthet alkoholismen är indelad i två delar mental besatthet och fysisk allergi. I första steget så inser man att man är kraftlös mot alkoholen och i 10-12 stegen så får man kraft. I början så drömde jag också om alkohol och var sååå irriterad och mådde pyton gick på vita knogar. Nu så är jag färdig med dom 12 stegen men måste för alltid jobba i dom men det gör jag gärna hellre det än att må skit pga alkoholen. Lycka Till!!

har gått sedan du skrev. Hur känns det nu?
Kan det vara något annat som spökar i bakgrunden? HALT, hungrig, irriterad, ensamhetskänsla eller kanske lite trött. Jag brukade använda det verktyg när jag kände sug eller kryp i kroppen. När suget kommer, stanna upp och reflektera. Lättare sagt än gjort men det är värt ett försök.
Kram!

...åt med dig att göra ickesak! Mitt stora begär är vitt vin! Men lugnt på sugfronten nu, säkert beroende på de enorma mängder sötsaker jag trycker i mig. Blir utfasning av det söta nu...

får då hade jag nog tagit mig ett glas. Jag har annan alkohol hemma, men det är vinet som är jag torsk på. Har varit och tränat idag, bakat bullar, och känt mig full av energi, men trött i kroppen. I morgon ska jag jobba och så har jag ickesak att göra, vad är det?! Jo, att inte slinka in på systemet.

Rast! Milde tid vad jag är sugen. Fan!!!

Längar till imorgon för då kommer mitt kaffe smaka underbart gott. Att det ska vara så svårt.... :(
Kämpa, kämpa kämpa!

Ja det tar tid med förändring av vanor och nya insikter hela tiden. Vi kämpar vidare Manda❤️

Hej Fruhoppfull!
Så modigt att faktiskt ta diskussionen med din man! Själv vågade jag aldrig det utan väntade bara på att bli påkommen i mitt eskalerande drickande, vilket ju självklar hände.
Ditt samtal är ett första starkt självständigt kliv i rätt riktning. Beundransvärt!

Mycket bra val av dig. Lycka till! Det kommer att bli bra.

Mycket bra val av dig. Lycka till!

Alla har vi haft våra bakslag. Det gick inte så bra för mej heller i helgen, drack för mycket på påskafton. Men nu är det en ny vecka, och nya dagar med chans tilll förändring! Bra idé kanske, att köpa halva vinflaskor. Men har du provat alkoholfritt vin? Finns ju många goda att välja..
Nu ser vi framåt och kämpar vidare! Kram ?

Nu är snart helgen över, faktiskt skönt tycker jag. Nu är det en ny vecka, och nya tag i kampen för förändring alkohol-ovanor. Jag ska inte ha nåt vin eller annat hemma, har ju insett att det inte går så bra då. Nu kör vi vidare! ??

Din dotter behöver ditt stöd och din villkorslösa kärlek. Just nu kan hon inte ta emot den för beroendet har tagit över. Självklart kan man som mamma känna sig avvisad och ratad, men ta det inte personligt. Det är inte hon som väljer, det är beroendehjärnan.
Kan du se henne inuti? Se den lilla tjejen bakom missbruket? Se lidadet. Om du kan få kontakt med de känslorna hos dig själv kan du förmedla dem till henne. Hon verkar väldigt ensam och har kanske gett upp hoppet om att bli hjälpt. Den skam och rädsla som följer på det driver människan ännu djupare in i det enda som för stunden bedövar smärtan.
Jag vet inte om du skrivit i någon annan tråd om detta, men hur gammal är din dotter? En orosanmälan angående vuxna personer brukar sällan leda till särskilt mycket om personen i fråga avsäger sig hjälp, såvida det inte är allvarlig och akut fara för livet, då LVM eller LPT kan komma i fråga. Har hon någon kontakt förutom socialsekreteraren, inom psykiatrin eller sjukvården?
Det ligger tyvärr i missbrukets natur att inte ta emot hjälp och att avskärma sig från alla som kan hota fortsatt missbruk.
Om det är möjligt att nå fram med kärlek och icke-dömande och du envist vidhåller dina försök till kontakt kanske hon förstår att du finns där oavsett hur svåra problem hon har. Det gäller att hjälpa henne klä av sig skammen. Hon är inte där hon är nu av egen vilja eller på grund av att hon brister i karaktär. Hon är sjuk. Alkoholberoende är en sjukdom.
Det behöver inte vara fel på vare sig dig eller henne. Vem som helst kan drabbas.
Om hon inte svarar i telefon eller låter dig hälsa på kanske du kan skriva brev. Kärleksbomba henne. Lägg inte mer skuld på henne genom att skriva om hur du plågas av situationen utan fokusera på att du förstår hur svårt hon har det, din längtan efter henne och din vilja att stötta. Även om hon inte svarar kan du vara säker på att hon ändå läser breven.
Jag var själv fast i både gravt missbruk och svåra ätstörningar från 14 års ålder till 28. Har varit nära döden massor av gånger. Inlagd på LPT av och till, frivilliga behandlingshem, sluten psykiatrisk vård, mm. Min pappa gav aldrig upp. Dömde aldrig.
Alkoholberoendet kommer jag aldrig bli botad från, men lever idag ett gott liv, har fyra barn, jobb, politiska uppdrag, tränar.
Min dotter är 14. I höstas började hon med droger. Jag såg inom mig hela min historia upprepas och var förtvivlad. Är fortfarande rädd att hon ska fastna i beroende för livet. Det är fruktansvärt svårt att inte nå fram. Jag gjorde heller inte det förut, men nu har min envishet i att visa henne hur mycket hon betyder och hur älskad hon är börjat gå upp för henne. Hon är fortfarande inte stabil, men vi närmar oss varandra. Det jag kan säga varit avgörande är villkorslös kärlek tillsammans med tydlig markering mot det självdestruktiva. Hon har fått använda mig som slagpåse när abstinens och humörsvängningar övermannat henne. Jag står stadigt när hon skriker och svär, fortsätter bara älska henne och se henne som den fina unge hon är. Och det är svårt ibland. Sorgen över hur det blivit förlamar, men tårar är inte skadliga.
Förstår din förtvivlan, men ge inte upp!