Senaste kommentarerna i forumet

Hej, känner igen mig i allt du skriver. Är 30 år gift med en underbar fru och vi har tre fina barn. Vi har det bra ekonomiskt, fint hus osv men ändå slänger man ut sig dumma kommentarer samt super till det !?
Jag kommer att sluta helt denna gången, bestämde mig för att skära ner det sist men det klarar jag inte av utan måste bli 100% bort. Härligt och höra att du klarar det! Kämpa på

Hej
Tackar för svar. Misstänker att jag glömde bort vem jag var för en stund. Nåväl frun kom hem och vi hade ett bra samtal. Hon stöttar mig, hon har varit rädd att jag ska börja dricka som jag gjorde förut. Har en historia med mycket alkohol. Så den oron är befogad. Det kommer dock inte hända, jag skulle inte klara mig så värst länge. Jag dricker för att bli full, har sedan länge släppt tanken på att med alkoholromantik legitmera mina återfall. Det finns inget romantiskt utan jag satsar på att det ska bli svart eller tyst...sorgligt men sant.
Nu blir det en natt som jag känner till allt för väl, vänta på att klockan ringer för att sedan dra på sig ett leende och jobba. Får alltid extremt svårt att sova efter en fylla.
Jag ska fortsätta att skriva här, för att sedan kunna gå tillbaka och läsa.

Mvh
Pingis

Vad bra att du startat egen tråd , välkommen. Det kluriga med a är att ju längre tiden går, desto lättare är det på nåt sätt att falla igen. Man glömmer o gör om. Tror det är viktigt att ofta påminna sig om hur det var då när man drack. Slå inte på dig själv och säg till frugan att se till de nyktra dagarna o inte till plumparna. Du vill och gör så gott du kan verkar det som. Tänk ut nya strategier och kanske hjälp genom kbt eller liknande. Hitta din väg och läs här och få inspiration hur du ska fortsätta ditt nyktra liv. Lycka till o kör vidare

Att vara nykter är att vara frisk. Hoppas att du kan hålla i. Känn dig stolt för varje dag du fixar.

Upp i sadeln igen bara! Vet att det är lättare sagt än gjort att du inte ska piska dig själv. Men så är det. Besvikelsen är så stor när man är helt maktlös, och inte kan stå emot eller hålla sina löften till sig själv och andra. Det är därför det är så skönt att det här forumet finns för här finns det ingen som dömer en för vi sitter i samma båt. Det är också skönt att dela med sig av sin börda lite. Den brukar bli lite mindre tung då när man får berätta. Skriva av sig. Fortsätt med det och kämpa på! Vi är många som trampar vid din sida.

Hade ju en överenskommelse med min son att inte dricka på en månad och den var en stark drivkraft att låta bli. Nu i lördags var vi på gemensam middag och det serverades naturligtvis vin till maten. Tackade nej när det skulle hällas upp. Men min son viskade i mitt öra -det är ok för mig om du tar ett glas vin om du stannar där, du har ju din medicin. Blev ju genast svårt att veta hur jag skulle göra. Både ville och inte ville. Bestämde mig till slut att ta ett glas. Det var ju under så kontrollerade former och min son var ju med så jag tänkte att det inte skulle kunna spåra ur. Drack 2 glas vin till maten och tackade därefter nej till mer. Helt utan svårighet. Märklig känsla! Vet att det är en tunn lina jag balanserar på. Kändes ändå så himla mysigt att kunna ta lite och inte ha värsta toksuget efter mer. Jag känner mig lite stolt över mig själv att det gick så bra. De andra tog ytterligare vin och även öl och avec till kaffet men jag kunde med lätthet säga nej. Önskar ju att jag kan hålla det här. Känner det inte som något nederlag att jag druckit. Min önskan är ju att trots allt kunna dricka måttligt såklart. Och jag gjorde ju det. En kväll iallafall. Alltid något..,

Nu har jag varit med familjen nere i stugan. Inte en droppe alkohol blev det. Jag känner mig så stark i psyket och i kroppen. Viljan finns där. Bara att tänka på allt som man kan förlora för en rejäl fylla. Vill inte spotta ur mig en massa dumma kommentarer som jag ej menar. Kämpa?

bok, jag håller också på att läsa den och har hunnit halvvägs ungefär. Jag gör nu ett försök att kontrollera alkoholen, går på beroendeenheten och min terapeut är väl så där entusiastiskt. Jag har också läst Bengt Bedrups bok Drick och må bra. Han har satt en gräns på 15 standardglas i veckan, och det har nu gått bra att vara nykter i veckorna och tillåta sig dricka på helgen. Jag har också börjat lägga mig i tid på kvällarna, och sluta sitta uppe och dricka i min ensamhet efter hustrun lagt sig. Allt detta kanske kan leda till att styra upp mitt drickande till acceptabel nivå. Jag ger det en vecka i taget och får helt enkelt se hur det går. Älskar att vakna nykter på vardagarna, men jag mår ju också bättre på lördag och söndag morgon eftersom jag lagt mig i tid. Jag följer din resa nu med större intresset, eftersom det här att försöka få kontroll på mitt drickande inte varit ett alternativ tidigare, det har varit allt eller inget. Spännande är det. Går det inte så vet jag, och då är det noll som får gälla.

Så mycket enklare livet blir när man städat bakåt, full av beundran för din resa

Helt klart är det svårt när den sociala normen är att det är naturligt att dricka. Det är det inte, skrämande att det blivit så. Det borde vara tvärt om. Jag säger att jag slutat och dricka när folk frågar, får sällan följdfrågor faktiskt. Mer att känslan att folk tycker att det är starkt. Har klarat ett år och faktiskt tre år nykter tidigare i mitt liv. Nu har jag trillat dit igen i helgen. Men det kommer att ordna sig och jag får lära mig något av det.
Det går alltid åt helvete när jag dricker 100%. Note to self. Drick aldrig alkohol

Ett halvår. Tänka sig. Det hade jag ju aldrig kunnat föreställa mig när jag började den här resan. Jag har precis läst igenom hela min tråd (otroligt intressant, har ni inte gjort det själva ni som varit här ett tag, gör det!). Det är lätt att glömma hur man kämpat, hur man kände där alldeles i början, hur man lyckades övervinna det ena efter det andra hindret. Hur tvivlet kom och satte allt på sin spets. Det var nyttig läsning. Och lite av en ego-boost ;)

Jag fortsätter med min terapi. Jag har haft så mycket trassligt att ta tag i, mycket som jag förträngt, normaliserat. Det har tagit tid av långsam och försiktig terapi för att nå en punkt när jag verkligen kan bearbeta det på riktigt. Ta emot terapin på riktigt. Hade turen att träffa en bra terapeut som jag kände förtroende för. Utan terapin skulle jag inte stå här idag. Jag har kommit så långt att jag kan ta ett glas nu och då. Ett glas till en god middag exvis. Vinet är inte längre förknippat med självmedicinering och ångest. Den känslan är helt borta. Och jag är inte ett dugg orolig att jag ska återfalla till det destruktiva sätt jag konsumerade på tidigare. Jag är stark i mig själv på ett helt annat sätt. Står stabilt.

Läser här ofta. Ni är så starka allesammans! Håll i!

Styrkekramar

Hörde riktigt hur besviken min fru lät i telefonen. Hon kommer hem i eftermiddag, hoppas att det går att bygga upp tilliten igen. Jag har alltid varit bra på att klandra mig själv, och det har inte varit bättre denna gång. Det är det värsta tycker jag. Men å andra sidan vet jag att jag klarar att vara nykter, nu ångrar jag slängde bort tiden och det mående jag hade innan. Det är inte värt det....

Jag känner igen det du skriver. För mig är det min mamma som dricker. Hon dricker i perioder. Hur ofta det sker nu för tiden har jag faktiskt ingen koll på eftersom hon numera bor två timmars bilresa från mig.

Jag har varit medveten om hennes problem i 25 år. Jag och mina syskon har försökt hjälpa henne. Vi har betalat för familjeterapi, erbjudit henne att betala henne för terapi eller behandling. Har ställt ultimatum. Sagt att hon inte får träffa sina barnbarn själv, att vi inte tänker vara med henne om hon har druckit eller om vi ens har misstänkt att hon har druckit.

Jag har till och med ringt beroendeenheten där hon bor och sagt att jag är allvarligt orolig för hennes hälsa och välbefinnande då hon riskerar att bli utsparkad av hennes man. Då fick vi veta hur illa det var. Hon hade blivit av med körkortet för att ha kört full. Hon har druckit sådana kopiösa mängder att det är ett under att inget skäligt har hänt, som personskador.

Jag undviker att ringa henne eftersom jag inte vill höra henne onykter. Alltid när jag åker till henne (vilket inte sker ofta) är jag rädd för vad jag kommer att möta.

Länge ville jag blunda för vad jag såg. Det var så tungt att se min mamma så borta.

Nu har hon tydligen hamnat i en suparperiod igen. Hon har varit full när hon skulle vara barnvakt åt en tvååring.

Nu har jag kommit längre. Jag tar inte på lika stort ansvar längre. Visst gör det ont och jag skulle vilja kontakta mamma och vädja att hon ska söka hjälp. Men jag hat sagt det förr. Jag vet att om hon inte vill det själv så finns det inget jag kan göra.

Styrkekram

Du ska verkligen inte skämmas. Vi här vet ju hur himla svårt det är för den som är intrasslad. Det kan se lätt ut utifrån för i det perspektivet är ju inte känslorna med. Skriv ofta du, jag tror det skulle vara till hjälp för dig. Rakt ut bara.... Kram / mt

Här har varit 32 grader varmt sedan jag kom hit, men i morse kom jag ut i rimligare temperaturer. Jag har i och för sig inget emot lite värme, men det blir jobbigt när man ska arbeta i en fabrik som saknar luftkonditionering och dessutom är fylld till bredden med maskiner som alstrar en massa värme. Eftersom jag inte är mager direkt så svettas jag som attan. Det där är övergående naturligtvis, efter någon vecka har man vant sig och tycker det är helt normalt. Jobbet gick bra här, jag löste ett problem dom har brottats med länge. Det känns alltid gott att svepa in och bli hyllad som hjälte, även om jag med mina 35 års erfarenhet har sett just det här problemet många gånger förut. Batman.

Jag klippte mig igår. Jag körde runt rätt länge och letade efter en sådan där polkagrisrandig skylt som fanns överallt förr och signalerade att här fanns en gubbe med sax. Jag hittade ingen, dom verkar ha fått ge vika för moderna tider. Nu är det Salon hit och Salon dit. Så jag gick in på en sådan, den visade sig vara flott och sofistikerad, eller kanske är dom alla sådana nuförtiden, vad vet väl jag. Hursomhelst, det första som hände var att jag blev erbjuden något att dricka; läsk, kaffe eller ett glas vin kanske? Det var en förskräcklig massa folk därinne, alla snackade dom med varandra som om dom var på ett cocktailparty, vinglas i handen, konstiga påsar på huvudet. Jag tackade nej till vinet och ställde in mig på att se ut som någon slags rymdvarelse när jag kom ut. Så blev det inte, jag ser helt normal ut, kanske tycker dom att gubbar ska se ut som gubbar och sparar kreativiteten till de unga och dumma.

Snart flyger jag vidare, nu bär det norrut, i princip. I flygtrafikens värld rör man sig mer i sicksack, det är ovanligt att man kan ta sig i en rak linje mellan två platser. Jag hade hellre kört, dit jag ska tar sex timmar med bil och flyget kommer att ta fyra med omlastningar och väntetider. Men nu bokar jag ju inte mina resor själv längre, och det är klart, sex timmar i bil är ju inte så kul det heller.

Ha en skön dag allihop!

Ja jag måste ta tag i det nån gång, har bara inte orken. Jag skulle verkligen behöva ha stöttning på något sätt, har varit hos kurator på vårdcentralen, familjerådgivning mm men känner ändå att jag inte kommer vidare. Behöver prata med nån som verkligen vet vad jag pratar om. Det är så mycket mer än det som jag berättat här som jag inte vågar skriva om pga att jag är rädd att nån ska känna igen mig.
Jag skriver inte här så ofta längre för jag skäms över min situation även fast jag vet att ingen här dömmer
mig.
Det var ett bra förslag att kolla upp om kommunen har nåt för våldsutsatta kvinnor. Det är nog något sånt som skulle behövas.
Tack för att du följer mig?
Kram

Jag är från beroendesidorna. Har haft kontroll på drickandet en längre period och jag är livrädd för den personlighetsförändring som a skapar. Du skriver att han en period blev destruktiv och sårande. Han drar sig undan. Besatt av alkohol, det är så man blir.
Du skriver också att du ställer till det för barn och barnbarn... Vet du, dina barn är vuxna nu. Det är dags att prioritera dig själv. Ja, det kan absolut innebära att de könner att de måste ta ansvar för pappa eller att de kritiserar dig, men på nåt sätt måste du ta hand om dig själv. Bra att han slutar och högt blodtryck är ju vanligt när man dricker för mycket. Han föreslår a-fritt - ja, det funkar för mig. Men det finns de som det triggar. Tycker inte alls att du ska känna dig glad för att han inte dricker... Tillåt dig att känna dig förbannad, besviken och ledsen när han dricker. Han har en sjukdom, det ska man ju veta. Och den eskalerar. Han måste stoppa, men när det gått så långt som det gjort för honom kan han verkligen behöva stöd. Hoppas att doktorn uppmärksammar drickandet.

Vad fina ni är. Igår drack jag alkoholfri öl och får börja om igen utan fyllor.
Det betyder mycket för mig att kunna gå in här bland människor som inte dömer.

118 dgr, bugar och inspireras som vanligt av dina texter.

Dag 50 söndag och börjar dagen med några timmars träning. Kom på mig själv när jag tänkte/dagdrömde innan träningen. Jag körde hela träningen mentalt innan jag ens börjat. Så gjorde jag förr inför träning och tävling. Det känns som jag verkligen börjar hitta tillbaka till tiden innan alkoholen tog över. Det kommer bilder, igenkänningar ofta. Jag går in i mig själv och lyssnar. Hämtar kraft.

Det kommer gå fint du har redan övervunnit flera prövningar.

Ditt liv kan ju inte vara speciellt roligt när den du älskar konstant ärrar dig och ni inte kan leva ett vanligt liv. Träffa andra, resa, shoppa ja ha allmänt roligt. Det kan man förändra om du verkligen vill.

Känner ingen det där med arbetssituationen. För mycket och för stressigt. Tänker max 8 timmar per dag sen checka ut fysiskt och psykiskt oavsett vad. Svårt att göra så. Hoppas du med nykterheten löser det. På ett bra jobb ska man vara i bättre skick när man går hem än man kom, tänker jag.

att bevara nykterheten. Jag var inställd på att behöva kämpa med näbbar och klor nu under hösten för att undvika att frestas av alkohol och verklighetsflykt. I synnerhet när jag nu har en gräslig arbetssituation, med stress och en på tok för hög arbetsbelastning, och alldeles för lite sömn, då brukar sugen bli hemska. Men jag drabbas bara av något enstaka mindre sug efter alkohol.
Förmodligen är det för att jag förberett mig så väl mentalt, samt att jag så innerligt mycket önskar att leva nykter.
Men jag släpper inte på vaksamheten. Skulle de svåra sugen sätta in, ja då är jag beredd.

Så jag stämplar in den 118 nyktra dagen sedan min sista hemska och destruktiva fylla.

Tack för respons. Det betyder mycket. Han har ett långvarigt missbruk bakom sig och han har i perioder gjort uppehåll. När han börjar dricka igen så blir det alltid väldigt mycket. Jag känner ofta oro för att det värsta ska hända. Tyvärr har han blivit personlighetsförändrad och vill oftast bara vara hemma. Inte ens umgås med barn och barnbarn. Det är ju alldeles rätt att man inte behöver sätta etikett på vad som är vad. Alkoholen har medfört stora problem. Jag tänker att jag ska vara nöjd med att han är snäll och omtänksam mot mig. Egentligen känner jag mig nästan kvävd för jag lever ett liv som jag inte riktigt vill. Men jag tror inte jag någonsin kommer att förändra något. Jag har det bra men dåligt.
Jag behöver någon att prata med och bolla alla tankar. Hoppas forumet orkar med lite "gnäll"
Just nu är det uppehåll med drickandet och jag borde känna mig glad för det. Tyvärr är det svårt för jag vet att han kommer börja igen. Så här har vi haft det sedan -93.