Senaste kommentarerna i forumet

Sunken, jag är i liknande situation. Också strax över 3å med barn från en tidigare relation. När jag insåg att jag behövde hjälp lade jag korten på bordet till alla inklusive exet. Särskilt exet tyckte jag väl för jag tyckte han hade rätt att veta eftersom vi har barn ihop. Och nej, kan väl inte påstå att han är nöjd. Han kunde väl inte heller hantera det så smidigt första veckan efter att jag berättat utan var väldigt skuldbeläggande och anklagande och ställde flera krav som jag visste inte skulle gå att ordna. Men jag förstår att han reagerade ur oro. För min del kändes det viktigt att han visste för det blev som ytterligare en spark i baken att ta itu med mig själv och också hålla mig nykter nu. Hade nog inte klarat att hålla nykterheten länge om inte jag berättat åt föräldrar, ex, vänner och jobb.. Snart 3 veckor sedan nu och det är ju bara början men ändå längsta uppehållet på 1,5 år..

Jag har några öl kvar. Hår hushålla dessa över natten.

Jag har 2 mil dit. Inga bussar just nu. Ja taxi är det sista alternativet. Min syster kan köra in mig vid lunch imorgon.

Satt precis och tittade i almanackan och kan konstatera att jag idag varit helt alkoholfri i 75 dagar! Min längsta sammanhållande vita period på åtminstone 30 år. Har nu en fantastisk sömnkvalitet, äter rätt och tränar regelbundet. Vikten går stadigt ner och humöret är på topp.
Tänk att alla vinster nykterheten ger hela tiden fanns inom räckhåll. Det var riktigt tufft i början, med abstinens, fruktansvärt a-sug och allmänna pytonkänslor. Så vägen från dagligt drickande till helvit var inte enkel, men det är värt resan!

Han var irriterad efter jobbet idag. Stressad över jobb och annat. Vanligtvis skulle han slappnat av med 2-3 öl. Fjärde dagen helt nykter.

Han gick ut igen för att delta på ett styrelsemöte och kom hem ganska sent och verkade liksom lite...skev? Annorlunda. Som att futten gått ut ur honom. Vi såg lite på tv och han var dämpad. Efteråt sa han att allt känns grått och trist och tråkigt. Ingen guldkant på livet längre.

Vet inte vad jag ska känna. Går egentligen mest bara och väntar på att han ska ta den där första ölen så att saker och ting kan återgå till det normala.

Helgen blir vit, liksom veckorna. Blir vinst sju dagar i veckan!

Om att aldrig sluta betala en skuld....
Lennart Matikainen har skrivt en bra och lättläst bok om skuld. "Rena relationer" heter den.

Eller hur långt är det? Kan du gå, eller åka buss? Men annars, ta taxi!

Ja jag måste ta mig in dit. Jag försöker få tag på någon som kan köra mig in dit nu. Inte helt lätt.

som har den här tråden, hoppas du får styrka att ta tag i detta nu. Som nån klok person här inne skrev så har man redan gått rätt långt innan man söker sig till såna här forum, alltså man upplever att man har problem. Ingen aning om hur stort ditt problem är, men när jag läser ditt inlägg bara tänker jag att å, om jag fattat när jag var så ung att jag var ute på hal is, och å, om jag slutat redan i den åldern vad mycket problem jag sluppit och vad mycket bättre mitt liv varit - i mitt fall blev jag inte klokare och smartare med alkoholen med tiden utan tvärtom... Stort lycka till!

jag drack ungefär som du, fast inte lika lång tid, slutade för två månader sen. För mig var det inga problem, alltså inga kroppsliga problem att sluta - inget delirium eller så alls. Jag är ju ingen läkare och vet inte om det varierar mycket mellan personer, men hoppas att det går lika "lätt" för dig! (Sen är det ju jobbigt på andra sätt). Kram.

Bara för att de svikit tidigare tror man att de ska göra det igen. Tilliten har verkligen fått sig en rejäl törn, det tar tid att bygga upp den igen. Försök ändå landa i nöjdhet med att dagens besök gick bra, och att de förde er närmare varandra. En dag i taget. Och ingen alkohol hemma är nog väldigt klokt.

Åk dit. Tala om hur du mår, att du inte klarar detta själv, säg att du håller på att ta livet av dig (för det gör du ju indirekt) vägra åka hem. Sitt bara kvar. Får du inte vård ändå så är du inte hemma, inte ensam och har gett dig själv ett "bryt"tecken. Och är dessutom nära till hjälp om du är rädd för dille eller ep.
Finns risk att bemötandet är dåligt eller nedvärderande. Låt det stå för den som uttrycker det isåfall (lättare sagt än gjort)

Hej
Jag känner verkligen igen mig i din senaste mening. Jag går också medvetet in i vansinnet. Min hjärna är väl felinställd men medveten är jag och jag gör ett val. Jag tror att jag i detta läge tröttnat på den präktiga bluff som jag då tycker att jag är. Nu skall mitt sanna jag fram. Trots mina 72 år tar mitt macho över. Nu skall ni få se på fan! Och tidigare i min ungdom blev det också så under några veckor. Numera ramlar jag efter några timmar i en säng med Alkohol eller T-sprit och dricker mig bort i en nedpissad säng.
Tidigare har skrivits om bra utbildningar. Jag har en sådan från ett elituniversitet och har också arbetat som lärare mm på sveriges anrikaste dito. Mot alkoholen har detta inte hjälpt.
vänligen
IKaros

Jag vet var jag brustit. Krökandet är ju som det är. 90% av tiden har jag varit en bra mamma. Resten ligger 20 år tillbaka i tiden. Jag kommer få betala resten av mitt liv för mina brister. Hon kommer hämta sig efter det här utspelet. Själv har jag så ont av sorg. Känner livsleda nu.

Jag har själv varit utmattningsdeprimerad och därefter haft flera återfall av depression. Alkohol gör bara ångesten värre! Lugnar för stunden, men kommer tillbaka efter några timmar etter värre. Av ren instinkt, för speciellt logisk är man inte just då, har jag slutat med alkohol helt tills depressionen klingat av. Flera månader oftast. (Dricker gärna vin fre-lör annars.) Panikångest är att man har ångest för att man har ångest. Otroligt fysiskt obehagligt! Bästa sättet är att djupandas och upprepa något mantra. Jag brukar "säga" till mig själv "det är bara ångest, det går över snart". Om och om igen tills det klingar av. Det gör det till slut, även om det inte känns så.

Ja, d är nog så att jag får leva med min skeptiska syn på d hela o så får tiden utvisa. Minst 3 månader med antabus o helst mkt längre sa dom till honom så...
Allt är nytt o hoppfullt än så länge iallafall! Stort tack för lyckönskningarna men ni blir inte av med mig här ? Vill veta hur d går för er, ni har blivit en viktig del i mitt liv och d är fortfarande skönt att skriva av sig här med alla tankar som far runt.

Hur går d för dig InteMera? Njuter du o slappnar av ordentligt?

Imorgon torsdag är det två veckor sen det spårade ur rejält här hemma. Precis som då är sambon ledig hela torsdagen. Kan inte låta bli att känna oro, just därför att det finns både tid och möjlighet för honom att åka till bolaget då. Men han har lovat att ringa vc kl 8.00 och förhoppningsvis får han en läkartid då. Jag måste utgå från att det blir så. Nyktert hela dagen och läkarbesök inbokat.

Vad bra för er att det startade bra. Jag skulle nog också tömma allt från skåpena nu. Visst kommer det att vara en lång väg att gå, också för dej. Tilliten kommer inte av sej själv. Det haråtminstone för mej varit jobbigt att inse att trots alkoholen varit borta lysertilliten med sin frånvaro. Så pass bra hade jag lärt mej mantrat att hans alkoholbruk är inget jag orsakat, dvs det att han slutat inte heller i mina händer.

Men bra att ni är där ni är. Utan det här viktiga steget är det också svårt att komma vidare. Så önskar er lycka till och är glad ni också kunnat diskutera om alkoholen tillsammans.

Hur mår du? Hur går det för dig? Längesedan man såg dig ;-)

Livet är underbart. Ringde piva nu och skulle förbereda lite att jag tänkte komma in ikväll. Nej men du har bara druckit i 6 dagar. Troligtvis kommer du bara hit och få åka hem igen. Tack för kaffet.

Vad bra om han kunde vara ärlig och ännu till på köpet verkar nöjd över det hela! Men kanske lika bra att du ett tag håller kvar lite hälsosam skeptisism, han har ju lång väg kvar att gå. Med lite tid och bevis kan du kanske börja lita på det men han har endel att bevisa för det tror jag.

Släng ut all alkohol ur huset, gör det åtminstone jobbigare för honom om han skulle bli sugen och tro du inte skulle märka om han bara tar lite för att lugna sig. Hoppas för din skull han gör dethär på riktigt, för er allas skull.

Tänkte faktiskt på detta när jag var på vårdcentralen dagen efter mitt senaste återfall (rätt mycket sprit per dag i förhållande till min vikt på 50 kg) och la fram hela skiten för den stackars läkaren (ADHD-style...). Ville kolla EKG och ta prover mm. Det enda han gjorde var att konstatera att det inte luktade alkohol (borde tydligen gjort det, inte vet jag) anteckna missbruk i journalen och be mig ta det med min psykläkare. Efteråt förbannade jag mig själv för att jag nu inte kommer att kunna få mediciner som är beroendeframkallande om jag nu skulle behöva, eller anse mig behöva det.
Men, va fan. Behöver jag fler beroenden egentligen. Om det står i journalen att jag har en beroendesjukdom är det ju för att jag inte TÅL beroendeframkallande mediciner! Jag blir ju beroende på två sekunder av allt möjligt och omöjligt.
Så nu skiter jag i att det står så i journalen. Jag har mina väl fungerande mediciner mot ADHD och humörsvängningar och sömnstörningar. Jag har en kunnig och hjälpsam psykdoktor som vet om mina diagnoser, och socialtjänsten har jag mycket kontakt med rörande min äldsta dotters problem. Jag har varit öppen med allt där utan att få dömande. De har till och med överlåtit en del saker åt mig som egentligen skulle skett på behandlingshem (för dottern alltså) pga kompetens och välfungerande. Och jag har berättat om återfallen och min historia som alkoholmissbrukare i ungdomen! Kanske har jag bara tur, eller så är ärlighet något man kan bli hjälpt av också.

Det gick bra, jag flikade in när jag kände att jag kunde....
Han va helt öppen med sitt problem o va ärlig om mängd o allt.
Tydligen standard här med blodprover varannan vecka när man går på antabus så d fick han göra redan idag.
Han ska dit på måndag för första dosen o lovat mig att inte köpa hem mer alkohol nu men d återstår att se känner jag!
När vi åkte hem så pratade vi mest om hur d kändes o vad han förväntade sig av d här, han sa att han uppskattade otroligt mkt att jag följde med.
Allt är så lugnt, han är lugn o glad! Konstigt.....
Min spontana tanke o känsla vilket gör att jag blir misstänksam är att d här går och är för bra för att vara sant. Det är liksom inte han att sitta o säga o göra sånt här. Han som inte ens kunnat ta en promenad en lördag eller söndag utan att ha en öl med sig som färddryck....
Jag har så svårt att lita på allt d här, inget jag visar för honom såklart men kanske är jag som måste bearbeta allt.....vet inte

Är jätte stressad och varit det länge. Tack för ditt svar det kändes skönt och läsa för ja har så svårt att se de hela som abstinens trots att ja dricker för ofta klarar ju nyktra dagar det är just dessa 3 veckor. Men som sagt dricker på tok för mkt. Väldigt glad att ja började skriva i det här forumet känns skönt att kunna skriva och läsa. Alla är så starka som delar med sig och kämpar. Är orolig ännu men det släpper nog snart tack igen