Senaste kommentarerna i forumet

6 månader är helt otroligt bra! jag håller med dig, även om jag inte skrivit så många inlägg så är det intressant att gå tillbaka och kolla vad man skrivit. Och din beskrivning över hur du mår nu är också väldigt peppande, tack!

Kanske lätt att säga, har också själv länge gömt och dolt mitt problem, såhär i efterhand så har många i min närheten varit oroliga länge och sett och vetat men inte själv vågat ta upp det. Nu vet iaf min familj om det och vi har pratat mycket om det. Och även om varje samtal är otroligt jobbigt och skamfullt så vet jag också att jag har stöd och att de vet om min kamp. Försök börja med din sambo och förklara, man behöver hjälp även om man helst bara vill stänga ute alla andra.

var under kontroll, för 1:a ggn på länge!! Nej, jag hade inte en vit helg, men drack "bara 4 glas" på fredagkvällen med min sambo + "bara" 2 glas vin på en fest på lördagen. och INGENTiNG under dagtid.

Sen i går fanns det såklart vin kvar, en flaska, så den gick jag och sippade ur mellan kl 17-23, och då fick jag såklart för mig att ringa och avboka mitt läkarbesök idag, så jävla dumt! Återigen, när jag druckit, så har jag ju inga problem, vaddå, andra kan ju dricka 1/2-1 flaska varje dag i ett helt liv, då kan jag väl också göra det. Och vill jag sluta, så kan jag det också. NOT!

Så i morse ringde jag och bokade på läkarbesöket igen.... jag känner sån skam och vet inte hur jag ska lägga fram det snyggt till läkaren, men känner nu att jag måste lägga ALLA KORT på bordet nu, MEN ingen vet ju om mitt drickande, förutom min bästa vän. Jag skulle vilja berätta för min sambo, har det så ofta på tungan, att bara säga: vet du, jag har alkoholproblem (behöver ju inte gå in på när o hur o varför jag dricker) men jag älskar honom så och vill inte att han ska se ner på mig, eller få veta att jag är så svag, att jag inte kan stå emot alkoholen, så jag väljer att vara tyst.... och får ventilera mina tankar här istället.

Låter kanske idiotiskt, men det är en SKÖN känsla att se att jag inte är ensam om detta problem, att det finns fler mammor (och pappor) där ute, som sköter sin familj, sitt jobb, sina vänner, sin kropp.... men som bär på denna mörka hemlighet. Då jag vet att ni finns, och har samma problem som mig, då känner jag mig inte som den sämsta människan i världen, vilket jag gjort under lååååååång tid nu.

Tack för alla era inlägg <3

Ja, jag har samma fråga som du - hur man bäst använder forumet rent tekniskt. Tog ett par dagar innan jag kom på hur man gör nytt inlägg. Något svar från support har inte heller jag fått. Synd, för det är ju ett bra ställe i övrigt.

Hälsar Dion.

Drack i min ensamhet hela helgen. Känner mig så misslyckad. Hade barnen på söndagen och kunde inte sluta helt. Var inte jättepåverkad men sonen märkte att hade"någonting som ser ut som öl" i en kaffekopp och han tog illa upp eftersom jag lovat att sluta. Han var så hoppfull när jag berättade att jag börjat skriva här. Och nu är tillbaka på noll. Kram till er alla.

Glömmer det viktigaste. Överenskommelsen med mig själv. Vad vill jag egentligen? Vad det har pendlat fram och tillbaka genom åren. Suck! Vilken idiot man är. Vet att jag aldrig kommer att kunna dricka normalt. Jag vet att det kan gå en tid men förr eller senare så blir det dikeskörning. Men nu när jag har fått medicin så tänds ju ändå ett litet hopp att det kan gå.. Men hur länge? Så länge jag äter tabletterna kan det ju fungera, men sen då? Har inget sug knappt alls nu och jag kunde tacka nej efter två glas ( som är lagom enligt mig) utan problem. Vill så gärna att det här ska fungera. Var jag dum som tog vinet? Ska jag trots allt kanske köra på Antabus ändå? Så jag inte har ett val? Så förvirrad och så dum. Helt i klorna på Alkoholdjävulen

15 dagar utan och det var ett tag sedan jag var utan så länge. Första veckan gick helt otroligt bra och har haft så mycket fullt upp med packning och separation att jag inte ens hunnit tänka eller känna efter. Men min kropp har reagerat otroligt starkt, trodde att den skulle bli friskare och starkare men tvärtom har den motarbetat mig och jag har drabbats av alla möjliga sjukdomar och känner mig idag väldigt trött och hängig. Är det sånt som kan hända? Att man förgiftat kroppen så länge så att när man slutar brister allt?

Kvinnor som älskar för mycket:
Så länge vi har en beroende människa att konentrera oss på,å dåligt över och ojas över.
Så slipper vi jobba med oss själva och våra problem.
Så länge går vårt eget mående säker för att vi ska ta tag i det.

Det är en sanning som gäller för i alla fall mig.
Nu när jag kommit ur relationen med en alkoholist så har jag stora problem att njuta av livet då jag inte är van eller värd det.
Det ör det svårt att leva ett lugnt vardagsliv dr inte mycket händer.
Ja känner att jag gärna vill skapa drama där inget drama finns just för att få känna uppleva och slippa fokusera på mig själv.

Så det är tunga insikter man får om sig själv och sitt eget liv när man till sist kan lyfta blicken lite.

Kanske du kan lyft på locket lite i det som innan allt detta skenade iväg kunde ge dig glädje.
Vare sig det var filmer, laga mat promenader eller vad som helst så kanske det kan vara en väg att lägga lite extra fokus på det.
Just att det är för din egen skull och inte någon annans tror jag kan vara viktigt.

Starkt jobbat till 37 dagar. Jag är i hälarna och har unnat mig fler egenpresenter redan?. Det blir ju lite pengar över när man inte dricker upp dom. Kämpa vidare kram

När känns det normalt - eller normalt och normalt? Jag upplevde en skön känsla efter ca 8 veckor utan a. Då var jag plötsligt närvarande i stunden, inga planer, ingen ångest utan bara där och då. Det är klart att det inte är så nu efter längre nykterhet. Men det var otroligt skön känsla. Sen var det skönt när man slutade fokusera på alkohol. När tankar på a slutade uppta tid. Sen kan du ju testa lite vitaminer, d-vitamin nu när mörkret lägger sig igen. Magnesium? Har du kollat dina värden? Tror ibland att en del av oss fastnar här just för attvi självmedicinerar. Och att sluta dricka kan då inte lösa alla måendeproblem. Kanske fårman acceptera att det inte är toppen jämt, kanske kan man se om det är nåt annat man behöver - en belöning t.ex. Nåt dyrt och onödigt som du kan glädjas över varje dag... Pratade med en man som köpt sig ett kodlås till dörren... Han njöt varje morgon o eftermiddag.

Jätteviktiga saker ni skriver om. Problemen, svårigheterna i en relation med missbruk är långt djupare än missbruket. Inte oväntat, med tanke på det, är det många relationer som brister även fast den missbrukande upphör med missbruket. Att hitta tillbaka är inte ens att hitta till det som eventuellt var före... Det handlar om att skapa något nytt. Livet efter. Och båda måste ha modet och viljan att möta sig själv och förändras. Och möta den andra som den hen är, äkta. Också under tiden en söker sig själv, sitt 'sanna jag'. Nya mönster i samvaron. Så tänker och tror jag.
Vidare tror jag att just det är kärnan i ett äkta tolvstegsarbete, att jobba med sig själv. Ganska långt fram i programmet kommer gottgörelsen mot dem en inser att en skadat - men det finns där. Liknande funktion, tror jag, kan det ha att skriva uppriktigt och äkta om sig själv och sin egen process här på forum och följa andras processer. Exempelvis Aeromagnus, Adde, Berra, Ebba, LenaNyman, Sisyfos, Santorini skriver om sin nykterhet just på det sättet jag försöker beskriva. Om missbrukets fångenskap och helvete har jag lärt mig absolut mest genom att läsa där. Och genom att gå på öppna AA-möten. Insikterna om mina egna medberoendebeteenden har jag fått här, av ärliga medskrivare, och på Alanon samt, inte minst viktigt, genom att läsa Alanonlitteraturen och annat, t.ex Carina Bång och Djävulsdansen - och verkligen begrunda mig själv i det jag läser.
Det är ett arbete att göra sig fri! Självhjälpsarbete! Men det är alla gånger värt priset! Lärdomarna kan jag, som det sägs i tolvstegen, använda i alla mina angelägenheter. Det ÄR möjligt att ta makten över sitt liv! Systerkramar / mt

Att man som alkoholist letar efter alkohol och att man upplever att det finns överallt i alla situationer, det finns ju i många sociala sammanhang men jag tror att man blir mer uppmärksam som AH..
Vi får försöka att rikta fokus åt något annat håll, eller så gör man det till en sport och utsätter sig för det.
Vi kan ju inte sluta vara i det vanliga livet.
Till slut borde man tycka att det är lugnt när man står öga mot öga med alkohol,, kanske man skrattar åt den och fnyser
Vad har du att komma med???

För mig är mod och styrka starkt förknippat med att göra det som du måste göra för att kunna vara den person som du vill vara och våga följa sitt hjärta och sina drömmar. Om du väljer att utvecklas och må bra i dig själv finns ingen annan väg än att möta din egen rädsla, osäkerhet och sårbarhet. Du vet att du måste agera trots att benen darrar och hjärtat slår och även om allt känns omöjligt för stunden. Men du gör det för inget annat är möjligt om du vill vara den person som du allra helst vill vara. För ingen är sig själv med giftet i ådrorna utan det förtär och förstör en själv bara till slut och det är det inte värt för livet är värdefullare än så:)

15 vita dagar idag eller en halv månad;):)

Manda:) Vad glad jag blir att höra att jag kan ge andra styrka och kraft och ändra sina destruktiva tankemönster det värmer i hjärtat:) Vad bra att du med har slängt dig i boxningsringen mot herr alkohol visst man får sig en och annan smäll av han och man blir nedslagen i bland och blir nere för räkning men det viktigaste är att man aldrig ger upp och att man reser på sig igen för till slut så tappar herr alkohol sin kraft och det är då man ska ge han en upercut så han däckar för gott haha;) Så kämpa på bara tror på dig:)

Tackar för dina ord Nike:) Jag brukar säga att jag är lika stark som jag är svag och lika svag som jag är stark;) Vad roligt att höra att det går bra för dig och att du sysselsätter dig med saker som gör att du har annat å tänka:) Nu väntar jag på john blund här godnatt:)

Jullan65:) Hur går det för dig?

Napalosrot:) Alla är vi starka om vi väljer att vara det men visst det denna resa är ju ingen dans på rosor direkt för msn får vara på sin vakt hela tiden så man inte gör snubbelben på sig själv och trillar dit.Hur går det för dig då?

Skriver ett ämne och glömmer att återkoppla till texten?
Kommer helt enkelt att ge mig själv en gåva. Det enda kriteriet är att det ska vara dyrt och jävligt onödigt?

37 dagar spiknykter,, inte en droppe,, nada,, ja ni fattar!!!
Men när ska det kännas normalt? Har ingen ångest men går in i perioder omkring 15 minuter upp till flera timmar när det känns som allt är meningslöst, huvudet skrumpnar och jag känner mig otroligt trött,seg och deppig.
Det är ju dock inget mot hur man mådde när man vaknade bakfull och skulle till jobbet om en stund.
Eller när man druckit sig full klockan 11 en vardag och vaknar vid 16,, då är man inte Barbies pojkvän direkt...

Kära Blåklocka, jag känner igen mig så väl. När min man varit nykter ungefär lika länge som din så blev jag argare och argare för varje dag som gick. Det som retade mig mest var att han nu när han var nykter så skulle det hejas på och stöttas till max i alla lägen. Han var ju verkligen jätte duktig! Och givetvis är det helt rätt att stötta en nykter alkoholist, det var bara det att jag glömde bort mig själv. Jag fortsatte ta hand om honom på samma sätt som innan när han nu blev nykter och fortsatte sätta mig själv åt sidan. Så för varje ny insikt min man fick i sin nykterhet blev jag mer och mer bitter över alla oförätter jag utsatts för under den aktiva tiden. För inte var det många insikter som handlade om vår relation. Fortsatt 100% fokus på honom och hans problem. Och inte var det mycket ånger för allt han gjort och ställt till med. Om han varit självupptagen innan så var det ingenting mot hur självupptagen han var nu. Att bearbeta saker som gjorts mot mig var uteslutet. "Nu tittar vi framåt och slutar älta det gamla". Lätt för honom att säga.
Det slutade givetvis med att jag bröt upp och började ta hand om mig själv. Sen föll jag tillbaka igen och igen och igen....

Mellan varven försöker jag ta hand om mig själv på bästa sätt och förhoppningsvis leder varje litet steg framåt. Det är svårt att leva med en missbrukare. För det är det han är även när han är nykter. Att alkoholen försvinner betyder tyvärr inte att alla dåliga beteenden försvinner. De finns kvar långt efter att han blivit nykter. Han kan inte hjälpa det för han är sjuk och han är beroende av mig på samma sätt som jag är beroende av honom. Jag kämpar varje dag med mitt medberoende och försöker ta mig loss. Bit för bit. Försöker undvika att bli manipulerad. Vill så gärna tro på ett gemensamt liv samtidigt som jag känner hur jag är på väg att gå under tillsammans med honom. Någonstans förstår jag att jag nu är så sjuk själv att jag inte kan bära en hans problem också. Jag förstår det med hjärnan men inte med hjärtat... Ännu.

Det finns inga råd att ge för varje situation är olika men jag läste en klok sak här på forumet en gång det var någon som ställde frågan: Vill du leva med en missbrukare? Oavsett om han dricker eller inte så är det det han är och förblir. Beteendena kan man jobba på, det tar tid och det finns inga garantier för något, men man kan jobba på dom. Om man vill och orkar.

Den stora frågan som jag själv kämpar med är hur JAG vill ha det?
Hur vill DU h det?

Stor kram

Tänk vad det betyder mycket att "prata" här på forumet. Jag känner mig så ensam och det blir så att man bär så mycket tankar, oro, rätt och fel. När jag läser vad jag skriver och vad ni svarar blir det på något sätt verkligt för mig. Jag har skyddat och kompenserat slätat över och gått vidare så många gånger så det nästan känns som att det är så mitt liv är. Jag blir Ledsen när jag förstår att jag inte har den mentala kraften att förändra så som jag skulle vilja. Jag har en styrka och det är att jag har lätt att anpassa mig. Jag tänker att min man kommer fortsätta med sina återfall men att jag ska göra det som jag vill och trivs med. Det du skriver aeromagnus, resa shoppa och umgås. Jag har ett behov av att leva.
Så skönt att du skriver att man får vara förbannad besviken och ledsen Sisyfos. Det är ju så mycket skuld och skam och därför lägger man locket på sina egna känslor.
Det här är en process och jag är glad att jag tagit mod till mig och börjat skriva här.
Det känns varmt och tillåtande....

Instämmer! Väldigt bra jobbat!. Du är så otroligt stark på nåt sätt. Känns som att du har bestämt dig för att bli den du vill vara.

Jag sitter här, gömd ute på landet i ett halvdåligt hus som jag hyrt. Allt för att jag inte orkar leva med min sambo längre efter drygt 20 år tillsammans. Jag orkar inte längre tassa på tå och göra mig osynlig och låtsas som att jag inte vet att han har druckit.
Det känns hemskt att inte kunna bo kvar där jag bott i 20 år och där jag har lagt ner hela min själ för att försöka skapa ett bra liv till mig och mina djur. Allt detta för att han dricker och vägrar erkänna att han har problem.
Och jag skäms! Jag skäms för att vår fasad har rämnat och för att jag inte vågar tala om var jag bor. Jag vill inte att mina jobbarkompisar ska få veta vad som hänt, för de tror att allt är så himla bra. JAG känner mig misslyckad fastän jag innerst inne vet att det inte är jag som har gjort fel.
Varför ska vi behöva sitta och skämmas för att vi tar tag i vår situation och försöker få ett bättre liv?

Och öppnade de mess jag skickat. Som väntat hade jag gjort bort mig inför ett par män. Inget vulgärt, men ack så pinsamt. Jag tror att det är någon desperat önskan om att inte vara ensam, som kommer fram när jag är sådär full att jag inte ens minns något.
Jag önskar att jag vore lättsam och kunde höra av mig med ett hoppsan, det där blev ju lite dumt, men skammen tar alltid överhanden och jag slutar bara höra av mig. Fram till nästa gång jag är lika full.
Ikväll är det tungt, men jag trampar vidare med er andra ❤️