Senaste kommentarerna i forumet

Det är nog alltid full ranson som åker hem, och den verkar också gå slut på nolltid eftersom han ofta ändå helgen efter hittar på ärende till verktygsbutiken som ligger nästdörrs till spritbutiken. Så ja ser inte fram emot helgen. Kunde han ens hålla sig ännu denna helg, följande helg reser jag bort med barnen och då brukar man inte höra ett ljud av honom de dagarna så jag vet han dricker. Så även om jag inte är där blir jag arg på hans drickande, det är så förutsägbart. Självklart är det ok med två dagars fylla när vi inte är där och förstör det roliga med vårt surande.

Dessvärre blev inte kvällen här idag riktigt så lugn som jag tänkt mig, sonens humör tog ett skift till det värre så halva kvällen gick åt till att lugna utbrottet och min därpå följande uppgivenhet.

Förstår du blev besviken han kommer hem med dricka, dom får det att låta som man tvingar dem att säga upp kontakten med sina bästa vänner när det ska tas en sista, och fira avslut eller njuta sista gången. Sorgligt vad viktigt alkoholen blir för dem. Tycker du gör rätt som avböjer vinet tillsammans, det skulle bara vara nån sorts visad acceptans till att lite dricka ändå är ok eftersom du också dricker. I dethär skedet är det säkert bäst du avstår när han är med, så du slipper klandra dig själv i alla fall ifall han skulle råka bli fullare än planerat då han väl börjat.

Kämpa på. Du har mer kraft än du tror!

Hos oss är det exakt likadant! Förutom att ja han hittar alltid tid och rum i kalendern för det han vill göra men behöver jag göra nåt som ens föräldramöte på skolan eller liknande får jag nog veta han tycker det är lite onödigt och besvärligt jag ska ränna på allt möjligt, i hans ögon onödigt eftersom det innebär han måste vara "barnvakt" vilket han inte gillar.

Tog upp semestern till sommaren då mitt jobb nu börjar slå fast listorna. Han rycker liksom bara på axlarna att han väl tar fyra veckor...då ville jag nog ha en lite närmare plan än så! Tvingade honom ta fram kalendern och det slutade med att jag tar semester först och han sen, för att ha nån av oss ska vara hemma med barnen. En vecka överlappar och det enda han skiner upp över är då att han ju då kan passa på att åka på mc resa med polarna när jag ändå är hemma och han ledig! Sen måste han ju som han uttrycker det sitta hemma med dottern resten av semestern, plågsamt tråkigt som han verkar se det, när jag måste tillbaka på jobb och min son far till sin pappa. Och jag mår redan illa över att dottern då ska vara hemma på dagarna med honom, troligen i olika grader av ölrus och hon parkerad framför tv 8 timmar när jag jobbar så han ostört får varva tupplurar med öldrickande i garaget. Att vi skulle planera nåt gemensamt finns inte på kartan, efter några resor förut där han blivit packad och jag varit mer slut efter resan än före. Många år har jag rest och ordnat program för barnen alla lov, helt utan hans medverkan. Jag meddelar bara att vi åker och han säger typ jaha. Han frågar inget efter om vi haft kul eller vad vi gjort och givetvis förutsätter han att jag som "envisas med att barnen måste få göra nåt på loven" också ska betala för det.

Att jag nånsin varken annars eller på semestern med gott samvete kunde unna mig själv egentid finns därför inte, jag har alltid barnen med mig och dom gånger jag måste tex resa i jobbet får jag migränanfall av anspänningen att måsta lämna barnen med honom när man inte kan lita ett dugg på att han beter sig som en ansvarsfull vuxen. Har hänt mer än en gång jag kommit hem och hittat honom slocknad fastän han varit ensam med barnen.

Så ja du är inte ensam med att vilja planera och ha saker att se fram emot tillsammans, bara för att bli besviken på den andras fullständigt uteblivna intresse för detsamma.

Vet dessutom nu han ska in på en liten operation i slutet av mån och kommer att vara sjukledig ett tag. Nu är jag inte orolig han börjar dricka då. Men han har tidigare varit med om liknande sjukledigheter och är jättedålig på att stanna hemma. Så han brukar komma på olika projekt. Tidigare gånger har jag själv sett det som en rolig sak, tills det gick upp för mej de där projektena aldrig involverar oss andra i familjen. T.ex har det blivit det jobbbyte vilket resulterat vi haft en frånvarande familjemedlen långt framåt.

Så jag väntar på det hela med fasa. Som ni kan läsa så är jag i den djupaste pms-gropen igen. Hoppas detn snart är morgon och jobb igen, så slipper jag tankarna och har en välplanerad arbetsdag med pratglada kolleger.

Ofta vet jag när mensen börjat, av att det ljusnar i sinnet. Det är väldit påtagligt ibland. Får nog vänta på detnån dag ännu.

Ja det var faktiskt ett väldigt bra beslut. Jag satt och höll på att somna flera gånger men jag fixade det. Och så här efteråt känns det mycket bättre.
Nu är det resan tillbaka som gäller och jag kommer fixa detta. :-)
Vet att faran inte över på ett par dagar men jag känner mig betydligt lugnare i kroppen. Jag fixade denna dag som jag för 24 timmar trodde var ouppnåelig.

Vad skönt ändå att du fick bekräftelse på att han varit där lr hur känns d?
Sambon börjar med sin antabus på måndag, men 5 dgr/v till o börja med o sen 3dgr/v

Hoppas d går vägen för er

Kanske är det här det där just som man ibland läser om. Att alkoholen blir borta också ofta gör par skiljer sej. Att man har olika tankar om hur tomrummet alkoholen lämnar skall fyllas. Jag ser den bara fyllas av jobb och måsten från hans del. Jag skulle vilja se mer av drömmar, planer, bara fast fixa en rolig frukost hemma. Och nu då barnen är större något sådant tillsamman vi kanske inte gjort.

Nu känns detmer som att sån vi gjorde då barnen var små faller bort. T.o.m. sådant jag vet de ännu skulle uppskatta. Och de nya roliga ideerna är sådant han gör på jobb. Hit hem kommer han och vilar.

Enda bra med att vi inte kommer överens är att han efter mina kommentarer brukar få upp ögone för barnen. Så de får sin pappa tillbaka åtminstone.

Och en burk öppnades igen, orkar inte kolla vad.

Skönt att ni kan få njuta ikväll o hoppas ni gjorde d ordentligt.
Hoppas innerligt att han inte kommer hem med allt för mkt sprit imorn ☹️️ Gör han d lär d inte bli så kul helg för er.....

Förstår dig att du vill flytta, han verkar ju inte ett dugg intresserad av o sluta eller prata om d.

Här kom mannen hem o hade köpt 3 öl o en lite spritflaska till helgen o jag bröt ihop totalt. Han menade på att jag måste förstå att han måste få d där sista innan han slutar. Han frågade T.om om vi inte kunde laga nån extra god middag på lördag o så dela ett riktigt gott rött vin till båda två. Jag förstår hans tanke....d gör jag verkligen men jag kan inte förmå mig till att dricka alkohol längre eller för den delen sitta o tycka att vin är gott när jag har sån avsmak ens av orden öl, vin, drink....u name it, alla ord som benämner alkohol!
Maten kan jag däremot laga, inga problem! Men vinet sa jag nej till, syntes att han blev besviken men han sa bara ok sen gick han o duscha!

Jag var också väldigt blyg i tonåren och alkoholen gjorde att jag kände mej modigare och 'tuffare'. Men sen var jag tyvärr den som gjorde bort sej mest eller däckade först.
Jag vill verkligen förändra mitt liv nu. Roligt att du vill göra mej sällskap på vägen. Att var här och läsa och skriva ger god hjälp och inspiration.
Imorgon har jag varit nästan vit under 3 veckor (endast druckit 4 folköl förra helgen). Men nu kommer en utmaning: jag har en långledig helg framför mej med nästan inget planerat. Känns gott att 'bara vara'. Men redan idag kommer A-djävulens tankar smygande i mitt huvud...."kan väl handla hem en flaska lättvin" (blir oftast 2 st, när jag ändå är på bolaget). " Nej, det ska jag inte!" Det är ett evigt köpslående med mej själv. Men denna gången ska jag försöka stå emot. Jag har ofta använt alkoholen som belöning eller som avkoppling, som vuxen. Men nu ska jag använda mina strategier, unna mej god mat, godis, en bra bok, se en bra film, ev träffa mina syskonbarn, eller vänner, promenera, jogga mm. Listan kan ju egentligen göras hur lång som helst, på trevligare saker att göra, än att dricka. Tänker också på hur sommaren ska bli, men hoppas klara den bättre om jag gör ett längre uppehåll innan. Men just nu tar jag en dag/vecka i taget. Och försöker tänka positivt, man kan oftast mer än man tror! ?

Alltså skulle tillägga att det här är ett problem som funnits redan före alkoholproblemena, men gått att fixa på något sätt alltid, trots vi grälat om det. Men nu då vi är många i familjen och vardera på jobb, så upplever jag att han bara planlägger jobb, trots han nu förstått han inte kan vara fullt så mycket borta hemifrån kvällstid som ett tag tidigare och inte så frånvarande här hemma som han varit.
Han har alltså varit nästan utan alko ett år här emellan, nu leks det igen med vad som är normala mängder. Umgänget med familjen har blivit mer. Helt enkelt för att jag bara lämnar allt åt honom så gott jag kan. Men jag har ändå känslan han aldrig vill lova något i förväg. Att han bara gör det som skall göras.

Klart jag igen kan kräva det ena och det andra. Det är så mycket som bara faller bort, gemensamtid, närhet, besök hos mina föräldrar, utflykter. Men det är väl inte så det ska gå till, att jag kräver av honom att se oss. Att jag går till honom och säger att jag och barnen vill veta hur vår familj gör under kommande vecka, månaden och året.

Det sårar mej oerhört han inte verkar ha något som hellst behov att se framemot nåt gemensamt.

Ursäkta skrivraseriet. Och jo mittunder texten gick jag och kollade, han sitter vid jobbdatorn, och visst dracks det en öl igen. Nån gång i veckan är nog ok, men tänk vad de kommer ihåg de butiksköpen fast andra tidtabeller är så jobbiga.

Just nu känns det så. Att annanstans går det an, men här hemma... Nej det funkar inte.
Diskussionen uteblir. Stunder som nu vet jag inte hur jag skulle vara, känner mej direkt handlingförlamad. Är så led på det har att det inte förs diskussioner hur helgen ser ut osv. Hos oss dikuteras bara datum som kommer från annat håll som skola, läkare, jobb, hobbyn, styrelser man sitter i etc. Allt annat får sin plats.

Men att diskutera semestrar eller dylikt i tid. Nej det funkar inte. Jag har så många år försökt ta fram det där, men detkänns som om han struntar i det. Ibland ser jag på honom hur jobbigt han tycker det är att planera in datum i förväg. Men på något sätt går han ju ändå med på det då något utomstående kräver det. Inte sägerhan då han inte gillar sånt! Hur känns det då inte för mej eller barnen! Att vi inteär värda att få några minuter kring kalendern några gånger i veckar eller månaden.

Jag är så ur led på att bara få "rest-tider" jag döpt det till. Dvs vi ser sen om han orkar. Den här veckan har jag knappt skött något som knte är mina egna tider. Han fixar ju barnens tidtabeller och sånt vid behov, men att diskutera vad var och en har och vem som behöver hjälp verkar vara omöjligt. Han vill liksom bara göra det, inte prata alls om det.

Idag skulle han varit pratsugen, igen jo helt så där bara, men jag är så slut så orkade knappt svara. Jag vill bara inte mer ha det såhär. Äldsta barnet frågade redan om sommaren. Har bokat int sånt för dem jag vet måste skötas nu, men int diskuterat familjens gemensamma semester. Jag svarade vår äldsta att jag inte harnån aning att planera gemensamt inte är så populart här, lycka till att försöka få tillstånd diskussion om det. Han sa skrattande han ska försöka, men seriöst så är det inte hans grej...

Han kom precis och visade mig burken med Antabus, på eget initiativ. Jag känner att jag kan inte hålla på och kontrollera honom. Han ska inte göra detta för min skull utan för sin egen, och det håller han med om.

Idag har sambon varit hos läkare. Han förklarade problemet och fick antabus, som han ska ta tre gg/vecka. Han ville egentligen ha medicin som minskar suget efter alkohol, men läkaren sa att den gav svåra biverkningar så den rekommenderade han inte. Vi har pratat nu ikväll och sambon säger att han inte känner något direkt sug. Men när han druckit två-tre glas vin flyger omdömet åt hel.... Och därför kan han inte sällskapsdricka. Han säger att det som hände för två veckor sedan var en rejäl ögonöppnare för honom. Han vill inte dricka, och med antabus kan han inte heller dricka. Vi fortsätter ta en dag i taget.

Ja tyvärr. Måste ha något lugnande för ångesten tar kål på mej. Drack några öl idag för jag klarade inte ångesten. Jag är svag nu. Tack för att bryr dej!

Vad hemskt det ska vara så svårt att få hjälp när man verkligen behöver det! Men bra du lyckades tvinga in dig i alla fall och att du får någon med dig på AA möte redan ikväll! Du har påbörjat resan nu, den goda resan till ett gladare liv!

Och fortsätt säga till dig själv: jag fixar dethär! ?

Och ja, riskbruk låter det som, det du beskriver. Missbruk? Det kan du ta reda på genom att prova en vit månad och se vad som händer. Jag menar då ifall du omöjligt kan låta bli fast du bestämt dig att inte dricka. Klarar du avhållsamhet tror jag du skulle kunna börja med att bestämma dig för att bara dricka max två glas vin per tillfälle max en gång i veckan. Då borde det inte vara någon fara. För kan du vara utan och kan du begränsa intaget utan större problem har du isåfall varit klok nog att bromsa i tid.
Med tanke på din konsumtion behöver du inte oroa dig för dag 2-5. Det Ikaros skrev handlade om de dagar delirium kunde inträffa, men du behöver inte vara rädd för det om mängden du skrivit om stämmer. Kroppen kan ju vara orolig ändå om den är van att få belöning i form av alkohol regelbundet under lång tid. Det kan upplevas som ångest när man redan innan har stress och oro.
Mitt tips är att sitta lugnt i båten, använda rädslan som motivation till en längre vit period, gärna en månad, och sedan se hur du klarade det. Börja så. Kanske behöver du någon samtalskontakt också. Ångest och utmattning är ju besvärligt även utan abstinens.
Kram

Utan att förminska ansvaret och utan att blunda för hur det varit är det ändå möjligt att förlåta sig själv. Du gjorde vad du kunde utifrån de resurser du hade. Du har lidit och oavsiktligt kanske eller kanske inte även bidragit till andras lidande, genom ditt drickande. Du beskriver även att du vet att du har många bra egenskaper som mamma. Kan du se hela bilden? Kan du sätta dig själv i det sammanhang som var och som bidrog att det blev som det blev? Det är inte samma sak som att skylla ifrån sig utan ett sätt att förstå. Förstå och förlåt dig själv först. Sedan kan du sakligt möta anklagelserna utan att försvara dig. Det hon upplever och har upplevt är sant för henne. Det kan du lyssna till och bekräfta. Det är hennes åsikter. Om de stämmer med dina är kanske inte så viktigt. Du kan bemöta anklagelserna genom att lyssna på dem, tala om att du hör att hon uppfattat det så och att du är ledsen för det. Samtidigt kan du tala om att du blir sårad av att hon tar upp det om och om igen eller att du inte delar hennes uppfattning. En gång. Tar hon upp samma sak igen kan du fråga henne vad det är hon behöver för att kunna förlåta dig. Kan hon inte tala om det, eller fortsätter kan du tala om för henne att du gjort vad du kunnat för att försonas och att det är upp till henne om hon kan acceptera det, att du inte kan ändra det förflutna men skulle önska att hon kunde möta dig där du är just nu. Återigen.
Har du förlåtit dig själv är det lättare för dig att rakryggad och utan att be om ursäkt för din existens höra henne och tala att du blir ledsen och be henne sluta upprepa anklagelser om det inte leder till någonting. Möta henne med respekt och respekt för dig själv.
Viktigt att helhjärtat försöka lyssna och förstå det hon säger för annars är det kanske därför saker upprepas.

Nu har jag iaf brutit drickandet. kl 06.00 idag blev det sista. Sedan tog jag en taxi intill piva. Nu behövde jag verkligen hjälp. Det tyckte inte att jag hade de kriterierna att stanna kvar där. En läkare gjorde lite prover och fick lite medicin. Theralen och propavan. Så åkte jag därifrån. Hämtade medicinerna tog en pipett theralen omgående koncentrerat. Det blev starkt så jag somnade ifrån allt. Nästan dvala. Så min "gamla" kontakt ringde mig när jag satt i väntsalen på piva och underade hur läget var. Beskrev var jag var så han kom upp direkt. Så han har kört runt mig och sedan hem. Han kommer strax igen så skall vi gå på AA-möte ikväll. Känner mig fortfarande sluddrig och seg i skallen av theralenen. Men nu går det framåt iaf som nykter.

Har läst din tråd Mick och känner igen mycket , känns som om din resa har varit lika lång och krokig som min ... Du är en riktig kämpe och visar att du inte tänker att ge dig för A.. Så glad att höra att du tror på mig ... känner att jag vill visa alla som tvivlat på mig .. ( jag kan inte klandra dem , jag tvivlade ju också på mig själv ) att jag vill , kan o ska Fixa det här .. och känner att jag har kommit en god bit på väg .. Nu är vi - Trött på att vakna upp bakis på helgerna och fortsätter vägen mot våran - Vita verklighet .. Bra jobbat Mick ? nu kämpar vi vidare , Kram Ler

så ledsen när jag läser om bemötandet du fått :-(

Jag trodde i min enfald att det blivit bättre mot den gången 1993 när jag sökte hjälp första gången :-( Jag gjorde som du och ringde först men de tyckte inte det var så farligt och det slutade med att jag åkte in till dåvarande TNE och slog på glasdörrarna tills de släppte in mig. Jag ville ha Antabus men se det gick ju inte att bara komma och kräva !! En läkare måste undersöka först. Jag gick i spinn och skrek att "Vafan...vi är på ett sjukhus fullt med läkare !! Hämta en !!"

När jag slog mig ner på en stol och sa att jag inte flyttar på mig innan jag fått min Antabus så letade de upp nån läkartyp som lyssnade på hjärtat sen var det ok.

Så stå på dig och kräv din rätt till hjälp !! Och fundera på AA !!

Fick du enbart Mirtazapin? Det tar ju tid innan den ger effekt och kan ju dessutom ge ännu mer ångest i början av medicineringen. Men kanske kan du sova på dem? Kontakta vården igen om du inte börjar må bättre!

Kämpar på med nedtrappning ikväll blire 50 cl vin . Dagarna är långa är trött och orolig . Hade ångestproblematik före jag börja dricka så vet inte riktigt vad som är vad .

Dålig aptit , 'men får i mig mat än så länge.

Tar 3 resorb, B vitamin och multivitaminer med extra magnesium dagligen .

har många som jag talat om för att jag behöver hjälp och har stöd .
Men En del av er lägger för mycket tillförlitlighet på Socialen och vården .

Allt registreras och dem tar ej hänsyn alla gånger till personlighet eller situationen i sig .

Tack och kram till er båda!
Känner igen mig i det ni skriver.
Idag är 6-e dagen utan alkohol.
Har ju mer jag läst i detta forum insett att jag "nog" ( vill inte) måste sluta helt med A. Har iaf bestämt mig för att ( om det lyckas) för första ggn på säkert 10 år låta bli A denna helgen. Men vet att det kommer finnas fri tillgång hela helgen.....

Vad är det som hindrar dig att gå till Alanon? Kan du sätta ord på det? / mt