Senaste kommentarerna i forumet

Hej! Det beror på av du menar med hjälper. Antidepressiva påverkar ju hjärnans signalsystem beroende på vilken sort du äter. Jag äter antidepressiva sen 2008 och det var då jag kunde börja dricka obehindrat eftersom ångesten uteblev.

Men precisera gärna din fråga?

Här finns det ett stort stöd. Här kan man också få höra sanningen vilket kan vara smärtsamt men nyttig ibland.

Har du funderat på hur du vill ha det? Nolltolerans eller "normalt" drickande?
Förstod det som att du fått campral utskrivet tidigare men att du slutat ta dem?
Om man delar upp dennsista meningen:
Varför har du fått campral tidigare?
Varför har du slutat äta den?

Att du går i försvarsställning gentemot din sambo är inte så konstigt men det är väldigt bra att du är medveten om det!

Selektiv uppmärksamhet: du har en vän som säger att det inte är så konstigt att man blir sugen när du berättar om din konsumtion (?). Finns det andra som har reagerat annorlunda på ditt drickande som du kanske inte vill ta in?

Tror också, som du påpekar att det är skillnad på sug och sug.

Men som sagt, jättestarkt av dig att du är här nu?

Tack snälla. Jag gick direkt ut på nätet och beställde den.
Ja du. Det känns som om jag ska få betala mina brister för resten av mitt liv. Ofta ofta kommer det små anklagelser. Jag KAN inte göra något ogjort. Och jag är inte bara mamma heller. Jag är jag. Nånstans känner jag att 100% av mitt liv går åt till att försöka försvara mig. Och att se till att min vuxna dotter mår bra. Det finns inte nån plats för mig själv.
Imorse fick jag ett dödsbud. Ett ex har avlidit. Så just nu är livet inte så kul.

Vill titta in i din tråd och kolla hur du mår? Kram

...att bli deppig när man slutar dricka. Men jag vet bara inte hur jag ska stötta honom? Har frågat men får inga svar. Han har inte heller tagit något initiativ till att söka hjälp utifrån, vare sig i vården, AA eller något annat. Han har inte ens någon förutom mig att prata med. Mina planer sen flera veckor tillbaka var att åka och besöka min familj i helgen tillsammans med min dotter. Frågade honom om det fortfarande var okej eller om jag ska stanna hemma med honom som stöd, alternativt att han följer med oss. Fick inget direkt svar utan fick intrycket av att han tror att jag vill "vakta" honom. Det vill jag ju inte, bara stötta honom. Men det blir liksom fel vad än jag säger...

Och nu är du nykter! Jättebra!

Vi tar tag och ser fram emot nätter med god sömn! Inte sant?

Men vad skönt o höra, 5 dgr utan är riktigt bra gjort av honom o skönt för dig med. Hur känns det för dig med allt?

Ja, d är skönt när man kommit så långt att man faktiskt är helt öppen med vad man tycker och tänker om det även när det inte dricks. Det känns nog ändå som ett av de största sakerna att vi utan tjafs och skrik kan prata om problemet åt båda håll.

Men som jag kommenterade annanstans på forumet så har han inte rört ölen sen fredags. Inte så jag sett i varjefall, jag har ju haft allt möjligt och inte varit på plats. Men tror alltså inte han druckit i smyg.
Men jag gillar inte riktigt att jag får agera "tråkmåns" som trycker på bromsen och ber trappa ner.

Skönt och höra nån anna kämpat med samma. Mina varit lite lindrigare nu. Haft så mycket annat atttänka på. Men bäst att ha koll på kalendern så man vet varför allt ter sej svartare vissa dagar.

Blir detvärre får jag nog testa nåt på burk.

Hjälper inte antideppmedicin om man dricker för mycket? Någon som vet?

Men bra ni ändå kan prata om det.

Här också varit utan A nu sedan sista på fredag. Jag sa ju lite till vad jag tyckte om "ett par öl nu och då" som plötsligt blivit "ett par stora nästan dagligen, men åtminstone på helger". Påpekade litesarkastiskt det faktiskt finns större flaskor om man tycker om att hålla sej till just två per kväll. Kanske onödigt av mej, men nu har han ändå varit 5 dygn utan.

Men som sagt. Det är deras race. Jag och du kan inte annat än försöka bearbeta våra känslor, och vara tydliga med vad vi orkar med.

Jo, jag ska försöka njuta av det. Dock är jag orolig för helgen, men frågade rakt ut igår om han skulle köpa mer alkohol till helgen eller om jag kunde ta det lugnt och njuta av lediga dagar utan att behöva oroa mig för en full kväll med honom. Jag kunde slappna av sa han, men som om jag kommer göra det....det gör jag först efter helgen kan jag säga ändå, för jag litar inte på att han inte kommer köpa nåt! Men det är ju mitt problem som sagt som inte har full tillit till honom...

Och bra gjort. Klokt. Skapa skyddsnät och motivering för dig själv blandat med piska, som ibland kan behövas för att hejda sig i tid. Du valde barnens bästa istället för att "skydda" fasaden.

Möjligen så att han inte är oförutsägbar och explosiv som jag har varit, men han är helt avtrubbad känslomässigt, även mot de andra barnen. Kunde innan han blev deprimerad göra saker med dem men visar inget engagemang och intresse. Pratar inte, ger inte den närhet och värme som jag skulle önska att han gjorde och har fått kommentarer av alla barnen utom den äldste om att han är sur och tyst.
Det är jag som står för trygghet, spegling, omsorg, bekräftelse, närhet, gränssättning, förbild (!) såväl i positiv och negativ bemärkelse....som får ta känslostormarna, paniken, ilskan, rädslan men också glädjen och tacksamheten för att hon längst inne vet och även uttrycker att jag står bakom henne och stöttar henne i allt.
Förra veckan sa hon till mig: "jag kommer inte prata med pappa förrän han visar att han bryr sig om mig"
Mycket skada har hon nog tagit av min brist på känsloreglering. Och det har jag pratat med henne om. Sedan jag fick adhd-medicin kan jag reglera känslor utåt på ett mycket bättre sätt. Innan var det många raseriutbrott och hon tog mycket illa vid sig. Jag har alltid tagit ansvar för mina handlingar och bett om ursäkt, visat ärliga försök att förändra, gått ifrån, lämnat över till pappan när jag känner det komma.
Därför tar jag automatiskt även på mig skulden och ansvaret för barnens mående samtidigt som jag vet att hans osynlighet och icke-engagemang förmodligen påverkar dem mycket mer än mina humörsvängningar och de tillfällen jag druckit.
Jag kan säga att oförutsägbarheten kanske är en överdrift när det kommer till humöret för jag brukar tala om högt vad som händer i mig och ofta gå ifrån, oförutsägbarheten handlar mer om min inre stress, att jag glömmer och får infall och stressar dem genom att plötsligt utropa (om jag själv glömt tiden) jävlar nu är det bråttom! Skynda er! Eller min ständiga aktivitet och tidigare oförmåga att vara närvarande längre stunder. Nu kan jag det, är lugnare, får nästan inga utbrott och redan efter ett år har det mesta reparerats tror jag. Barn svarar snabbt på sina föräldrars beteenden, även när det är förändring åt det bättre.
Skuldkänslor är nödvändiga för självkorrigering. Jag ser det så. Tar emot dem som ett budskap, sätter ord på skulden i syfte att kunna bära den utan att gå under av den. Det hjälper. För i samma stund kommer tankar om att det finns bra saker också. Både och. Vissa sår tar tid att läka och vissa misstag tar tid att förlåta sig själv för. Det jag kan göra är att se det och göra så gott jag kan.

till 75 dagar och till insikter som hjälper dig på resan.?

Många på beroendesidorna beskriver det - deppigheten. Den går över. Bra att ni kan prata om det, men lösningen på det här är inte att ni båda väntar på att han tar en öl. Känns som att du överväger lite att säga "ok", men det är inte en väg att gå. Han måste igenom det här och det blir bättre. Tycker att du är stark som säger ifrån! Det behövs, det är inte ditt fel och det han håller på med är ohållbart och måste sluta. Skicka honom till beroendesidorna här. Där får han kanske lite stöd.

Många saker som kräver bil idag. Bra så jag undviker a. Blir nog darrigt efter lång svart period.

Du andas beslutsamhet och tilltro. Tack, det är hjälpsamt att läsa om andras lyckanden, ger hopp om att det är möjligt

Hur är det Lena?
Saknar dig här.

Idag blir det en vecka igen. Känner att jag verkligen måste ha en längre vit period igen. Och räkna glas om jag dricker. Det funkar inte med "hyfsad koll" uppenbarligen.
Vill tillbaka till hur det var för ett år sedan igen. Endast socialt drickande och mycket sällan. Så får det bli! Då var alkohol inte med i tanken på samma sätt som nu.
Nu har det ju varit mycket vitt den senaste månaden, en vecka vit idag och dialogen avtar. Hade den igår dock vid flera tillfällen och det är nu jag måste stå emot, jag vet det. Skulle jag dricka skulle det vara precis innan jag ska sova eller för att vara helt ärlig, när jag redan borde sova. Familjen ska ju inget märka. Då får man jobba lite snabbt för man blir fort trött. Och har jag då hällt i sig vin strax innan sänggående, så vaknar jag ofelbart under natten med en obehaglig känsla i kroppen. Finns det dricka kvar tar jag det för det mesta. Om jag inte dricker sover jag gott, för det mesta hela natten. Drömmer och mår bra. Vaknar utan ångest och obehag.
Valet är ju jättelätt när man ser nyktert på saken.

Det var det enda ord jag sade. Jag var ett och ett halvt år gammal, det var jul och jag hade just öppnat ett paket och funnit en teddybjörn inuti. Det var en fin björn, lurvig och brun och han brummade när man vippade på honom. Han var lika stor som jag och jag kramade honom hårt och vägrade släppa, vägrade öppna fler julklappar. Han var allt jag behövde, min kompis och bästa vän, min förtrogne vapendragare. Nalle följde mig överallt, skulle mina föräldrar någon gång glömma att ta med honom, om det så bara gällde en tripp till affären, så fick dom snällt vända tillbaka. Även när jag blev för gammal för att leka med mjukisdjur hade Nalle sin givna plats i mitt rum. Det föll mig aldrig in att förvisa honom till en garderob, till och med som tonåring såg jag ingen anledning till att gömma undan denna min barndoms ständiga följeslagare.

Jag har honom kvar än, just nu sitter han på en flyttlåda i vardagsrummet men så fort jag har bestämt mig för hur jag ska möblera så kommer han att få en bättre utsiktsplats där han kan hålla koll på saker och ting. Han har blivit lite skamfilad med åren, ryggen har kroknat, huvudet sitter lite lösare nu, västen som min mor sydde åt honom för många år sedan har fått ett par hål här och där och han brummar inte längre men än håller han ihop. Han har tillbringat stora delar av sin medelålder i flyttlådor men de senaste femton åren har han funnits nära till hands. Även nu, när jag har nått en mogen, nästan övermogen ålder, har han haft sin funktion. När ångesten har varit för stor är det till Nalle jag har vänt mig, på något sätt för han mig tillbaka till en tid av sorglöshet och glädje. Han är den enda länk jag har kvar till den där tiden för länge sedan och jag vårdar honom ömt.

Jag lever ett gott liv och har egentligen alltid gjort, trots mina alkoholproblem, men ändå behöver jag ibland någonstans att gå när det blir svårt, ett "happy place" som engelsmännen säger. Det vuxna livet är fyllt med utmaningar och krav, i tonåren är det relationer till det motsatta könet, sedan är det karriär och familj och nu handlar det mest om diverse krämpor och att försöka hålla sig vid liv ett litet tag till. Barndomen var för mig den där tiden då jag inte hade ett enda litet bekymmer, mest kanske för att jag var totalt omedveten om att det fanns en värld utanför min trygga horisont, den som inte sträckte sig längre än jag kunde se. Så det är dit jag går, med benäget bistånd av Nalle, jag leker med mina modellbilar, jag bygger fåror och fördämningar i vårens leriga backar, jag klättrar i träd och plötsligt mår jag bra igen. Tack Nalle.

Ha en bra dag!

Stort grattis! minns din trådstart. Kände mig lite skeptisk då till att du skulle lyckas om jag ska vara ärlig, men ibland kommer en sån där punkt när man bara mår så illa av allt och av sig själv. Starkt gjort att bestämma dig och att inte gå tillbaka i gamla hjulspår och traditioner. Min erfarenhet är också att man kan bli lite förvånad över att det som kändes så svårt faktiskt var inom räckhåll. Inte helt enkelt kanske, men lite lättare än man tror ändå. Och vinsterna, de måste man uppleva!

Ja det är ett tufft arbete i början, sedan kommer vinsterna och fördelarna med att leva nykter.

Du har gjort helt rätt Elias. Fortsätt så här!

Har sovit några timmar. Pratade med en sköterska där vi halvtvåtiden inatt som än en gång lugnade mig i värsta tankarna. Han sa att det finns hjälp här om du vill men annars sluta drick och ta ångesten tills alkoholen gått ur. Han trodde inte att det skulle vara nån fara för de värsta tillstånden i mitt läge. Men eftersom jag vill bryta det här och nu så måste det ske nu. Annars fortsätter jag dricka i min ensamhet.

Hej! Jag är helt ny här inne och har läst igenom din tråd. Fan vad stark du är! Bra kämpat!

Nu är jag peppad för nyktra kvällar framöver! Tack för du delar med dig!