Senaste kommentarerna i forumet

Skönt att höra att träffen var en bra upplevelse! Det är också viktigt att man får tala om saken med utomstående som inte delar ens vardag eller är ens släktingar eller jobbkompisar. Men förstås är det ju bra om man känner man trivs med den man skall diskutera med, har tillit för henne, och upplever hen vet vad man talar om och har något att ge. Speciellt som medberoende tror jag man hela tiden är litepå sin vakt, hur mycket vill jag berätta, yur mycket kan jag berätta, förstår hon, tycker hon jag är småaktig, överdriver, tokig, att jag lagt mej helt platt.

Hade säkert också gillat din dansuppvisning ?

Hoppas dagen idag har endel ögonöppnande budskap till din sambo, så han inte kan fortsätta förringa problemet! Tur han var trött igår, så han inte är bakis idag och grinigare än vanligt ?

Min man åker imorgon och är hemma igen först fredag kväll, ska bli skönt med en paus kan jag säga! Är väl rätt talande det känns bra med allt när han är borta men eländigt när han är hemma...

Kan inte låta bli att fundera över om du har tråkigt. Har du förlorat din plats i livet? Kan du återuppta scouterna. Eller någon annan typ intresse? Har ni barn?
Och, du, du dricker ju inte längre för att det är gott. Den tiden är förbi. Tar kanske en stund att inse, men du har passerat en gräns. Jag tror helt enkelt att du behöver skaffa dig nya vanor. Nu har du skaffat en massa ovanor och de är ju svåra att bli av med. Men på nåt sätt känns det när jag läser ditt inlägg som att ditt drickande är mer likt mitt... en ovana... bryt den i tid, är mitt råd! Man utvecklar ett beroende och drickandet blir sig aldrig riktigt likt igen om du fortsätter.

ibland nästan omärkligt, framförallt när det gäller en själv. Det kan vara svårt att inse att man faktiskt har förändrats; det hela går långsamt som timvisaren på en klocka, man kan inte se den röra sig hur mycket man än stirrar på den, ändå gör den det. Plötsligt bara man inser att den inte står i samma position som den gjorde när man började. Jag hade ett sådant ögonblick i går. Jag stod på balkongen, hunden låg vid mina fötter, vinden ven och blåste små regndroppar mot mitt ansikte, temperaturen låg nära nollan och det var ruggigt ute; definitivt en sådan där dag då man mår som allra bäst inomhus. Ändå kom jag på mig själv med att ta små danssteg till en låt i mitt huvud, jag var glad helt enkelt. Det hade inte hänt något speciellt varken i positiv eller negativ bemärkelse, livet rullar på och jag hade ingen särskild anledning till denna min upprymdhet.

Det är inte första gången heller, nu när jag börjar inse att något har hänt med mig kan jag minnas åtskilliga tillfällen de senaste månaderna då jag har fått uppleva den där glädjen som kommer inifrån, den som bara väller upp som en sufflé i en för liten form. Jag skyller på min nykterhet, innan jag hittade hit och fick den hjälp jag så desperat behövde var mitt liv dystert. Visst, det svängde upp och ner som det alltid gör, riktigt dramatiskt ibland, men medelvärdet låg alltid på minussidan. Den enda glädje jag kände var när jag satt och tittade på mina flaskor och visste att jag hade tillräckligt för några dagar framöver, men den känslan var ihålig. Jag visste ju ändå vad som väntade bortom buteljerna. Livet var en korridor full av stängda dörrar, en vandring i en deprimerande värld utan framtid, utan egenvald riktning.

Visst, jag bor på en plats jag älskar, men jag tror faktiskt att jag hade mått lika bra om jag hade stannat kvar, eller flyttat till Spanien, eller Nordpolen för den delen. Det hade nämligen varit ett val jag gjorde för att ge mig själv en chans att må bra, på riktigt. Jag har gjort många förändringar i mitt liv tidigare också, men de har alltid varit av ett av tre skäl: antingen för att jag hoppats bli nykter, att jag hoppats kunna dricka normalt eller bara för att få vara ifred och supa ihjäl mig. Nuförtiden är jag definitivt på mycket bättre humör rent generellt och det har inte med yttre omständigheter att göra. Förra året insåg jag att om jag vill få till en förändring så måste jag hitta den inom mig själv och jag tror faktiskt jag har lyckats hålla mig till den filosofin. Min lilla dansuppvisning på balkongen igår lät mig se mig själv som i en spegel, sådan jag är nu, och jag gillade vad jag såg.

Ha en härlig dag allihop!

Och jag tror att de har rätt. Abstinensen borde inte vara så svår. Du har inte druckit så länge. Däremot sitter kanske det kroppsliga minnet i av hur det var. Det kan säkert vara nog så skrämmande, men du kommer att överleva. Och mitt i det här kan jag inte låta bli att fundera lite över det absurda i att man utan att fundera närmare på hur farligt DET kan vara att hälla isig 75 cl sprit + annat inom loppet av ett dygn. Efter en rätt lång tids nykterhet. Sannolikheten att du blir mycket sjuk av de mängderna borde nog eg vara större än sannolikheten att abstinensbesvären blir väldigt svåra.

Var på samtal hos en diakon igår. Underbart! Hon har egen erfarenhet från att vara anhörig till en missbrukande man. Hon lever inte med honom nu. Ska fortsätta träffa henne. Jag har sagt till min sambo att jag skulle träffa henne. Han frågade ingenting om hur det gått på samtalet igår. Jag tror att han åtminstone druckit en 7.2 öl igår.

Men då så, kan ju bli spännande då ? Nä, dvs lite d jag tänkte också, dels har han inte blivit dömd än o det är ju inget värstingbrott heller så OM de skulle se nåt så borde det inte spela nån roll i mitt yrke. Vore egentligen lite o ta i...

När åker mannen din på resa?

Idag är dagen D här för sambon, han som skulle avsluta sin sista kväll med bravur gick o la sig med sonen vid kl 19 då han va för trött efter måndagens utgång. Var jag väldigt nöjd med kan jag säga då d kändes överdrivet o dricka bara för att....

Jag skall fixa det här och det skall komma en stark människa ur detta. Jag har gjort det tidigare och jag skall göra det igen. Nu. Och idag.

Hej Sunken
När man druckit så mycket och så länge som du behöver man vanligtvis medicinsk hjälp med avgiftning. Kontakta en beroendemottagning eller din vårdcentral om detta. Försöker du avgifta dig själv skall du vara särskilt observant på dagarna 2 till 5. Får du då kraftiga skakningar och/eller hallucinationer måste du omedelbart komma under behandling. Detta eftersom det då kan vara ett delirium tremens som obehandlat kan ha en dödlighet på c:a 25%.

Ja, förutom detta gratulerar jag dig till insikten att ditt drickande inte är hållbart i längden.
Hälsningar från en gammal ärrad "fyllhund".
Ikaros

Så gôtt med skidsemester på födelsedagen. Och vitt på alla håll och kanter såklart. Du förmedlar sådan självklar lättnad över att slippa a på kvällarna. Glasklart var du är någonstans...
Jodå, här sticker det upp både krokus och snödroppar i trädgården. Väntar säkert på dig också när du kommer hem.
Vårkramar!

Då ska jag också ha mod att tåla?

Läst din tråd oxå. Känner igen mig i dina inlägg oxå. Däremot i det här fallet är det min sambo som uttryckt oro för mig. Men det är ändå han som köper hem öl/vin till helgerna. Vi har alltid druckit tillsammans och blir ofta fulla ihop. 1-3 gånger i veckan ca. Har även påpekat det för honom men han säger att han "spårar aldrig ur" på samma sätt som jag kan göra.

Men jag har tagit detta till mig och ska försöka mig till en förändring. Men det är svårt. Upptäckt mig själv tänka på alkohol oftare nu än jag kanske gjorde tidigare. Å nu kommer våren och alla grillkvällar... Nej jag har mkt tankar kring detta.

är inte min starkaste egenskap. Men när en behandlare vände på orden: du behöver mod att tåla, så accepterade jag det. Gillade tanken att ha mod till att tåla. Jag hade ju utsatt mig själv för en hel del under mitt aktiva liv så nog sjutton kunde jag tåla. Det har fungerat för mig.
Sedan tror jag att du kommer att hitta din sprallighet i det nyktra livet också. I år ser jag fram emot att dansa i regnet, göra bomben från badbryggan, springa runt huset sjungandes eller vad som faller mig in. Får vara målbilden för dagen.☺

Tänkte försöka själv först. Lider ju kanske inte av abstinens direkt (lr är det samma som "sug"?) Därför googlade jag runt på nätet och hittade detta och tyckte det kunde vara en go grund att börja med. Läser nu många andras trådar oxå och känner mig rätt stärkt av att läsa vad andra riktiga människor skriver.. och att det faktiskt går att ändra på sina invanda mönster även om det är en låååång, tuff väg dit. Har/är varit riskkonsument i många år. Det vet jag och det är något jag innerst inne vetat om och tänkt på ofta.

Dags för en förändring. Men känner att ADR kanske blir ett litet för stort kliv. Ja, det kanske låter lite dubbelt.

Känns så fint att få lite respons från er som tagit er tid att läsa- TACK! Jag har stöd, en egen samtalskontakt på beroendemottagningen och våra barn har varit på samtal på Ersta vändpunkten. I höst startar nya barngrupper som någon av dem kanske kan få plats i. Jag har gått lite sporadisk på Al-anonmöten sen i maj förra året men det är verkligen svårt att komma iväg när jag har tre barn och dagtid när jag kan gå med bara lillan brukar jag prioritera att sova för att orka om jag har sömnbrist (vilket jag typ har jämt). Kanske blir det lättare att komma iväg nu när vi bor där barnen går i skola/förskola och när 13-åringen kan vara barnvakt på kvällen. Den utredning som socialtjänsten genomfört och just blivit kvar är riktigt uddlös, helt poänglös skulle jag säga. Den säger typ, barnen löper viss förhöjd risk pga sin fars missbruk men om stödinsats inleds förändras riskbilden. Helt sjukt tycker jag! Jag har precis kollat upp nu sådan där hasp iallafall.

Jag har egentligen ingen att byta tankar med sådär på vanliga dagar. Det är det som gör det så ensamt. Nu när han är hemma och nykter och han kan bära lillan lite och vi kan byta några ord så känns det ju mindre ensamt så klart. Om jag jämför med hur flippat det var för 5 månader sen hade jag självklart valt ensamheten men nu...har väldigt delade känslor kring ensamheten

Ja jag ska verkligen försöka bryta mig loss från honom, känner mig väldigt insyltad- och som min samtalskontakt sade- du när ju fortfarande ett hopp om att det ska ordna sig- annars skulle du inte uppbåda samma ilska och frustration över hur han beter sig nu... och det stämmer ju. Om jag visste helt säkert att vi aldrig ska leva ihop skulle jag ju inte bry mig om hur mycket han gör nu. Men jag är nog ändå inte redo att skicka in skilsmässopapprena ännu och vi är väldigt beroende av varandra ekonomiskt. Skulle just nu inte klara mig själv på min lilla mammapeng, och absolut inte ha råd att köpa nytt eller hyra (finns inget att hyra här dock), därför har jag tänkt att ge oss det här året.

Oroar mig ju också för att vid skilsmässa så blir det varannan vecka- är det någon som har erfarenhet av hur det brukar bli när ena föräldern har ett missbruk men söker hjälp?

Du kommer fixa dethär! Det är asjobbigt och gör ont men säg till dig själv du ska fixa det. Säg det en gång till. Jag ska fixa dethär. Säg det istället för att klandra dig själv och vrida dig i smärtan av orsakerna du hamnat där. Säg istället: jag ska fixa dethär! Våra tankar är kraftiga verktyg och det hörs du har styrkan inom dig i allt du skriver. Även när du ältar, tror du ska dö och tycker lite synd om dig själv. Tänk istället på vad du gjort bra, lyft dig själv genom tankens kraft istället för att sänka dig med tankar om skuld och ångest.

Hoppas det vänder snart för dig, lider med dig och vill sända dig en styrkekram!

Så behöver du ju inte heller berätta mer för dem än de specifikt frågar efter ? Det är trots allt rätt begränsat vad de får reda på från register, och då behöver man inte i det skedet vara onödigt öppen och pratglad om sambons alkoholism, psykdiagnoser i släkten eller att man spelat bort sin bostad på pokerspel för fem år sen men skryta om man klarat sig undan betalningsanmärkningar typ ? Ljuga ska man väl inte direkt göra men man behöver ju inte bre på med mer än nödvändigt och inte ta upp graverande saker själv om det är saker de inte ens frågat om. Och att välja sina ord om det man faktiskt svarar på, så det inte låter värre än nödvändigt.

Din sambos rattfylla borde inte ens synas även om de skulle få för sig att begära ut ett brottsregister utdrag, han är ju inte dömd ännu. Detdär om att man är oskyldig tills motsatsen bevisats gäller liksom ännu. Så innan han ens fått sitt straff utdömt så bör det inte synas i brottsregistret, där borde nog bara fällande domar synas och jag vet att i vissa sammanhang så har utdragen bara visat grövre brott som gett fängelsestraff dvs småsynder som en rattfylla kanske inte ens skulle vara med oavsett för att straffvärdet är för lågt.

Hej,
Jag känner igen mig i era berättelser men jag bröt inte utan det fick fortgå ett par år till. Drack i min ensamhet, sårade, familj och vänner. Höll en "perfekt" fasad utåt och det höll på att gå helt åt h-vete.
Så det enda jag vill säga är att ta all hjälp ni kan få. Om det är detta forum, AA-grupper, vårdcentral eller terapeuter avgör ni ju själva. Det är svårt att bryta den mentala besattheten på egen hand. Fortsätt skriv och ventilera.
Styrkekramar!❤

Har aldrig önskat det och alltid vetat att jag inte kan eller vill dricka "lite grann" eller "måttligt". Så till vida tvivlar jag inte. Jag är och har varit fullt medveten om att mina dryckesmönster inte faller inom ramen för normalt, ingenting hos mig faller inom ramen för normalt ?
Och är inte det minsta rädd för sug mellan "fylleperioderna". Sug kan komma - gör det väldigt ofta faktiskt - och jag noterar tanken och släpper den. När jag faller är det för att jag har gett upp. När jag upplever att allt jag gör eller kämpar med i övriga livet blir fel eller missuppfattas eller inte hjälper. När stressen och otillräckligheten överväldigar mig och en stark röst inom mig vrålar "Åt helvete med allting!" Raseri är vad som triggar, under det ligger sorg. I vreden och sorgen och uppgivenheten ser jag min gamla identitet blandas med min nya. Den gamla missbrukar, förstör för sig själv, jagas av osynliga demoner, är rotlös, rastlös, missförstådd, omöjlig att hjälpa. Den nya har makt, styrka och självförtroende. Tillsammans blir de mr Hyde med rätt att stå över lagar, normer och livets villkor. Fullkomligt ansvarslös men kontrollerad i syfte att inte bli avslöjad och berövad friheten i att dricka vad, när och hur hen vill.
Beskrivningen av en galning, eller hur. Men inte så olik mig själv nykter ändå. Bara mer självdestruktiv.
När jag dricker bekräftar jag den dåliga sidan av mig själv. Just då tror jag det är den äkta och sanna. Det är därför jag fortsätter. Spriten får mig att tro att det här är vad jag var ämnad till från början. Ingen mening att fortsätta gästspelet i verkligheten. De senaste tjugo åren var bara en skickligt spelad roll där, och ödet var förutbestämt.
Precis så tänkte jag de sista dagarna under min senaste period.
Jag bröt för att jag plötsligt blev medveten om hur jag såg ut och hur kroppen kändes. Mindes helvetesåren och fick en klar tanke om hur jag kände mig i kroppen månaden innan. Att jag denna dag inte kunde förmå mig att ens köra ett lugnt simpass. Träna är allt för mig. Måttet på total fysisk nedgång är när det är helt omöjligt. Jag tränar igenom förkylning, feber, skador.
Sug klarar jag. Men när jag medvetet går in för att verkligen supa handlar det om något annat.

Aha! Ja det kanske var mer logiskt?

Men varför inte höra av sig dit? Alltid leder det ju till något?

Alkohol och Drogrådgivningen ???

Vid middagen idag pratade vi om att kreditkortet är nästan reglerat och i fortsättningen endast ska användas i samband med semestrar och dylikt, och helst vara påfyllt innan.
Till helgen ska vi åka skidor igen, över dagen, och kör inte bil dit.
Och apropå kortpratet häver mannen ur sig att "och då tycker jag att ölen som inte ingår i maten ska betalas med kortet". Först fattade jag inte, vadå ingår i maten? Är det buffé med dryck? Sen fattade jag att han menade att det var självklart med öl som måltidsdryck och sen ska det drickas utöver det och då alltså på kreditkort.
Då rann det över, jag sa att jag inte förstår vad han håller på med. Att jag ber om hjälp och vi är överens och lik förbannat är vi tillbaka. Att han har minst lika stora, om inte värre, problem än jag. Att han tar varenda tillfälle i akt att lägga in drickande, att det är skrämmande att se. Att han är taskig med mig och även mot kompisen som han drack med i helgen. Han lyssnade, sa att jomen då får vi skärpa oss igen. Att han drack hos kompisen, där blev det genast försvar att jamen han åkte inte dit för att dricka utan för att fixa grejer vilket han gjorde.
Jag bröt där och sa att vi struntar i kompisen. Att okej, skidåkning är inte hemmadrickande men att vi inte kan fortsätta. Tyvärr fanns inte tiden till att fortsätta snacket, han skulle iväg och vi var inte ensamma hemma.
Jag avrundade för att inte gräla. Jag tror inte gräl är fruktbart i sammanhanget. Någon process är igång hos honom.
Och jag, ja ni. Tänk om jag kan dricka bara ibland och i liten mängd?
Det tror jag är bevisat nu att det inte går. Inga fyllor på väldigt länge men berusningsdrickande några gånger och småskvättandet är tillbaka. Hade vi haft mer vin hemma igår hade jag druckit mer, det är jag 100 på.

Tack hörrni! Hoppas verkligen också att det ska funka det här med jobbet! Hahaha nä ska inte bli kungens livvakt så då är d kanske lugnt då ?? skönt o höra, blir lite nojjig när dom börjar med att man ska "förhöras" om familj, vänner, ens bakgrund, ekonomi o bla bla bla!

Tack hörrni! Hoppas verkligen också att det ska funka det här med jobbet! Hahaha nä ska inte bli kungens livvakt så då är d kanske lugnt då ?? skönt o höra, blir lite nojjig när dom börjar med att man ska "förhöras" om familj, vänner, ens bakgrund, ekonomi o bla bla bla!