Senaste kommentarerna i forumet

Ditt inlägg betydde mycket.. just nu helt snurrig av släkt helg med besök av svärmor. Antar jag hade haft mer energi till allt detta umgänge om jag och min man inte var helt dränerade av vad som hänt med vår vän. Det är döds tyst från dom nu som sagt.. jag har i alla ärlighetens namn inte orkat tänka på honom så mycket sen igår.. jag vet inte om jag kan förlåta vad han gjort mot min man... jag tror inte det.. inte nu i alla fall..
hur som.. när det kommer till barnet så ska jag ta tag i detta nästa vecka.. måste bara göra en plan i mitt huvud. Med hjälp av min man såklart som är lika oroad och ledsen som jag.. jag vet som sagt att förskolan har kallat in dem för att dom märker på sonen att nått e fel.. sonen säger att föräldrarna bråkar jämt och att han e rädd för att vara hemma.. ofattbart att dom inte gjort nått mer än att kalla in föräldrarna. Det finns ingen ursäkt när det kommer till barn... Barn FÅR inte fara illa...
Helt riktigt så är detta en tickande bomb som kommer explodera inom kort igen... litar inte ett dugg på någon av dem just nu.. frun skrämmer mig faktiskt då hon inte svarar på mina sms eller försök att hjälpa henne.. hon duckar för allt..
ngn ursäkt har min man inte fått.. och jag vet att han lider inom sig.. hans bästa vän.. borta liksom.. tragiskt. Han kommer aldrig kunna dricka igen det stämmer.. men han saknar sjukdomsinsikt tyvärr... han e speciell på många sätt.. och har väldigt fyrkantig syn på tillvaron.. han är inte öppen för insikter om sig själv på det sättet... och de utkommer nog bli hans fall tyvärr... men jag kommer inte ge upp på deras son.. hade jag kunnat hade jag adopterat honom.. men det går ju inte :(.. att livet ska var så svårt.. får ta och sova ordentligt inåt så jag kan tänka klart.. ska bli skönt att inte ha besök hemma mer utan bara jag och min man så vi kan sätta oss och prata igenom hur vi ska göra. Skall nämnas att deras andra vänner verkar vända ryggen till och låtsas som det regnar.. ingen orkar ta tag i detta... ingen orkar kämpa för att få vår vän att fatta... han vill inte fatta.. suck sorry för långt tradigt inlägg.. men detta forum har blivit min ventil.. och jag uppskattar ert stöd enormt mycket... även ni som ifrågasätter mina ordval. Jag vill förstå er också.... nya tag imorgon. då ska jag ringa soc igen och kanske få lite hjälp. Kram till er !

Denna helg har det blivit en del alkohol, i min ensamhet. Men men,,, jag tar nya tag och idag är jag nykter, skönt att starta veckan fräsch. Nu kommer ju våren och då är det lätt att lockas. Sol och vin hör ihop på något sätt, men ska tänka om, hitta på nya saker att göra.

Exakt! Det där är ju inte att stötta dig, vilket hon borde göra nu när du försöker komma på fötter.
För din och barnen skull.

Hur ska du göra nu?
När tänkte hon "släppa" in dig i ditt eget hem?

Det är DITT hem och det är DINA barn.
Glöm inte det.

Absolut inte, menar inte att förminska, det är mycket sorgligt.
Det är så skönt att skriva av sig tankar här, lite som en dagbok, men att man dessutom får svar ibland, någon som kommer med kloka ord och ger en nya sätt att se på saker :)

Hon var rädd för att det skulle bli för mycket självömkan från mig och att jag skulle bli ledsen. Och jag förklarade för henne att jag tar hand om barnen så kan hon ta det lugnt och koppla av. Jag sa att jag kan inte garantera att jag inte blir ledsen över vad som skett och det får hon ta. Men tydligen så var det inget bra svar.

Ja jag tycker det också. Det är mina handlingar och det är mina beslut såklart. Men det tog knäcken på mig att min dotter for illa av detta. Visst bor jag där och äger huset. Och dagen innan visste hon att jag var på väg hem och då var det ok. Men sedan ändrade hon sig. Och det är klart att ett sånt beslut för en nynykter blir inte bra. Speciellt när jag var på väg.

Förlåt men det låter väldigt omänskligt av din fru.
Hur kan man göra så?
Du bor väl också där, hon kan ju inte bara stänga dörren i ditt ansikte?

Vad arg jag blir.

Följer med er intressanta diskussion här. Och jo så sant, polerade fasader tror jag inte heller på. Har under den senaste månaden via olika sammanhang fått veta vad några familjer gått igenom och hur föräldern/föräldrarna oroar sej överhur barnen orkar och klarar sej.

På ytan helt fullkomligt normala människor, om nån av dem satt brevid mej i bussen kunde jag få fast mej för att tänka "vad vet hen om livet egentligen", men hur fel jag skulle haft, hur lite vet jag inte om andras vardag. Och som en av föräldrarna sade, detär ju sånt man inte bruka berätta om, men kanske man borde, kanske man egentligen faktiskt borde, var vad han sa och jag tyckte det med.

"Inte ens en bra dag är en bra dag, då den bryter normen mot det dysfunktionella."

Lider verkligen med dig och dina barn. Min uppväxt i ett alkoholisthem har präglat mig för livet. Alltid vara misstänksam, inte släppa någon jättenära inpå livet, bara lita på sig själv och ingen annan, inte visa sig svag, aldrig be om hjälp.

Men jag har brutit det mönstret delvis genom att prata om det jobbiga. Med några få vänner, och i olika sociala forum. Jag har också pratat öppet om min egen psykiska ohälsa (sjukskriven 2007 pga utmattningsdepression), som är under kontroll men ständigt vilande i min hjärna.

Jag har också lärt mig att inte hålla tyst. Jag är nog obehagligt ärlig i de flesta sammanhang. Och jag har lärt mig att det absolut inte är mitt fel att någon annan beter sig illa. Var och en har ansvar för sitt eget liv.

Men den där polerade ytan som vissa familjer visar upp tror jag inte på. Att putsa fasaden har jag slutat med för länge sedan, och jag imponeras inte av andras putsade fasader heller. Jag är nöjd med mitt liv, med alla med och motgångar, för det har gjort mig till den jag är.

De allra flesta alkoholister vill ju kunna sällskapsdricka. För att det är gott, kul, avkopplande och socialt. Och väldigt många med nedärvt riskbeteende vad det gäller alkohol kan klara av det. Men väldigt många kan inte göra det. Därför är det viktigt att vara på sin vakt, och lyfta fram trollen i ljuset så de spricker. Prata om det.

Jag tänker att om jag har problem med att låta bli att dricka på obestämd tid, ja då har jag ju också problem med alkoholen.

Just nu är det inget alternativ att dricka ensam, varken helt ensam eller med en nykter sambo bredvid. Då kan jag hellre dricka the eller saft.

Vi tar en dag i taget. Sambon har inte fått tag på vc än. Han börjar lite senare imorgon och jag sa direkt "bra, då kan du ringa vc kl 8.00 så att du får en telefontid."

Jag vill inte att han ska förhala detta mer. Jag vet att hans vilja inte är tillräcklig, det bevisade han med råge för mig förra helgen. Men jag vet också att minnet bleknar snabbt.

Men för mig är vissa minnesbilder från förra helgen knivskarpa. Så skarpa att de kan förfölja mig i mina mardrömmar. Själv minns M ingenting pga ruset. Jag har berättat varenda detalj. Får göra det igen om han förhalar att söka hjälp ytterligare.

Mitt ultimatum står fast: "Sök hjälp, var nykter - annars flytta."

Ett glas är ett för mycket och tusen glas är inte tillräckligt.

Hejsan InteMera! Tack för dina tankar och medmänsklighet.
2 veckor på behandlingshem var fantastiskt. Jag försökte lägga alla problem åt sidan och fokusera på mig själv. Kände mig starkare och starkare. Och när jag skulle åka hem i fredags så var det lycka att få träffa barnen. Jag hade pratat med mina nyblivna vänner där jag var och alla visste hur mycket jag längtade hem till barnen. När jag väl satt på tåget hem så berättade min hustru att hon kände sig inte redo för att jag kom hem. Hon och barnen behövde några dagar till. Lite problematiskt när jag väl var på väg hem. Och min dotter som längtat så efter att få träffas igen sa nu att det är kanske bäst att jag inte kommer hem. Jag förstår min hustrus beslut men när jag sen fick reda på att min lilla dotter brutit ihop i skolan för att jag inte skulle komma hem tog så fruktansvärt hårt på mig. Jag var helt plötsligt hemlös. Så jag stannade på vägen och tog in på hotell några dagar och så började jag att dricka igen. Så fruktansvärt meningslöst. BP tog kontroll över mig igen. Så här sitter jag och dricker igen och mår inte så bra. Kommer åka hem på tisdag och ser egentligen ingen plan hur jag skall kunna sluta dricka själv just nu. Det har inte gått så långt ännu. Har druckit sen fredags kväll. Vet att jag måste sluta omgående. Men så kommer rädslan av alla biverkningar. Inte bra att sitta själv just nu. Har kontakt med min mentor och mina nyblivna vänner från rehab. Nertrappningen av drickandet har börjat iaf. Som det kan bli. Är ledsen för detta men jag har lärt mig att inte slå för mycket på mig själv. Så det är lite annorlunda i tankesättet än förra återfallet för några veckor sen. Förskönar inget just nu.

Tack. Jo vet de, drack 2 drinkar i fredags me, sen slutade jag, trots jag hade en halv flaska kvar. Drack 4 öl igår me. Ska försöka o hålla de till fredag o lördag nästa vecka.

Här har vi faktiskt en förvånansvärt glad och avslappnad söndag för en gångs skull. Alla på gott humör i solskenet, mannen har beskurit tråd på gården och jag storstädat. Såna här dagar man tycker att man överdriver när man funderar på att flytta men jag vet ju att stämningen är övergående. Såhär avslappnat har vi det kanske en dag per halvår så inget att bygga förhållande och framtid på. Skulle det alltid eller merparten av tiden kännas såhär skulle problemet inte finnas. Så man försöker vara glad för det lilla, att en dag kan kännas bra men på nåt sätt blir sorgen inom mig såna här dagar ännu större - varför kan vi inte alltid ha det såhär? Man får en glimt av hur det borde vara och innan man hunnit vänja sig mulnar hans humör till och han kommer med nån elak pik och så hänger istapparna omkring en igen.

Var med dottern hem till en av hennes kompis familjer en stund igår och svärtan i vårt liv blir så tydlig när man ser kontrasten av hur andra har det. Det var en så lycklig familj med flera barn, nybyggt hus och pappan busar glad med barnen och mamman myser omkring. Drabbas alltid av ett sting av avundsjuka med dessa lyckliga kärnfamiljer där inget ont tycks finnas, samtidigt som jag är glad att ens några mänskor fått leva ovetande om allt hemskt som kan drabba en. Men kanske alla bär på dolda sorger, vad vet jag. För mig är livet vad det blivit efter alkoholister, våld, trakasserier, vårdnastvister, ekonomiska bekymmer och diagnoser medan andras största bekymmer är vart dom ska åka på semester. Känns orättvist men samtidigt vet jag ju att alla möter svårigheter på vägen, men jag kan tycka jag för egen del drabbats av onödigt många påförda bördar. Det är ju inte jag själv som druckit, varit våldsam och slösaktig eller som med vilje gett mitt barn funktionsnedsättningar. Än värre är att mycket av det jag varit igenom bevisat inte finns någon egentlig hjälp att få för heller. Har varit igenom hela myndighetscirkusen i så många omgångar i olika ärenden så jag insett det är bara jag själv som kan hjälpa och skydda mig och mina barn. Till och med min advokat så i nåt skede om mitt hotfulla ex som fick besöksförbud att ja bästa skyddet han kan råda mig till är att ha ett basebollträ innanför dörren. Vet inte varför jag tänker på allt dethär nu men jag tror jag försöker sätta det som händer nu i proportion till annat som hänt, försöker se klarare på situationen genom att jämföra med andras liv. Inte av avundsjuka utan för att få en referns om vad som är normalt. Missbruksfamiljer har ett helt annat tänk märker jag om vad som är normalt, och man ser det kanske inte så tydligt om man inte ser hur andras "normal" ser ut. Så ja inte ens en bra dag är riktigt bra, då den bryter normen av det som är normalt dvs det dysfunktionella som är vardagen och det normala i en familj där det finns en alkoholist. För att hela familjen ska bli frisk skulle nog dessa funktionella dagar behöva vara det som är det normala och övervägande antal dagar, annars kommer ett helnande aldrig att ske ser jag nu och med det finns ingen framtid som familj.

Hoppas jag inte nu förstörde era andras goda söndagshumör, kände bara jag behövde ventilera lite insikter idag. Ha en fortsatt bra solig söndag allihop!

Så lätt att hamna i tankefällan "fan, det sket sig, ingen idé" och bara fortsätta. Men det gjorde du inte!
Kan det få vara ett lika stort plus i protokollet som det minus du beskrev innan? Och alla andra dagar, januari och februari, det blir väldigt många plus det.

Och när du inte orkar, lägg dig ner och gråt. Gråt över hur det blivit, gråt över hur svårt det är, gråt för din egen skull. Ge dig själv tillåtelsen att känna både rädslan och sorgen. Du kan genom att få känna det du känner ge dig själv den förståelse och tröst som jag hoppas det även finns någon i din närhet som kan ge och som jag är övertygad om att du skulle ge någon kär vän om denne var i din situation❤️

Det är inget fel på dig!!!!

Ingen här har väl svårt att avstå A när man inte är sugen eller när man är jättemotiverad. Då är det ju lätt som en plätt!

Det är ju när vi inte är lika motiverade eller när vi känner sug som det svåra börjar. Det är därför som återfall är ett ypperligt tillfälle att lära sig ifrån.

Det kommer gå bra ska du se ?

Att vara utsjasad, deppig, hungrig och få erbjudandet om tillfällig lindring sådär framför näsan, som en present från ovan!
Men att din make frågar om du vill ha vin är ju inte så bra. Är han med på tåget? Vill han att du ska hålla dig nykter, eller tror han att "lite vin ska hon väl klara av". Man kan ju inte förbjuda någon annan att dricka, och han kanske inte förstår hur svårt det är, men just nu skulle det vara bra för dig med stöttning. Klarar beroendedelen i dig av att be honom hjälpa dig?

Lyfter verkligen på hatten åt din text. Att du också ser ditt eget drickande och hur du klarar det (åtminstone tills vidare fre-lö) men inte han. Men också det att andra kan tolka dit drickande som för mycket och att du också ligger i riskzonen att slinka dit.

Och skriver nog under det du säger, att det är för att få ordning på sina egna tankar, se dem svart på vitt och kjnna återkomma till dem. Ibland ser man ju till och med vad som är på tok och var ens egen insats är, men antingen har inte tanken eller beslutet mognat eller så är man inte färdig att ta risken det medför, att till exempel flytta isär.

Och de andrastankar är definitivt ett härlkgt bonus och ofta en skuff åt rätt håll. Fast man inte alltid skulle ta till sej eller göra som man blir rådd, finns nog tankarna där.

Och det där med "helvitt", hos oss är det jag som är det, av eget val, fast jag antagligen inte skulle lyckas fixa mej ett beroende. Och han vill nog inte vara av den åsikten han skulle förtsätta med helvitt, var det i fjol, nu tillbaka i normalbruk, som jag nog tyckerslinte mot ökande redan nu.

Men som du också säger, det som jag skriver här är en sanning, min sanning. Och dessutom vill jag inte ens här ta upp alla nyanser, så jag vet ju redan själv den är till en del modifierad. Vill ju inte heller berätta alla detaljer för att vara ens lite anonym. Han berättelse skulle nog se annorlunda ut. Vissa detaljer skulle jag kunna gissa mej till, många av dem sådana som en annan medberoende skulle kunna gissa sej till.

Ja, jag har också omvärderat min syn på lycka. Mina barn är ju utflugna så jag kan tänka på mig själv på ett helt annat sätt nu. Jag har också äktenskap bakom mig med en man som fortfarande är en av mina bästa vänner. Jag mår mycket bättre i mig själv nu än för ett halvår sen. Är inte bitter och hoppas aldrig bli det heller. Jag vet att jag inte kan lägga min lycka i någon annans händer. Men det hindrar ju en inte från att tycka att situationen är sorglig.

Låter som att ni drar ner varandra i alkoholträsket lite Hjärnklar. Kan han ge dig lite stöd i att avstå? Han dricker också för mycket, men det vet ni väl? Det är ju så, så svårt att avstå på egenhand, även med stöd från en sambo. Men när ni är två som velar hit och dit och tycker att ni ska fortsätta som förrut i alla fall ibland, så blir det ju nästan omöjligt. Vad vill du? Vad vill din man? Tyckte mig läsa att du hör till oss som sover bra utan alkohol. Jag sover väldigt dåligt när jag druckit och det blir påtagligt när jag dricker sällan som nu. Fast blir det fler dagar i rad med alkohol så märker jag det inte så mycket längre. Å så uppvaknandet... känslan av obehag i kroppen, muntorrhet. Du har så rätt i att drickandet är meningslöst. Jag satt och räknade igår vad jag faktiskt druckit i standardglas de senaste veckorna. Blev lite förvånad för jag tycker ju inte att det är så farligt nu, men siffrorna talade sitt tydliga språk. Jag dricker dubbelt så mycket som ett rskbruk för kvinnor och dubblar också risken genom att dricka för många glas åt gången.
Kanske nåt för er också att göra. Det blir oerhört svårt att sluta dricka när ni gång på gång hittar anledningar, men ni kanske kan börja genom att köpa halvflaskor. Inga fler dunkar. Då begränsar det sig i alla fall lite grann.

Skönt att höra hur det går till på mötet hos soc. Känns väldigt jobbigt dock då jag arbetar i kommunen och gör en del orosanmälningar själv.
Jag är så otroligt besviken på mig själv att jag låtit allt gå så här långt. Man tror hela tiden att det är väl inga problem att sluta på egen hand. Det lustiga med att jag drack i helgen är att jag var inte ens sugen....Det är som om en liten djävul sitter på axeln och säger: -Jo, men visst ska du ta ett glas vin, kanske 2 eller 3 också.
Har inte under mina vita veckor inta saknat alkoholen nämnvärt. Ändå så gör man det och man får må så här..... Vad är det för fel på mig.
Känns skönt att skriva av sig här då man inte känner sig så ensam.
Är lite orolig inför nästa vecka då jag både ska till läkaren på uppföljningsmöte och till behandlaren. Veckan efter det skall hela familjen på Soc...
Mycket att tänka på är det, och för en person som har lätt att oroa sig samt sover knappt något blir det nästan övermäktigt. Måste försöka tänka en dag i taget. Hoppas jag orkar detta!!!!

Skönt att höra du har det bra Nykteristen. Och förstår att njuta och koppla av!

Då får d bli mitt mission på onsdag då!

Hur är er söndag?
Här är d lugnt, vi grejar ute i trädgården.....eller jag gör! Mannen håller på i garaget, städar dock inga tillbehör till städningen så idag verkar d bli ordagrant städning.
Men humöret är inte på topp, funkar d inte som han tänkt sig så tjurar han ihop likt en värsting till tonåring.
Själv har jag satt mig i solen med en kopp kaffe nu när sonen sover middag. Njuter av värmen, så himla skönt o man blir lite piggare o gladare bara av den!

Ja, det är ju det som är själva knäckfrågan, rabbitgirl! Just nu vill jag inte. För det mesta vill jag inte. Och rätt vad det är så finns det ingenting som jag hellre vill. Det börjar som en idé, för att sedan bli en besatthet. Mr Hyde tar över. Jag vill när den stunden kommer kunna säga till den jäveln att "nä, det finns vetenskapliga bevis för att jag är alkoholist och aldrig någonsin kan dricka ett enda glas och få det att stanna där. De första tillfällena kommer att kännas bra. Jag kommer att få en härlig känsla utan konsekvenser. Jag kommer att tro att det är jag, inte du, som har kontroll och ju bättre kontroll jag har desto oftare kommer du att ta över. Men det blir värre för varje återfall, för det finns vetenskapliga bevis för att sjukdomen är progressiv och alla kroniska alkoholisters hjärnor funkar så"
Mr Hyde vill motbevisa och viskar - äh, du står över alla de där beskrivningarna. Låt dig falla ibland, du reser dig alltid igen, ingen fara, ditt beroende har läkt ut, du klarar ju dig utan alkohol hur länge sim helst....och så vidare.
Fast jag vet ju att det inte är sant. Jag är beroende sedan 16-årsåldern. Själva missbruket har växlat, men visst ör jag beroende.
Jag är en tickande bomb. Jag kan till och med medvetet välja att ta risker fast jag vet vad det kan sluta med, bara för att utmana gränserna.
Nykter idag. Lugn och mår bra. Ett långsamt arbete med de inre föreställningarna pågår hela tiden. Mr Hyde smider sina planer och jag jobbar med mitt. Vi får väl se vem som överlistar vem ?