Senaste kommentarerna i forumet

Så tråkigt att höra om din hemresa. Men nu är det nya tag igen. Jag kan hålla med om att frun borde ha sagt ifrån tidigare. Nu blev det jättedumt för alla parter. Hoppas din hemkomst blir bra och att det går spikrakt härifrån trots allt tråkigt som händer.

Fast det är måndag... och en vecka till ska du väl ha först... och exakt VAD vill du ha? Ett kvällsrus? Hur mycket hade du tänkt dig? Och du vet väl att om du dricker så blir du fullare än när du slutade och risken är mycket stor att du mår riktigt pyton i morgon. Så fråga dig själv om du verkligen vill köra hela scenariet från inköp till bakfyllan och ångesten...,
Vet så väl hur tankarna går... men försök hitta på nåt annat ikväll istället.

Grattis Görgen. :)

Han behöver inte ens sprit mera för att bli riktigt elak. Vi hann bara hem från jobbet och jag ställde en oskyldig fråga om hans son som bor hos oss och får en sån utskällning för det! Jag ska alltid laga problem och gnälla om nåt, jag fattar ingenting och han har minsann berättat men hur skulle jag kunna nånsin komma ihåg nåt som bara klagar. Så nu sitter jag i sovrummet resten av kvällen, orkar inte ens se honom och middag får dom äta utan mig. Är både arg och lessen, trött på alltsammans.

Ja, mina alternativ beror lite på vad hans inställning blir. Om det blir ett helvete från hans sida och jag måste klara mig helt själv så hittar jag alltid en lägenhet att hyra där jag och min dotter kan bo tills jag kan köpa mig en bostad. Har kollat runt och även om hyrorna är höga så fixar jag att hitta nåt. Fördelen med en bostadsmarknad utan allmännytta där marknadspris råder - det finns alltid nåt att hyra.

I hans gråtmilda och sansade stunder säger han att om vi ska separera är det självklart att jag och dottern bor kvar i vår nuvarande bostad och han flyttar ut tills dess att jag kan hitta nåt till mig själv och dottern, men detta tror jag inte direkt på då han i vredesmod också sagt att han vägrar acceptera en eventuell separation och att då får jag klara mig bäst jag kan.

3 vita veckor idag men nu kommer första prövning känner jag. Har sen lunchtid varit mycket sugen på att dricka vin idag. Är dessutom själv i kväll...

Jag tänker beroendemottagning? Borde ju vara enklare att få tid på än VC?

Bra jobbat, d va starkt gjort av dig. Det är tror jag den största tröskeln att kliva över, att säga det högt och känna att man verkligen menar det också. Att det är nog nu, det är nolltolerans som gäller och det finns inget mellanting. Har du funderat på vad för alternativ du har om det skulle vara så att han inte väljer nolltoleransen?

Håller med om att det är lite märkligt. Han är nog inte helt ärlig i telefonsamtalet, hoppas han är det med läkaren!

Jag känner tydligt hur något ändrats inombords. Det som hände i fredags satte en boll i rullning. Igår när jag och min dotter besökte min väninna och hennes son halkade det plötsligt ur mig. Han har problem med alkoholen. Det var en sådan fantastisk befrielse att säga det som det var, utan att behöva upprätthålla en mask av lycka och frid. Det var som att få en bekräftelse på att jag faktiskt existerar, att jag är en människa som har något värde, som förtjänar att få finnas till.

Hon sa att det var väldigt tråkigt att höra, men att både hon och hennes man har misstänkt detta. Självklart har de det, hur skulle de kunna undgå att ha sett det?

Nu har jag alltså berättat det för två vänner på kort tid. Det ger mig makt. Makt över mitt eget liv.

Min sambo blev sur när jag berättade att jag sagt det till henne och menade på att nu kan han aldrig mer träffa henne och hennes man igen. Men när ilskan lagt sig så ringde han mig och var ledsen och uppgiven. Han säger att han vill sluta. Eller, han vill sluta med det destruktiva drickandet, men fortfarande kunna dricka vid speciella tillfällen. Men jag har nu gjort det klart för både honom och mig själv att om vi ska fortsätta att leva tillsammans så är det nolltolerans som gäller. Jag vet han han aldrig kommer att kunna dricka "normalt", det har han haft 3 år på sig att fixa, utan att klara det. Jag känner mig stark i mitt beslut. Vad som sker nu är upp till honom.

Låter liknande som min sjukdomsprocess det senaste 1½ året. Jag har öppnat upp för återkomsten nu. Har varit i kontakt med min mentor. Haft ett långt samtal. Kapitulationen kommer inom kort. Har du drabbats av något som kallas torrfylla nån gång? Jag kan bara se att det var det som hände mig i torsdags natt. Vaknade efter 2 timmar och trodde jag var full. Var tvungen att gå upp för att konstatera att så var inte fallet. Det var där min återfallsprocess började. Planerna gick igång direkt. Gick och la mig och sov några timmar till och vakande upp med samma känsla. Planerna smiddes vidare. Och några timmar senare när jag satt på tåget så var återfallet ett faktum. I kombination att jag inte var välkommen hem just då.

2 år helt nykter juni 2013-2015. Sedan tunga progressiva återfall i perioder from juni 2015-oktober 2016. Nu har jag snart 1/2 år utan återfall ?? Jag är periodiskt beroende. (Periodare) ?

Vad är det för vårdcentral... man kan faktiskt undra vad han säger till dem. Vanligtvis får man ju en tid. Långt fram i tiden om det inte är akut... men att behöva ringa igen??? Jag känner mig lite misstänksam, men så kommer jag också från andra sidan. Genom sig själv känner man andra. Antabus gör att man inte kan dricka, sugdämpande kan du dricka på, sen finns det också tabletter som tar bort effekten av alkohol. Han borde kunna få lämna prover i alla fall. Inom en snar framtid. Jag läser mycket på beroendesidorna och blir lite fundersam. Sen vill jag själv inte ha nån typ av tabletter, men det är mest för att jag är skeptisk till piller och att det funkar ändå.

Ja, det låter onekligen respektlöst och elakt, men kan det ligga något annat bakom? Förstår att du är arg, besviken och ledsen och jag har inte läst bakgrunden till er separation, men när man bara läser det du skriver nu så känns det som att mannen har svårt att leva och umgås med sig själv.
Att han väljer syskonbarn framför sonen skulle ju kunna tyda på att han egentligen har en längtan efter er son, men inte riktigt vet hur han ska hantera den. Han väljer en lättare väg, umgås med barn men ofarligt. Ni har kanske levt tillsammans i ett förhållande som blivit mer och mer trasigt och om han nu inte verkar klara av att leva med sig själv och kanske då inte heller hittar vägar till sonen. Vill bara ge lite perspektiv på detta, inte för att du ska tycka synd om honom eller nåt för det är det inte, däremot för att det kanske kan ge dig en möjlighet att få in sonen också i umgänget? Skulle han och syskonbarnen kunnat göra sällskap? Det är inte alltid som ensamtid med föräldern är det som är att föredra. Men föräldern i ett trevligt sammanhang är kul.
Alternativt kan det ju givetvis vara så att han gör det här för att hämnas på dig och att sonen får en stor släng av sleven, men jag vill ju ogärna tro att människor är så elaka. Men här på anhörigforum förvånas jag ibland.
Hoppas det ordnar sig! Det gör ont när barnen lider.

..Kan jag inte hålla med om att du gör!
Din feedback på det jag skriver ger mig mycket!
Jag är också irriterad på min man och ser att jag skriver mer nu än tidigare om honom. Det är inte schysst att bryta överenskommelsen att inte köpa hem vin av slentrian när jag nu definierat mig som den som har problem.
Jag börjar inse mitt medberoende, att jag är den som söker stöd för a problem...Att jag säger ja till att dricka/ handla när jag egentligen inte vill .

Kom sedan att tänka på att det faktiskt är smart att skriva här!
Genom att reflektera "högt" med oss själva blir vi klarare över våra egna beteenden. Jag tycker att du är smart som använder forumet ❤

Nu skickade sambon en skärmdump som visade att han ringt vc kl 8.03 och själv blivit uppringd en timme senare. Men någon tid fick han inte. De sa att han skulle ringa igen torsdag morgon. Suck.

Tillbringade morgonen med att läsa din tråd. Wow! Såg att du skrivit flera inlägg på sista tiden utan respons. Jag har läst dem och tycker att det är mycket viktigt och tänkvärt, men den har det liksom inte blivit av att skriva.

Hoppas att det ordnar sig med jobbet för dig. Att du får som du vill ha det och behöver. Annars tror jag att det är bra och nyttigt med förändringar. Bra och nyttigt tror jag också att det är att reflektera här i forumet trots att det går bra. Reflektera kring hur det såg ut, valen och dess konsekvenser och det är verkligen inte roligt alla gånger, men när man som du och sambon din har lämnat så är det nog himla nyttigt.

Min sambo växte upp med en missbrukande pappa och bestämde sig för att hans (våra) barn aldrig skulle vara med om det han upplevt. Han har därför alltid varit mycket, mycket måttlig när barnen varit med (och även annars). Så även jag som istället smygdruckit när de sov. Funderar på hur det sett ut om jag valt att leva med någon annan. Om det varit ok att bli full... för i min värld så har det inte riktigt varit det. Så det har varit tvunget att det skulle ske i smyg. Hade jag sagt ifrån eller hade jag velat bli berusad? Det är frågor som nig aldrig får nåt svar. Känner att jag idag skulle välja barnen i första hand, men det valet är så mycket lättare när man har lite distans till alkoholen.

Och igen Miss Lyckad, tack för en fantastisk tråd där vi fått vara med från absoluta första början!

Hur går det för dig? Tack för meddelandet i min tråd. Jag är på resa nu och du vet ju hur det blir, utan att reflektera över det hamnade jag förstås på en pub igår. Blev hungrig, orkade inte äta ute så det blev 2 sexpack sen mcdonalds på rummet. Vet inte varför jag köpte ölen eftersom jag egentligen inte ens var sugen, fick bara i mig 5 innan jag tröttnade iallafall. Jag åker hem igen imorgon och efter det blir det slut på drickandet, måste sluta allt hemmadrickande iallafall.

Hoppas det går bättre för dig.

Festen var fantastisk! Det har varit en del hysch-hysch och det hade bjudits in vänner jag inte kunnat tänka mig skulle ta sig tid att uppvakta lilla mig. Tyvärr blev min dotter berusad och under natten satt sig i ett "lätta-sitt hjärta-samtal" med en av mina absolut bästa vänner. Inte ok. Jag hörde varenda ord, hon var lite högljudd. Och jag blev chockad. Hon hade ju mått så himla bra de senaste månaderna. När jag berättade ATT jag hört (då vi satt på tåg hem) blev hon grå i ansiktet. Så... resten av resan gick åt till att prata och gråta. Jag går nu vidare, men hon har svår ångest just nu. En liknande grej hände för tio år sen. Och hon drar parallellen. Stress, och sen lättnad, resulterar i en sorts härdsmälta (och alkoholen inverkade naturligtvis). Och så kommer det. Men hon får sluta med att trycka på hemska-mamma-knappen. Hon måste skaffa hjälp med detta. Hon har uppenbarligen saker hon inte bearbetat.

För övrigt var jag nykter. Helt nykter. Köpt massa alkoholfri champagne. Det var två andra som heller inte drack pga bilkörning så jag var inte ensam. Men visst - det var lite jobbigt. Många fina goa viner dukades fram. Konjak och whisky till kaffet. Lite spritprovning av nya spritsorter också. Men det var ok. Jag är inte så illa på det att det finns något fysiskt sug. Men jag gillar ju smaken av vin och en god whisky. För mig var detta ett stort test - och jag klarade att vara utan alkohol på en fest! Hurra för mig :)

Dottern ligger med svår ångest just nu. DÄR har vi saker att jobba med. Hennes låga självkänsla gör det inte bättre. Jag har en uppseendeväckande vacker dotter så DÄR har hon koll. Men inuti..... hon måste fixa en terapeut. Jag har försökt lyfta hennes självkänsla, och har alltid trott att jag kunnat göra det. Men inser att jag inte har verktygen. Nu får nån annan ta över. Själv kommer jag avsluta min terapi. Fattar att DOM inte kan göra nåt. Det mesta ligger i min relation till min dotter - och den får vi fixa själva.

Nu måste jag jobba. Tack för gratulationerna!

Bra kämpa ! jag är just nu i samma sits har precis landat i min nya bostad. Just nu lyssnar jag på Gabriellas sång det hjälper mig att få kraft att gå vidare och jag satt upp några viktiga ord på kylskåpet - det hjälper mig i sorgen och ensamheten.

Slösa inte din tid på en människa som inte slösar sin tid på dig.
Slösa inte din kärlek på en människa som inte slösar kärlek på dig.
Slösa inte dina tårar på människor som får dig att gråta om och om igen,utan att fälla en enda tår för din skull.
Le mot människor som får dig att le.
Lita på dem som är värda att lita på.
Slösa din tid på de som uppskattar det, och kom ihåg att varje människa gör sin egen lycka genom att välja de människor till sin närhet som får en att må bra!

Eller för "smart" för mitt eget bästa. Lura alkojäveln ?. Vem lurar vem?
Mitt lekande med elden som om det vore ett spännande spel, ju högre insats desto större kickar. Ju farligare desto mer lockande och desto större seger när en rond är vunnen. Det är inget "spel" på lika villkor. Enda sättet för mig att inte förlora på dödlig knockout är att lämna. Inte anta utmaningen hur lockande den än är. Mitt i matchen glöms riskerna, jag höjer insatsen för att få fortsätta.
Min insats är mitt och mina barns liv, mr Hyde lutar sig tillbaka och låter mig falla på egna grepp.
Tror jag på det jag skriver själv?
Kanske skriver jag i förhoppningen om att någon gång kjnna slita mig loss ur den omfamning mr Hyde fortfarande har mig i...

Inte när det gäller känslomässig, intim, kroppslig kontakt. Min man har under de trettio år vi varit tillsammans aldrig sagt att han älskar mig. Kan heller inte ge känslomässig kontakt, knappt ens kroppskontakt. Vet att jag måste lämna honom för längtan efter detta blir större ju mer jag inser att jag har samma behov som alla människor. Trodde jag kunde stå över sådant genom styrka och intelligens...
Vänskapsrelationer har jag, fast ganska nya, hade inga nära vänner förrän jag var 45(!) mycket fysisk närhet med barnen, men de ska ju tanka från mig, inte tvärtom. Fattar knappt hur jag blivit så kärleksfull och nära mina barn, men kanske är det tiden hos mormor, hos henne såg jag glädje i ögonen när vi träffades och vi kramades mycket. Hon var fylld av skam över sig själv och väldigt omogen i sitt sätt, men gav kärlek. Pappa gav trygghet och stabilitet, men är konflikträdd och har svårt att visa och prata om känslor.
Jag har fyllt behoven (de som inte släckts ut) från olika människor så gott det går, plockat än här och än där. Ger barnen i överkant av det jag saknat, kanske som ett sätt att reparera mig själv.
Så rätt du har, rabbitgirl. Precis detta jobbar jag med tillsammans med min terapeut.

Kommer ihåg första fyllan, 12 år. Någon kompis som kommit över jättestark sjukhussprit. Jag drack några klunkar, blev jättefull. Raglade omkring. Spydde flera gånger. Efter det dröjde det ett tag, innan nästa fylla. Åren gick, jag jobbade på färjor. Drack inte speciellt ofta med tanke på tillgång. Hade mängder med alkohol i hytten. Fick familj. Fester ibland på helgerna... I 40-årsåldern började alkoholen betyda mer. Efter sista barnet så drack jag var och varannan helg. Jobbade även helg, dom helgerna var jag nykter. Köpte husvagn och hade den uppställd. Där och då eskalerade supandet, sakta men säkert. Där gick jag över gränsen att dricka 2 dagar i rad. Efter det blev det flera kvällar i rad. Fy vad mycket pengar och tid jag lagt på skiten. Åkt på "shoppingresor " till Danmark och Tyskland. Enbart för att köpa en massa alkohol. Förmodligen finns det överkonsumtion och missbruk hos de flesta som handlar så. Den som dricker måttligt borde nog kunna handla sin alkohol på bolaget. Jag handlade alkohol för flera tusen varje gång. Usch vad tragiskt. Kan tänka mig vad barnen tänkte när vi lastade in all alkohol i vårt hem... Pratade med ett vuxet syskonbarn vars mamma också är storkonsument. Han tyckte jag och sambon är väldigt starka som lyckats sluta helt. Känner att vi måste vara förebilder för våra men även närståendes barn. Vi har alla alkoholgener att tampas med. Det går att vända missbruket till ett sunt liv. Bra för vår yngre generationen att ha med sig i livet...

Ja, det är ju inte bara dig han glömmer, utan även sin vän... känns väldigt dubbelt att å ena sidan följa någon till behandling för att i nästa skede sitta och dricka med honom. Klart att man har ett eget ansvar, men när man kan använda t ex sin man som alibi för att fortsätta att dricka, då blir det svårare - eller sin vän. Har man inte problem själv, så är det ju inte så viktigt med alkohol att man inte kan avstå för andras skull.
Men du vet ju det här, jag känner mig bara så irriterad på din man. Men för att ursäkta honom så är det ju inte så lätt att se när man inte har upplevt sig ha problem själv. Håhå, jaja!
Jag ver inte själv hur många gånger jag hamnat tillbaka i gamla hjulspår genom att som du börja litegrann, fortsätta lite och så är man tillbaka igen. Nu ska jag verkligen hålla nivån 9 standardglas -eller kanske hellre min tidigare fungerande modell -endast socialt. Då blev det för det mesta ännu mindre. Kanske 0-5 sg per vecka. Och alkoholfixeringen gick över. Håller som bäst på att försöka bli av med den, det är nog därför som jag predikar i andras trådar :-). Förlåt för det!