Senaste kommentarerna i forumet

Varit på kalas hos släkten idag. Inga som helst problem där.
Kom hem glad och nöjd.
Maken öppnade en flaska go-rött. Delade den med honom. Inget mer (2glas).
Har egentligen inte nån ångest för det men såklart gnager tanken om vart leder detta?
Tankar på det?
Var det skitdumt eller ska jag bara låta det passera?
Detta var ändå ljusår från mitt tidigare alkobeteende. Ett glas = så många att jag inte kunde räkna.
Men med tanke på mina hjärnspöken om att "nu kan jag nog hantera det" är jag bekymrad.
Bajs

Tack. Det betyder mycket att få höra reflektionerna. Passiv åskådare var det bästa jag hört hittills och så få det bli. Vill han verkligen så får han fan vara man nog att visa det och sköta saker själv. Jag är trött på att behöva dra lasset hela tiden och det visar sig hur mycket sanning det ligger i hans ord. Jag tänker stå på mig! Jag skulle vilja ha lite tips på hur jag ska förhålla mig till honom beroende på olika situationer. T.ex är det att ställa ultimatum som är det bästa, eller går han i försvar då? Hur kan jag få honom att fatta hur illa han har gjort mig osv? alkoholhjärnor verkar ju inte ha en överdriven empati för andra tyvärr. Jag är så jäkla orättvist behandlad och jag vill att han ska fatta hur grisig han är utan att jag ska behöva trycka en lapp i pannan på honom. Shit vad jobbigt det här är, ångest och oro alltså.... jävla spritmongon bläää. Världen hade varit bättre utan!

Tack.

Instämmer med Sisyfos. Problemet är att från det du beskriver nu till att det blir värre är att många inte ens reflekterar över det innan det är riktigt illa. Vänd den trenden så kanske du kan få ett normalt förhållande till alkoholen. Vägen till att det blir en flaska på balkongen efter jobbet var dag är tyvärr kortare än många tror
//PP

Går det för oss alla tror jag nog Konstnären. Just nu mer upp en ner för oss båda, det är ju skönt.
Upp... med båten? Är du tokig ? Jorå, träbåt en ska upp men andra klarar sig gott i sjön. Konstigt det där
att så många envisas att ta upp när det är som finast på sjön. Stekt färsk egenfiskad firre ikväll. Hade gärna
haft en bit äppelpaj till dessert ;-) tror jag ska exprimentera lite med bak någon dag
Kram
//PP

Hej där Santorini
Trevligt att läsa dina rader även om smutskastnings-temat låter jobbigt.
Själv traskar jag efter dig och tar trappsteg efter trappsteg uppåt.
saknaden efter att få lite kort snurr i huvudet är numera nästan obefintlig.
Tacksamheten att slippa allt det jobbiga desto större!
Kram
//PP

Fint att se dig här igen. Minns så väl för tre år sedan när jag hittade tillbaka. Även jag gled efter ett riktigt seriöst försök tbx. För mig be det tre år vidare, precis som du beskriver med stor tolerans och ökande oro för hälsan. Du fanns här då och det gick ju riktigt fint. Fasiken, du var verkligen en av de som fick mig att ladda om, och det gick vägen! Jag har slutat att dricka alkohol. Då var det nästintill en omöjlig tanke...
Några nya snillrika råd kan jag ju inte ge. Gör som sist, men skippa det där med att försöka dricka igen ;-)
Själv hänger jag här allt mindre, men det var att vara aktiv här som hjälpte mig under en mycket lång tid. Läs din tråd. Du var verkligen fint på G..
Ta nya tag, den här gången är du säkert redo att vända för gott!?
Lycka till nu PP

Dag 7

Kämpa på, det blir bättre och allt blir roligare, det vet du ju.
Belöna dig själv med en Afri tillvaro.
Styrka till dig.

Så skönt att läsa era kommentarer. Känner alltid en underbar värme här inne.
Tror att jag som första steg ska läsa min egen tråd från början, vet ju hur bra jag mådde under mitt dryga år som jag lyckades låta bli.
Kanske man kan återkalla känslan.

Sisyfos, du sätter fingret på exakt rätt punkt. Om jag bara kan skapa något som gör att hjärnan blir sysselsatt med något annat mellan 17 och 20 på kvällarna så går det bra! Får lägga energi på att tänka ut en strategi.

Det är fruktansvärt att se hur förhållandevis väl jag skrev i går natt, inte en massa stavfel eller konstigheter. Detta trots ca 40-50cl starksprit konsumerad på 2 timmar i kroppen. Ett bra mått på hur tillvand man blivit (igen). Detta skrämmer mig massor. :(
Inte det minsta dålig idag heller, lika skrämmande det, av samma orsak.

Och Lena. Nej, detta elände räcker för EN livstid, inte två hoppas jag innerligt. Varken för dig eller mig, vi har gjort vårt på den fronten hoppas jag! :)

Blev inget alls idag i alla fall. En bra dag.

Natti, natti alla. //Buzzz

Jag känner mig som en egoist.
Jag är inne i en liten kris och försöker peppa mig själv att inte dricka. Jag skriver i positiva ordalag i min tråd men letar i nästa stund efter folk som börjat dricka igen,, allt detta för att skrämma mig själv och för att inte bli en av de som inte kunde stå emot. Jag har ju själv försökt ett antal gånger och trillat tillbaka, men jag försöker att bortse från detta nu, och bara se framåt..
Jag har inte skrivit något här under den senaste fylleperioden som varade från Jul till Augusti. Så jag vill tacka de som skriver även i svåra och onyktra perioder.
Jag har läst hela Buzz,s tråd, och jag fick ångest, precis sådan känsla som jag levt med under många år.
Själv skulle jag aldrig hitta orden under den tiden jag drack..
Tack Buzz för att du delar med dig,
Tusen gånger tack

Jo, jag hade en tanke på att det skulle vara gott med ett glas till men det ska inte vara ett glas till. Det ska inte vara något ensamdrickande och det ska inte vara något berusningsdrickande och det går alldeles utmärkt i kväll att begränsa sig. Ja jag behöver kanske träna ett par gånger till innan det sitter.

PRECIS så har jag tänkt flera gånger senaste veckan! Om jag går tillbaka så slipper jag ju obehagskänslan jag har nu, och han kanske verkligen skärper till sig denna gången. Men jag VET ju att det inte kommer att bli någon skillnad! Dessutom har han förstört så mycket som aldrig går att reparera igen. Vi har visserligen varit tillsammans i över 20 år, men det kvittar ju om det så vore 120 år! Livet är för kort för att gå omkring och vara nedtryckt och må dåligt och känna sig rädd.
En kompis sa till mig: ta en tandkrämstub och tryck ut innehållet på en tallrik. Sedan stoppar du tillbaka innehållet i tuben igen. Precis så är det med sådant man säger, det går inte att ta tillbaka. Allt fult han har kallat mig, det har verkligen fastnat. Vissa saker glömmer man bara inte.

Tack för allt stöd! Era kloka visdomsord är verkligen till stor nytta! Och som jag läste i en tråd häromdagen; det verkar som att vi är flera här som delar samma man! Så sant!

Välkommen tillbaka Buzz! Det är inte kört! Se till att du inte har möjlighet att dricka kl 7 på kvällen. Hur kommer det sig att du kunde? Jag har misslyckats gång på gång när det är möjligt. Hur goda tankar jag än har på FM så blir det annorlunda på em och om möjligheten finns. Det blir lättare efter ett tag, men där i början särskilt är det så svårt. Har lite samma känsla som du om att man inte alls förstår varför man fortsätter, fast man vet. Och fast man inte vill, men det går att få stopp. Sök hjälp, stryp tillgången, ta medicin... Det går att komma ur. Du behöver bara hitta det som fungerar för dig.

Det skulle vara skönt att dricka under tiden man bygger Lego, för det är så tråkigt. Man sitter på ett stenhårt golv framåtböjd med legobitar under skinkan, man får kramp i låret och byggandet vill aldrig ta slut.
Man försöker locka med tv eller spel.
Men man pratar för döva öron som är två år gamla. Men nu kan pappa bita ihop och kräla bland det där legohelvetet, kan skratta och ibland föreslå byggnationer.
Nu orkar han läsa tråkiga böcker som han läst för sin äldre son 1500 gånger.

Måste stå emot!! För barnen!

Alkoholfri helg so far och så ska det förbli! Varit mkt promenader, varit med barnen, plockat äpplen... Kvällarna lite läskigt långa men det finns ju sätt att fördriva sena kvällar tillsammans med någon man älskar tack och lov ?

Skit och piss, vad tråkigt att läsa! Och vad bra att du är här!

Jag tror absolut att det är nåt fel i huvudet på dig. Samma fel i huvudet som vi allihopa har här inne. Att trots dom tråkiga konsekvenser alkoholintaget ger så fortsätter man. Tror visst det kallas alkoholism eller nåt sånt.

Det är självklart att du kan tackla detta. Det finns ett sätt för dig också. Tänk på det du står inför annars. Din egen död. Dina anhörigas förlust och allt djävulskap som den innebär för dom.

Kanalisera din rädsla till en förändring och ett kursbyte. Och vet du? Eftersom jag tror på reinkarnation så kanske du gör det med? Tänk dig att harva på med samma skit i nästa liv som i detta, gudis, det vill vare sig du eller jag.

Jättekram till dig, B. JÄTTEkram!

... inne hos Muris. Att jag upplever det som en sån gåva att Lucas stannade kvar ända tills jag var färdig med alkoholen. Jag tycker verkligen så, att det var en fantastisk gåva. Ett annat sätt att se på saken är att det var en verkligt gudomlig tajming; att jag hann bli klar med alkoholen innan Lucas ledsnade totalt. Det ska inte ligga på en partner att vara den andra partnerns livlina eller konstgjorda andning. Med detta sagt så lutar jag mig tillbaka i kontorsstolen och låter blicken vila en stund på mannen i mitt liv. Jag genomfars av oförställd tacksamhet.

Kuylenstierna skriver i sin bok, när hon varit nykter i nästan två år, att hon fortfarande såg sig som relativt nynykter. Det tycker jag ger mig ett gott perspektiv på den här resan. Det är så lätt att skynda på och ha bråttom och vilja forcera, i alla fall är det ofta så för min del. Den här resan har lärt mig att saker och ting måste få ta tid - och gör det också. Och allt det är helt okej.

Hej!
Nu är det 4:e veckan av total nykterhet för min man.
Naturligtvis är jag lättad och tacksam över det. Han verkar ha en inre motivation och har ett reflekterande och krasst synsätt där han förstår att han inte kan dricka alkohol mera.
Jag känner mig såklart " befriad" och lättad över att han själv nu bär detta " ok" som missbruket är.
Det som däremot har hänt med mig, är att jag känner mig tom, ledsen, trött och ointresserad över hur det kommer att gå liksom...
Det är ju jättekonstigt kan jag tycka! Nu borde ju allt vara frid och fröjd, men det är det inte. Jag är jävligt förbannad på hur han behandlat mig under våra 5 år då han supit, och då kallat mig subba, kärring jävla pms- kossa osv. Jag är sårad och trött på honom. Jag känner att jag är värd någon som uppskattar mig och som kan uppföra sig liksom...
Har någon varit i samma situation?
Det känns ju lite taskigt samtidigt att nu då han är nykter och har tagit tag i problemet, att jag nu inte orkar med ett liv med honom.
Sorgligt.

Hade ett första samtal med en "riktig" psykolog/psykoterapeut häromdagen - inom beroendevården. Kändes riktigt bra! Jag var självklart lite spänd kvällen innan, men kände mig fullständigt lugn när vi väl träffades och påbörjade samtalet. Det blev en bra timme, som i stort sätt handlade om att jag fick berätta om mig själv och min situation. Vi "ringade in" ett par områden som vi skall prata vidare om. Kändes tryggt och behagligt - terapeuten var mycket förtroendeingivande. En start. En början. Fick veta att denna typ av psykologsamtal, som jag hela tiden har uttryckt att jag vill ha, kan man få 5-7 ggr inom beroendevården. Efter dessa samtal så kan man antingen avsluta - eller gå vidare (med annan terapeut??) efter remiss från läkare. Det var bara en information jag fick - och kan i nuläget inte säga vilken väg jag kommer att gå? Det får väl framtiden utvisa...... Jag är inte intresserad av någon gruppterapi, utan vill ha egen tid med psykolog/terapeut. Så tänker jag. Nu är det helg igen - och systempåsarna klirrar klart i händerna på många som man möter på stan. För mig är det bra - inge´sån´t dricka för mig. Snart har 3 månader gått sedan jag drack något. Det första "löftet" är snart infriat - dock är det ju inte så att jag räknar ner dagarna för att på den dagen dricka något. Tiden får rulla på - kanske blir det tre månader till, eller två? Känner mig lite andefattig - och tycker inte att jag har något att skriva om. Är rätt harmonisk och fri från oro. Dagarna går - och det är ju bra! Att det känns bra är ju bra menar jag. Läser här inne nästan varje dag - även om jag inte skriver något. Så har det inte riktigt varit förut - då har jag "glömt bort" den här sidan efter ett par månader av olika anledningar. Nu hänger jag kvar...... Jag önskar styrka och tålamod till er alla som kommer kämpa mot alkoholen den här helgen - frestelserna kan vara många och lockande. Baksidan: Ja den känner vi ju alla till alltför väl. Håll ut - låt bli!!!!

Skönt att höra från dig och att du har kontakt med personer som är " proffs" på sånt här. Jag vet själv av egen erfarenhet att då man levt isolerad pga dysfunktionella familjeförhållanden, då är det inte alltid man kan ta de bästa besluten. Hur konstigt det än kan verka så kan man då det blir för jobbigt att bryta upp och hantera en ny vardag vara lockande att liksom bara " gå tillbaka" och glömma alltihop bara man är sams igen. Det är ju naturligtvis inte sunt på något enda vis, men man är så nednött och trasig så det gäller att sova på saken och prata med någon utomstående i de lägena förvar få rätt perspektiv igen.
Du skriver att han kallar dig kärleksfulla saker och att han längtar efter dig osv. Det kanske han gör, men om du går tillbaka så har ingenting förändrats. Han hänger upp sig på att du lämnade på ett ( enligt honom ) abrupt sätt. Ja, och än sen? Du är inte skyldig honom någonting. Han har fått sina chanser och nu fick du nog. Du kommer att klara dig utmärkt själv, som du skriver, du skötte ju allting.
Fortsätt så här, och låt tiden göra sitt. Känn lättnaden över att du tog steget. Du har kommit en god bot på väg!

Bolla gärna med oss här. Du har klarat 6 viktiga dagar

Sånt jädra sug. Blir galen. Kryper i kroppen. Vankar av och an. Äter choklad. Dricker öl (utan a), äter, äter, promenerar. Fasen va jobbigt det är. Och den där metallsmaken i munnen hela tiden.
Ändå fin dag. Varit med barnen och min man. Men hela tiden den här andra fienden / kompisen som vill ha all uppmärksamhet. Det brukar lätta efter dag 3. Vi får se hur det känns imorrn.

Nu har det gått ungefär en vecka sedan jag stack hemifrån. Som Ursula skrev så är jag nog i chock. Detta var ju inte särskilt välplanerat, men väldigt välbehövligt. Jag har faktiskt haft stunder i veckan då jag känt mig lugn och trygg eftersom i princip ingen vet var jag är. Sen är jag fullt medveten om att det finns mängder att ta tag i, men det har ju faktiskt bara gått en vecka! Han tjatar om grejor och huset och han vill träffa hunden. Jag vet att jag inte kan sticka huvudet i sanden, men jag känner mig inte stark nog att ta några livsavgörande beslut. Han å andra sidan vill få ett snabbt avslut eftersom han verkar förstått att jag inte kommer hem igen.
Igår var en tjej från kommunen här. De har något samarbete mellan socialtjänst och kvinnojour, tror jag. Kvinnofridslinjen tipsade mig om att kontakta kommunen. Hon var jättebra på att förklara och beskriva mönster. Jag känner ju fortfarande att jag är osäker på mig själv och att jag kanske har överdrivit allt, men jag vet också att jag inte vill uppleva den där ångest- och obehagskänslan jag levt med så länge. Nu när jag sitter här ensam är det en annan sorts ångest, den handlar mer om pengar och att jag får tvivel på att jag klarar mig själv, trots att jag har skött i princip allt hemma under så lång tid. Det enda skillnaden nu när jag bor ensam är att jag gör vad jag vill när jag vill, utan att be någon om lov. Men jag har nog fått fruktansvärt dålig självkänsla efter så lång tid. Eftersom jag inte velat berätta för någon hur jag har det så har jag ju mer eller mindre trott att det är normalt att leva så.
Nu kan han kalla mig för "min älskling" och "min bästa vän" i sina sms. Det är något han ALDRIG har gjort tidigare, han har överhuvudtaget haft väldigt svårt för att visa någon som helst uppskattning.
Hon från kommunen beskrev så bra för mig hur han avskärmar mig från omgivningen mer och mer. Och jag känner ju att det stämmer! Likaså den här cirkeln vi lever i som vi aldrig kommer att bryta. Hur allt sakta men säkert trappas upp tills det smäller, därefter "smekmånad" då allt ska vara så himla bra, därefter börjar det trappas upp tills det smäller igen. Och jag har ju känt att smällarna blir värre och allvarligare för varje gång, det oroar mig.
Han är fortfarande väldigt arg för att jag inte sa att jag skulle flytta, men jag har försökt förklara varför. Det förstår han inte, han förstår heller inte varför jag blev så rädd för honom "för han menade ju inte så illa och han är ju egentligen så snäll".
Som jag känner mig idag så förstår jag inte hur jag ska kunna ta mig vidare. Jag har inte orkat ringa vårdcentralen, jag vet inte vad jag ska säga. Tjejen från kommunen var inne på att jag kanske skulle sjukskriva mig, åtminstone delvis för att inte bryta ihop helt.
Nu är det ingen från hans familj som har ringt mig under hela veckan. Dottern pratade jag med sista gången i måndags. Det är kanske så att de har valt att ställa sig på hans sida, trots allt. Men det är ju deras val. Det är ju bara jag själv som vet vad jag har upplevt.

Nu har han i alla fall sagt att han är tveksam till att bo kvar i huset. Då finns det kanske en chans att jag kan få tillbaka det, det är just nu det enda jag önskar mig. Visst sitter det mycket ångest i väggarna, men det är ändå mitt hem som jag värderar så högt. Djuren och huset är det som har betytt mest för mig under de senaste åren.

Jag känner ändå att jag kanske inte är så vek trots allt, jag klarade ju faktiskt av att göra slag i saken och packa mina viktigaste grejor och mina djur och ge mig iväg. Trots att jag tvekade in i det sista. Klarade jag det, så kan jag kanske ta mig igenom detta också.

Det känns så skönt att han inte vet var jag finns, här kan jag känna mig säker på att han inte dyker upp.
Detta blev rörigt, allt känns som kaos och jag tar en timma i taget...

Jag har läst Kuylenstiernas bok nu och tyckte mycket om den. Holknekt var slutsåld, fick jag veta i efterhand, och ska göra ett nytt försök att beställa den och dom böcker du tipsar om här.

Trevlig helg! :)