Senaste kommentarerna i forumet

Ooo ja absolut, kan relatera väldigt mycket på den bilden ;-) man går o väntar o är ändå inte speciellt avslappnad och njuter aldrig riktigt till fullo för rätt va det är så kan det där ölburken komma upp eftersom det är en sån mysig stämning hemma som gör att det nog behövs firas med en öl i allt detta mys....
Nä, normala problem (i mina ögon) är där man inte få hjälp med disken och måste lägga barnen 3 dagar i rad men har inge lust för att man själv vill ha ensamtid genom att gå på gymmet eller ut o äta med sina vänninor. I ens egen vardag eller liv överhuvudtaget finns inte dom tankarna, eller jo kanske som önskedrömmar om de problem. Saken är ju den också att om vi nu vill göra oss fria från personen med problem så kan vi flytta men vi blir inte av med själva problemet för det, det kommer alltid finnas i våra liv....både som medberoende men också med personen som är alkoholist, man har ju barn med personen i fråga.

efter 100 dagars nykterhet sitter jag ensam hemma med extrem förkylning och hittar detta:
"I am rarely bored alone; I am often bored in groups and crowds."
Laurie Helgoe, from Introvert Power: Why Your Inner Life Is Your Hidden Strength 

Jag är social, mycket social, på jobbet och sånt. Men egentligen, jag gillar ganska mycket att umgås med mig själv, men denna person som jag verkligen är idag, utan alkohol.

Jag ser följande när jag kollar på det vad du skriver (så klart behöver det inte vara rätt!):
- du har ett starkt kontrollbehov, vill aldrig släppa kontrollen för att det innebär fara
- du har utvecklat väldigt bra intellektuella strategier för att förklara allt som har hänt och som hände med dig som gör att du överlever och klarar dig, faktiskt ganska bra!
- du förstår oftast mer än andra om olika typer av beteenden
- du jobbar aktiv på att analysera dina känslor, öppna upp för dem och sen rationalisera dem för att kunna klara sig. Förut var det annorlunda, det var mest en process att trycka undan känslor, du skulle inte klara dig om du inte hade gjort det.
Men trots allt kommer demonerna fram. Eller kanske inte, jag vet inte? Oväntad, på morgonen, natten, eftermiddagen. Överraskar och det vill du inte för att du vill ha kontrollen. Du försöker ha plan A,B, C och Z för att kunna klara de stunderna. Ibland funkar det, ibland inte.

Jag tycker att väldigt mycket ligger i otrygg anknytningsmönster. Allt annat, alkoholism, ADHD, autism spektrum är bara en konsekvens av det.
Vi som har en otrygg anknytningsmönster kan inte reglera våra känslor. Vi hade ingen chans att lära oss det från mamma eller vem kunde det vara nu.
Och i samspelet med vårdgivare, i barndomen utvecklas denna underbara kunskap. Tyvärr utvecklas det inte genom rationaliserande, men genom kroppslig kontakt, oxytocin, känna vad mamma känner. Om mamma klarar av att ge det icke verbal budskapet att det är ok, bär vi det med oss resten av livet. Min mamma var också ganska paranoid, ha ha. Hon klarade inte va det. Det finns en teori att synapserna i vagusnerven utvecklas inte tillräckligt då och denna nerv reglerar bla sympatiska och parasympatiska nervsystemen. Obalansen för oss som vuxna är som det är. Inte så bra.
Jag rationaliserar också så klart, men det som hjälper bäst är att bygga en någorlunda frisk anknytning till någon och reglera sina känslor med hjälp av denna person. Jag hade tur, träffade min man. Du skrev att din har depression och det hjälper dig inte, definitivt inte :(
Min man har riktigt skönt autismspektrum och tack vare det står han ut med mig. Ingen annan skulle klara va det, ha ha. Han är stabil. Alltid.
När jag tar kontakt med mina känslor, måste han vara i närheten. Jag måste känna honom, vara nära, jag till och med börjar andas som han, suger ut all hans positiva energi. Vi pratar inte om "problem", han klarar inte av det, han pratar aldrig om sina känslor. Men jag har lärt mig att "koppla mig mot honom" och det hjälper. Som ett litet barn mot mamma.
Har du någon person i din omgivning som du kan använda som "känsloregulatorn"?

Inte går jag heller på glansbilden många målar upp, speciellt på fb och dylika sidor. Tänkte mera på skillnaden i vad som är normalt i olika familjer. I alkoholistfamiljen är ju det som anses normalt i andra familjer ofta bara dagar eller korta perioder, för att bytas i kaos, katastrofer, skilsmässoplaner, myndighetsunblandning, behandlingshem, AA, oroliga barn och allmän vånda. Det är ju enligt ingen standard normalt eller hälsosamt eller hållbart i längden. Detta pendlande i känslor och lägen som inte alla vanliga familjer behöver leva med, även om de säkert kan ha andra bekymmer. Alkoholismen får liksom så stora följder, även dom perioder när det kanske egentligen är bättre, att man ändå inte upplever ens de perioder som bra eller normala.

Som om man konstant hade en eldsprutande drake i garderoben, ibland sprutar den eld för fullt i vardagsrummet och ibland frustar den bara i garderoben men likväl är den där och gör sig påmind varje dag oavsett var den är. Och en sån drake bor ju inte i vanliga familjers garderober...Om ni fattar hur jag menar ?

Ha en bra måndag go'vänner!

MM. Hur lång nykterhet har du?

Det var bra att höra, hoppas det går bra!

Tror absolut att du är på rätt spår. På frågan om folköl finns nog inget "rätt" svar. Det beror på hur beroendet ser ut. Verkar ju hittills funka för dig. Det finns goda a-fria öl också om man vill ha beskan. Du skriver neddragning, men du har ju i princip slutat. Och en av de mest positiva förändringarna för mig också är sömnen. Om jag dricker nu, vilket händer, får jag betala med nattsömnen... å det är verkligen inte roligt, inte värt det helt enkelt.
Varför slutade du?
Och om du nu funderar på att gå tillbaka vänta ett par mån till. Hälsovinsterna är enorma... och skippa boxarna för all framtid. Om två mån blir du rejält dålig av 1,5 l vin.

Funderar på om din ångest beror på din konsumtion av alkohol eller något annat. Innan jag "slutade" för två år sedan var livet rätt eländigt. Jag hade försökt sluta och misslyckats så många gånger, var på ett jobb där jag inte kände mig duktig, och all denna alkoholrelaterade ångest. Du kan inte ana hur fort det ändå vände när jag slutade. Var nykter i 1,5 mån som inledning. Sen gick det inte spikrakt, men den stress jag hade,som späds på av alkohol, släppte och att sova gott i nån månad gör underverk för själen. Låt kroppen och själen vila en period. Låt inte mannen köpa hem mer att dricka på ett tag. Bara så att du hinner uppleva skillnaden.
Och när man har hämtat upp sig lite, då passar det att ta fram sorgen, skammen och annat lite i taget. Lite lagom för att orka och ändå kunna vila i att det går bra. Du har kommit en bit på väg, låt mannen hjälpa dig att komma lite längre.
Och förresten kanske det du mest av allt behöver är att gråta ut ordentligt, lägga undan all duktighet och bara brista ut. Tänker att du verkar vara en sådan som bär runt många.

Precis, och detta forum kan man använda som ett akut AA möte i mobilen.
Simply wonderful! Finns så mycket medmänsklighet härinne.

Så skriv så fort du känner att du inte orkar hantera din sits så hjälps vi åt!
Så gott vi kan.........

Ha en underbar MåndagMorgon!
:D

Såklart att han har problem, för mig är det uppenbart att det är både mängd och antal tillfällen. Skillnaden är effekten av drickandet, jag blir "yvigare" och gör dumma saker såsom stöter på andra män, har svårt att inte babbla och höras. Och så vidare. Hemma märks det eftersom jag blir, enligt barnen, tjatig och omständig och sen då glömmer vad som avhandlats. Plus att jag rätt ofta mår väldigt dåligt fysiskt. På maken märker jag att han också blir omständig och han blir också klumpig. Dagen efter är båda sega.
Jag har kommit betydligt längre i tanken, efter att ha lyft och ventilerat mitt drickande under lång tid så tror jag att polletten riktigt trillade ner för honom när jag kom hem och sa att jag varit till läkaren och skaffat medicin. Där någonstans upplever jag att det blev talbart att diskutera hans frekventa intag av det han tycker är "måttliga" mängder vid lämpliga tillfällen. Lämpliga tillfällen kan vara två-tre öl på egen hand ute på stan någon gång ibland-inte så särskilt ofta utan kanske en gång i månaden. Varje gång vi äter ute, om det inte är lunch, dricker han i rask takt två öl och sen beställer han gärna in en till. Om jag också dricker så ökar mängden lätt till nästan det dubbla. Han kan ta en halv flaska vin och nöja sig med det om han dricker själv. Men dricker jag så blir det mera...så visst drar vi ner varandra.

Det jag kan känna är att det är jag som blivit symtombärare, inte syndabock. Men att det är mitt intag som är det problematiska och att han har en vilja att dra ner sitt eget slentriandrickande. Vi har varit överens om att inte köpa hem vin men där har det, som framkommit när jag skriver, verkligen ändrats. Och vet ni, jag tror att det inte är jag som är drivande utan snarare den som möjliggör genom att inte stå fast vid mitt eget nej!

Intellektuell vilja och känslomässig önskan att hjälpa mig, det är jag övertygad om att han har-men det är att förena detta med sitt eget bruk som blir svårt. Och i vidare samtal tror jag att vi kommer att komma fram till att bekymret är större än vi gemensamt förstått.

Det vanliga mönstret i vår relation är att det är jag som uppmärksammar områden där jag tycker att det finns problem, för det på tal och första instinkten från honom är att jo, kanske men näe inte är det väl något bekymmer egentligen. Då hakar jag vidare i hans kanske och efter en tid kan han själv komma på att det finns problem i vissa områden. Och då är det såklart (ler varmt) hans egen idé. Jag tycker mig ha sett att han förändras kring sitt eget alkoholbruk när jag är med, men att han fortsätter att dra iväg i antal tillfällen. Och det är där jag behöver bromsa, och hjälp att bromsa.
Frågan att ställa honom, från min sida, är varför vi fortsätter att köpa hem vin fast vi sagt att slentriandrickandet ska upphöra?

Igårkväll när jag lagade mat, hällde jag upp det som fanns kvar i en flaska vin och drack. Det var gott och efter ett glas ville jag ha mer. Öppnade nästa flaska och hällde upp. Hann med att dricka ur halva glaset när jag såg att barnen (vuxna) kom. Första instinkten var att gömma glaset, men kom fram till att det var dumheter. Dock skämdes jag för att jag stod och drack där så jag ställde undan glaset på en av köksbänkarna, och hoppades faktiskt att ingen skulle se det. När de gått in i vardagsrummet för att vänta in kaffet så drack jag ur resterande vin. Och när de gått hem tog jag fram det smutsiga glaset och gick för att hälla upp mer. Men där lyckades jag bromsa mig. Tänkte att men vad fan, jag som senaste veckorna inte ens tyckt rödvin varit gott-varför i all världen går jag här och dricker? Snacka om att man kan återta dåliga vanor kvickt.

Så ja, i efterhand var det verkligen inte smart att tillåta mig att dricka på skidsemestern. Började ju faktiskt redan någon dag innan. Även om det var små mängder så har de ju ökat, precis som vi alla (tror ni som läst min tråd såg detta komma) förstod.

Angående sömnen Sisyfos så visst är det så att jag sover bättre utan alkohol i kroppen, det noterade jag tacksamt! Förutom nu i helgen så tycker jag nog ändå att sömnen varit god på sistone, i den bemärkelsen att jag somnar ganska lätt och sover hela natten utan uppvaknanden. Dock känner jag mig inte lika utvilad. Och mannen, efter att ja dragit i sig 1½ vinare åkte han till stan för att göra ärenden. Väl där gick han till en kompis i syfte att hjälpa honom med ett par praktiska ting. ( Denna kompis har vi hjälpt till behandling för hans alkolmissbruk, följt till läkaren och följt levervärdena och så vidare. ) Där gjorde han det han skulle och stannade sen och drack med honom. På väg hem halkade mannen och gjorde illa sig.
Så jag tror det är väldigt lämpligt att ta snacket om alkohol igen...

Sammanfattningsvis...jag har lärt mig att smådrickande, för min del, leder till mer frekvent drickande och tillfällena när jag drabbas av kontrollförlust finns kvar, att sömnkvaliten inte är densamma. Jag får återigen ta snacket med min man om att vi inte ska ha vin hemma och resonera vidare kring varför vi återgår. Jag ska också lyfta känslan jag har, att han egentligen inte vill avstå för egen del och det egna suget är så starkt att han "glömmer bort" att han är orolig för mig...l

Grattis!
Låter toppen!

Du har en obeskrivlig analytisk förmåga och är duktig på att uttrycka dig väl, både i tal (gissar jag) och skrift. En exakthet som väl går att förklara med diagnoser, men framförallt är det ju din personlighet! Som jag har förstått det har du sen svårt att koppla på känslan, men behöver du verkligen känslan för att bestämma dig? Du har problem. Lösningen är uppenbar. Avstå! Det har du redan räknat ut, och den stora knuten är då att fortsätta med det.
Hög iq är en sak, att vara smart är en annan. Smarthet är, enligt mig, att klara av att INTE vara intellektuell i överkant och det är väldigt svårt när man faktiskt ÄR mycket intelligent.Så särskilt smart är du inte kära A! <3 Och inte jag heller. Där infinner sig skammen tror jag, att trots att vi kan och vet och förstår inte förmår avstå. Ditt drickande och mitt skiljer sig åt, men båda är farligt! Definitionerna av alkoholism som du läser om, spelar det verkligen någon roll om du har risk-missbruk/beroende, har kommit kort eller långt i sjukdomen?? Allvarligt?!
Oj, vad jag snurrar här men jag tror du förstår vad jag menar. Ha en bra dag! Kram!

Snart 7. Nykter! Känner mig TOPPEN! Då jävla skönt att veta att jag kan ha kul på fester utan vin-fokus! K Ä M P A!

Nä, den där polerade ytan håller jag med om, tror inte ett dugg på den. Den där perfekta Fb och Instagram världen som de flesta vill tillhöra ingår i någon fantasi som alla verkar vilja bejaka. Sen har vi alla olika stora problem såklart, för jag unnar t.ex ingen i min närhet att leva med alkoholism....

Men det pratas väldigt mycket om att vara öppen och ärlig om allt i ens liv, det är inget jag är och inget jag nånsin kommer att bli för det är inte jag och har aldrig varit sån...nånsin. Jag är öppen och ärlig mot dom som jag tycker att jag kan lita på, resten har inget med mitt liv att göra oavsett vad det än må handla om och oavsett vad jag gått igenom....stort som litet. Sen klandrar jag inte människor som vill prata om sina liv och det de gått igenom, varsågod!

Kan verkligen rekommendera!
Har träffat en 12-stegsterapeut som jag älskar

När förnuftet vill övertyga om att det inte var så farligt men känslorna inte lyssnar. Kanske själva händelsen - antar att det handlar om då du drack senast - i praktiken inte "var så farlig", men din upplevelse, dina känslor är ju ändå verkliga!
Försår att du känner dig ledsen, kanske skamsen, för att det inte gick som du ville. Det är ju det känslorna vill förmedla till dig.
Sorg t ex bär budskapet om förlust av någonting viktigt. Förlust av tillit till dig själv, förväntan som inte uppfylldes, grusade förhoppningar, mm Ångest är ett svar på inre eller yttre hot. Det yttre hotet kan t ex handla om osäkerhet inför olika situationer, krav på dig och osäkerhet om du kan uppfylla dem. Det inre hotet kan bestå av väldigt olika saker. Självdömande, rädsla för framtiden, rädsla för andras dömanden.
För att kunna övertyga sig själv om att det man känner inte är i proportion till verkligheten behöver ändå den egna upplevelsen först få finnas och bli bekräftad annars skriker budbärarna (känslorna) högre tills budskapet gått fram. Det brukar inte vara känslorna i sig som skapar lidandet om de med hjälp av medkänsla med dig själv får finnas. Det är kampen mot känslorna, diskvalificerandet av den egna upplevelsen, att vara och känna "fel" som blir den onda cirkeln.
Undrar lite om du verkligen måste vara glad och positiv på jobbet. Ibland kan iklädandet av en glad och positiv roll hjälpa så man känner sig bättre, men ibland tar det mycket energi eller får en att känna sig som en "bluff".
Vissa arbetsplatser har inte så högt i tak när det gäller att vara sig själv och ha olika sinnesstämningar. Att vara låg ibland är mänskligt. Många tror att ingen vill vara med en person som mår dåligt, men tänk om det är tvärtom. Att det finns tröst och stöttning istället för avståndstagande.
Ångest är jobbigt. Och du är nykter, det är det viktigaste, större prestation i svåra stunder än lätta❤️

Och på Söndag börjar jag i en steggrupp. Jag läste introt om de frågor som man ska ställa sig under stegarbetet.
Inte ens det första steget har jag tagit mig förbi trots att jag inbillar mig att jag kommit en bit på väg. Alla frågorna gjorde att jag ville ta fram skämskudden.
Jag ska läsa ditt inlägg Mulletant.

Kanske har du rätt,det känns som existensisella frågor rörs upp i mig.
Min rätt att få leva och må bra och ha kvalitet på mitt liv ifrågasätter jag starkt.
Endast i egenskap av hjälpare har jag något berättigande och substans.

Och samtidigt,är det inte typiskt svenskt att hålla på och höja upp ensamlivet och brist på mänskliga kontakter som något att sträva efter.
Människan är ju en social varelse och funkar bäst i samklang med andra.
Är det något att sträva bort från?

Jag förstår ju skillnaden i att lägga sig på överväxel eller överläge i samvaro med andra människor eller att faktiskt ingå en riktig gemenskap som bygger på 100% respekt och förståelse för den andra.

Men någonstans skyr jag det tänket,att man först ska vara stark själv innan man på allvar kan må bra och ge något till andra eller sig själv.

Han ska söka läkarhjälp, han har själv pratat om medicin som dämpar suget. Det visste jag inte ens att det fanns. Har bara hört talas om antabus, men det vill han inte ha. Varför vet jag dock inte. Med tanke på hans enormt låga tolerans mot slutet bör de nog kolla upp hans levervärden också.

Trötthet brukar vissa nämna på sluta dricka forumet. Det andra är väl att det är ständiga tankar på alkohol hos många sv oss när vi slutar. Förstår honom att han är tyst! Läs på "förändra sitt drickande" sidorna så får du en klarare bild av vad "jag vet inte"-betyder. Det är helt obegripligt för många av oss att vi väljer alkohol. Några vill ha ruset, några vilan (stänga av), några vill ha energin.... men det är inte så lätt att definiera och det är inte lätt att förklara när det går fel. Nu går det väldigt fel för din sambo förstår jag. Men det känns som att det finns en vilja att förändra och en medvetenhet om problemet. Hänvisa honom till forumet tycker jag. Det ger en bra hjälp att skriva ner sina tankar. Det är kanske inte en jätterolig situation att befinna sig i att diskutera sina tillkortakommanden med sin partner... eller älta dem. Han behöver nog en annan kanal. Jag tycker dock att du gör helt rätt som ställer ultimatum. Är han med på att söka hjälp?

Notering. Går inte bra med vita dagar. Ny start från imorgon.

Jag är så trött på denna ångest, den äter upp mig... Jobb idag och vara glad och positiv. Hur ska jag orka? Har alla dessa jobbiga möten framför mig och målar upp en hemsk bild över hur det ska gå. Jag orkar inte må så här!!!
När jag tänker efter vad som hänt så säger förnuftet att det är väl inte så farligt men känslan i kroppen kan jag inte bortse ifrån. Vill ju finnas för min familj men just nu så är jag bara ledsen.

och sprider omkring mig i huset. Det kan vara saker jag kommer på att jag behöver, det kan vara saker jag vill skriva om här på forumet, det kan vara folk jag behöver ringa eller jobb jag måste få gjort. Som jag har nämnt tidigare är jag milt sagt dåligt organiserad i mitt sätt att tänka, min hjärna har en förmåga att hoppa från ämne till ämne utan förvarning så om jag inte skriver ner en tanke så är den borta tills nästa gång jag kommer förbi. Lite grand som en av de där batteridrivna leksaksbilarna jag hade som barn; de som körde tills dom stötte på ett hinder, då vände dom och körde i en annan riktning tills nästa hinder dök upp, de som har bildat förlaga till dagens robotdammsugare och dito gräsklippare. De här lapparna är ofta väldigt kryptiska men nu har jag hittat ett par som bara har ett par noteringar kvar, resten är överstruket och avklarat. Så för att kunna slänga dom ska jag här skriva ner deras innehåll; båda är minnen från min ungdom:

Strax innan jag nådde tonåren var jag med i Röda Korset. En gång i veckan samlades vi och lärde oss förbinda sår och spjäla brutna ben, vi lärde oss framstupa sidoläge och hur man får liv i en docka med hjälp av mun-mot-mun metoden. Det här höll på i ett par timmar med en rast insprängd någonstans mitt i, en ganska generöst tilltagen sådan. Jag misstänker att ledarna var i större behov av en paus än vi var, vi fick nämligen aldrig vara kvar i lokalen då, oavsett väder kördes vi ut i trädgården. Där fanns en kiosk i närheten och alla hade vi fått med oss en slant för att kunna köpa lite godis. Dom skulle bara vetat... På den tiden såldes cigarretter styckvis och ingen hade några invändningar mot att sälja till barn, åtminstone inte innehavaren av denna kiosk. Vi köpte varsin Look, de var långa och innehöll mest tobak för pengarna, och stod och puffade och kände oss väldigt vuxna. Jag tror ändå inte att det var just det där som orsakade att jag röker idag, snarare var det väl aningslösheten och den image som byggts upp att coola människor rökte. Reklamens makt...

Snabbspola framåt: jag var i trettonårsåldern och hade börjat intressera mig för det motsatta könet, problemet var att de som tillhörde detta var totalt ointresserade av mig. Kanske är det orsaken till att jag än idag uppskattar en välformad kvinnlig rumpa; det var allt jag såg som ung, baksidor. Så jag började undersöka vilka fritidssysslor som kunde erbjuda en bättre kontaktyta och fastnade för ridning. Efter ett besök vid det lokala stallet insåg jag vilken guldgruva jag stött på, jag skulle vara den enda snoppförsedda individen i ett hav av östrogen. Själva ridandet handlade mest om att sitta på en häst och åka med runt i ett ridhus, men resten var perfekt. Jag behövde bara ställa en fråga om ryktning eller om jag hade spänt sadelgjorden för hårt så svämmades jag över av kvinnlig fägring. Något år höll jag på i detta himmelrike för en testosteronstinn yngling tills jag skulle börja lära mig hoppa. Sadlar har en upphöjning där fram, kallad sadelknapp, och efter att ha kommit i otakt med hästens rörelser under ett hopp upptäckte jag vilken del av en mans anatomi som landar först på denna hårda upphöjning. Hela ridhuset briserade av skratt när jag gled ur sadeln och låg och vred mig i sågspånet. Det var en hårdhänt påminnelse om hur sårbara vi män är, fysiskt och emotionellt. Hela vägen hem cyklade jag stående och återvände aldrig.

Ha en bra dag!

Vilka abstinenssymtom ska jag vara på min vakt med vad det gäller sambon? Det jag har märkt av lite är tjurighet, irritation, snarstuckenhet. Men mest en trötthet och tystnad som jag inte är van vid. Vi brukar prata oavbrutet om allt möjligt. Vi pratade mycket om "problemet" första dagarna, nu ingenting.

Han verkar inte vilja dela sina tankar med mig, och det är kanske klokt. Och inte mer än rättvist, jag delar ju mina tankar med andra huvudsakligen. Och jag ligger inte på alls - vi fortsätter prata om hem, barn, matlagning, handling, städning, varandras jobb, tv-program, och väder typ. Jag tjatar verkligen inte av typen "hur mår du, hur tänker du?"

Sen tänker jag att han kanske inte alls har förmågan att tänka alls nu, att hjärnan har fullt upp med abstinensen. När jag inledningsvis frågade VARFÖR? svarade han bara gång på gång "jag vet inte". Precis som jag gjorde när jag var akut utmattad för några år sedan. Jag hade inte kontakt med varken känslor eller tankar, stora delar av min hjärna var indisponibel.

Han är inte aggressiv och grälsjuk. Han är mest trött, och verkar inte alls sugen på att tala allvar. En dag i taget.

Jag skrev nåt senaste helg (tror jag det var) och tänkte på dig, särskilt med anledning av att du nämnt din alkoholiserade mamma. Det handlade om djup skam, den skam jag börjar närma mig på ett nytt plan. Tolvstegsarbete för mig dit, smärtsamt men på ett helande och gott sätt. Kram medsyster / mt

...var en låt som gick som ett riktigt örhänge i början på åttiotalet.
Gruppen som sjöng den hette boomtown rats och de blev inspirerade av 16 åriga Brenda som 1979 sköt ihjäl ett antal personer på sin skola i USA, när frågan kom varför, så blev hennes svar jag gillar inte måndagar...
Okey okey jag ska erkänna att jag aldrig kommer att gå så långt, men....
Låten påminner mig en gång i veckan, och den har samtidigt en lugnande påverkan, gå inte för långt den här dagen, och gör inget överilat...

Helgen som har gått har varit till full belåtenhet, jag och frugan har gjort en massa grejer, både planerade och impulsiva saker.
Och ändå har vi hunnit njutit av våran tid, kanske mest pga av den tidiga vårsolen som spritt lite glädje i våra sinnen.
Otroligt vad lite solsken kan göra med humöret egentligen.
Vi hade ingenting planerat idag, jag skulle få sovmorgon lovade frugan mig, men jag var först att vakna ändå.
Barnen kom och åt frukost med oss och morgonen blev riktigt hejdundrande bra.
Tvättmaskinen har gått i skift och snart är det bara disktrasan kvar som inte ha fått sig en omgång, allt är rent och doftar härligt av sköljmedel.

Vi var också först med att fixa till baksidan i området, fyra timmar med högtryckstvätten spolade rent alla utemöbler och trallar.
Gamla bruna intorkade löv fanns kvar som ett märke på nya tralldelen trots att jag spolat bort den helt, en vinter av förruttnelse hade missfärgat ytan på virket.
Borta är hundskiten efter dotterns jyckar, några fastfrusna i isen med med lite frenesi flög de iväg ut över gräsmattan, gödning tänkte jag trots att snön låg kvar på stora delar av den, men först var vi i alla fall.
Längtan efter att få sitta i solen är oerhört stark, det bästa med hela senvintern.
Sittdynorna får vi vänta lite med, så att de inte möglar och får svarta prickar, hammocktaket gick en vända i tvättmaskinen men den förblev allt lite solkig ändå, antingen det eller söndertvättad.
Men nu är vi förberedda på våren, det som återstår är trädgården men då måste snön få smälta bort först.
Så den får vänta några veckor till så att tjälen hinner gå ur marken, krattning, gödning, lite gräsfrön och klippa bort lite döda växtdelar, sen så får det börja spira ordentligt.
Maj Juni är mina favoritmånader, då växer det som bäst i marken, en tillväxttid som gör åtminstone mitt sinne lite gladare.
..och man kan se fram emot en hel sommar med sol och värme, dit längtar jag till!

En helg med mycken möten mellan olika personer, upprätt kontakterna med vänner, och så mellon förståss.
Inte vann rätt låt, men det blev bra ändå, vi kommer ha en stor chans i den internationella tävlingen.
Den här helgen gav mig massor av ny energi, istället för bakfylleångest, svettiga lakan och ett surt leverne.
Bara en sådan enkel sak som att jag vaknade tidigare idag än väntat, istället för att fortsätta tryna i bingen är bevis nog.
Kanske var det ljuset, kanske var det att jag trivdes med livet, kanske det också gav mig impulsiva energier till att starta upp något nytt...

Ibland är inte livet så pjåkigt och jag har heller ingen hybris inför morgondagen, det ska bli mer sol under veckan har de lovat.
Och jag kommer heller inte att behöva skjuta ihjäl någon med ursäkten av att jag hatar måndagar, inte den här veckan i alla fall, haha!

Mors!

/Berra

P.S Ikväll drack jag två ölsorter till söndagsgrytan som var helt nya för mig, det händer hela tiden nya grejer på den alkoholbefriade fronten, så det utvecklas och ser lovande ut för oss som inte behöver förlora oss själva i berusningen var vecka. D.S