Senaste kommentarerna i forumet

Sen triggades igång, jag orkade inte med stressen på jobbet, det konstanta trycket i bröstet och att känna att jag inte hann med. Jag orkade inte, hittade ingen pausknapp och flydde. Skäms jättemycket.... mår så dåligt, är så ledsen att jag svikit min familj och mig själv... vet inte hur jag ska förlåta mig själv... det är som om allt bra man gjort suddas ut när man faller... igår tog jag ivf ett steg, jag var på tjejmiddag (hade varit planerat jättelänge), champagne var upphällt i alla glas utom ett (en till körde) och innan hade jag tänkt att ett glas inte gör något, det var ju länge tills jag skulle köra... men nu sa jag till och värdinnan hällde över min champagne i de andras glas och jag drack annat. Ett steg i taget... dock så jobbigt med att ha svikit familjen och gjort dem så oroliga, framför allt min dotter.. kram till er alla där ute! ❤

Som andra redan har skrivit så är återfall tillfälle för lärdom.

Ang soc så har jag erfarenhet därifrån. Första gången så var det jag som gjorde en orosanmälan själv ang mina barn då jag kände att jag inte fick hjälp för mina alkoholproblem.

Andra gången så bad jag om att bli inlagd för avgiftning och då görs en orosanmälan per automatik när det finns barn inblandade.

Det som händer på soc är att du och andra vårdnadshavaren sitter i samtal med personal från soc. Ni berättar hur det ser ut och har sett ut samt planer på behandling. Du har ju redan fått behandlingsstöd så då kommer soc nog att bara avskriva ärendet.

Så har det gått till när jag har varit där. Hoppas att det lugnar dig något.

Vad jag förstår så äter du campral? Isof är mitt råd att du ber om antabus också eftersom dessa går att kombineras. Detta pga att slippa den ångesten du verkar ha över återfallen.

Kram och lycka till ❤

Vilken tråkig situation du är i med så mycket skuldbeläggande från närstående. Det är svårt nog att våga visa sig sårbar och så ledsamt att du, när du berättar om din oro, inte blir tagen på allvar.
Du förtjänar respekt för ditt mod att ifrågasätta ditt drickande och stöd och förståels från omgivningen. Är din egen vilja, om du inte blivit avrådd, att söka hjälp tycker jag du ska göra det. Med tanke på att det inte verkar finnas det stödet i din närmaste familj behöver kanske hjälpen komma utifrån. Skuldbeläggandet kanske inte bara finns i just den här frågan?
Var inte rädd för att bli "straffad" av vården. Ta ifrån dig barnen eller tvinga dig till provtagning är inte det första man gör. Visst kan en orosanmälan till socialtjänsten göras om det framkommer att du dricker så barnen påverkas, men ett samtal hos soc innebär bara att man vill säkerställa att barnen inte far illa. Vet du med dig att så inte är fallet har du inget att oroa dig för.
Din mamma verkar anamma en "skamkultur" där problem ska klaras upp genom att ta sig i kragen och tystas ner för omvärlden.
Hade alla som mår dåligt eller har beteenden som skapar bekymmer kunnat "rycka upp" sig skulle jag som jobbar som samtalsterapeut varit arbetslös, liksom alla som jobbar inom beroendevården. Ingen skulle vara överviktig, alla skulle äta hälsosamt och motionera lagom mycket. Ingen skulle ha ångest, eller vara deprimerad...vilken värld! ?
Tro på dig själv och dina känslor. Är du bekymrad över ditt drickande så är det ett problem - iallafall för dig, och det är vad som räknas. Skriv här, vi förstår dig och ingen kommer säga att bara "ta dig i kragen så löser det sig".
Kram

Det bästa med det här forumet är att man tvingas sätta ord på vad man tänker och känner. Får man sen respons på det man skriver är det bara en bonus ?

Jag är övertygad om att reflektion bakåt i tiden är nödvändigt för att gå framåt. Det handlar inte om att älta det som har hänt, mer att försöka förstå och lära sig något av det - för att göra bättre val i framtiden.

Man ska alltid komma ihåg att min sanning är just MIN sanning. Frågar man min ex-sambo ser hans sanning helt annorlunda ut. På vissa punkter är det oförenligt, det är inte lönt att ens försöka.

Jag och nuvarande sambon, kan kalla honom M, träffades av en slump för ca 16 månader sen. Vi hade inga gemensamma kontaktytor alls, visste inget om varandras förflutna. Allt han vet om mitt förflutna har jag berättat, och vice versa. Guldläge att undanhålla vissa bitar alltså.

Vi blev sambo för cirka två månader sedan. Innan dess träffades vi någon-några gånger per månad, ibland så sällan som varannan månad. Vi fick resa långt för att träffas, och det var väldigt slitsamt i längden. Flytta ihop var det enda sättet att få relationen att hålla i längden.

M valde att flytta till mig, pga att jag har minderårigt barn som bor hos mig varannan vecka, och det har inte han. Han sa upp sig från sitt jobb, sa upp lght, skänkte och slängde typ alla sina saker/möbler. Han har fått jobb här, men trivs bara sådär. Omställningen är förstås enorm för honom.

Första gången som han bjöd mig på middag hade han köpt en flaska vin att dela på. I minsta laget tyckte jag, men hellre det än bjuda på nubbe till maten typ. Jag visste ingenting om hans alkoholvanor.

M märkte snart att jag verkligen gillar att koppla av med några glas vin fredag-lördag, och han hängde på. Problemet är att han knappt tål någonting. Vissa gånger kunde han bli aspackad på två glas vin. Sluddra och ragla. Min tolerans däremot är jättehög!

Många kvällar hade vi jättekul ihop när vi drack vin. Pratade och skrattade, och bråkade aldrig! Inte ens om skitsaker. Vi behövde ingen annans sällskap - vi hade verkligen jättekul ihop själva.

Men fler och fler gånger som vi träffades, och allt tätare mellan gångerna, så var M full innan vi ens hade satt oss vid matbordet. "Jag drack ett glas vin medan jag lagade mat." Ett glas? Knappast. Middagen blev en plåga att ta sig igenom, tårarna brände på mina ögonlock. Kunde inte komma på ett vettigt ord att säga. Efter maten skulle han bara "vila en stund" och sen såg jag inte honom mer den kvällen. Han sov som en gris till nästa dag.

Nästa dag var han förstås djupt ångerfull, och jag skällde och förmanade, sa att han måste äta mat innan han dricker, att han inte får dricka så snabbt osv, och han sa "ja, du har rätt och jag ska skärpa mig". Men några veckor senare var det dags igen.

Min magkänsla skrek högljutt och minst fyra gånger innan vi flyttade ihop sa jag till honom "Ditt drickande bekymrar mig, jag vill absolut INTE dra på mig en alkoholistrelation." Han svarade "Ingen fara, jag lovar att skärpa till mig. Jag har jobbat för mkt på sistone, har verkligen behövt koppla av med lite vin."

Först efter att vi blivit sambo har jag verkligen insett fakta. M är en alkoholist som aldrig kan sällskapsdricka. Hade jag vetat detta innan hade jag förstås inte uppmuntrat att vi skulle dricka ihop. Att jag gillar att dricka vin fredag-lördag blev hans alibi.

Så nu är det helvitt som gäller här hemma ett tag, hur länge vet jag inte idag. Har inte satt någon deadline. Och det är bra för mig också. Som dotter till en alkoholist ligger jag också i farozonen för att utveckla missbruk.

På min "hemmasnickrade" 1-9-lista ovan ligger jag själv nog på minst 2. Jag har grälat både med min ex-sambo och min äldsta dotter om att jag dricker för mycket och blir opasssande full ibland.

Så i helgen har jag druckit alkoholfri cider så det nästan har runnit ut ur öronen ?

Era ord hjälper även om jag har väldigt svårt för tillfället att tycka att jag inte är värld mer än vatten. Vill bara kunna spola tiden tillbaka och få känna lugn i livet. Jag vill så gärna vara en närvarande mamma och partner. Känner mest för att dra täcket över huvudet och stanna kvar där :(((

Det är förståeligt att du är orolig över anmälan till soc. I en annan tråd skrevs det om en liknande situation och om hur mötet sedan blev. I ett barnperspektiv är det jättebra att beroendemottagningen rutinmässigt gör en anmälan när någon söker hjälp för alkoholproblem, samtidigt som detta kanske avskräcker från att söka den hjälp man så väl behöver. Dubbelt det där.
Men, precis som i den andra tråden, utifrån din beskrivning av dig som mamma och person tror jag inte besöket kommer att resultera i något större ingripande. Man vill pejla hur barnen har det och om ni som familj är i behov av stöd. Det kan till och med vara ett tillfälle till att få hjälp om du är överbelastad, eventuella relationsproblem, eller om ni som föräldrar upplever att ni behöver stöd på något sätt. Anmälningar från beroendemottagningar om patienter som själva sökt hjälp är kanske vanligt och då tänker jag också att socialtjänstens bedömning utgår ifrån att söker man hjälp själv finns insikt och omsorgsförmåga redan.

Resan funkade, även om det ibland var jobbigt, är dock en frihetskänsl att åk skidor, man är i ögonblicket... känslan jag söker. Jag var nykter jan, feb, inte en droppe. Började känn att jag inte ens ville ha ett glas champagne (som jag annars brukar säga "att det kanjag väl ta"). Inser nu att det är farligt när det går bra, då släpper man garden. Samma dag som jag tänkte detta var det en sak med jobbet och jag hade inga tankar på att dricka... samtidigt har jag det tufft, har inte återhämtat mig från allt som hänt innan, känner av utmattningstecknen och det skrämmer mig. Tar massor av energi att klara jobbet. Plötsligt fick jag för mig att svepa några små glas vin i hemlighet... det vallade inte ur men mantrat om ert nyktert 2017 flrsvann

Hur har du det?
Ikaros

God morgon!
Ja, det är gör man och det är en lång och svår process att bryta (för mig). Man får försöka se på de framsteg man ändå gör, tänka tillbaka, ibland kanske bara en vecka och stärka sig med det :)
Jag förstår hur du kanske tänker, att jag hindrar mig från att släppa in någon ny man i mitt liv? Men så är det inte. Jag skilde mig för 1,5 år sedan efter många år i ett stabilt och tryggt äktenskap, träffade denna nya man av en slump, inget jag egentligen ville... Var ju glad över min nyvunna frihet, så allt blev så galet från början... Men det var så kul och raka motsatsen till mitt tidigare liv, så jag bara flöt med. Fel av mig? Kanske, men jag är glad över alla erfarenheter detta också gett mig :)
Jag har helt omvärderat min syn på LYCKA. I mitt fall ligger den inte i MAN, familj osv. Jag landar så sakta i mig själv nu, och lever mitt liv så som jag vill, det är så skönt :)

Skäms inte för mycket nu. Se det som en lärdom. Jag hade gjort precis som du i det läget.... helt knäppt, såklart men det är ju så det är. Fundera istället på sambons roll i det här. Hur kan han föreslå vin när ni har besökt beroendeakuten för två veckor sedan? JAg tror verkligen att du mår bäst av att hålla dig ifrån alkohol en löngre tid. Om du är någorlunda lik mig... och ditt liv i övrigt känns ju som en kopia av mitt... Alkohol för med sig så många negativa känslor, ångest, oro, misslyckande etc, etc. Det är inte ett misslyckande, det är ett lärtillfälle. Och det är en lång väg att vandra. Tänkte lite på att du skrev att du vill att "alla ska må bra"... tycker mig känna igen det hos många av oss... lägger ansvar för andras mående på oss själva och glömmer bort Att ta hand om nr 1 (vi kan ju inte ens se oss så, möjligen nr 5 el nåt). Man måste nog börja med att ta han om sig själv. Så gör det! Var snäll mot dig sjölv, säg nej. Du är högst mänsklig!

Jag kan rekommendera Codas arbetsbok, för anonyma medberoende, de tolv stegen.
Jag köpte boken och den ger mig massa
Det finns mer litteratur! Inom coda.
Men jag har inte lyckats sluta dricka, insikterna är för mig dock värdefulla. Som att dela andra människors identitet i det mesta, uppmärksamma detta och sluta upp med det!
Leva som egen individ bland andra ett livsprojekt.

Ja, jag "såg" dig. Och Rival är inte ditt ställe, jag vet.

Hon kan även säga att söker jag hjälp och ställer till med en vårdkarusell så kan jag förlora min dotter, då tar dom henne , börjar ta prover på mig och tvinga i mig antabus. så det här ska jag vara tyst om och det är bara att lägga av annars får du ha det så här. Så jag är rädd att söka hjälp. Och min sambo förstår inte heller. Det är ju bara å sluta eller inte sluta

Sisyfos. Svårt dock att höra mannen smygdricka vin nu när vi inte tar vår sedvanliga vidare på helgen. Försöker se det som hans problem men lilla a spöket gör sig påmind.

för pepp!!!
Mår verkligen skit idag, tänker att alla skulle må bättre om jag inte fanns. Fick dessutom ett samtal från soc i fredags eftermiddag som ville träffa hela familjen. Det sker en automatisk orosanmälan dit när man sökt hjälp på beroendeenheten. Känner mig jätteorolig för vad som kommer hända. Vill ju bara må bra och att alla andra ska må bra. Känner mig som roten till allt ont och ångesten är helt brutal.

... vi är lika, ack! så lika i alkoholens effekt på oss! Den är ett gift och vi har nerver som drabbas av detta gift som nerverna trängtar efter.

om du är beroende eller inte :)?
Mår du bättre när du dricker eller inte dricker?
Vill du dricka eller inte dricka?

Mr Hyde försöker lura dig, det är självklart. Och du är klok, du är intelligent, så han måste ta sig till intellektuella och invecklade metoder för att ta över. Han måste bli smartare. Och sen, när du har druckit, sticker han och lämnar dig med problemet.
Du kan kalla mr Hyde för hjärnans beroende centrum, det kommer att göra allt för att få dig att dricka.

Ja, vi får väl sammanfatta det med att det är otroligt komplext. Beroende är komplext! Eller kanske alkohol/droger är komplext. Vi verkar gå igång på olika saker och ha olika problem, så de generella beskrivningarna av hur alkoholister fungerar blir väldigt främmande för många av oss. I ditt fall känns du kanske inte så "beroende" av det du beskriver, däremot verkar det fullständigt slå slint ibland när du dricker. Jag tänker absolut att du faktiskt hör till dem som inte ska dricka alls. Beroende eller ej, Men det verkar kunna få för svåra och stora konsekvenser. Inte värt det!
Jag är mer beroende kanske, men också väldigt beteendestyrd. Funderar ibland på om det är mest beroende eller mer beteendestyrt. Det kanske även ditt problem är och det har fått ännu större konsekvenser än mitt. Brist på beteendekontroll och alkohol är en jävligt giftig kombination för de förstärker varandra och sen på med drogens effekt. De andra droger jag testat har jag gått igång mer på än alkohol... vågar inte experimentera med nåt annat för jag tror att jag skulle fastna lättare i det för att jag får en större kick.

Komplext! Och du verkar oerhört påläst om allt möjligt. Jag ser nog mest att det är svårt att sätta människor i en mall så att frågorna om beroende eller inte blir ganska ointressanta. Det krävs individuella bedömningar tänker jag för vi är extremt olika och har olika behov.

Vad skönt det låter med tid för dig själv. Jag längtar tills jag har det på ett annat sätt än nu när jag är ensam i sovrummet hela helgerna och kvällarna.
Jag menar att man ju lägger ner hela sin tankekraft på dem och vänder och vrider på allt. Det tar ju mycket energi som man skulle kunna lägga på annat.

Tack för omtänksamt svar A!
Jag har diagnosen bipolär sjukdom typ 2, det är depressionerna som är frekventa och numera lever sitt eget liv. De blir djupare och kommer oftare. Insikten att mitt "friska jag " (glad, energi, handlingskraftig osv) är det som gjorde mig sjuk och inte är något att längre sträva efter har jag med tiden kommit att till största delen acceptera, men där finns en sorg såklart.
Jag försöker identifiera tillfällena där jag drabbats av kontrollförlust. Förutom vid hypomani är det också när jag pressat mig över vad jag orkar. Det behöver inte vara särskilt mycket.
I fredags var jag hemifrån 4 timmar i sträck, skjutsade familjemedlem och sen storhandlade jag i fredagsrusningen (handlar annars helst morgnar eller senare kvällar för att minimera intryck). Vi var också i olika butiker för att jämföra och köpa vitvaror, djurprylar och annat.
Ska vi till bolaget undrade maken. Nä, jag har ingen lust svarade jag. Överens om att avstå. En kort stund senare ändrade han sig och ville ha rött vin. Då följde jag efter i impulsen och sa att då vill jag ha vitt vin.
Sagt och gjort så inhandlades flaskorna och min vana trogen la jag in en flaska vin i frysen och efter uppackning hällde jag upp ett glas halvljummet vin och drack rätt snabbt ur. Fick sällskap av maken, klockan var 15. På en dryg timme hade jag dragit i mig en dryg vinare och påbörjat det röda vinet.
Klockan 17 hade jag ätit och blev så trött att jag rasade i säng för att vakna kl 21 med yrsel, torr mun och tanken att Vad fan är det redan morgon. Såg lite tv men gick och la mig igen. Svettades, sov oroligt.
Lördag morgon, kom inte ihåg vad jag pratat om och knappt vad vi ätit. Meningslöst drickande!
Det är när jag är trött mentalt garden är nere, plus att jag dras med i makens sug. Behöver fundera på varför jag inte står fast vid mitt nej. Tror att det handlar om HALT för mig. Var trött, småhungrig/törstig och nere. Byter ut arg mot frustrerad.
Så nu börjar jag om. Har insikt om att min diagnos, operation och ärftlighet på alkoholism var och en för sig är höga riskfaktorer och tillsammans utgör ett stort nej för bruk av alkohol. Liksom mina minnesluckor och kontrollförluster visar att jag är illa ute.
Korrigerar nu i medicin och hoppas att nedstämdheten lättar!

Klart du ska fråga! En förändrad kroppslukt tyder nog på att något i kroppen inte är bra, något värde som är för högt eller lågt eller som ni redan konstaterat kan det vara tecken på att tex lever eller njurar inte renar blodet som de borde. Alkohol är lömsk och de fysiska effekterna kryper på sakta, men jag tycker du inte ska låta honom ignorera sånt här och en sjuksköterska borde också redan på beskrivningen kunna avgöra om hon tror det är relevant, ifall han behöver träffa en läkare som närmare kan bestämma vilka prover som ska tas. Han kanske upplever det pinsamt om du tar upp det men samtidigt gör ju du det för att du är orolig för hans hälsa så jag tycker absolut du ska nämna det.

Om jag vore din behandlare skulle jag säga: Ok, du avvek från stigen. Låt oss utforska vad det var som hände.
Situation, tankar och känslor innan, under och efter. Vilka ytterligare strategier behöver du för att undvika samma misstag igen?
Vad behöver du kunna eller träna dig på?
En bra behandlare använder misstag som tillfällen att förstå något och lära sig av. Hoppas din gör det. Och att du också kan se det så.
Kram

Kram! Var snäll mot dig! ❤ Vi är många som inte klarat stå emot ibland men jag tycker att det viktigaste är insikten att man INTE vill ha det så.. Det är inte alla som ens kommer till den insikten men du gör ju det och det är fantastiskt bra! Du vill att saker ska förändras och du söker hjälp, det är starkt och modigt! DU är stsrk och modig! Glöm inte det..❤

Jag vet hur det känns, det är min fasa på morgonen när jag upptäcker vad jag har gjort på facebook via mailen eller annat på sociala medier.

Ska höra med dom om d på onsdag....ska ändå med o då får jag va frågvis eller är d för burdust?