Senaste kommentarerna i forumet

Det är något som ligger i generna antar jag, mina föräldrar slängde aldrig något som eventuellt skulle kunna komma till användning i framtiden. Nu när jag har gott om plats verkar det som om just den speciella egenskapen är på väg att utvecklas. Man har bytt kontorsmöbler på jobbet och när frågan kom om någon ville ha de gamla stod jag där i främsta ledet med små jämfotahopp och viftade ivrigt med handen. Inte för att jag har den blekaste aning om vad jag ska ha dem till, men det är ju synd att bara slänga fullt fungerande möbler bara för att de har lite repor på sig. Eller för att ett ben sitter löst. Eller för att en bordsskiva saknas. Ok, det kanske mest är en hög ved, men man vet ju aldrig... När jag just hade flyttat upp hit ville jag montera en hylla för att ställa routern på men kunde inte hitta någon lämplig sådan på nätet. Däremot hittade jag en gammal pizzaspade i trä på vinden, den blev alldeles utmärkt för uppgiften. Så det kan ju aldrig skada att ha en hög skrot ligga i ett hörn.

Min svärfar, som har passerat åttio med bred marginal, har sågat av sig ett par fingrar. Han sågade av sitt första när han var drygt sextio och man kan tycka att han borde ha lärt sig något av det, men jag antar att dryga tjugo år är tillräckligt med tid för att glömma bort det faktum att man bara har nio fingrar och hur det kom sig att det är så. Tyvärr tillhör han den sortens män som vägrar inse att åldern tar ut sin rätt, han tror fortfarande att han kan hålla samma tempo som han kunde för femtio år sedan. Det är väl ok om man sitter på kontor; det värsta som kan hända är väl att man skär sig på ett vasst pappersark, men om man har skog blir det något annat. Jag minns en gång för cirka tjugofem år sedan då han fick ett träd över sig och blev liggande ute i skogen i fyra timmar innan någon hittade honom, då tvingade svärmor honom att skaffa en mobiltelefon. Fem år senare såg den telefonen fortfarande ut som om den var ny, den hade tillbringat nästan hela sitt liv i bilen hans, avslagen. Äsch, sade han, händer det nåt får jag väl gå och hämta den.

Idag ska jag hyra en släpkärra och åka ner och hämta de där gamla möblerna. Jag får passa på, för sonen vill låna min bil och när han kommer upp för att hämta den ska han minsann få göra skäl för lånet genom att hjälpa mig släpa in dom. När jag ändå åker ska jag passa på att uträtta en del andra ärenden, jag börjar lära mig nu att om man bor ute på landet kan man inte bara få för sig att svänga in till affären, det gäller att planera lite. Det man inte har i huvudet får man ha i bensintanken, eller hur det där gamla talesättet nu går. Jag ska bland annat investera i en ångtvätt för golv, mina gamla trägolv är fulla med springor och jag drar mig för att gå över dom med mopp eftersom vattnet rinner ner i springorna och kanske kan ge upphov till mögel och annat obehagligt. Jag får för mig att ånga är bättre. Kanske. Om den nu inte ställer till med sprickor och skeva brädor. F.n vet, jag har ett rum där jag ändå måste lägga om golvet, så jag får väl prova där först.

Ha en bra dag allihop!

...känns det väl helt okej. Tråkigt och jobbigt, men okej. Mitt kortsiktiga mål nu är att inte dricka tills torsdag då skolan är avklarad för veckan. Hur löjligt är inte det, att det ska vara "svårt" att inte dricka mellan måndag-torsdag?! Måste bryta vanan.

Tänker alltid på alkohol och när jag dricker är jag nästan besatt. Älskar första glaset och vet hur mycket det är kvar i flaskan, sen följer jag flaskan och får ångest när den sjunker under halva. Dricker mer än min man och tar alltid ett glas till sängen, däckar och sen vaknar jag och glaset är fortfarande fyllt där. Tydligen så tror jag att jag alltid behöver ett glas till... en trygghet liksom. Men det är jobbigt att dricka för mig eftersom jag är så besatt och kan knappt "njuta" av det glaset jag har för jag tänker bara på nästa och på hur full jag är etc. Tar inte så mycket shots längre men förut kunde jag börja med ett-två shots bara för att bli full snabbare.

Är så himla trött nu också, vet inte om det har att göra med detta men tänkte bara tillägga det.

Tack för era svar. Lite tungt att läsa men visst jag vill ju inte fortsätta leva så här. Min man förnekar att han dricker fortfarande. Har bara tagit ett par öl.. Har fortfarande sitt gömställe i skräptunnan. 2 flaskar 35.5 cl som han fyller upp. Han höll nog igen ett tag men nu tycks han dricka varje dag.Direkt när han kommer hem vid 16 går han o tar några klunkar. Går sen ut o in mellan sitt tv tittande. ( då är det bara en skvätt kvar i flaskan)Går upp i sovrummet vid halv 19.30-20.00 ligger där o tittar på tv kanske en timme till innan han somnar.... Det konstiga är att jag inte alltid märker att han druckit. Bara om vi startar en diskussion om något.Sen kör han bil 6.45 dagen efter. Har alkoholen verkligen gått ur till dess? ( han tar dessutom nån starköl) Helgerna kan han dricka ännu mer.Han vill inte söka hjälp o vill inte gå till doktorn. Kuratorn har gett mig rådet att ligga lågt ett tag o inte tjata på honom. Få honom att börja undra vad jag sysslar med... Känns lite konstigt. Jag tror bara han tycker det är skönt... Troligen därför han nu börjar dricka mer. Han kan själv nämna nånting typ -tills jag supit ihjäl mig...Jag tror att jag nu måste tala om för honom att jag VET hur mycket han dricker o att jag inte vill fortsätta leva med honom om han fortsätter så. Ge honom den tiden jag tänkt till början av hösten.... Läste ett inlägg som Jill skrivit" Hur gör man när man inte har bevis för hans drickande". När jag läste det insåg jag att det är precis så det är han kommer troligen aldrig sluta. Jag kan inte acceptera att ha det så här längre.. Kramar till er!

När jag läste ditt inlägg Jill så gick det upp för mig att det är ju precis så det är....Kände igen mig så väl. Min man vill inte sluta dricka, vill inte följa med till kuratorn, inte gå till doktorn. Vi lever ihop men ändå inte. Du har ändå lyckats ta dig ur nu? Men ni har fortfarande kontakt. För mig känns det som,om jag lyckas lämna honom vill jag inte längre ha något med honom att göra. Han har förstört vårt liv...

Såklart Helle att vi läser .. brukar spana efter att få höra ngt från dig ..
Håller med varenda ord som du skriver .. vad spelar det för roll med ngra extrakilon ,
huvudsaken att vi mår bra ..och det andra kommer på köpet ..
min nyktra tid går och min våg tickar sakta nedåt ..jag blir förvånad över att jag kan längta till gymmet ,
få egen tid och ta hand om mig själv .. träna o bli stark ..
Såå man kan förändras .. under verkar kunna ske fortfarande .-))
Må gott du också ... Kramar Ler

Skulle vilja pröva din metod isåfall ?

Skönt att höra att du är med oss på banan , Mick ..
trots lite folköl .. verkar ju som att det gick bra .. att du mår bra ... bättre än på länge och det märks att du är full av kämparglöd .. !!

Hej
Jag tvekade att svara på ditt inlägg dels därför att jag inte kan tillföra något och dels därför att jag frestades att försöka släta över. Göra livet litet bättre. Ändå svarar jag att det beror helt enkelt på att jag vill uttrycka min sympati.
Jag har en son som är mycket lika mig, högpresterande och känslig, som har alkoholproblem. Han är nu 43 år och har inte druckit på två år. Men oron finns där. Dock dricker han inte som jag. Han slutade innan det verkliga vansinnesdrickandet tog fart.

Ja, vad vill jag ha sagt? Lycka till för er båda låter litet taffligt men det är det jag önskar er.

Vänligen
Ikaros

Förstår om du känner du måste ta lite avstånd till din mamma. Jag tror vi medberoende kan ha lite för lätt ibland att låta de näras och käras åsikter komma inpå oss. Just nu behöver du nog mest "övningköra" dina egna åsikter, vägar och tankar. Bäst att hålla avstånd till de som skymmer utsikten du just börjat uppfatta.

Fint att läsa din man har gjort framsteg. Och fast jag tycker du inte kan börja tassa runt honom och hålla andan, så var den nog inte så bra tidpunkt för honom att få en orolig svärmor i nacken. Men kom nu ändå själv ihåg, att fast du stöder honom, så skall han själv bära ansvarför sitt drickande. Du kan ju inte gå omkring och vara rädd att du orsakar motgångar som får honom att börja igen.

Vuxen=Alkohol verkar stämma för många, åtminstone i flera sammanhang. Jag har ju inte själv druckit på några år, fick bara nog av alla alkoholdiskussioner och om vad som är hälsosamt och hur folk bortförklarar sitt drickande eller försvarar att de inte dricker eller bara tar lite.
Har redan då jag ännu drack varit väldigt noga om att dricka då jag vill. Dvs. kunde tacka nej om det inte kändes rätt, fira eller festa utan.

Mina barn har jag försökt lära man inte nödvändigtvis behöver dricka alls trots man fyller 18. Tills vidare gillar jag deras attityd och egna kommentarer kring alkohol. Få se hur det blir då de blir äldre.

Själv skulle jag hoppas på mindre alkohol på fester, konserter, teater och andra evenemang. Ja till exempel flyg är ju ett ganska intressant ställe att servera alkohol på... Kan det på riktigt vara så nödvändigt? Fast det stör nu inte mej egentligen, men berättar ju nog något om hur viktigt det anses...

Tack för kommentaren har nog läst den flera gånger. Just nu en jobbig dag. Helt bara psykiskt , för mej själv alltså, medberoendet eller vadå? Vet inte men tankarna snurrar i snäva banor.

Hade en annorlunda dag på jobbet, och arbetskompisarna är så söta att flera frågade hur det kändes, om det blev för tungt. Jag blev ju glad de frågade, men kunde tillslut inte låta bli att påpeka det faktiskt var skönt på jobb, att det som känns jobbigt är hemmafronten och morgonen.

Jag tycker här ännu också är en sån total brist på eget initiativ till tidtabeller, planerande och "vi tillsammans". Nu i kväll också. Han är visserligen nykter och på plats, men helt väck. Helgen gick i och för sej helt ok, men inga diskussioner om kommande veckan. Han kollar nog barnens tidtabeller nuförtiden, men bara såna datum som "kommer utifrån" går han igenom, skola, hobby etc. Jag vet inte om det är något på hans jobb eller vad? Men jag bara orkar inte.

Med tanke på att det inte hänt något speciellt så känner jag mej helt tokig. Jag orkar i te fråga honom något inte tala med honom. Detbkänns som om alla bara kör sitt eget race här. Jag har slutat säga om mina egna tidtabeller här eftersom alla ändå bara planerar eget.

Vissa dagar känner jag mej okej, men just nu helt botten. Och han gör inte saken bättremed sitt frånvarande beteende.

Känner ännu också han ofta planerar bara jobb och eget i förväg. Och när det gälleross är det inte så viktigt. Det duger liksom att bara säga "nå vi ser vad vi hinner med". Senast då vi var på tumis en stund blev han hungrig just på vägen hem. Men då visste jag vi intekommer hem inom utsatt tid om vi stannar och äter, och jag var dessutom inte hungrig, inte heller intresserad av matställena vi gick förbi. Jag tyckte helt enkelt inte han var påväg dit på tumis, han blev bara hungrig och tyckte jag kan hänga med. Jag harbörjat säga ifrån, sa jag faktiskt inte ville, och att vem som hellst kunnat räknat ut man kan bli hungrig om man inte ätit, och att han kunnat planerat det och berättat han gärna äter med mej, men att nu vill jag inte sabba mina tidtabeller därför.

Det kan vara charmigt med extempore tumistid, förstå mej inte fel. Men jag tycker jag bara får rester. Skulle jag sagt jag var hungrig skulle han bara sagt vi inte börjar med något sånt nu, att det tar för lång tid.

Och nog skulle han en runda ut. Jag vet inte poängen. Brukar inte göra sånt. Hade visserligen giltig orsak, men så udda tidpunkt. Antar han har nån annan orsak också, ringer nåt samtal med samma. Inte tror jag han dricker. Men jag bara inte orkar med den här psykiska från varon. Nu kom han in, hade inte fått sitt ärende skött och jag bara känner hur det blir trögt i mitt huvud....

Det knallar på ganska bra och jag mår bättre än på länge, jag har haft så mycket att ta i sista tiden så jag har inte skrivit något på ett tag.
Det har gått bra med alkoholen, jag har varit vit hela tiden förutom att jag drack lite folköl till middagen i lördags kväll i helgen, det var egentligen dumt gjort med tanke på vad som kan hända, men det gick bra och ingen berusning, nolltolerans skall ju gälla i mitt fall.
Känslan att vakna pigg och utvilad utan bakfylla har varit oslagbar, suget kommer och går emellanåt, min Clean Time app visar att jag varit nykter i 30 dagar nu, förutom folkölet i lördags då.
Kampen går vidare ?

Mick//

Sambomamma
Du behöver inga bevis spelar ingen roll om han går på sprit eller tabletter det är lika illa i alla fall.
Du och barnen ska inte behöva ha det som Du har det det är inte aseptabelt att ha det så här.
Ring till din vårdcentral och säg att Du vill tala med dem som har hand om beroende.
Säg att Du vill gå en kurs på beroendecentrum eller vad det nu heter i din stad det kan vara lite olika vad beroende mottagningarna heter.
På den kursen som är på kvällstid ca 45 min 10 gånger får Du all styrka och stöd Du behöver för att skapa en förändring i ditt liv.Och hur Du gör för att inte bli medberoende.
Massa styrka kramar till Dig från mig

Det stämmer, d va idag. Han nekar fortfarande till att han kört bilen och tydligen finns inga klara bevis utan då endast vittnen. Det kommer bli rättegång o han har fått en advokat från polisen som han kommer bli kontaktad. Han hade berättat för dom att han tagit kontakt med beroendemottagningen och kommer att börja behandling nästa vecka så d skrev dom in också, så nu är d bara o vänta...igen!

Har egentligen aldrig haft så mkt vänner, men några av mina "bästa" vänner har dragit genom att säga att de vill vara där trots min sambo o sen bara slutat höra av sig. Men har 3 vänner som är mig nära o varit d hela tiden.....de bryr sig inte så säger dom. De stöttar om jag vill ha stöttning och de finns där till 100%. Jag känner samtidigt att då gör d inget att de andra inte vill ha mig i sina liv. En kompis sa jag d till att jag förstår att hon inte vill umgås med min sambo men då måste hon säga till för då umgås vi när han inte är med. Detta var samma år som vi båda fick barn, men när hon fick reda på att jag också va gravid så bröt hon kontakten med mig. Förståeligt på ett sätt för hon hade följt min kamp så länge o nu skulle jag ha barn med honom också. Men ja jag antar att d ändå inte va en riktig vän när d väl kom till kritan tyvärr.
Har du några vänner som varit där hela hela tiden?
Nä, dop o bröllop o sånt har vi väl blivit bjudna till en gång o sen är den relationen förstörd...ungefär så. Sist va i somras o han blev så kalasfull att han skulle försöka stoppa trafiken mitt i stan för han tyckte inte man skulle köra så fort mitt i city....hmmm jag har inte hört så mkt mer från dom sen dess.
Sen kan jag tycka att såhär i vuxen ålder handlar så otroligt mkt om alkohol när man ska umgås med nån. D ska drickas vin till middagen man bjuder eller blir bjuden på. Annars ska man ut o ta en öl/vin för o bara snacka bort en kväll....jag trivs bäst med en kopp kaffe i handen o småprata....
Men jag känner samtidigt stt om han nu faktiskt håller d här så kanske man kan bygga upp nya relationer med folk som finns kvar o vill....

Så länge situationen är sådan, att du känner dej nere och inte sedd, och han inte ser någon orsak att ändra på situationen, så är det nog bara du som kan ändra på den.
Kanske just med att gå med i en grupp för medberoende. Att läsa här är också bra. Att börja ta plats och göra sådant du gillar. Att du kanske vid något skede måste dra gränser om vad du vill vara med om, kanske överväga att flytta isär.

Sanningen är ju att det bara är han som kan ändra på hans alkoholbruk. Du kan dra gränseroch göra ditt liv till det du vill ha, har du tur så imm han följa med på den resan, nykter. Men lätt blir det inte, varken för honom eller dej.

Mycket krafter åt dej, och skriv gärna hit! Och läs och gör små steg, dina steg, för din skull.

Det finns lika många skäl att dricka för alkoholisten som det finns sandkorn i öknen.
Ett populärt skäl är: att människor dricker är att dom haft dålig barndom och därför är deprimerade skitsnack är vad det är rakt igenom.Det håller inte för det går inte att backa livet barndomen går inte att ändra på den här passerad.
Alkoholister dricker och varför är ovesäntligt.alkoholisten förstör för sig själv för sin partner sina barn sina släktingar grannar och arbetskamrater.
Dom förstör relationer ekonomi Dom förstör allt.
Du som lever med en alkoholist ta kontakt med sjukvårdens beroendecentrum där anmäler Du dig till en medberoende kurs.
På den kursen kommer Du få ett uppvaknande om hur det är att vara medberoende i alkoholistens sjukdom.Du kommer få styrkan att kräva att Din partner söker hjälp.
Det räcker nu Du har lidit klart.Du är en värdefull person som förtjänar att ha det gott resten av Ditt liv.
När Du gått kursen har Du alla redskap Du behöver för att sluta att bara överleva från dag till dag.
Ta tag i Ditt liv rädda Dig för ingen annan kommer göra det åt Dig.

Men nu är beslutet tagit och jag infinner mig i lugn. Det känns skönt att ha tagit beslutet på riktigt att äntligen acceptera att jag aldrig kommer kunna hantera alkohol så jag ska inte ens ge mig på att försöka "lära" mig dricka måttligt.

Den här gången känns annorlunda, nu är det bara 1 väg kvar. Jag är självklart rädd och orolig för framtiden, jag är nog räddast för att min syster kommer nog inte förlåta mig för helgens händelse.

Dag 1 känns bra men det är ju alltid så när saker spårat ut och blivit fruktansvärda. Vi (jag och sambon) har som vanligt massa bjudningar men vi har bestämt att jag kör alltid nu. Han måste göra eget val gällande sin alkoholkonsumtion, även om jag sagt att den är för mycket.

Kram alla kämpar

Idag när jag gick hem från jobbet kände jag ett diffust sug. Inte psykiskt men fysiskt. Eller, jag hade ju inte lust att dricka öht men min kropp reagerade på att jag i sinnet tänkte att jag var på väg hem och det är barnfri vecka. För det första jag brukade göra då var att öppna en folköl..typ sekunden jag kom hem.. Man är ju vanemänniska :)
Därför försöker jag ju nu också förändra så många rytmer och rutiner i vardagen som möjligt, bara sånt som att gå en annan väg hem t.ex., inte starta datorn det första jag gör m.m.. Måste liksom få kroppen också stt förstå att nu händer här nya saker! Suget försvann rätt snabbt, det var någon minut bara och sen inte mer med det men jag kommer säkert råka ut för liknande känslor i andra situationer.. Känns skönt att kunna upptäcka och identifiera dessa för då kan jag mentalt ersätta med en annan, ny bild :)

Hej Sundare
Den kamp du för är imponerande men kanske också "självförbrännande". Jag tänker som AlkoDHyperD skriver. Du verkar lägga allt på dina axlar. MEN mycket klokt detta att ge dig mer egentid.
Jag har tidigare skrivit att jag är övertygad om att du kommer att lyckas att bli nykter. Denna övertygelse har jag fortfarande och tycker mig se den process du är inne i. Men litet mer fokus på dig själv och mindre på familjen, arbetet och alkoholen tror jag vore bra.
vänligen
Ikaros

Blev nyfiken på hur andras vänner taklat dethär med att en vän har en alkoholist därhemma?

Måste säga att mina sk parvänner som exet och jag förut umgicks med samtliga försvunnit i stor utsträckning redan innan vi skiljdes. Han blev alltid odrägligt packad om det så var bröllop, födelsedagar, middag, nyår, grillkväll eller var som helst det fanns öl eller sprit. Tillräckligt många pinsamma invidenter och folk slutade höra av sig. Kvinnor som jag upplevt som goda vänner slutade helt svara i telefon. När jag gifte om mig försvann även resten av dem. Med nya mannen och alla bekymmer har vi aldrig riktigt byggt någon gemensam vänkrets och han dricker hellre ensam i garaget än bjuder hem folk och bjuder på mat och vin så det gör vi inte mer. Alla familjefester har han varit full, inkl dop. Har några gamla goda vänner kvar som går att prata om allt med men de är själva också såna som gått igenom svåra saker. Normala mänskor utan alkoholproblem i familjen eller andra större bekymmer orkar nog inte riktigt umgås med en, inte för att jag någonsin besvärat nån med mina problem om dom inte frågat. Och jag känner väl kanske inte heller ett sug efter att höra hur någon annans familjs största problem är om dom ska välja Maldiverna eller segelbåt i Karibien för sin nästa semester.

Hur har era vänner gjort, stöttat eller fryst ut?

20 år med en snus under läppen oavsett det är i duschen eller framför teven. På apoteket räknade de ut att jag drog i mig en nikotinmängd motsvarande 75 cigaretterna dagen! Otaliga försök med kortare och längre uppehåll. 2 år var nog rekordet innan jag slutade, behovet försvann. Alltså inget sug alls, det försvann över natten!
jag VET att jag kan!

Likaså, undrar också. Hoppas allt är bra med dej!

Att lägga fokus på alla de dagar jag faktiskt har arbetat hårt och klarat det låter vettigt. Konstigt nog är så många vettiga saker så otroligt svåra. Jag antar att de är som med så mycket annat; insikt är det första steget!

Låter vettigt för dig att backa lite i kontakten med din mamma, finns tillräckligt att ta itu med ändå.

Det låter så fint att han äntligen också verlar förstå och se hur du mår i allt dethär, hoppas han lever upp till sitt ord också! Visst var det idag han skulle på förhör, hur har det gått?

Vännerna man har kvar efter det liv man levt är nog inte många men det finns några kvar jag kan prata med och det måste räcka just nu. Med exmannens hotfulla beteende blev många rädda att bli indragna och valde att lämna mig utanför sitt umgänge istället för att stötta en. Jag har i alla fall lärt mig vem som är riktiga vänner på vägen, inte alltid dom man tror faktiskt som står vid en oavsett omständigheter. Skulle behöva en opartisk samtalspart men vågar inte öppna locket till någon okänd just nu, då det kan göra mer skada än nytta. Tänker att jag får spara det tills lite senare, när läget kanske är lite lugnare och man kan använda terapin till att summera och avsluta hellre än att processa elände från botten upp.

För upp ska vi, både du Nykteristen och jag, det är det ända säkra! Även ett jäkligt stort slukhål har en kant som går att ta sig uppför och kravla ifrån hålet mm för mm om så behövs!

Hur gör man när man inte har bevis för drickandet?
Ja det är sorgligt att läsa men det är ingen mening med att söka några bevis,du vet ju det räcker. Din man smygdricker och ljuger. Jag har gått igenom samma sak i 20 års tid - Han kommer inte förändra sig. Det kommer antaligen bättre och sämre perioder men alkoholberoendet och suget efter alkohol kommer alltid gå före allt annat. Det verkar som din man lider av depression. Min man fick cipramil, han blev bättre av en tid men sen blev det sämre igen.

Det som hände mig i samma situation var att jag blev ett galet kontrollfreak som ständigt konfronterade en livskamrat som inte ville förändra sig eller ens erkänna sina problem. Nu har han kommit så långt i sitt beroende där där han öppet säger att han inte kommer sluta dricka. Då insåg jag att jag och hans barn inte har huvudrollen längre i hans liv längre utan det har bara alkholen. Så då låg valet hos mig, att stanna och acceptera hans drickande, leva kvar i eländet - där man går sönder som människa inombords och där barnen far illa.
Jag stannade – med tiden nöjde jag mig successivt med mindre av allt, mindre kärlek, inget sexliv, inget socialt umgänge och tappade med tiden kontakten med barnen. Vi slutade göra saker tillsammans och gjorde vi något så blev vi osams, vi insåg nog båda att det var ett destruktivt förhållande men man blir helt knäpp – jag intalade mig till och med att när han sov i soffan var jag i alla fall trygg han fanns ju där och jag slapp vara ensam, men det är faktiskt tvärtom. Det är en falsk trygghet och ett dåligt försvar för att man inte orkar eller vågar ta itu med sitt eget liv.

Jag hade gjord allt tvingade in min man till avgiftning, läkare,psykolog, kyrkans samtalsstöd - men inget har hjälpt. Så länge man inte erkänner sitt beroende för sig själv - utan skyller på omgivningen, jobbet eller familjeproblem så kommer han garanterat fortsätta dricka i smyg sen kommer det perioder där han kommer dricka öppet och göra hela familjen förtvivlad och arg med beteende. Då kommer den tiden som man sviker barnen – det har jag ångrat djupt att man visar att man accepterar att leva under sådana omständigheter.

Med åren har alkoholberoendet skadat min man så han kan inte tänka på konsekvenser av sitt handlade – han är egoistisk, självcentrerad och skjuter bort barnen för han känner skam och skuldkänslor. Vad gör man? Jag har aldrig varit i liknande situation och jag fattar inte hur det kunde bli så här? - Det är inte ditt fel den som drabbats av alkoholberoende är svårt sjuk men så länge de inte tar emot hjälp kan du inget göra. Det du borde göra är en plan vad du vill med ditt eget liv och sätta igång att börja bygga ett eget hem för din skull och barnens – han kommer inte förändra sig så länge han inte vill själv – tyvärr måste han nog ner i botten för att ska inse att han behöver hjälp.

Min man måste ställas in för faktum att ta itu med sitt eget liv, det var hans val. NU när jag håller på att inreda min lägenhet så undrar varför gick jag inte tidigare- för hans alkoholismen gjorde mig sjuk både fysiskt och psykiskt. Nu mår jag bättre än någonsin, det känns som ett nytt liv och jag har mer ork att vara glad med barnen, de kände av min ångest tidigare.

Min man skruvade häromdagen upp en lampa i min lägenhet – då sa han att ngt om att sova på soffan – då sa jag NEJ du kommer aldrig få sova här – detta är bara mitt hem. Det gjorde ont i hjärteroten - men kändes så ”jäkla” befriande. Jag hoppas du kommer få kraften att våga och orka tänka på dig själv istället för leta bevis för din mans beroende för det är helt meningslöst ! Styrkekramar .