Senaste kommentarerna i forumet

Till min alkoholiserade och tablettberoende mamma.
Hon var dessutom psykiskt sjuk och räckte därför inte till som förälder.

Det kanske du har gjort och då har du inget att vara orolig för så länge du väljer nykterheten.
Då kommer tiden att göra sitt för att bygga upp förtroendet igen.

Jag förlät aldrig min mamma.
Hon dog efter 10 års nykterhet men vi nådde aldrig ända fram och skulle aldrig ha gjort det heller.
Men det berodde mer på hennes otillräcklighet som förälder än som alkoholberoende.

Så vet du med dig att du fungerat och räckt till i övrigt så får du ge det tid.
Låt barnens anklagelser och besvikelse nå ända in i dig utan att värja dig.
Endast då känner man som barn att man når fram.
Det handlar om att bli sedd och bekräftad i att man inte blev det under den aktiva perioden.
Jag och min mamma nådde aldrig dit.
Jag försökte verkligen men hon förstod aldrig och ville eller orkade nog inte heller förstå.

Man kan och ska inte svika sina barn genom att bli beroende,men ändå är det ju fallet i så många familjer.
Det är ett svek,det är en besvikelse som är mycket svår att reparera.
Men så länge dina barn försöker nå fram till dig,låt de göra det.
Till slut kommer de att ha talat färdigt och då kan ni bygga upp en ny relation som bygger på ömsesidig respekt.

av den mer omfattande sorten. Inte förrän klockan sex kom vi upp, och inte var det tack vare hunden heller. Han låg och snusade fridfullt i ett hörn när jag vaknade av att det började ljusna ute. Skönt var det, det medger jag gärna, gårdagen var lite jobbig. Väglaget var inte det bästa igår, så resan till och från jobbet blev lång, långsam och ansträngande. Min reaktionstid har ökat med stigande ålder, vilket tvingar mig att dels ta det lite lugnare på vägarna, dels fokusera mer när förhållandena inte är optimala. När vi sent omsider var hemma igen var kvällen långt framskriden men jag kunde ändå inte förmå mig att gå och lägga mig tidigt, jag var ju tvungen att packa upp mina inköp, alla de där prylarna jag inte hade tänkt köpa plus den enda sak jag kom hem med som faktiskt stod på listan.

Jag måste lära mig att säga nej. Inte bara till säljare utan i första hand till mig själv. Igår traskade jag in på ett av de stora byggvaruhusen som ligger i närheten av jobbet, i akt och mening att köpa en ångtvätt. Jag hittade inte den modell jag var ute efter, så jag frågade en säljare. Stort misstag. Jag vet inte vad det är, men jag verkar utstråla något som gör att duktiga säljare omedelbart klassificerar mig som ett lätt offer. Och hur rätt har dom inte, han började med att fråga lite om mitt hus, så kom vi in på att det snart var dags att beskära träd och det perfekta verktyget han hade för just den uppgiften. Det var en liten batteridriven motorsåg i änden på en lång stång, och faktiskt något jag behöver, men det var inte därför jag köpte den. Jag köpte den för att den var så gullig, den såg ut som en leksak, så liten var den. Och inte så väldigt dyr heller.

Batterier ingick inte; den här tillverkaren har alla upptänkliga maskiner på sitt program och samma batteri passar alla, så man får köpa det separat. Batteri och laddare kostade en bra slant men hör och häpna, han råkade ha en sats med maskiner i en snygg väska som också innehöll just batterier och laddare för bara knappt en tusenlapp mer. Så den hamnade i vagnen den också, tillsammans med ett par extra batterier som jag fick för halva priset eftersom jag köpt satsen. När jag kom till kassan låg summan av mina inköp fem gånger högre än jag hade avsett. Så nu har jag en ångtvätt, en stångsåg, en tigersåg, en cirkelsåg, en skruvdragare och en ficklampa. Att jag aldrig lär mig. Och detta hände mig igår, som nykter. Jag minns mina exkursioner på Fisherman's Wharf i San Fransisco, då jag vandrade mellan butiker och barer och kassarna blev fler och dyrare allteftersom promillehalten steg. Jag vill inte tänka på hur mycket dyrt skräp jag har släpat hem genom åren, gårdagen var ingenting i jämförelse.

Ha en fin dag!

Hoppas du ändå ännu går på samtal. Och kanske fått nån förståelse på jobbet.
Har du alls fått känna att någon tar sig an uppgiften att kolla hur du mår? Jag menar är det bara du som ser till du får tider till samtal och håller dem, ber om hjälp då det behövs? Hur är det om du inte dyker upp på samtal, ringer de dej? Finns det någon som "tar hand om dej" mer som en helhet och på lång sikt? Någon som säger "nu gör vi så här" och till exempel kan föreslå att du sjukskriver dej ett tag eller om det går att man lätta på arbetsbördan på något sätt så du får vila ut? Kanske du ändå känner det är bra jobbet finns, så allt inte snurrar kring det där hemma?

Tänkte bara att det låter som om, du verkligen inte mår bra och att orken äts upp både pga mannen, jobbet och också att oroa sej överbarnen fast barnen förstår jag nog ger krafter att orka också

. Förstår ju man själv bär ansvaret att må bra, men i bland kan det att söka, be om och kräva hjälp vara en tidskrävande tung process man behöver hjälp i.

Mycket krafter åt dej, och hoppas du ibland får pusta ut och inte bara känner krav att ta dej i kragen och "börja må bättre".

Nu har det vart tyst här inne ett tag. Hur går det för dig?

Har du lyssnat och mött deras känslor med hela dig är det samma sak när det kommer till dig själv. Förlåt dig själv, be dem förlåta, kan de inte det med en gång, förklara att du förstått hur svårt de haft det och nu kommer att göra allt för att vara nykter.
Tror de inte på dig kan du inte kräva det, men var tydlig med att du inte kan göra mer än att dag för dag fortsätta vara nykter och att du inte tänker kräva förlåtelse, förstår deras brist på tillit, men samtidigt heller inte vill ta emot fler anklagelser. Be dem vänta och se själva att du menar allvar. Mer än så kan du kanske inte göra just nu.
Sorgen kan kännas tärande, men du behöver den, den läker. ❤️

Här inne kan du tjata hur mycket du vill:)

Men om du gör anmälan annonym och förklarar för soc att det absolut inte får anas att det är du som gjort anmälan så tar de hänsyn till det. Ja menar om han är så pass full utomhus (när han kommer hem på morgonkvisten) så kan väl vem som helst ana oråd? Grannar etc. Dagis har ju också reagerat. Bolla med soc tycker jag. De är jättebra att prata med!

Tänk på det stackars barnet som inte kan få sin talan hörd ❤

Hej och välkommen! Jag äter campral sen lite över 2 veckor tillbaka. Campral stoppar suget och en läkare skriver IT medicinen. Det är helt odramatiskt att få det utskrivet. Det är mitt tips iaf?

Det var ett par kära vänner till oss som vi sällan träffar då de inte bor i vår stad. Det här besöket var efterlängtat men också lite ... nervöst för min del. De är nämligen så att när de här vännerna är förbi så flödar ölen. Vi har alltid tagit oss ett par kalla, oavsett veckodag, då de kikar förbi. Jag var lite nervös för hur jag skulle hantera situationen. Inte för att jag var speciellt sugen på alkohol igår men man vet ju aldrig hur det blir när man ställs inför skiten. Vännerna sms:ade och frågade vilken tid de skulle komma och om de skulle medta dryck. Jag svarade vilken tid som passade oss och att jag för min del skulle dricka kaffe eller te och gärna bjöd på en kopp och om annan dryck önskades så fick de gärna ta med sig. Så de kom, de hade med sig öl och bjöd maken. Jag drack te och det var inga problem! Det blev någon skämtsam fråga om jag var gravid från den äldre vännen (som med jämna mellanrum verkar tycka att vi ska skaffa oss fler barn) men den yngre vännen förstod nog att det blivit för mycket på senaste och tänkte själv ta en vit månad snart.

Gårdagen var en stor vinst för mig. Det känns så bra att kunna vara i närheten av alkohol utan att känna tvånget att häva i sig skiten.

but different.... När vi slutade dricka upphörde en del av vårt umgänge. Det gick helt enkelt till så att vi inte blev bjudna på fester där vi tidigare varit en självklar del. Jag har aldrig tänkt på Fb bilderna tidigare för jag visste ändå att festerna fortsatte utan oss men ditt inlägg gjorde mig påmind om att så var det. Och så är det. Bilderna på Fb talar fortfarande sitt tydliga språk. Umgänget fortgår utan oss. Jag hade aldrig druckit mycket - och ibland känt mig som ett störande element, ett åsyna vittne med klara minnen, men mannen som drack och var 'trevlig och social' han tog de uteblivna inbjudningarna med stort lugn.
- Jag har trott, sa han, att det var vi som var viktiga men nu förstår jag att det var alkoholen. Då vet vi det.

Precis som Ikaros skriver har nykterheten med tiden fört till ett förändrat liv. Vi har även hittat nya människor där alkohol är en icke-fråga. En äkta valfrihet.
Ha det fint! / mt

PS Ikaros - våra familjefester, som aldrig gick överstyr, blev också problematiska när vi valde nykterhet. Barnen, som är vuxna, visste liksom inte hur de skulle bete sig. Nu efter flera års nykterhet har familjeumgänget hittat sin nya form och känns alltmer oproblematiskt. DS

Vilken lättnad att höra av dig! Fint om du läser och skriver men sök också annan hjälp! Om jag minns rätt hade du varit på samtal och känt dig bekräftad. Bra om du har en sådan kontakt. Håll fast vid den.

Du skriver att du håller på att ta slut och snart inte orkar få ihop allt. Nu behöver du, nej - nu måste du ta dig själv på allvar! Både ditt Muminmammanick, din trådrubrik och din visade omtanke om andra också här på forum - mitt i ditt eget kaos - säger mig att att du är en varm människa, bra på att ta hand om andra.... och bra på att sätta dig själv och dina behov i sista hand. Du behöver hjälp att stå upp för dig och barnen så att ni får ett värdigt liv!

Vet du, jag blev orolig på riktigt över vad som kunde ha hänt dig. Jag tror att andra här kände samma sak. Att leva i en situation som du beskrivit, med förakt och kränkningar, och ta på sig ansvar för att få ihop vardagen med stor familj - det tar slut på vem som helst. Det nöter ut ens självkänsla och självrespekt. Det skadar också barnen! Barn far illa av att leva i en miljö där en förälder gör den andra föräldern illa. Om du inte orkar göra dig fri för sin skull så tänk på barnen!

Det är inte alls säkert att 'alla' i omgivningen beundrar din man så mycket som du tror. Och som han själv tror. Många gånger har omgivningen sett och förstått men säger inget av (missriktad) hänsyn.

Hoppas jag inte tyngt din börda nu men jag kunde inte låta bli att skriva det som för mig är 'sanningens ord'. I bästa välmening!
Varm kram och mycket styrka till dig❣ /mt

PS Nånstans finns väl lite av en Lilla My också i dig? Känn efter.... Släpp loss lite av henne! DS

Att ta det första glaset skulle för oss innebära en låååång rad med glas, som en rad dominobrickor. Och med förhöjd risk att man inte överlever.

Att bestämma sig för att idag sträcker jag inte ut handen efter första glaset. Oavsett vad som händer under dagen, eller hur jag mår, så har jag en medveten kontroll över handen. Då kan jag gå och lägga mig nykter i kväll, och vakna med de bästa förutsättningar för att även morgondagen kommer att få levas nykter.
En nykter dag leder till en ny nykter dag, en dag i taget, som en rad dominobrickor.

Skönt att höra att du fortsätter leva i frihet Adde. Det gör jag också.
Sköt om dig!

Er omtanke värmer. Har haft det och har mycket. Jag börjar ta slut och har svårt att orka och få ihop allt.
Ska försöka läsa ikapp mig och skriva mer snart. Jag kämpar på. Än en gång. Tack alla och hoppas att ni har det bra ❤

Har läst era inlägg och lärt mig så otroligt mycket av er. Känner igen mig i allt. Kämpar varje dag med mina demoner men bara lyckats ha 1 vit dag. Det var så tufft. Vill sluta dricka vin till maten på veckodagarna och bestämmer mig varje morgon att nu är det nog. Kl 15 planerar jag in att snabbt att ta mig hem så jag hinner dricka vin innan det blir för sent på kvällen. Hur stoppar man suget????behöver verkligen hjälpmedel. Allt är så tråkigt och menlöst utan vin... Men jag mår så fantastisk bra på morgonen om jag avstått dagen innan. Detta håller i sig till kl15, sen är det kört!!!

Hej Allva!

Kul att du kommit igång med träningsrutinerna. För min del är det lätt joggande som gäller, och ibland motionssimning. Jag rider ju också 1 ggr/veckan. De triggar mej till att jogga/springa mer för jag känner att jag behöver bli starkare i kroppen och få bättre kondition så att jag orkar hålla mej kvar på hästen ;) Ja, ridning är ju faktiskt konditionskrävande men också bra för mej, mentalt sett (på flera sätt). Både att umgås med hästarna (är lugnande) och att träffa nya människor är kul. Ja, det får mej att må så bra, och själva ridningen är som en slags meditation - man glömmer allt annat.
Det som motiverar mej mest just nu, med att inte dricka, är att jag orkar med alla aktiviteter som får mej att må bra. Redan efter 1 och en halv vecka utan A, känner jag mej stark och mer harmonisk. Det är så skönt att slippa ångest och bakfylla... Jag har även små brorsbarn som jag vill träffa/vara barnvakt åt, utan att vara bakis. Jag har egentligen en lång lista med saker på plussidan, utan alkohol (när jag tänker efter). Men på lång sikt är det ett sundare och längre liv som jag tänker på framförallt.
Jag var på en liten middagsbjudning i helgen, där det bjöds på ett smakrikt o fylligt alko-fritt vitt vin: Santa Digna. Det kan jag rekommendera.
Närmsta planerna är biobesök i helgen samt mer joggande. Jag har anmält mej till ett motionslopp längre fram i vår. Det motiverar mej lite också, har väl en liten "tävlingsådra" nånstans i bakhuvudet.. ? ?
Ha de gott!

Hej Elias
Jag undrar hur du har det. Har inte läst något från dig på ett tag.
vänligen
Ikaros

Skönt att höra att du inte blev alltför ledsen. Det är ju, som du också indirekt skriver, du som utvecklas i en ny riktning. För en nykter MM väntar ett förändrat liv. Spännande, eller hur?
Ikaros

Behöver verkligen ert fina stöd. Jag ska ta mig en funderare .. saken är ju den att mannen kan bli ganska aggressiv och jag e rädd att vi får en demon på oss för all framtid om vi agerar nu.. missförstå mig rätt.. vi MÅSTE agera för sonens skull.. jag vill bara göra det som är smartast och orsakar även oss minst skada.. som sagt.. vår vän är inte vid sina sinnes fulla bruk längre ( dessutom har han i dagarna fått sparken)... jag trodde aldrig jag skulle kunna bli de facto RäDd för honom.. men det är jag.. han har noll stresstolerans som person och jag skulle säga att han nog besitter någon form av bokstavskombination som inte e utredd. Han e struktur fanatiker och rädd för förändring.. samtidigt oerhört begåvad.. Han e innerst inne otroligt fin.. en go underbar man.. men alkoholen har gjort honom till en demon.. nu när hans fru är vansinnig.. hans barn far illa.. han förlorar jobbet.. och vi ställer ultimatum.. så har det runnit över helt enkelt... Fråga till er: Kan det vara så att han har gått in i nån form av psykos? Eller är det att han är onykter som skapar denna förvandling till ondska? Hur som.. ska inte tjata mer.. :).. bara så skönt att få ventillera ut all ångest som onekligen skapas inom både mig och min man nu.. vi vill ju bara finnas där för dom och hjälpa ... vi älskar dom alla tre så mkt.. usch tårarna rinner..

Jag tycker absolut att du ska ringa soc och göra en anonym orosanmälan. Det kan faktiskt bli vändningen! Det som kommer att hända då är att de får en kallelse till soc där förslag på behandling diskuteras. Tänk på barnet i första hand!
Det är inte så att soc bara kommer ta barnet ifrån dem!

Era bekanta kan skatta sig lyckliga över att de har så fina vänner som ni verkar vara ❤

till 2 nyktra dagar!!! För min del är dag 15 just avklarad. Har också gjort flera försök till att minska/sluta med A. Skam den som ger sig?

Du har rätt jag / vi kommer inte bryta förrän ungen e i säkerhet. Han e alldeles för viktig för oss. jag har textat frun precis och sagt att jag gärna följer med henne till ett center för medberoende som jag hittat där vi bor.. får se om hon nappar.. men som du säger.. hon är extremt nere i sitt medberoende.. hon påminner om en passiv collie... oförmögen att agera.. bara skickar svaga sms att " dom ska nog lösa det".. det kokar inom mig att hon inte reagerar som hon ska.. När det kommer till förskolan så svar JA. Dom har kallat båda föräldrarna till möte pga oro för sonen som är ledsen på dagis och vill inte gå hem... så ja.. dom märker nått.. sonen berättar även för sina fröknar att mamma och pappa alltid bråkar.. jag funderar på att ringa soc imorgon anonymt.. och fråga hur man ska göra om man som vän tror att ett barn i ens närhet är i direkt fara.. kanske kan dom vägleda?.. Jag är väldigt tacksam att du tar dig tid att skriva till mig Nykteristen.. jag och min man bara bråkar just nu kring detta.. av ren frustration.. tyvärr.

Frun är nog väldigt djupt nere i sitt medberoende till sin man och om du läser i de forum som finns så är vi många som sitter där i olika stadier, dvs mer eller mindre medvetna om det. Tyvärr är d ju därför även där lite samma som med er vän. Inte förrän hon själv inser att hon behöver hjälp kommer hon kunna ta hjälp.
Har ni hört om förskolan/skola/fritids lagt märke till detta? Har ni varit i kontakt med Soc? Far/morföräldrar? Jag tänker att om det är så allvarligt med sonen är d kanske dags att utöka hans skydd. Det kanske är dags att säga d till frun?
Jag personligen skulle inte kunna bryta med familjen helt förrän jag vet att sonen är okej!

Har precis skickat ett långt sms till frun.. vi har försökt så många gånger att hjälpa henne.. stötta henne... ge henne kontaktuppgifter till olika hjälp forum osv osv.. tjatat på henne att lämna.. till och med erbjudit uppehälle.. eller att fixa bostad till henne och sonen.. Sonen e 6 år men väl medveten om pappas sjukdom... ibland hämtar jag honom på dagis och han berättar ofta att " pappa ska inte dricka vin" .. " mamma och pappa skriker på varandra.. " .. " pappa ligger på soffan och svettas.." osv osv.. han e oerhört trygghetssökande och älskar att vara med mig och min man.. hade ja grunnat adoptera ungen hade jag gjort det... men han tar enorm skada.. senast nu precis har jag sagt ifrån på sms till frun att nu räcker det med galenskaper.. men det verkar inte som det biter.. det är som att vår vän har blivit galen.. och dragit med sin fru ner i träsket.. suck.. vad jag babblar.. men är så uppgiven.. enormt tacksam för stödet Nykteristen.. så skönt att få prata med nån.. jag har hört talas om " lagen om tvångsvård" .. är det nått man kan omsätta i praktiken? vad krävs? Antar att vi måste bara blockera dom och hålla oss undan.. men det e så svårt för jag kan inte sluta oroa mig för barnet.. :( ..

Nej då inget dåligt självförtroende men det blev lite mörkt ett tag.
Blev ledsen men det känns bättre nu.

Vänskapen har förändrats sedan jag slutade med A.
For sure...

Nu ska det supas rejält och jag hade inte valt
att följa med oavsett men det ger mig något att
fundera på.

Ett nytt liv kanske också kräver nya
vänner...

Dag två har gått hur bra som helst. Jag är lugn i mitt beslut men är rädd för några saker ändå. Mer om det när jag skriver på datorn.

Ville mest bara skriva innan jag somnar att jag kom igenom dag två utan bekymmer.

Kram på mig själv och alla andra kämpar.

Tack! Jag känner att ett längre upphåll också skulle vara bra men jag tar små mål just nu för att klara det. Ett jag har är att inte dricka tills min födelsedag, den 22 mars. Sen ska jag ta det från där. Men just nu är jag lite orolig från torsdag-lördag då jag är ledig. Känns bra just nu dock, så skönt att inte vara seg och bakis och min mage gör inte ont som den brukar göra.