Senaste kommentarerna i forumet

spelades nyss Monday, monday.... från min ungdom men helt rätt i stunden:D
Önskar dig bästa möjlig måndag och en bra vecka för övrigt. / mt

Den sköna känslan efter ett träningspass...
Träning tog mig upp ur helvetet för tjugo år sedan och har räddat mig sedan dess.
Träning dämpade ADHD-symptomen - gör det även idag tillsammans med medicin. Det var när jag slutade träna i femtonårsåldern som missbrukssjukdomarna tog över mitt liv. Det har varit under skadeperioder jag tagit återfall. I januari, senaste återfallet, var det den dagen kroppen sa ifrån och jag inte kunde förmå mig till ett träningspass som jag till slut bröt och valde nykterhet.
Håll fast i träningsrutinerna!

utåt.... mot livet. Jag rör mig fortfarande på den vägen. Under ca fem år var mitt livsfokus riktat mot mannens alkoholmissbruk och några år in i hans nykterhet upptog den (hans nykterhet) mycket av mina tankar. Flera år nu har vi nu båda gått både våra egna vägar och tillsammans. Jag har genom utbildningar och yrken haft möjlighet till fortbildning och handledning som gett självinsikt - och medvetenhet om vad jag vet inte har mod? kraft? vilja? att närma mig.
Nu har livet fört mig till sammanhang, självhjälpsgrupper, med fokus på andlighet (som i AA och Alanon. Det har igen satt igång rörelse i djupare skikt inom mig. Det finns händelser i mitt liv som jag aldrig haft modet? att vidröra eller låta vidröras. Jag har också medvetenheten om att jag aldrig blivit mött i detta.

För ett par veckor sedan köpte jag boken Skamfilad av Göran Larsson. En bok jag länge känt till att den finns men inte läst trots att jag annars läser mycket inom genren. Jag tror jag skyddat mig. Nu läser jag, skriver (i andra sammanhang än detta) och börjar formulera mig i ord. Nu kommer tårarna, inte nu när jag skriver utan när jag berörs, de varma tårarna djupt inifrån. Jag närmar mig ett ordlöst landskap inom mig. För första gången erfar jag en öppen beredskap att ta emot. Jag vet inte om mina mest smärtsamma erfarenheter nånsin kommer att kläs i ord. Det viktigaste är känslan av att bli mottagen. Ett utrymme som är mitt där jag blir mött utan att någon varken visar ett ordlöst stopp eller tar över. Igår kunde jag "se" - i ord gestalta - en yta av mitt inre landskap som en snötäckt is med svarta vakar. De har jag gått runt länge - det låter ju klokt - i rädsla att falla.... och drunkna? Nu utforskar jag det här fältet...

Jag tänkte bland annat på dig Ullabulla, om du läser, hur mycket som kan finnas där i medberoendet djupaste djup. Idag känns det som om detta mitt tidigaste är själva gyttjan på bottnen där trasslets finaste rottrådar hämtar sin näring. Jag önskar alla oss som är intrasslade i medberoendebeteenden ett utrymme där vi får utforska våra sammanhang i trygghet.

Och jag vet att det är möjlighet att ta makten över mitt eget liv! / mt

för att göra bort sig. Jag hade nog hoppats att den delen av min personlighet skulle ha försvunnit nu när jag är nykter men jag blev pinsamt medveten om motsatsen i fredags när jag körde hem från flygplatsen. Till mitt försvar får väl sägas att jag var trött och lätt desorienterad efter resan. Jag hade kommit ungefär halvvägs när jag började känna mig lite sugen på något att äta, så jag stannade vid en mack. Macken i fråga sålde korv och hade en bardisk med ett par stolar där man kunde sitta och äta. Så en korv fick det bli, därtill en Pucko för att släcka törsten. Jag tror inte jag är dement än, men ibland går signalerna lite i kors och tvärs i min hjärna, så ock denna gång. Jag gjorde alla momenten som krävs för denna dryck, bara i fel ordning. Jag började med att skruva av locket, först därefter skakade jag flaskan. Innehållet hamnade bland chipspåsarna som stod i ett ställ bredvid mig och mackpersonalen tittade förundrat på mig och undrade nog om dom skulle ringa polisen eller vårdpersonal. Så nu har jag chips hemma så det räcker ett halvår framöver.

Det här drar upp en del minnen från förr. När jag var yngre hade jag en snabb båt som jag var mäkta stolt över. Den hade varit ännu snabbare om jag inte hade slarvat bort den kromade superpropeller jag köpt för dyra pengar. Jag var så ivrig att prova den att jag glömde sätta dit den sprint som håller den på plats. Så länge jag gasade satt propellern kvar men i det ögonblick jag drog av på gasen så gled den av sin axel och försvann i djupet. Hursomhelst, det var midsommar och jag hade lyckats övertala en Väldigt Vacker Kvinna att följa med mig till en ö på fest. Jag var synnerligen ivrig att visa upp mig och min båt från vår allra bästa sida, så jag gasade så mycket jag kunde. Åkturen var härlig och kvinnan vid min sida var idel leenden så jag kände att det här skulle kunna sluta riktigt bra. När vi närmade oss bryggan såg jag att den var full med folk så jag bestämde mig för att göra en praktfull entré, jag gjorde en vid sväng i hög fart för att i sista stund slå av på gasen och glida in till angöringsplatsen. Det blev inte riktigt som jag tänkt, när jag slog av på gasen gjorde båten ett hopp i sidled för att sedan tvärstanna. Stanna gjorde däremot inte kvinnan vid min sida; hon fortsatte över relingen, vilt flaxande med armar och ben, och landade i vattnet strax utanför bryggan. Efter en sådan entré är en snabb sorti det enda alternativet, jag fiskade upp den nu genomblöta varelsen ur vattnet och gasade hemåt, allt medan folket på bryggan låg och vred sig som metmaskar på en krok. Det behöver väl inte sägas att jag fick stryka henne från min lista över potentiella flickvänner.

Ha en bra start på veckan!

Jag är tillbaka. Det var trevligt att komma bort och ja ... det blev alkoholintag. Egentligen inte i för stora mängder men efteråt kändes det onödigt. Det gav inte ... det gav egentligen ingenting. Även om jag är lite besviken på mig själv för att jag drack är jag glad över att resultatet blev att det inte känns värt det.

Det blir ett kort inlägg nu. Ville mest bara kika in och säga det, att jag drack så att jag inte skulle dra ut på det. Det är lite jobbigt att erkänna en sådan sak i sådana här sammanhang men nu är det gjort.

Tack för värmande ord, det känns bra att få en kvittens på mina roman(tiserande) vardagshändelser.

Tja vad händer?, allt och ingenting på samma gång.
En helg har förflutit då frugan varit på en tjejhelg, jag och grabben själva hemma.
Kan väl säga så här, köket är helt orört, bara köpemat vid var tillfälle, livet är för dyrbart att slösa bort utan min älskade brevid mig vid matlagningen, hon saknas mig om så bara för något dygn trots att vi varit ihop i mer än trettio år..
Jag överraskade henne med att ha hela huset nystädat, kanske en ren överlevnadsinstinkt då det fanns tydliga spår av ungkarlsbeteende utspritt över hela huset.
Och sedan var jag iväg och köpte en ny tvättmaskin då den förra brukade möta oss i hallen då den centrifugerade, stötdämparna slut och det är inte lönt på en så pass gammal och billig maskin att byta ut dem.
Efter två veckors hårdpluggande på råd & röns testlista och sedan checka av marknaden så blev det till slut en tysk strumptuggare men inte av den dyra sorten.
Den var naturligtvis slut i butiken men efter idogt letande fann jag den en bit härifrån en timme innan de stängde.
På en timme var den gamla utsliten och den nya inkopplad, och herrejesus, den hördes knappt, bara plasket av vattnet.
Så nu har den gått tre maskiner och det ser bra ut, men solkiga vita strumpor förblir....solkiga, men luktar gott!

Förresten just idag fick jag syn på årets första vårtecken, snödroppar och inte varsomhelst utan på min egna baksidan minsann.
Såg dem när jag fyllde på fågelbordet, nu börjar det pirra i kroppen, längtan efter sol och värme är obestridbar.

Annars inget speciellt att förtälja om, livet rullar på, det smakar varken surt eller sött, utan bara blaha blaha.
Har gjort en del roliga saker som förhöjt livsglädjen något, gjort den mera uthärdlig, och kanske hade den varit skit om jag inte hade gjort det lite lajbans.
Vi ska iväg i veckan igen och det ser jag fram emot, mer underhållning.

Tror nog att det ligger i var och ens intresse att vårda själen och skapa lite utrymme för glädjeämnen, kanske ännu mer när man inte har alkoholen som är en enkel genväg till glädje, om man kan hantera den vill säga.
Det ställer lite mera krav på en, lite lik en vegetarian som behöver jobba lite extra för att fullfölja sin livs övertygelse.

Jag är övertygad, alkoholen är inte till för mig, funkar för andra, men inte för mig.

Ha en trevlig vecka och ta hand om er!

Berra

Åhh , tack för att ni läser mina rader och engagerar er.
Javisst går ofta nykterheten hand i hand med övriga kloka val. Däribland kost och motion. I allafall för mig. Har alltid nyktra perioder och dagar försökt äta sunt och välbalanserad kost och träna regelbundet. Under perioder när jag drukigt råder total dekadens vad gäller ovanstående ...
Har några trivselkilon som jag gärna blir av med så jag slipper stå i vassen i sommar;)
Nej, skämt å sido, dras mer än gärna med ränder i stället för rutor , bara jag får må bra. Nykterhet och motion är ett säkert recept på lycka för min del. Sen kommer nog det andra på köpet ..:)

Må så gott
Kram Helle

Jag gjorde det! Gick på första spinningpasset på flera månader. Först blev det ett corepass följt av 45 min spinning. De senaste söndagarna har jag varit trött och seg och tyckt att det varit skönt att bara göra ingenting men det blir lätt så att jag sover för mycket och inte blir pigg på hela dagen. Låg i soffan på det viset i eftermiddags när jag plötsligt bara hoppade upp, bytte om till träningskläder och knatade till gymet.
Har inte kunnat köra spinning i och med frakturen på nyår men lyckligtvis var den liten och läkte snabbt så nu är jag nästan återställd fast kan inte gå på cirkelfyspass riktigr än.
Känns skönt i kroppen nu. Det känns som att jag är tillbaka i träningsrutin igen, 2 ggr denna vecka och likadant kommande vecka. Imorgonbitti ska jag möta en annan ovana som är svår att bryta, den att snooza upp till en timme... Giv mig styrka. Ha en fin vecka alla på forumet!

Hittat en ny artikelserie på SvD, "Den nya nykterheten". Man måste vara prenumerant för att läsa men just nu finns erbjudande om en gratismånad så jag nappade på det. Gjorde bl a ett test, "Vad vet du om alkoholkonsumtion". Hade bara 4 rätt av 11 frågor.. Man kunde även läsa om Riddargatans verksamhet, det verkar bra där.

Snart en månad vit. Starkt gjort och ju längre tiden går märker du att stegen blir lättare på vandringen.
Blir väl inga problem att visa sig på stranden till sommaren.... :-)
Kör hårt!

så sysselsatte jag mig med t.ex Second Hand-rundor. Dvs åkte till olika SH-butiker och letade fynd. Vi har hus och trädgård och då saknas aldrig sysselsättning. Jag har sett mycket filmer om alkohol och droger och dess skadeverkan. Läst mycket om alkohol. Umgåtts med vänner och familj som inte har alkohol som prio 1. Jag yogar och mediterar 1 gång i veckan. Jag läste mycket på forumet i början. Även anhörigsidan...

Så svårt att inte ta åt sig av vad andra säger, speciellt när det är din mamma! Förstår hur hon tänker men du vet själv bäst om du tror det kan bli bra igen. Föräldrar vill nog bara skydda sina barn från bekymmer och svårigheter,tror din mamma bara vill dig väl men du sätter press på dig själv pga det också. Inte lätt men du är ändå fri att göra dina egna val och du kan ju alltid be att hon stöttar dig i det även om hon inte håller med om de val du gör. Om ni så ska träffas utan honom hemma, kanske du också måste acceptera.

Jag gick i säng tidigt men kan som vanligt inte sova. Alla hemska förträngda minnen rullar upp igen. Allt elakt han sagt och våldsamt han gjort på fyllan, den hatfulla tomma svarta blicken i de stunderna.

Känns på ett sätt som att jag är på avgiftning, den andras missbruks konsekvenser som blivit som ett gift hos mig som medberoende och ett gift som hållit på att äta upp mig inifrån. Sen inträdet på denna forumsida har avgiftningen börjat och saker börjar visa sig för vad de är. Det gör ont och är asjobbigt men nödvändigt att ta sig igenom tror jag för att jag ska bli kvitt min del av beroendet. Är helt knäckt men känner mig i djupet konstigt stark ändå. Inser hur allvarliga saker jag gått igenom i många år och ändå klarat av att sköta ett jobb, mina barn och mitt hem. Med tårar i ögonen och blodsmak i munnen ibland ja, men jag gör det ändå. Varje dag. Tills jag förhoppningsvis en dag ska kunna göra allt det med mindre bagage och ett lättare sinne!

Helle .. så bra jobbat , snart en månad .. blir såå glad ..
Kommer du ihåg tråden hos Elias när du hejade på ... ?
Nu är du också på god väg ... at oemotståndlig bli :
Pigg o Fräsch ..Utan Alkohol .. Träning / PowerWalks och kanske ett par kilo lättare ..
Som du sa då så finns det ju verkligen inget mer oattraktivt än överförfriskade människor ..
men det är ju ett minne blott nu..
Helle , nu fortsätter vi så här .. på våran resa mot : Beach 2017 .. Kram Ler

Hur är det med dig nu?

Själv känner jag mig som sju svåra år. Va ute o gick för o få sonen o sova en stund på eftermiddagen. Mannen ringde för o se vart jag tagit vägen efter 2 timmar. Jag grät hela promenaden, ville inte gå hem men ändå ville jag det för jag behövde verkligen gråta ut totalt. Vilket jag gjorde framför honom, orkar inte mer, vill inte känna såhär mer.....men jag vill ju va med honom men vill inte behöva känna såna skuldkänslor för att jag stannar o ser hur det går utan alkohol. Han vill ta tag i sitt liv, vara den sambo o pappa som vi förtjänar säger han....jag vet inte om jag kan lita på d, men jag vill försöka. Så varför har jag såna skuldkänslor inför det, för att min mamma tycker att jag ska det? För att hon säger att han inte kommer ändras, för att hon inte vill komma hit mer när han är här. Varför tar jag åt mig så jkla mkt för vad dom säger o tycker?
Ska sova strax, skulle kunna sova i 100 år känns d som.....så trött är kroppen!

Att sluta dricka medför en viss snopenhet... att behöva inse att jag kastat bort så mycket tid, kraft, pengar,... välbefinnande – på den där skiten; skit blir det ju när det överdrivs. Risken finns att jag försöker släta över, gå tillbaka till gammalt beteende. Som i en sorts lojalitet med mig och min historia..!

Cirka 200 dagar nykter här.
Livet har väl återgått till det normala???
Men i början av nykterheten blev det inte så mycket gjort, lite promenader och försöka njuta av nykterheten.
Var dock väldigt rastlös och mycket trött samtidigt.
Försökte även läsa en del, men det gick sådär.
Men motion är ju aldrig fel så det är ett tips?

Glöm det jag skrev om alkoholdagbok. Om ett glas leder till två och en halv flaska trots att du bestämt dig för bara ett glas innan, då är det nog svårt att hålla en måttlig nivå även med plan och struktur. Dumt att chansa...

Ja, varför inte. Schack-VM har jag aldrig vunnit. Däremot aldrig slagen de gånger jag spelat. Hmmmm. Får fundera på det, kanske som pensionär, när hemtjänsten tröttnat på att dra på mig våtdräkten ?

Lyft upp den. Känn på den. Först då kan du syna den i sömmarna. Är den befogad, förlåt dig själv. Är den obefogad, släpp den. Alla människor gör så gott de kan utifrån sina förutsättningar. Med facit i hand är det lätt att döma sig själv, men ingen kan förutspå framtiden. Även skuld kan innehålla sorg.

Hej vänner,

Har haft hjärtklappning och småbakis hela dagen idag. Såhär i efterhand kan jag nu titta tillbaka på gårdagen se mer klarhet vad som hände:

- skålade i champagne (födelsedagsfirande)
> planen var att bara ta ett glas <

Spola fram till 01:30. Frun har gått och lagt sig för länge sen och jag hann gå igenom resten av skumpan tätt följt av två flaskor rödvin. Själv, såklart.

Och nu befinner jag mig i ett dagenefter -tillstånd där det fysiska illamåendet varvas med ångesttankarna att jag gav efter.

Vad har jag lärt mig?
Jo. Även fast jag kommit en bit, två månader nykter, så är det uppenbart att jag inte har vunnit kontrollkampen. Ett glas var planen och det blev två och halv flaska och det skedde omedelbart och utan att jag hade någon chans att stoppa det.

Jag tackar för ert stöd igår natt när jag skrev (på fyllan) och ni har rätt i att man ska inte döma sig själv för hårt.
(Ironiskt nog samma tips som jag gav en annan på det här forumet för lite sedan.)

Nu skriker barnet. Måste logga av nu.

Det blev lite Baileys i kaffet imorse men ytterst lite och kände knappt av det, helt onödigt egentligen. En vana, antagligen... men inget mer nu. Ser inte det som en förlust direkt, ville inte ha mer efteråt heller så det var bra.

hej A..DH...D
Ett gott råd., börja aldrig spela schack för med din personlighet blir du fast.
Ikaros

Det är inte sorgen jag undviker. Det är skuldkänslor. Orkar inte tag i dem. Inte nu. Trött. Låg.
Vill ha mitt vin. Nu. Vill inte låta bli. Rastlös. Uttråkad. Så lätt att höja humöret med bara ett glas... eller tre... fem...
Oron för min hälsa är starkast, så jag ska inte! Inte idag! Dricker sur lemonad med extra citron och stickar en tröja.

Det finns så mycket fint med att vara nykter. Det är bra att tänka på fördelarna. Det finns ju faktiskt bara fördelar. Eller vad är nackdelarna med att vara nykter?Jag kom bara att tänka på det.. Du är jättestark som snart klarat 1 månad vit. Nu är det bara att fortsätta. Suget klarar du nog genom att tänka på allt elände som fyllan ställt till för dig. Framtiden är vår.. Eller hur... Kram...

Om det är nån tröst är min dag inte mycket bättre. Blev väckt tidigt av dottern som ville ha sällskap, masade mig upp trots att jag hellre sovit länge till. Förmiddagen segade på, orkade knappt duscha. Vid lunchtid kom sonen hem som sovit över hos en kompis. Skulle laga läxor med honom och hans humör brister fullständigt, värsta utbrottet på långa tider. Han har autistiska drag så utbrotten är inte att leka med. Efter några timmar lugnar han ner sig men jag är då så utmattad så jag låser in mig på toaletten och gråter. Så får mannen, visserligen nykter, ännu för sig att vara elak och jag bryter bara ihop igen. Satte mig i sovrummet och tårarna bara rinner, sov en stund och när jag vaknar känns det som att kroppen är full med betong. Hjärtat galopperar och gråten sitter nära till ännu.

Jag brukar klara sonens sammanbrott för jag vet det bara blir värre om jag hetsar upp mig, idag gjorde jag alla fel och hans humör sprack ju då totalt. Har pratat med honom nu efteråt och vi kan krama varandra och båda vet vi är okej men i stunden är det alltid hemskt.

Jag märker det kommer upp så mycket hemska minnen numera, som om hjärnan har storstädning och all skit ska sopas fram och sättas i ljuset. Och det håller på och knäcker mig. Man skäms, är arg, är skyldtyngd, ångrar och vrider och vänder på allt. Som du Nykteristen undrar jag varför jag måste bli tillsammans med min man, om jag valt om innan det blev allvar vad mycket sorg och smärta jag undvikit. Duktiga jag som skiljde mig från en otrogen alkoholist bara för att gifta mig med en elak och våldsam alkoholist istället. Och mitt i detta ska barnen växa upp.

Men nåja - bring it on nu då när man väl börjat. Fram med allt förträngt elände, låt en pinas och våndas igenom alltihop än en gån men förhoppningsvis för att sen kunna slänga ut skiten för gott. Ack vad skulle man inte ge för en snabbspolning framåt ett halvår i livet, till en förhoppningsvis ljusare och trevligare plats..