Senaste kommentarerna i forumet

Tack för tipset? Lyckades avstyra suget med raw-chokladbollar rullade i lakritspulver som jag har sparat i frysen?

Jag tror att du skulle tjäna på ett lite längre uppehåll. Den besatthet du beskriver avklingar med tiden. Och det är jäkligt skönt att inte vara besatt av alkohol. Känner väl igen besattheten du beskriver men den försvinner efter ett tag.

Välkommen hit och starkt gjort att ta tag i situationen. Kanske tar barnen chansen nu när du verkar kunna hålla dig nykter att prata om det som varit. Du kanske kan be dem om ursäkt för det som varit, men vara tydlig med att det inte går att göra något åt det som hänt. Vi är många som skulle vilja kunna vrida tillbaka tiden och göra om och göra rätt, men det är som det är. Men du kan också bekräfta deras känslor. De har rätt att vara besvikna, men nu måste fokus vara framåt. Det enda man kan göra är att förändra framtiden, inte kompensera utifrån skuldkänslor, inte krypa och kräla och låta sig sparkas på, men ändå vara tydlig med att det varit fel och att man ångrar det, men ska försöka göra rätt framöver. "Vända blad och börja om" helt enkelt... tycker också att du kan vara tydlig med att du inte orkar höra allt hela tiden och älta saker som inte går att förändra. Och nej, jag är helt övertygad om att de inte har det bättre utan dig.

Håll i nykterheten nu. Ta tag i relationsproblemet senare. Tänk på dig själv och ditt liv. Vi har ju liknande bakgrund med två som dricker. Jag valde min väg och sambon sin. Vet fortfarande inte vad han tänkt med a-stoppet på ett år. Jag vill vara nykter resten av mitt liv. Väljer han annorlunda så skiljs våra vägar, jag riskerar inte mitt fina liv, för supandet. Styrkekram <3 ..

i snöyran...
Jag hade haft mycket lättare att förstå om dom
inte hade frågat p.g.a att jag fortfarande drack.

Känns elakt! Och det är ju ännu värre om de inte berättat. Fast det kanske är en spontan, snabb resa... och då är det ju en annan sak. Skickar en liten blomma till tröst.

dyker tanken upp på en rejäl karatefylla !

Jag vet ju att alkoholen är listig, falsk och stark men just dessa tankar har jag mest roligt åt. Jag vet ju så väl att skulle jag ta det första glaset nu så skulle jag inte överleva. Så enkelt är det. Och ju äldre jag blir desto mer vill jag hinna med innan jag ska byta färdriktning.....märkligt hur mycket som ska göras på sluttampen ??

Och rätt bra är att jag har min senaste fylla välbevarad i minnet, jag ser till att hålla den uppdaterad. Den var vidrig så känslan sitter djupt fast och jag vill inte glömma.... Märkligt nog kommer minnet ibland tillbaka i form av smak och lukt och det är avgjort inte en angenäm upplevelse ! Men nyttig !!

Min bästa medicin mot att ta ett återfall är att påminna mig om hur det en gång var. Min nykterhet är en färskvara som jag måste vårda ömt.

Så idag har jag valt att inte ta det första glaset. Allt blir så mycket enklare då.

När fotona dyker upp FB av väninnorna
som tydligen bokat solsemester tillsammans
och sitter på Terminal 5 och skålar i vin och öl.

Jag visste inget om deras resa men
jag fattar varför jag inte blev tillfrågad.

Känns trist.
Känns lågt.
Känns ledset.

Som jag trodde har han druckit öl... Han ligger nu inne i sovrummet och lyssnar på punk. Jag nämner inget om ölen, låtsas som ingenting och nu är han ju i alla fall på bra humör. Jag är så orolig över ekonomin också. Han lever som om han vore miljardär. Lunch ute varje dag. Hämtar mat från restauranger trots att jag köpt hem mat och lagar varje dag. Och dessa dyra finöl som han köper varje dag nu under sjukskrivningen.

är den känsla som tar störst plats och påverkar oss mest. Vill du sluta helt ? Har du funderat på AA ?
Och barnen har rätt till sina känslor och åsikter och hur dåligt det varit är deras egna åsikter. Inget som du kan göra nåt åt. Nu.

Tillit är något man förtjänar och det kan ta år innan man får tillbaka den, om det ens går. Jag kan fortfarande få höra att det är mitt fel om det händer nåt och det är för att det sitter så djupt hos barnen att lägga ansvaret på mig. Och det fast ena barnet har gått en egen behandling för att hitta sig själv i missbruksfamiljen.

Att vara nykter för sin egen skull är bästa sättet att fylla på sin självkänsla som brukar vara väldigt låg för att inte säga noll hos en som dricker för mycket. Jag tror inte att dina barn mår sämre nu utan du märker det mer när du är nykter. Om du gör valet att inte dricka så kommer det att släppa lite för dem. Men det tar tid.

Fortsätt att vara nykter och skriv av dig din frustration här, det hjälper mer än man kan tro !

Känner igen mig i detta att ha hopp. Mycket svårt.

Sen vi bröt. Jag fick mitt dubbeltydiga svar om vi skulle fortsätta relationen,eller om han kunde vara snäll och ta ifrån mig hoppet så att jag kunde gå vidare.
"Inte just nu"
Dvs han lämnar en liten glipa och ser också till att hålla kontakt varje eller varannan dag.
I det står jag nu och känner mig både tacksam och som ett offer.
Ett offer för mina känslor som jag inte har kontroll över och tacksam för den lilla skärvan av hopp som han lämnat åt mig att suga på.

Det är samma mekanismer som sätter igång.
Hoppet,möjligheten och sen när det blir som det var tänkt då minsann...

Samtidigt har jag ju lärt mig mycket och har så mycket mer verktyg än vad jag haft tidigare.
Men likafullt är det väldigt svårt att fokusera på självet och vända ryggen till min fantasivärld där vi fortfarande är ett par och vandrar vår väg mot den framtid som vi båda hjälptes åt att bygga upp.

Att det mest var jag som byggde på slutet ville jag förstås inte se.
Att jag ensam stod där och jobbade för en gemensam framtid var en sanning som inte gick att blunda för.

Han var och är en man som lever i nuet,i stunden och inte planerar mer än för den dag han lever i.
Jag är hans raka motsats och vill både bygga drömmar och verklighet.
Ha mål som vi båda är ense om.

I detta tappade vi bort varann och jag seglade ensam mot solnedgången.
Men... nu så ska Ullabulla försöka hitta nya vägar som bara är hennes och göra de ännu starkare än vad de har varit.
Vissa dagar funkar det riktigt bra.
Livsglädjen och sinnesron är närvarande.

Andra är betydligt tyngre och jag vill bara vrida klockan tillbaka.
Det är synd att det ska vara så svårt att vara människa...

Känner igen! Jag försöker äta superregelbundet..eller rättare sagt..småäta :p Försöka undvika hungerkänslir och varvar salt, sött med vatten. Kanske inte nyttigt men gör det för att hålla balansen.. För mycket socker kan dock öka suget så det är bra att inte trycka för mycket sånt :)

Sök hjälp.
Gå till Alanon,köp eller låna hem litteratur oc börja jobba med dig själv.
Det är en lång och svår resa men det finns inga genvägar om du vill bli frisk.

Och välkommen till Forumet,allt behöver inte ske idag :)

Du är inte en loser. Jag rätt säker på att alla på detta forum har misslyckats med att dricka som de planerade någongång. Det är ju därför vi är här. Ett tips om du ska testa måttlighet är att bara ha exakt den mängd du planerar att dricka hemma. Det kan kännas konstigt att gå och köpa en halvflaska champagne men det har underlättat för mig.

I samma veva som jag slutade dricka så la jag även om kosten. Nu börjar jag bli sugen på A men tror att det beror på att jag bara vill ha snabba kolhydrater.

Vill inte dra i mig A utan skulle nöja mig med godis eller nått annat sött... Varför ska det vara så svårt?

Hoppas du får tjänsten då! Ja nya rutiner är nog ett måste. Tiden som har gått till A måste fyllas med något annat dopaminhöjande.

Jag har väl inte själv lyckats hitta roliga saker att göra än. Försöker bara landa i nuet...

Min tråd ligger i "Det vidare livet" :)

Jo, det blir nog svårt om man tänker på det.. Jag tänker inte alls på alkohol (än iaf)..men det är nog för att jag slog så hårt i botten.. Det blev plötsligt en icke-fråga för mig huruvida jag skulle kunna dricka mindre eller kunna kontrollera.. När jag nu vet att jag Inte vill dricka nånsin igen så har jag liksom ingen anledning att tänka på alkohol heller..:)

Man vågar inte tillåta sig några känslor, åt något håll... Känner mig så tom, som att jag förlorat förmågan att känna något, särskilt varma känslor. Och varje tanke analyseras tills man blir alldeles yr och ännu mer förvirrad. Till exempel: Vill jag träffa honom, ha kontakt? Varför? För att JAG vill det och saknar honom. Eller för att HAN behöver det, jag borde, för hans skull. När jag känner mig rädd och hotad (av honom) så tvivlar jag ibland på "rättigheten" till den känslan. Kanske jag bara överdriver, som han säger... Men innerst inne vet jag att jag har rätt, men det är inte lätt, när känslorna finns där :(

Bra jobbat med en vecka ändå! Ska försöka hitta din tråd om du har nåt så jag kan läsa den. Det här är min 5e dag förutom pyttelite Baileys i söndags, men räknar inte riktigt det. Tiden går otroligt långsamt, men det är väl för att man tänker på det heeeeeeeeela tiden. Går bara i skolan på förmiddagarna så måste hitta på något efter lunch annars blir jag galen och det är oftast då jag börjar dricka för jag är så himla uttråkad. Ska försöka gymmet idag och plugga måste jag också. Har dock ingen motivation till någonting. Vill inte dricka men vill gärna sova och äta skit.

I går hade jag en tuff dag på alla sätt. Jag söker nytt jobb och det har spridit sig där jag jobbar nu. Allt var stressigt och tillslut ville jag bara haverera i soffan och dricka vin.
Min man erbjöd sig att köpa då han lämnat barnen på träning. Jag körde vidare på tvättberget och disken så länge.
Maken kommer hem utan vin men med lime, mineralvatten, choklad och blommor en halvtimme efter systemet stängt.
Min riddare i skinande rustning. Ibland är kärlek att skydda den man älskar mot sig själv.

Det är ju just det, att de tar ALL energi! Jag är också mer eller mindre social, tur att jag har jobbet.
Jag försöker tänka på mig själv, göra saker som jag gillar, tänker på att träffa människor för min egen skull etc men energin räcker inte. Vissa dagar är ju som sagt bra med sambon men det vet jag ju aldrig innan. Ibland tänker jag också att jag blir så överdrivet glad när han inte är sur, arg, berusad att jag överdriver hur bra det är, fast det egentligen är normalt? Jag vågar inte heller ha några förväntningar inför något eftersom besvikelsen blir så mycket större när det inte blir så.....
Skönt att han inte lyckas få dig svartsjuk i alla fall!

Usch, vad jobbigt du har det, lider verkligen med dig... Jag mår också uselt idag, känner mig så uppjagad o stressad fastän jag numer bor själv och vi inte träffats fysiskt på länge. Men han ringer flera ggr/dag, sms:ar osv. Oftast tycker jag det är kul och bra, vill ju ha den kontakten (tror jag), men ändå jobbigt när han hela tiden pratar om andra kvinnor och (som jag tror) försöker göra mig svartsjuk... Just det blir jag inte, men det är jobbigt att förhålla sig till allting hela tiden ändå. Ibland vill jag bara bryta helt och inte svara, men ändå gör jag det inte och frågar mig själv varför... Så trött på att så mkt energi/tankar kretsar kring honom fortfarande, trots att vi inte lever tillsammans :( Känner att jag blir helt asocial och inte har kraft till något annat än jobba, äta, sova, träna.

Nej, jag kan inte bo där. Hon har så mycket annat runt omkring, utbränd, handikappat barn etc. Jag tycker redan nu jag utnyttjar henne för mycket.

I förra veckan när min sambo druckit igen så bröt jag ihop totalt och min styvmamma kom dit, inte för att ställa honom emot väggen utan för att prata och vara med mig. Efter det bestämde vi att min sambo får dricka hur mycket som helst och förstöra sitt liv så länge han låter mig vara ifred och ej är aggressiv emot mig.
Helgen efter det har varit helt underbar. Han är då den man som jag älskar. Visserligen drack han några öl både fredag och lördag men ingen berusning och inget bråk, ingen personlighetsförändring. Det var skönt men samtidigt gör ju detta att jag får hopp. Dessa tvära kast i mitt liv där jag ena sekunden är helt säker på att lämna till att få hopp om ett bra liv tillsammans....Såå jobbigt.

Igår när jag kom hem från jobbet var jag skitnervös över att jag skulle mötas av en berusad sambo. Jag tror att han druckit, jag tyckte mig känna igen beteendet men jag såg inga öl och letade inte efter något heller. Försökte vara som vanligt men hjärtklappning hela kvällen. Jag la mig redan kl 20.

Jag har tagit kontakt med en diakon som jag mailat lite fram och tillbaka med, bokat tid på tisdag. Jag behöver någon att bolla med och min styvmamma är ju redan pressad som det är.
Min sambo är ju fortfarande sjukskriven och smsade precis om att han handlat mat och jag är väldigt nervös för att han också gått via det stora systembolaget med fantastiskt utbud av finöl......

Och Heueh – är det det inte du som är Pettson??