Senaste kommentarerna i forumet

Hej Blåklockan,

Måste ge dig samma råd som vår fina Mulletant - läs på de andra sidorna här på forumet. Det kommer hjälpa dig att förstå alkoholismen och att du tyvärr inte kan göra så mycket. Inte mer än att ta hand om dig själv och din son. Din man måste, återigen, inse att han har problem och det du säger kommer antingen rinna av honom som vatten på en gås eller kastas i retur på dig själv. Det är sorgligt att inse det. Och jobbigt, jävligt och tungt.

Jag har själv varit medberoende. Riktigt djupt och illa till en man som var ganska svårt skadad psykiskt. Han var inte alkoholist (då), men hela min värld kretsade kring att han skulle få må bra. Same same but different. Naturligtvis var det alltid mitt fel att han mådde dåligt, om jag bara var snällare, mer förstående, mjukare, hårdare, tuffare, vekare, starkare, svagare ... så skulle han inte ha några problem. Men inget av det jag gjorde hjälpte eller räckte till. Det bröt ner mig fullständigt och trasade sönder hela min självkänsla. Det är alltså inte så enkelt att se på sin situation med klara ögon när man är mitt i det. Man vill ju gärna tro att man kan "rädda" honom... Men den enda räddningen som betyder något i längden är att den sjuke/sjuka SJÄLV VÄLJER att ta tag i sitt liv.

Du frågar "Hur vet man som anhörig om en alkoholist menar att han vill skuta eller om han bara vill " köpa sig tid" genom att söka hjälp?". Jag skulle vilja säga att det vet du inte. Det vet du aldrig. Och tyvärr vet nog inte alkoholisten det heller. Jag tänker att du själv behöver välja. Orkar jag stanna kvar och bevittna eländet? Eller vill jag skapa mig ett bättre liv för mig själv? Jag kan själv tänka mig att om någon tjatade/hotade/vädjade till mig att jag skulle sluta dricka, så hade jag inte brytt mig ett skit. Så stark är självförnekelsen. Men om jag faktiskt blev lämnad ensam, på riktigt, så kanske kanske skulle jag ha valt att ta tag i mitt liv. Förstår du hur jag menar?

Varm kram till dig

Eller skit! Har sista veckan till o med druckit när jag vaknar....
Skall till A tanten i morgon och mina planer är att sluta helt, hälla ut allt o börja på måndag. Denna veckan var meningen att jag skulle trappa ner men det har istället eskalerat.
Livrädd att nu är det snart september och jag skall 0....
Det kändes ok när det var maj, juni då var hösten långt borta. Rosé på sommaren och the på hösten....
Är väldigt darrig o hjärtat slår. Klarar jag att bara sluta tvärt? Så trött att tänka A 24 Tim om dygnet....
Tack för att du undrar! Kommer verkligen behöva ALL stöttning!
Suck

Det verkar ju nästan som om man har lyckats komma något på spåren inom alkoholforskningen nu. En brist på ett enzym som gör att jag och många med mig tar återfall trots långa tiders nykterhet. Känner mig hoppfull igen!
Undras hur lång tid det kan ta innan ett läkemedel finns att få?
Det gäller att hålla sig på banan nu så att där finns något kvar att rädda. Fortsätta att avstå den "uschla spriten" som min mormor brukade säga.

När jag var inne i det där att jag måste ha något för att funka så blev det svårt att sluta när man skulle ha en massa middagar och tillställningar. Nu kunde jag inte sluta själv ändå men det är min erfarenhet.
Lycka till med dina 21 dagar de kommer att få dig att må så mycket bättre,jag är bara inne på 8 dagar utan men mår redan bättre
Kram

8 hela dagar har redan gått. Det har gått fort och jag känner mig bättre än på länge. Orken börjar komma tillbaka sakta men säkert. Jag inser att jag har dålig kondis. Har tagit de där promenaderna som läkaren sa,de är bra. Känns bra iallafall.

Förra veckan fick jag med mig lite fråge formulär ang min hälsa som jag skulle fylla i från beroende mottagningen.Vi gick igenom dem när jag var och blåste och tog antabus igår. Då säger hon att jag fått ganska höga poäng för vuxen ADHD?!!! Hon säger sedan att en läkare får besluta om man ska utreda det. Vet inte riktigt vad jag ska tycka och tänka om det.

Idag är det en ny dag och jag ska försöka göra det bästa av den. Ha en härlig tisdag!

Fan va bra man är på att lura sig själv. Har väl gått ok men flera ggr sista veckan fuskat. Massa tillställningar och middagar nu fram till söndag. Funderar sen på att köra strikt 21 dagar som verkar vara grejen för många här. Tror inte måttligt per vecka funkar för mig att börja med.

Augusti har gått ganska bra när det gäller intaget av vin. Jag har minskat och kommit under gränsen för riskabel nivå. Det är bra men kan bli ännu bättre under september.
Och min planering blir att fortsätta träna och umgås mer med väninnorna. Ensamheten gör oss lite dumma som Barbro Hörberg sjunger.

och jag själv ser att jag förändras, vilket i sin tur påverkar mina relationer OCH att mannen min fortfarande förändras vilket givetvis också påverkar hela alltihopa så klistrar jag in ett svar jag skrev till Blåklocka tidigare idag. Jag fick en djupare insikt om mig själv (vad annars?) i söndags när jag var på Malmgårdens konvent. Blev medveten om vilken kraft jag använt under största delen av mitt för att hålla kontroll över tillvaron.... inkluderande nära och kära då. Allt i bästa välmening och övertygelse om att jag vet vad som är "det bästa". Härligt, egentligen, att känna att jag inte stannat....

Här är morgonens inlägg: Så innerligt väl jag förstår att det känns hårt att läsa det Muränan skrev.... från 'den andra' sidan. Jag, som hör hemma här, instämmer i varje ord. Jag har varit där du är och de senaste åren - när jag tänker tillbaka - gjort en nästan ofattbar resa där jag lärt mig så mycket om missbruk och om medberoende. Idag är min man nykter sen flera år, vi lever fortfarande tillsammans och har ett bra liv. Vändningen för oss kom efter att jag faktiskt gick i avsikt att lämna, först då insåg han 'verkligheten'. Så länge jag bara hotade betydde hoten ingenting. Den genuina förändringen - för hans del - kom mer än ett år senare då han tog ett återfall och därefter sökte sig till AA.
Mitt verkliga förändringsarbete kom ännu senare då jag sökte mig till Alanon och på riktigt började få insikt i (nu måste jag tänka och söka orden) ... i mina medberoendemönster och -beteenden. Iofs var jag på god väg efter att ha läst och skrivit här och fått 'brutalt sann' men kärleksfull respons av samma slag som du fick av Muränan igår. Kanske jag skrev det redan, men i så fall tål det att upprepas; mest har jag lärt mig genom att läsa på missbrukarsidorna här. Ovärderligt.
Jag kan så väl känna mig in i din önskan om att bara ha ett lugnt liv. Så väl. Så många gånger jag själv gick igenom den där turbulensen-beslutsamheten-våndan-tvekan-och till slut uppgivenheten. Varje gång, tänker jag nu när jag ser tillbaka, förlorade jag en bit av mig själv. Men.... det är möjligt att ta - eller återta - makten över sitt liv. Det är sant. Jag och många andra har gjort det. Kram, kram / mt

Dag 25 onsdag, tänker på två saker. Det ena är jobbet där jag inte hinner med att avsluta. Får ingen/tar ingen tid eller ro till att göra en sak i taget. Orkar inte eftersom det är för mycket. Känns som jag petar här och där. Tvingad att hela tiden göra det viktigaste. Reaktivt. Obra. Detta måste få ett slut. Förändra eller lämna är strategin. Ta fighten. Sen är det kärleken. Vi ska all in så att säga. Ger energi. Det är bara resan hur det ska gå till som känns oklar just nu. När jag vaknade upp imorse så sa den inre rösten att göra klart alla förberedelser, det praktiska och låt alla beslut mogna. Något sånt. Nu ska jag äta en stor kanelbulle och ta en kopp svart kaffe. Mår bra. Inga sug.

Så roligt att det blev klart med huset och att du bryter din trend att fira med alkohol.
Bra med eget hus, finns varken hiss eller spiraltrappor ?
Ha en riktigt fin dag

Så innerligt väl jag förstår att det känns hårt att läsa det Muränan skrev.... från 'den andra' sidan. Jag, som hör hemma här, instämmer i varje ord. Jag har varit där du är och de senaste åren - när jag tänker tillbaka - gjort en nästan ofattbar resa där jag lärt mig så mycket om missbruk och om medberoende. Idag är min man nykter sen flera år, vi lever fortfarande tillsammans och har ett bra liv. Vändningen för oss kom efter att jag faktiskt gick i avsikt att lämna, först då insåg han 'verkligheten'. Så länge jag bara hotade betydde hoten ingenting. Den genuina förändringen - för hans del - kom mer än ett år senare då han tog ett återfall och därefter sökte sig till AA.
Mitt verkliga förändringsarbete kom ännu senare då jag sökte mig till Alanon och på riktigt började få insikt i (nu måste jag tänka och söka orden) ... i mina medberoendemönster och -beteenden. Iofs var jag på god väg efter att ha läst och skrivit här och fått 'brutalt sann' men kärleksfull respons av samma slag som du fick av Muränan igår. Kanske jag skrev det redan, men i så fall tål det att upprepas; mest har jag lärt mig genom att läsa på missbrukarsidorna här. Ovärderligt.
Jag kan så väl känna mig in i din önskan om att bara ha ett lugnt liv. Så väl. Så många gånger jag själv gick igenom den där turbulensen-beslutsamheten-våndan-tvekan-och till slut uppgivenheten. Varje gång, tänker jag nu när jag ser tillbaka, förlorade jag en bit av mig själv. Men.... det är möjligt att ta - eller återta - makten över sitt liv. Det är sant. Jag och många andra har gjort det. Kram, kram / mt

Sov gott MA lin och hoppas dagen blir bra! /Kram

till husköpet heueh!

Tack för att du suddade. Tror inte man kan skicka nåt privat här tyvärr. Verkar inte så.

......snart dags att stämpla ut! Zzzzzz snart kram

Kontraktet är underskrivet och handpenningen betald. I december kommer jag att flytta in i mitt hus! Jag kan knappt vänta, det har varit så mycket upp och ned på senaste tiden så jag längtar verkligen efter att slå mig ner där ute i skogen och bara andas ut. I någon snödriva. För naturligtvis kommer det här att bli det första året på länge som det börjar snöa i slutet på november. Jag har ett köksbord gjort av sjunktimmer, bara bordsskivan väger 90 kg. Det kommer att bli intressant att släpa den genom snöstormen. Fast det lämnar jag till mina söner att oroa sig för.

Min viktigaste uppgift kommer att bli att bryta en trend. Varje gång jag har flyttat hittills har jag firat med stjälp av alkohol. Det här ska fanimig (ursäkta språket) bli första gången som jag firar med kaffe, eller läsk, eller vad som helst som inte innehåller de förhatliga procenten. Jag vill att mitt nya liv som skogsmulle ska börja rätt eftersom då är chansen större att det fortsätter så. Baserat på tidigare erfarenheter så vet jag att om jag tar så mycket som ett glas så kommer jag att bli så till den grad besviken på mig själv att jag fortsätter dricka av bara farten. Och sedan får jag samma elände att ta mig ur som har haft nu senast.

Igår var hissen blockerad när jag kom hem från affären. Någon höll på att flytta och tog sin rundliga tid på sig. Två fulla matkassar hade jag, efter tio minuters väntan blev jag orolig för frysvarorna och bestämde mig för att gå upp. Tio trappor. Spiraltrappor. Dom säger att det är nyttigt att ta trapporna, men jag tror det är en modern variant på ättestupan; ett sätt att göra sig av med överflödiga pensionärer.

Ha en bra dag allihop!

.

För 3 månader sedan genomled jag en mycket hemsk dag. Hade så svåra skakningar så att jag knappt kunde dricka ur en mugg med båda händerna, svåra och smärtsamma kramper i benen, tung och ojämn hjärtrytm. En natt utan sömn, några nätter med bara lite ytlig slummer i någon timme. Men värst av allt, en tjock och kvävande ångest. Den av alkohol skapade nattsvarta ångesten.
Skakningarna och kramperna gav med sig på något dygn, ångesten avtog betydligt långsammare och klingade inte av förrän flera veckor senare.

Jag är verkligen glad idag för att jag tog beslutet att påbörja ett nyktert liv. Och som jag skrev i söndags, så känner jag mig säkrare och tryggare nu i nykterheten. Däremot borde stressen, arbetsbördan och den dåliga psykosociala miljön på mitt arbete få mig att svaja och komma ur balans. Men så är det inte, åtminstone inte nu. Kan det möjligen ha att göra med att jag genom arbetet med mig själv och min alkoholism, fått mig att kunna hålla lite distans till allt negativt på jobbet. På ett liknande sätt som att jag har en klar distans till alkoholen, den finns bara utanför mig, i världen utanför mig, på minst en armlängds avstånd. Det negativa på jobbet som jag kan undvika, dras jag inte med i. Jag sköter mitt och håller en viss distans.
Ja, man får väl se. Hösten och vintern är lång, mycket stress och sömnbrist ska man igenom. Men just nu känns det bra ut. Och påminnelser om tidigare dåligt mående p.g.a. alkoholen kan vara nyttiga.

Hoppas att ni påminner er ibland, och att ni klarar av att ha en hälsosam distans till alkoholen (minst en armlängd)

-

Skönt att du mår bättre.

Suddar lite jag med!

Betyder så oehört mkt för mig just nu att inse att man inte är ensam. Bra att du reggat dig här och hoppas att vi kan hjälpa varandra. Kram

Jag ramlade in på denna sida och fann din tråd. Våra situationer är rätt olika på sätt och vis men blev väldigt berörd av dina inlägg.

För mig är det pappa som har problem. Jag förstod inte förrän jag var ca 20 år att han verkligen hade problem. Då hade jag bott hemifrån ett tag och lärt känna en annan vardag och började inse hur mycket hans livsstil påverkat och begränsat mig. Jag har länge tyckt att sättet han betett sig på mot min mamma varit skevt. Skäms nästan för att drömma om att mina föräldrar vore skilda (det verkar vara en sån sak man inte ska vilja), men jag önskar verkligen att min mamma skulle göra som du. Det är helt enormt vilken styrka du har uppbådat genom att lämna din man. Har ju egentligen ingen aning om hur ditt liv är, men jag tror att det är helt rätt att gå. Både för dig, dina barn och relationen mellan er.

Vad som är rätt för en alkoholist, det orkar jag faktiskt inte ens tänka på. Jag är en människa. Jag har drömmar och mål i livet. Säkerligen har du också det. Min mamma har det. Kanske har din före detta man struntat i dina liksom min pappa har ignorerat min mammas.

När jag tänker på de 18 år jag bodde under deras tak så förstår jag att jag inte var mig själv. Idag är jag på många sätt en helt annan person. En person som min pappa inte känner överhuvudtaget. Min mamma har jag en bättre relation till, men när vi ses känns det som att jag får lirka en bra stund innan den person hon faktiskt är skymtar till. Det är förjävligt hur han påverkar henne. Hon förlorar tron på att hon kan göra saker. Jag ser ångesten över allting i hennes ögon och hör den i rösten, även när hon försöker verka glad. Tänk om hon hade kunnat haft en vardag där hon kunde bygga upp sig själv. Vi hade haft möjlighet att ha en helt annan relation. Inte nån dans på rosor men en ärlig chans. Tänk om hon kunde sova på nätterna. Tänk om hon kunde vakna på morgonen och äta frukost i lugn och ro, utan någon som stormade in i köket utan att titta på henne. Utan någon som suckade så fort hon drog ut en stol på fel sätt. Tänk om hon mådde bra.

Jag önskar verkligen att hon ville lämna honom och är därför så glad för din och dina barns skull att du tagit det här beslutet. Mår illa när jag tänker på hur en persons livsstil kan kväva en. Dra ut luften och liksom pressa en mot väggen. Är så trött på att fundera över om den här personen bryr sig om sin familj överhuvudtaget. Är så trött på att leta efter människor i min familjs ögon och bara hitta en mur av oro.

Jag tror inte att du hade kunnat stanna hos din man och varit lycklig efter 20 år av medberoende. All manipulation, alla lögner och löften som blivit totalt ignorerade gör ont. Hur ska man kunna bygga upp förtroendet för någon som inte förstår att det är så förlorat att man inte kan börja från 0? Att förtroendet ligger back liksom. Jag är av åsikten att din man har förbrukat sin rätt till ditt förtroende. Det kanske låter hårt och jag känner ju inte er men jag tycker inte att han har rätt att kräva ett skit av dig. Alkohol tycks skapa någon sort socialt tunnelseende. Har flera vänner vars pappor är alkoholister. Vet att vi är fler som upplever att de förminskat och varit allmänt förjävliga mot vår mamma. I och med att du lämnar din man så visar du också dina barn att en relation där man blir utnyttjad inte är en bra relation. Trots att man älskar personen som utnyttjar en. Jag tror att din ärlighet, ditt mod och din självrespekt kommer att vara bra för dina barn och deras framtida relationer.

Vill även tillägga att jag förstår den känslomässiga manipulation han utsätter dig och dina barn för. Min pappa brukade med jämna mellanrum få mig att trösta och tycka synd om honom. I situationer där han betett sig som en idiot kunde han få mig att tycka synd om honom och ta avstånd från den som han tyckte var "dum". Tror att han misstolkar sina skamkänslor för sårade känslor. Han tycks vara så övertygad om att han är felfri. Eller så låtsas han för att dölja sina misstag och för att bevara sin stolthet och status. Mår illa när jag tänker på detta idag. Men idag lyssnar jag inte på hans babbel. Försöker behandla honom hövligt, men han är inte min förälder.

Hade tänkt att skriva ett kort litet inlägg egentligen men det landade i ett maraton. Vet att våra situationer ser annorlunda ut men tänkte att denna vinkel kanske kunde stärka dig i ditt beslut.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att du hittar en vardag som du trivs med och som gör dig lycklig. Vill ge dig en kram med styrka för både härliga och jobbiga stunder. Låt ingen få dig att glömma bort att du är värd lycka och kärlek.

Tack Miriam!

Håller på att samla kraft för att återta något av det som tidigare var en viktig del av mitt liv, och som jag längtat efter, men inte "fått rum med" i mitt liv, p g a litet barn:-).

Och p g a att pappan inte ställt upp på mig. Och jag blir stolt-sur, och ber honom aldrig om hjälp nästan...jo, när vi/jag skulle tvätta fönster ställde han upp och tog hand om pojken. Det var mitt förslag...faktiskt.

Men min personliga önskan om någon egen tid, törs jag inte besvära med - ännu.

Men tanken att jag ska skapa mig lite egen tid på något sätt, är väckt, och att jag inte ska ge upp sådant som känns viktigt för mig i mitt liv.

Jag förtröstar på den tanken tills vidare.

Där fick ett gammalt bibliskt ord betydelse för mig också!

Tack för det du skrev Muränan.
Såklart känns det så hårt och liksom tröstlöst det du skriver. Hur vet man som anhörig om en alkoholist menar att han vill skuta eller om han bara vill " köpa sig tid" genom att söka hjälp?
Jag är så förtvivlad. Jag vill ju inte skilja mig, orkar inte det en gå g till. Samtidigt förstår jag ju att det är bortkastade år om framtiden kommer att se ut som det är nu.
Jag vill bara ha lugn och ro.